tisdag, maj 31, 2011

Klockan har kommit!

Fy fan vad snabbt levererat! Den finns redan att hämta ut. Heja Addnature!

Mer tankar om träning och tävling

Då och då dyker tanken upp. Varför? Varför gör jag det här? Jag kommer aldrig bli bäst, jag kommer sannolikt inte ens bli någon man kan kalla bra. Är det då någon poäng?

Det finns tillfällen då jag inte kan svara annat än nej på frågan. Korta stunder då det enda som är viktigt är vad jag presterar i förhållande till andra och inte i förhållande till mig själv. Det gäller inte bara löpning utan även när jag tränar hundarna. Jag ser hur duktiga och seriösa alla andra är och utan att blinka blir allt arbete och all tid jag själv  lägger ner inte värd någonting. För det finns andra som är bättre.

När jag läser om Åsahs otroligt strukturerade och målmedvetna träning med Rusa känner jag mig oplanerad och dålig. När jag läser om Katarina som är fantastiskt duktig och noggrann i sin träning med Fixa tänker jag att eftersom jag inte har det tålamodet kan jag lika gärna låta bli att träna lydnad överhuvudtaget. Jag ser inte det jag läser som peppande inspiration utan som ett bevis på min egen oduglighet. Så korkade tankar borde vara förbjudna.

Den enda jag ska jämföra med är mig själv! Med vad jag får ut av den tid jag själv väljer att lägga på träningen. Jag kan jämföra Rekas kunskaper med vad Elsa kunde vid 10 månaders ålder, om jag nu absolut måste jämföra med något alls.

Samma sak i löpningen. Jag jämför mig med alla kvinnor som sprang marathon och inser att jag var sämre än 75% av de som startade. Samma sak i milspåret. Att jag gjorde precis vad jag planerat verkar ibland helt oviktigt. Likaså att jag långsamt, långsamt gör framsteg med den mentala träningen, som är min största utmaning. Jag har inte kunnat ställa några som helst krav på mig själv utan att helt klappa ihop. Inte kunnat sikta på bra tider, bara på att ta mig igenom loppen. Nu känns det som att det börjar vända.

Det kommer alltid finnas de som tränar hårdare, har mer tid, mer energi, mer motivation och mer vilja. Det är bara att acceptera och inse vikten av att aldrig jämföra sig med andra än med sig själv. Det är bara jag som har precis mina förutsättningar. Heja mig!!

måndag, maj 30, 2011

Belöningen är på väg...

Nu är min belöning för genomfört marathon på väg!

Valet föll på en Garmin Forerunner 310 XT HRM , vilken skickas från addnature.com inom 1-3 arbetsdagar. Tjohoo! Vad roligt det ska bli att få sticka ut och springa med den! Det var fem år sen jag köpte min Polarklocka och det är definitivt dags för den att gå i pension nu.

Addnature.com är för övrigt en grymt trevlig butik med massor av ursnygga kläder att dregla över. Det krävdes styrka att bara skicka iväg beställningen på klockan utan att samtidigt beställa till exempel  den här, den här eller varför inte den här.

PS. Jag fyller år 9 juli. DS.

Det jag är mest stolt över och nöjd med

-"När vi såg alla halta, tjocka och lytta som sprang förbi oss trodde vi först att vi hade missat dig. Så här långsamt kan hon ju inte springa, sa vi. Fast sen dök du upp."

Det var vad min gode far hade vänligheten att meddela när vi träffades igår. Tack för den.

Jag vet ju att jag inte är snabb, det har jag aldrig utgett mig för att vara heller. Fast folk tror gärna det för att jag tränar så mycket. Nåja, det spelar inte så stor roll.

Det som jag är allra mest stolt, nöjd och glad över är faktiskt hur jag mår idag. Hur jag mådde igår. Jag är i prima form och idag känns det knappt i benen överhuvudtaget. De är som vanligt igen. Sjukt bra.

Snart ska jag sluta blogga om marathon.

söndag, maj 29, 2011

Exklusivt, bara på Sofias Secrets

Som enda blogg har Sofias Secrets fått möjlighet att träffa en av Stockholm Marathons hetaste debutanter för en exklusiv intervju. När vi träffar Sofia sitter hon i hemma i kökssoffan med ett leende på läpparna. Hon ser nästan oförskämt pigg ut!

Sofia, grattis till en lysande debut i Stockholm Marathon! Hur känns det?
Tack, det känns jättebra. Jag gjorde precis vad jag skulle, tog det lugnt genom hela loppet och kom i mål ungefär på den tid jag tänkt mig, strax över fem timmar. Jag är otroligt nöjd!

När kom du på att du skulle springa marathon?
Det var i höstas när jag anmälde mig till Team Stockholm Marathons träning. Ville egentligen bara utvecklas i löpningen och hade absolut inte tänkt springa marathon. Men jag insåg ganska snabbt att jag nog skulle ångra mig, så jag anmälde mig till loppet. Och det är jag glad över nu.


Var det så jobbigt som du trodde?
Ja, visst var det det. Blev förvånad över hur tidigt jag började känna motstånd i benen. Redan vid 17-18 km började benen kännas tunga och de små delmålen jag satte upp framför mig fick kortare och kortare avstånd mellan sig. Först var det fotografering vid 20 km. Sen stod familjen vid 22 km, Saras pojkvän vid 24 km. Vid 28 km var det high five och två tredjedelar avklarade. Vid 30 km dags för foto igen och vid 32 km stod världens kanske bästa hejarklack. Sen blev det tungt på riktigt.


Hur kände du när Sara lämnade dig vid 30 km? Var det uppgjort sen tidigare?
Vi hade pratat igenom det ordentligt innan så att vi båda var okej med tanken att dela på oss om någon ville springa på lite fortare eller kanske sänka tempot. När Sara sa att hon ville kämpa för att komma under fem timmar var jag glad för hennes skull över att hon kände sig så pigg. Jag började själv bli rejält sliten och var nöjd med tanken på att själv bestämma tempot resten av loppet. Jag hade redan tappat förmågan att småprata och att öka tempot var inte ett alternativ.


Du sa att det blev tungt på riktigt vid 32 km. Berätta mer!
En mil kvar, 10 km. Det kändes både kort och oöverkomligt långt på samma gång. Jag började med att gå den branta backen upp för Västerbron, sen sprang jag till nästa vätskekontroll där det blev promenad igen. Tog mig fram kilometer för kilometer och försökte bara tänka på hur det skulle bli när jag gick i mål.  Det blev en del gående men inte så mycket för ganska snart insåg jag att det gjorde mycket ondare att promenera än att jogga lugnt. Så jag tuffade på. Benen var tunga som bly och fruktansvärt stela, och jag försökte ignorera att jag mådde illa. Plötsligt var det bara fem kilometer kvar, fyra kilometer, tre kilometer. Sen började det komma mer folk längs med banan och sista kilometern fick jag nya krafter av alla som hejade på. Jag kan inte i ord beskriva känslan när jag svängde runt sista kröken och såg tornet på Stadion. Att få springa i mål var underbart!!

Hur vill du annars beskriva loppet?
Det var inte den folkfest jag hade väntat mig. Hade nog sett loppet som ett avslutande fyrverkeri på en lång och intensiv träningsperiod. I själva verket är det nog träningen som har varit fyrverkeriet. Jag är så glad över att jag har gjort det här, all tid jag lagt ner på löpningen, på att lära mig mer om hur jag ska äta rätt, hur jag orkar mer än jag tror, hur olika sätt man kan bli trött på och hur kroppen påverkas av långdistanslöpning. Det har varit så otroligt roligt och lärorikt. Jag vill fortsätta!

Däremot är jag, så här i efterhand, lite förvånad över att jag sprang så långsamt. Snittade 7:20 under loppet och det är ju inte direkt någon fart som får kepsen att blåsa av. Men  jag tog mig å andra sidan tid att stanna och dricka vatten vid varje kontroll, få i mig extra energi, gå på toaletten och liveblogga under loppet och det har förstås sänkt snitthastigheten.  Och det var dessutom helt enligt planen.

Hur firade du din prestation igår?
Jag och älsklingen tog in på Grand Hotel. Låg i bubbelpoolen i spa-anläggningen och satt en lång stund i ångbastun. Det var otroligt, otroligt skönt. Sen blev det en hamburgare i baren innan det var läggdags. Sov dåligt för att benen värkte, men när jag vaknade på morgonen tappade jag upp ett varmt bad som verkligen gjorde gott. Och frukostbuffén var grymt bra!

Hur känns kroppen nu?
Självklart är jag stel när jag har suttit ner en stund, men jag mår inte sämre än jag har gjort efter långpassen med TSM. Nästan bättre faktiskt! Inga skavsår att tala om. Har shoppat och gått en liten promenad idag, och jag mår verkligen oförskämt bra. Det är ett gott tecken, jag är i en grymt bra form.

Vad har du för plan med träningen framöver?
Jag längtar efter att börja styrketräna igen. Att köra riktigt hårt i gymmet. Samtidigt blir det en period av kravlös löpning, korta rundor i skogen med hundarna. Bara njuta av det som är det bästa med att springa. Sen vill jag ha nya mål och nya lopp att träna för. Kanske Lidingöloppet 15 km och Hässelbyloppet med målet att komma under 55 minuter. Men jag får se. Inget är bestämt ännu.

Slutligen, springer du Stockholm Marathon 2012?
Det är inte omöjligt. Förutsättningarna skulle vara mycket bättre och jag skulle kanske kunna sätta tidsmål då. Jag är definitivt öppen för det men det är för tidigt att bestämma något nu.


Och med de orden lämnar vi Sofia vid köksbordet. Fortfarande med ett leende på läpparna.

Grymma medtävlande vänner


Stort grattis till mina vänner Sara, Olof och Angelica (tyvärr inte med på bilden) som alla sprang maran helt vidrigt bra igår. Ni är så grymma!!

Och ett extra tack och en stor kram till Sara för underbart sällskap i träningen hela året och fram till 30 km igår. Sen fick hon en farlig fart i benen och sprang sista biten sjukt fort! Sara, du är så jävla bra! Nu kör vi vidare mot nya mål!

Lycka stavas badkar

Det här är mumma för min kropp! Jag är väldigt sliten men har inte ohälsosamt ont i vare sig höfter, fötter eller benhinnor. Skavsåren klarade jag mig också oväntat bra ifrån.

Kan inte låta bli att le åt mig själv och mina tankar. När jag låg i badet dök de som vanligt upp... "Fan... Varför kämpade jag mig inte under fem timmar? Hur svårt kan det vara att springa lite fortare? Nästa gång, då ska jag..."

STOPP!

Vaddå nästa gång? Här ligger jag och försöker läka såren av den mardröm jag just varit med om. Det har inte ens gått 24 timmar och redan tänker jag att jag ska göra det igen? Glöm det pysen!

Fast jag vill absolut bli snabbare. Smalare. Starkare. Tuffare. Träna hårdare. Om det sedan innebär ett nytt marathon vet jag inte. Det är över för den här gången, jag vänder blad och tar fram en ny, oskriven sida.

Vad som helst kan hända!

lördag, maj 28, 2011

Ja tack!

Grand Hotel har ett kungligt spa med en ångbastu där man kan välja att få en het dusch på enbart benen. Sinnessjukt skönt!

42,2 km

I fucking did it!!!

30 km

20 km

10 km

Nu kör vi!

På väg!

Precis nu hände det!

Jag blev nervös. Det hände precis nu, mitt under frukosten. Och självklart kastar jag mig på datorn för att blogga om det!

Fram till nyss har jag faktiskt känt mig ganska lugn och bara lite pirrig. Nu är jag alltså officiellt nervös. Det är på riktigt idag. Och vädret är perfekt!

Nu ska jag packa ihop mina pinaler, tejpa mig som om livet hängde på det och så småningom börja dra mig in mot Östermalms IP.

Iihhhh......

Slutligen, tusen, tusen tack alla som har skickat lyckönskningar!

fredag, maj 27, 2011

Kom och heja!

Ingen är gladare än jag om du tar dig in till stan imorgon och hejar på mig under loppet! Vifta med flaggor, håll upp banderoller eller ropa heja så högt du orkar! Det kommer hjälpa mig otroligt mycket!

Såvida inte väderprognosen drastiskt ändras så är det så här jag kommer se ut under loppet, men kanske mer sammanbiten och mindre glad, beroende på var du står:

Om man springer fort och skrattar mycket märks det inte att man är ful.

Nummerlappen uthämtad

Nummerlappen är hämtad och tjejerna är lämnade. Jag hatar att lämna bort hundarna. Det är som om en del av mig försvinner och jag känner mig tom och meningslös.

Nu ska jag äta och sova middag.

ToDo - fredag 27 maj

  • Jogga en liten lugn tur, ca 3 km
  • Äta mycket
  • Dricka regelbundet
  • Hämta nummerlapp
  • Lämna flickorna hos M&D
  • Vila
  • Dricka lite till
  • Lägga fram marathonkläderna
  • Packa övernattningsväskan
  • Vila
  • Sova länge och djupt

torsdag, maj 26, 2011

Omtänksamt!

Idag fick jag två kort med posten som gjorde mig jätteglad. Det var lyckönskningar! Ena kortet var från mormor och morfar och det andra var från Gunnika. Så otroligt snällt och omtänksamt!! Tusen, tusen tack!

Väldigt glad blev jag också av ett mejl från HP med sista-minuten-tips och lycka till.

Tänk att så förhållandevis små och enkla saker kan värma så otroligt mycket!

Allt handlar om loppet nu

Mina primära mål med Stockholm Marathon är:
  • Ta mig runt för egen maskin inom maxtiden. Taxi till Stadion undanbedes.
  • Vara stelbent men inte sängliggande dagen efter (kan inte påverka det nu men det vore ett skönt bevis på att jag är bra förberedd).
  • Att ha roligt och njuta av upplevelsen.
  • Att inte låta tankar på smärta, trötthet och uppgivenhet ta överhanden.
Mina sekundära mål med Stockholm Marathon är:
  • Att ta mig runt under 5 timmar.
  • Att hänga ihop med Sara hela tiden.
Förebyggande åtgärder mot skavsår kommer att göras:
  • Under brösten, där kanten på sportbh:n går.
  • I ländryggen där sömmarna på löpartightsens bakficka går
Inga åtgärder kommer göras och skavsår kommer uppstå:
  • I knävecken.
  • På sidan av vänster fot.
I mina tankar kommer jag fokusera på:
  • Att prata med Sara
  • Allt som finns i peppryggan
  • Att jag är i mitt livs bästa form
  • Att om jag ska springa marathon är det nu jag ska göra det
  • Att jag är stark både mentalt och fysiskt
  • Att jag kommer ha en bra löpkänsla
  • Att jag kommer vara sjukt pigg hela första varvet
  • Att jag kommer bli förvånad hur lätt det fortfarande känns efter 30 km
  • Att nervositeten är en del av upplevelsen
  • Att jag inte kommer behöva amputera benen bara för att de gör ont
  • Att spa-avdelningen och en natt på Grand Hotel väntar efteråt
  • Att jag får köpa en ny, lyxig pulsklocka om jag klarar det
  • Att de bjuder på korv och läsk efter loppet
  • Att bara se en liten bit framåt i taget...
  • ...och att hur tungt och hopplöst det än känns...
  • ...så ska jag kriga hela vägen fram till Stadion...
  • ...om jag så ska krypa dreglandes över mållinjen...
  • ...så är det i MÅL jag ska!
Efter loppet ska jag:
  • Tycka det är okej att jag aldrig vill springa igen
  • Sätta upp nya mål för löpningen - snabbare, tuffare, bättre!

Kolhydratladdning

Den här veckan kolhydratladdas det för fullt. Inga konstigheter, alla vet att det är så man gör. Klart man måste käka massor av pasta innan ett långlopp. Typ.

Allt verkar så enkelt när man tänker på det och är så väldigt mycket svårare i verkligheten. Hur mycket mer ska jag äta? Hur mycket äter jag i vanliga fall? Hur vet jag att det blir tillräckligt, att jag får så bra förutsättningar som möjligt? Jag har faktiskt ingen aning.

Och vatten! Man ska dricka mycket vatten, kolhydraterna måste binda vatten. Hur mycket är mycket vatten? Jag drack tidigare ett glas om dagen, varje morgon. Nu då? En liter? Två? Tre?

Självklart kunde PT-Tompa svara på frågorna, men även med "facit" i hand så är det svårt.

-"Dra ner på grönsakerna och ta kolhydrater på halva tallriken ungefär."
Igår åt jag korvgryta. Grönsaker och potatis included. Men en halv tallrik? Vet inte...

-"Drick en flaska vatten innan lunch och en flaska vatten efter lunch, lite i taget."
Okej, det här är konkret och bra. Det klarar jag. Eller? Jag är inte så törstig...

Tror inte mitt lopp kommer stå och falla med hur jag lyckas kolhydratladda så det får väl bli som det blir. Jag gör mitt bästa. Det här är nog enda gången när jag skulle kunna känna mig nöjd med att stå på startlinjen och känna mig som en Michelingubbe. Det betyder eventuellt att jag har lyckats.

onsdag, maj 25, 2011

Ny bok

Tillbringar den här kvällen på precis samma sätt som jag ska göra med de närmast kommande. Jag tar det så lugnt som jag överhuvudtaget kan.

Passande nog så har jag precis fått igång läslusten igen (jag är periodare) och ikväll satte jag tänderna i Anna Janssons "Drömmen förde dej vilse", rekommenderad av mamma.

Hittills är den väldigt bra och den fångade mitt intresse direkt. Jag och boken ska strax förflytta oss från soffan till sängen, där fortsatt läsning kommer ske. Vi får se hur det går för mig att somna i tid ikväll...

tisdag, maj 24, 2011

Hipp Hurra - 4 år idag

Idag fyller min stora, bruna gris fyra år. Tänka sig! Minnet av den hemska känguru-krokodilen som entrade mitt hem börjar blekna. Krokodilgenerna visar hon förvisso fortfarande emellanåt, men numera har hon oftast och helst minst en tass i marken. Lite värdighet måste man ha.

Stort Grattis till fina, älskade Elsa!

Lilla Grynet har hunnit bli 5 veckor

Underhållande lönebesked

Framgångsrik förhandling om tillfällig löneökning

Äventyrska i ToppHälsa

Inspiration i ToppHälsa
I senaste numret av ToppHälsa kan man läsa en inspirerande artikel om min nya bästis Gunnikas äventyr. Jag är så jäkla imponerad över att hon orkar viga varje helg under ett helt år åt spännande upplevelser. Önskar att jag hade driv att göra samma sak, men jag gillar fredagkvällar i biorummet för mycket tror jag.

Äventyras lite lagom ska det däremot. Till nästa år kanske jag i alla fall spikar en helg i månaden för naturupplevelser och mysiga utflykter. Det känns lagom rimligt och otroligt lockande.

Inspirerad av de fina bilderna från äventyrskans kajakande i Väddö kanal (och möte med sjöodjur) har jag bestämt mig för att redan i år ge paddling en ny chans. Var länge övertygad om att det var min grej, men efter en vedervärdig paddling på en av jordens vackraste platser, Doubtful Sound i Nya Zeeland, så var jag tvungen att revidera min inställning. Det var fruktansvärt. Jag var helt talanglös och det gjorde mig arg som ett bi. Dessutom var jag mer intresserad av att nita myggor med paddeln än att plaska med den i vattnet. Jag tänkte: "aldrig mer!".

Men nu har jag ändrat mig. En chans till. Efter marathon.
Allt efter marathon.

måndag, maj 23, 2011

Peppjogg med PT-Tompa

Sista PT-passet inför maran avklarat. Kände mig stark större delen av löprundan, utom vid de sista snabba rusherna. Då var det mer klumpedunsfeeling, men jag kan leva med det. Roligt att ha något att jobba med framöver.

Jag är så otroligt glad över att jag haft PT-Tompas hjälp den här våren. Glad och tacksam över att han vill engagera sig så mycket i min träning, drilla mig och glädjas med mig när det går bra. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad. Inte bara över hjälpen i allmänhet utan också över att ha hittat någon som är så pass duktig, erfaren och som jag dessutom funkar bra med. Tre önskningar i ett. Inbillar mig att det kan vara svårt.

På lördag ska jag fixa de där 42,2 kilometerna. Ingen tvekan om saken.

söndag, maj 22, 2011

Pirater i Karibien

Var på bio i Kista ikväll och såg Pirates of the Caribbean - On Stranger Tides i 3D. 6 tootsies. Det är lite som med Bondfilmer, man vet vad man får. Och de nästan två och en halv timmarna gick oväntat snabbt.

Sen gillar ju jag Johnny i såna här knasroller. Före Jack Sparrow och Willy Wonka tyckte jag inte att han var mycket att ha, men nu!

Vad säger det om mig egentligen?

Myspromp i Bogesund

Första söndagen sen sista helgen i oktober då jag är hemma, frisk och inte springer långpass. Hur lyxigt känns inte det!?

Firade med att gå upp tidigt, äta en god frukost och sedan åka ut till Bogesund för lång, mysig skogsprompe med flickorna och Snutten. Älskar verkligen att gå i skogen och det är jättevackert i Bogesund. Skönt att röra sig också. Jag får myror i brallan av allt det här vilandet inför nästa helg.

På vägen hem stannade vi på ZooCompaniet och köpte varsin ny sele till Elsa och Reka, som de kan ha när vi springer. Prylar som kan verka motivationshöjande om man känner att man egentligen aldrig vill springa mer, vilket man sannolikt gör efter en mara.

En sväng in på XXL och en ny funktionströja till mig blev det också. Presenter till alla, rättvist ska det vara!

Vårlik av Mons Kallentoft

Om han kunde sluta upprepa sig, dra ner på meningar i stil med "Åh Tove, Tove" och aldrig mer låta de döda tala så kanske jag skulle kunna bli ett fan.

Historiens kärna är spännande men den pyntas med så mycket krimskrams att jag nästan somnar.

Funderar på att släppa en omarbetad, kortare version, utan allt onödigt skräp.

lördag, maj 21, 2011

Dubbelt uselt

Vi har sett film. Tyvärr.

Först ut var Monsters, vilket visade sig vara ett aliendrama. You heard me. Inget splatter eller grönt, kletigt alienblod. Fantastiskt händelselöst och onödigt men ändå inte en helt igenom dålig film. 4 tootsies.

Sen var det Somewhere. Entimmeochtrettiosju långa minuter om absolut ingenting. Kanske den tråkigaste film jag sett sen Rosali shoppar på krita, typ 1985. 0 och inga tootsies. Inte ens en överstruken.

Puss, hej.

Temamorgon Kråkenfot

Hon, jag och en massa lajbans. Har jag nämnt vilken fantastiskt charmig och rolig liten kelpie det här är?

fredag, maj 20, 2011

Därför springer jag

Igår efter en mysig liten löprunda i Ursvik med Sara och brudarna insåg jag varför jag springer. Ofta är det obegripligt, men efter ett litet uppehåll som jag haft nu så är jag mera klarsynt. Det är för att jag får en sån kick av det efteråt. Hela jag fylls av må bra-känslor som strömmar genom kroppen, om så bara för en kort, kort stund. Otroligt härlig känsla.

Fast just nu känns det som att löpningen sätter hela livet på paus. Allting kretsar kring träning, uppladdning och rädsla för att bli sjuk. Kände mig lite täppt i nästan i natt. Magen strular fortfarande. Jag fick ont i ländryggen efter Milspåret och det förvärrades gånger tusen efter löpningen igår. Kunde knappt luta mig mot kuddarna i sängen. Hypokondriker? Kanske...

Småtussarna gillar inte att hela fokuset har flyttats till löpning. Båda var i och för sig med och sprang igår, och skötte sig bättre än väntat , men i övrigt har det inte blivit så mycket lydnadsträning med dem sen förra veckan. Elsa tar det bra. Reka tar det mindre bra och är fruktansvärt jobbig på dagarna.

Vår agility med EM blev tyvärr inställd imorse men istället såg vi till att få lite annat gjort. Det blev platsliggning för båda, freestyleprylar för Elsa och fotgående, ställande och läggande för Kråkis. Är rätt nöjd, speciellt med Rekas fotgående (några meter rakt fram och fin halt) och dirigering på avstånd med Elsa.

Idag går jag från jobbet tidigt, låser in mig, bäddar ner mig och dricker sjukt mycket vatten.

Träning på golfbanan

torsdag, maj 19, 2011

Sammanfattning, Milspåret

Jag är otroligt nöjd med min insats i loppet, även om det trots det dyker upp tankar om varför jag inte gjorde si eller så. Målet var att hantera nervositeten, springa med en bra känsla, lite snabbare än jag brukar och att göra en insats som jag var nöjd med, oavsett sluttid.

Som förberedelse inför loppet totalhavererade min mage under dagen. Har mått illa till och från sen jag kom hem från Gotland, och igår eskalerade det så pass att jag ett tag var osäker på hur vettigt det skulle vara att springa. Ville inte ha mat men petade i mig lite pasta till middag, och mådde faktiskt bättre efter det.

Parkerade en bit bort och joggade till tävlingsplatsen, stod i den längsta toalettkön i världen och blev kall, lämnade in kläderna, joggade två sekunder till och sen var det dags för start.

1 km:
Trångt i början, och det kändes tungt. Inte stressa upp mig.

2 km:
Fortfarande tungt och motigt. Varför gör jag det här? Sjukt långt kvar och jag blir omsprungen hela tiden. Jobbar på att inte bli nedslagen av det. Tänker att alla andra springer milen på sämst 40 blankt.

3 km:
Uppförsbacke och hög puls. Lugn i bussen. Ner med pulsen igen. Vila i backen ner.

4 km:
Snart varvning. Plant och lättsprunget. Hoppet stiger. Fokuserar på hur det kommer kännas nästa varv. Önskar att jag haft en hejarklack med mig.

5 km:
In mot mål, börjar hitta rytm och fokus. Här finns publik som hejar. Hoppar över vätskekontrollen och kör bara på.

6 km:
Fy fan, orkar inte ett varv till. Luften gick ur mig.

7 km:
Tungt trots plan mark. Blir omsprungen igen. Fokuserar på att klara av den här kilometern, fram till Sjötullsbron. Sen blir det uppför, sen är det nästan slut.

8 km:
Upp för backarna, ner med pulsen. Inte mycket kvar nu. Fokus, fokus, fokus. Ta rygg på någon.

9 km:
Nu blir det lättare. Dags att öka. Att få veta sluttiden lockar och jag höjer tempot. Tänker att jag gjort bra ifrån mig oavsett, men OM tiden är bra har jag chansen att göra den ännu bättre.

10 km:
Efter att ha blivit omsprungen hela loppet tar jag några på slutet. Skönt! Har egentligen alldeles för mycket kraft på upploppet. Ser 57 och nånting på tavlan i ögonvrån när jag går i mål. Tjohoo!! Hämtar andan (för) snabbt.

Nettotiden blev sedan 56:44, en förbättring med 2 minuter och 30 sekunder mot Premiärmilen. Kan inte vara annat än superglad över det. Jag har ju knappt haft någon kvalitetsträning under året, så nu fick jag blodad tand att se vad jag kan åstadkomma om jag fokuserar på snabbhet istället för uthållighet.

Nervositeten hanterade jag också bra. Kom fram till att jag kan få vara hur nervös jag vill, allt jag ska göra är att springa och det kan jag. Mycket enklare än att t ex tävla hund och vara nervös, för då kan det förstöra så mycket mer.

Sammanfattningsvis ett väl genomfört lopp där jag hade nytta av mina planerade pepp. De dök upp i huvudet när jag behövde dem, och gjorde att jag orkade fortsätta. Känna mig pigg och stark. Vara nöjd med min insats. Hålla ett bra tempo med fokus på löpkänslan. Komma ihåg att jag är i en bra form och att jag orkar!

onsdag, maj 18, 2011

Milspåret 2011

Jag var duktig! 56:44 och nytt personbästa. Du ser ju själv hur glad jag är!

Mental coaching inför ett dödslopp

DN har en artikel på sin webbsida, "Långlopp skördar otränade offer", som gör att även jag som känner mig väl förberedd inför marathon blir en smula nervös. Jag kände samma typ av nervositet när jag såg att jag ska skriva in kontaktuppgifter till anhöriga på baksidan av nummerlappen. Ett dödslopp...

Nåja... jag känner mig trots allt ganska lugn. Det jag har kunnat göra har jag gjort. Jag har sprungit regelbundet, jag har sprungit långt, jag har jobbat på min mentala styrka, jag har provat ut mina kläder, jag har druckit både vatten och sportdryck under träning, jag vet att magen klarar att få i sig energitillskott, formen kommer att vara toppad och jag har en plan för loppet som jag kör efter så långt det håller. Med ett skönt stöd från Sara.

Det är antagligen förvånande många som ställer sig på startlinjen utan regelbunden löpträning och utan någon som helst respekt för distansen, och jag är glad att jag inte är en av dem. Jag har inte heller så stor respekt för distansen längre, men det är för att jag har så många bra långpass i bagaget. Jag vet precis hur ont det kommer göra och jag vet vad som kommer krävas av mig i de sista sega backarna upp mot Stadion. Jag kan omöjligt svära på att jag kommer  klara loppet, men jag har gett mig själv de bästa förutsättningarna. Sen finns det alltid saker runt omkring som jag inte kan påverka.

Delar med mig av mitt hemliga vapen i den mentala träningen :)

tisdag, maj 17, 2011

Jag skulle ju inte


Det fanns några regler som jag satt upp. De skulle börja gälla tre veckor innan maraton för att förhindra sjukdom och skador inför loppet. Reglerna var enkla:

  • Jag ska INTE träffa barn.
  • Jag ska INTE åka kollektivtrafik.
  • Jag ska INTE slarva med maten.
  • Jag ska INTE göra saker jag inte brukar göra.

Lätt som en plätt. Eller?

Det är ingen försvarshemlighet att hjärnan gärna låter bli att registrera ordet inte. Ger man en vägbeskrivning bör man undvika att säga "sväng INTE höger vid macken", eftersom personen sannolikt kommer att minnas att man sa "sväng höger vid macken".

Jag vet det här och ändå inkluderar alla regler ett inte. Man blir alltså inte förvånad över att jag, med mindre än två veckor kvar, har gjort följande saker som jag normalt aldrig gör annars:

  • Umgåtts med barn.
  • Åkt pendeltåg.
  • Slarvat med att matplanera och storhandla.
  • Varit nära att sätta mig på en häst.

Det gäller att lära av sina misstag. Imorgon ska jag springa milspåret och i mitt mentala pepp finns inga inten med. Så, istället för att lista allt jag inte ska, fokuserar jag alltså på vad det är jag vill:

  • Känna mig pigg och stark
  • Orka hålla ett bra tempo
  • Vara nöjd med min insats
  • Fokusera på löpkänslan, inte på tiden
  • Ta tillfället i akt att reflektera över min nervositet
  • Komma ihåg att jag är väl förberedd och i en bra form

    Jag fattar inte

    Varje morgon när jag kommer upp ser det ut så här på köksbordet. Hundhår och grus. Brunisarna går och lägger sig med mig, så vad f-n händer?

    Älskling?

    lördag, maj 14, 2011

    Pre beach 2011 i Tofta

    Morgonpromenad

    Iphone föreslog "morfologi enad" istället för min rubrik. Jag tackade nej till erbjudandet om att byta.

    Tyvärr kom jag helt av mig i mitt inlägg på grund av det.

    fredag, maj 13, 2011

    Idylliskt

    Har precis varit på en supermysig tur med häst och vagn runt nejden. Solen har tittat fram bakom molnen och eftermiddagen har varit härlig!

    Brunöronen åkte i vagnen en bit och lubbade för egen maskin en bit. Lika lyckliga oavsett vilket.

    Visby om våren

    Skor och det obligatoriska teet är inköpt. Synd att det regnar...

    torsdag, maj 12, 2011

    Backintervaller

    Backlöpningen med PT-Tompa igår gjorde gott för stressodjuret i min mage. Innan passet var det som en boll med vassa taggar som rullade runt i kroppen, men under träningen slipades taggarna av och allt kändes betydligt rundare och mjukare efteråt.

    Löpningen då, hur gick den? Jo, benen kändes lite stela och motarbetande i början men det lossnade snabbare än jag trodde.  Sen blev det 5 vändor upp och ner i backen. Upp tog det runt 50 sekunder och sen fick jag vila 4-5 minuter innan det var dags igen. Tyckte det var svårt att gå ner för backen efter första intervallen på grund av skakiga ben, men det var jag tvungen att ta tillbaka senare. Första gången var det inga problem jämfört med sista. Hujj.

    Allting kändes i alla fall mycket, mycket bättre än sist. Det var fortfarande kräkjobbigt men jag kände mig starkare. Och trots att det inte gick fort alls mot slutet av backen så var jag i alla fall bättre med i skallen och betydligt mer beslutsam än förra gången. Problemet var bara att jag hade för mycket mjölksyra i benen för att de skulle kunna hänga med.

    Det var riktigt härligt väder och jag hade bytt bort hela mitt kungarike mot en flaska vatten mot slutet för törsten gav mig ytterligare ett mentalt hinder att övervinna. Men övervann det gjorde jag, med jäkligt torr mun.

    PT-Tompa var väldigt generös med beröm och pepping igår och jag tror att det är ett led i att stärka mitt självförtroende inom löpningen. Att jag inte tror på mig själv är definitivt min svagaste punkt, och jag försökte suga i mig så mycket som möjligt. Kraven jag ställer på mig själv ökar hela tiden, med resultatet att ingenting jag gör någonsin är tillräckligt bra. Därför känns det viktigt att titta tillbaka ibland och se hur långt jag har kommit. Hade någon sagt till mig i höstas att jag om ett halvår skulle springa över tre mil ena dagen och kuta upp och ner för en slalombacke bara tre dagar senare så hade jag skrattat och gått därifrån. Nu skrattade jag och sprang.

    Hoppbacken i Fiskartorpet. Jag sprang i slalombacken strax bredvid.

    onsdag, maj 11, 2011

    Usel tajming

    Jamen, vilken trevlig agilitydate jag var imorse. Verkligen kul. Eva Marie måste ha blivit helt exalterad.

    Jourtelefonen ringde första gången när vi precis sagt hej och sett en huggorm. Sedan ägnade jag större delen av vårt träningspass åt att prata i telefon. Trasig buss och problem. Elsa ägnade sig åt att skälla avundsjukt på Ozz medan Reka tog det hela med ro.

    Hann köra lite med Elsa, men jag var så uppstressad och okoncentrerad att vi nog mest var trafikfarliga. Men Elsa var fantastisk, som vanligt. Hon gör som jag säger, även när jag säger fel.

    Problemen löste sig sen, precis i lagom tid när det var dags att åka till jobbet. CRAP! Bättre lycka nästa gång.

    Nu sitter jag och försöker peta i mig lunch. Jouren har ringt igen, jag har tappat aptiten och får tvinga i mig varenda tugga. Måste ha i mig ordentligt med käk eftersom jag har en, citat PT-Tompa, "plågsam träning" att se fram emot i eftermiddag. Kunde inte vara mindre peppad, men jag får se det som en utmaning att tömma huvudet, ladda om och hitta orken och viljan. Jag ser ju fram emot passet egentligen.

    PS. Nytt jobb sökes. Allt av intresse.

    tisdag, maj 10, 2011

    Riktigt pissig dag

    Ensam på jobbet idag. Pappan är på Danderyd och skaffar sig tuffa Rambo scars och ett längre liv. Det är givetvis honom det är mest synd om, men som jag sagt så många gånger förr, det här är en blogg om mig, här är det mig vi lider med.

    Och som vi lider! Vilken jävlaskitcrappighelvetesdag! Det känns som att hela min insida vrider sig i stress, axlarna touchar öronen och magen knyter sig. Jag hinner inte. Jag har ingen att diskutera problemen med, jag har inget facit att gå efter och det ringer tamigfan HELA tiden. Dessutom har jag fått otrevliga samtal, ett idag och ett igår, som har gjort mig så inihelveteförbannad.

    Nu får jag i alla fall gå hem. 

    Imorgon blir det nog bättre. Har en agilitydate med EM att se fram emot på morgonen, jag kommer ha hjälp på kontoret under dagen och jag ska springa intervalljävlar med PT-Tompa på eftermiddagen.

    söndag, maj 08, 2011

    33,5 km - inte riktigt som planerat

    Sista långpasset är genomfört. Med bravur godkänt. Jag är så jävla bra!

    Eftersom Sara storstilat sprang Kungsholmen Runt igår (snabbt som attan!) så var jag inställd på att få genomlida dagens TSM-träning utan hennes eminenta sällskap. En tanke som INTE lockade mig, efter förra veckans pass. Samtidigt så kände jag att det kanske inte är så dumt att öva på att springa själv.

    Så, för att lura mig till stordåd kom jag på den smarta idén att springa till Östermalms IP, springa ett varv med TSM och sedan springa hem. En plan som åtminstone i teorin var brilljant. Det känns alltid bättre att springa mot ett mål. Enligt planen skulle jag springa 10 km till ÖIP, ta ett varv med TSM och hoppa av vid Albano efter 12 km och sedan fortsätta hem igen, 8 km. Totalt 30 km.

    Väl framme vid ÖIP (efter 9,55 km) visade det sig att TSM:arna tänkte börja med 14,4 km på Södra Djurgården, istället för runt Brunnsviken. Fick panik först men lugnade mig snabbt och hängde på gruppen. Tänkte att jag alltid kan ta bussen från Mörby eller ringa Jontan om det skulle bli kaos.

    Det blev det inte. Jag sprang hela vägen hem och fick totalt ihop 33,5 km. Rekord! Det gjorde ont på slutet, men det kändes ändå bra! Jag var stark (inte stark nog för uppförsbackarna dock) och beslutsam och även om jag tänkte tanken att be om skjuts hem så stod jag emot det. Att ha klarat det jag föresatt mig var betydligt mer lockande och jag visste att jag skulle ångra mig om jag gav upp. Sånt stort mentalt framsteg!

    Kände inga skavsår när jag sprang men efteråt upptäckte jag att jag fått min första fotblåsa, att jag blev "snittad" under brösten av pulsbandet och att jag ser ut att ha blivit knivad i ländryggen. Hade plåstrat där jag tidigare fick skavsår av sömmarna på tighsten men fick istället skavsår av plåstrets kanter och nya skavisar precis utanför plåstren. Däremot fick jag, lite oväntat, inga som helst obehagliga känningar i benen eller höfterna.

    Kände mig som en bebis när jag kom hem. Kröp upp i fosterställning i soffan med värkande ben och snuttade på drickyoghurten som om det var en nappflaska. Tänkte att jag aldrig skulle röra mig mer.  Den tanken har inte helt släppt än, för jag har mått bättre. Är väldigt trött och lite illamående nu, och benen värker förstås fortfarande. Horisontalläge med film nästa.

    Det är helt osannolikt hur bra jag är!

    Snart dags att dra iväg med TSM
    Hemma igen. Orkar inte stå upp

    fredag, maj 06, 2011

    Hälsofreak som sover gott om natten

    Den senaste tiden har jag sovit väldigt bra på nätterna. Elsa, som vanligtvis sover på eller mellan mina ben, har förvisats till sin bädd nedanför sängen, och sen hon började ligga där har jag sovit som en prinsessa. Dessutom har det varit flera nätter där jag stulit närhet av Jontan, och det sover jag också väldigt bra av. Jontan har däremot knappt sovit alls under den här tiden, men alla kan inte vara vinnare... Han påstår att jag är för varm. Dumheter. Humbug.

    Det har dessutom blivit lite roligare att ställa sig på vågen igen. I mars var jag på kostrådgivning och fick lära mig lite mer om hur jag ska tanka mig själv på bästa sätt. Läs om det här.

    Sedan dess har jag försökt att äta mer mat rent generellt, äta mer fisk, äta mer varierat, i första hand välja nyckelhålsmärkta produkter och att inkludera mer hardcore grönsaker än isbergssallad och tomat. Det första som hände när jag började äta mer var att jag gick upp 3-4 kg och kände mig uppsvälld som en ballong. Allt var hemskt, men det var tydligen, enligt uppgift, normalt och sannolikt övergående. Så jag fortsatte enligt plan.

    Nu har det börjat ordna sig, efter ungefär två månader. Jag har långsamt börjat minska i vikt igen, mår otroligt bra och har nästan helt slutat med godis, fikabröd och läsk. Jag är helt enkelt inte sugen längre, och jag byter hellre ut en torr bulle vid fikat mot en god smörgås, en frukt och ett glas juice. Den enda last jag valt att behålla är mörk choklad, men det klarar jag bara i så små mängder att det inte blir något problem. Läsk dricker jag någon gång ibland men inte alls så ofta som förut. Är otroligt nöjd över det här. Jag har blivit ett hälsofreak!! Jag hoppas det är bestående och att inte allt totalhavererar efter maraton.

    torsdag, maj 05, 2011

    Andnöd tolv gånger

    Intervaller i kort backe stod det på min planering idag. Det kändes bra innan. Efter söndagens långpass såg jag fram emot intervallerna eftersom de framstod som ett annorlunda och mindre smärtsamt pass. Jovisst.

    Var lite orolig för hur jag skulle klara att utmana mig själv på egen hand, men jag är nöjd. Tolv gånger stod jag på toppen av backen och funderade på om det skulle komma mer luft snart eller om jag skulle svimma av syrebrist, medan hjärtat dunkade så tröjan fladdrade. Sen gick pulsen ändå ner rätt snabbt så jag kunde upprepa proceduren.

    Förutom backintervallerna blev det tjugo minuters uppvärmning i bra tempo, löpskolning och tjugo minuters nedvarvning i riktigt uselt tempo. Märkte inte förrän på nedjoggen hur trött jag var i kroppen (framför allt i benen förstås) eftersom jag inte tillät mig fundera på det under intervallerna, vilket jag är stolt över. Jag var fokuserad på uppgiften.

    Nästa uppgift som jag ska fokusera på i löpningen är 30 km TSM-special på söndag. Specialvarianten är mitt försök att få upp motivationen och springa det här sista långpasset trots att Sara kanske inte är med.

    www.damnyouautocorrect.com

    För ett tag sen tipsade M&K mig om en rolig webbsida, damnyouautocorrect.com. Jag är försiktigt positiv när det kommer till humortips från Storebror, men var ändå tvungen att kolla.

    Och, trots att det bär mig emot att erkänna, så hade de rätt. Fruktansvärt roligt. Jag fylldes av ett riktigt bubblande skratt och tårarna sprutade. Jag kanske är lättroad trots allt.

    Sen senaste uppdateringen av min iphone så har den också gjort en grej på det här, fast till synes helt utan poäng. Inga snuskiga korrigeringar. Istället ger den mig högst märkliga rättningsförslag bestående av två ord. Det är det nya. Två ord. Så var det inte förut? Varför nu?

    Underliga förslag från iphone

    onsdag, maj 04, 2011

    Dagens middagstips

    Sesampanerad lax med gurk- och citronsås, potatis- och jordärtskocksmos samt haricots verts.

    Livet handlar om prioriteringar

    I mitt liv prioriterar jag Elsa och Kråkan, gym- och löpträning, älsklingen och avkoppling i form av till exempel trädgårdsarbete eller film. Utan inbördes ordning.

    Sen finns det förstås måsten också, som att dyka upp på jobbet varje dag, fast man inte har lust, och dessutom sitta där hela dagen, se till att man har rena kläder och att hålla hemmet i ett någorlunda representativt skick. Säkert en hel del annat också.

    Jag hatar att dammsuga och det är jobbigt att tvätta. Jobbigast av allt är att vika den rena tvätten. Istället blir tvättstugan en oorganiserad garderob där högen av ren tvätt bara växer. Man går ner och plockar det man behöver, dag för dag. En icke hållbar strategi.

    Men igår hände det. Tvätthögsmonstret besegrades med en gemensam insats av mig och Jontan. Och tänka sig. Jag hann dessutom även springa, duscha, äta middag, aktivera hundarna och koppla av lite framför datorn innan jag somnade.

    Man hinner det man måste hinna. Prioriteringar.

    Kampen mot tvätthögsmonstret kan börja

    Av monstret blev bara de obligatoriska udda strumporna kvar

    Men åhh...

    Helvete också! Jag körde fel! Upp på E4 hemåt istället för rakt över vägen mot jobbet. E4 i morgonrusningen. Kö. Nästa avfart Järva Krog. Skiiiit!!!!

    tisdag, maj 03, 2011

    Lite otur

    Jag tittar ut på morgonen och svär över att det snöar. Sen packar jag de korta löpartightsen till kvällens runda. Hur tänkte jag då? Jävla smartskaft. Jag kommer frysa ihjäl.

    Plötsligt händer det

    Racerkelpie

    Vad härligt det här när allt plötsligt flyter som man vill att det ska. Som det gjorde sista varvet på agilityn igår.

    Första vändan var okej, några små missar och en rivning. Andra varvet fungerade ingenting. Sannolikt slarvade jag och tänkte att Elsa vet var hon ska. Till tredje varvet laddade jag om och plötsligt fungerade allting. Full fart och bra flyt! Grymt!

    Dessutom lärde jag mig flera saker om handling igår. Man kan tycka att jag efter ett par års träning borde ha åtminstone några baskunskaper, men icke.

    Det är så himla roligt när precis allting som omväxling går bra. Jag blir otroligt peppad att fortsätta. Har spanat ut några tävlingar men tyvärr ingenting förrän i sommar/slutet på sommaren. Just nu är det löpning som har högsta prioritet, men det kommer att betala sig även i agilityn, speciellt om jag tränar upp mitt eget tempo.

    Reka blev det också ett kanonbra pass med innan agilityn började. Vi körde ställande, inkallning och apportering. Hade en annan, lite större apport den här gången och den gillade hon inte alls, så det var till att ta många steg tillbaka. Å andra sidan blev det framsteg direkt också. När vi hade som roligast var vi tvungna att sluta. Perfekt tajmning på det. Borde hålla den längden och intensiteten på alla pass.

    Långt ifrån okej


    Skrapa bilen igår, snö idag. Vad är det frågan om? Jag klarar inte det här! Jag är inte beredd. Jag köpte nya shorts förra veckan. Varma jackan är på vinterförvaring. Och var tusan har jag lagt de tjocka tumvantarna? Gnnn...

    Jag har dessutom en röd prick i ena ögonvitan och man bör inte sparka mig på smalbenen idag.

    Det här kraftiga snöfallet gör mig djupt deprimerad. Den här dagen har alla förutsättningar att bli bättre. Sämre borde i alla fall vara omöjligt.

    måndag, maj 02, 2011

    Formcheck inför Stockholm Marathon

    Inspirerad av Sara tog jag Funbeat till hjälp för att, så här en månad innan marathon, summera den löpträning jag genomfört i år: 

    Långpass (alla pass med TSM): 1934 minuter (1dag, 8 timmar och 14 minuter) fördelat på 14 träningspass. Total sträcka 275,38 km med en snittfart på 7:01 min/km. 

    Fartlek (all typ av kvalitetsträning): 471 minuter (7 timmar och 51 minuter) fördelat på 8 träningspass. Total sträcka 64,44 km med en snittfart på 7:19 min/km. 

    Lätt distans (alla behagliga myspass): 888 minuter (14 timmar och 48 minuter) fördelat på 18 träningspass. Total sträcka 130,71 km med en snittfart på 6:45 min/km. 

    Summering: 3293 minuter (2 dagar, 6 timmar och 53 minuter) fördelat på 40 träningspass. Total sträcka 470,53 km med en snittfart på 6:59 min/km. Snittsträcka/vecka är 25,93 km.

    Det här känns fantastiskt. Oavsett hur det går på marathon och om jag tar mig runt eller inte (efter igår känns det omöjligt, med tanke på hur ont mina ben gjorde efter (bara) knappt 30 km) så är jag en vinnare. Jag har sprungit längre än jag någonsin trodde att jag skulle kunna och jag har lärt mig massor om mig själv, om olika sätt att vara trött och om att fortsätta trots att det gör ont. Oavsett vad jag gör från nu kommer jag alltid ha det med mig!

    Förutom löpträning har jag dessutom tränat styrketräning, skidor, yoga, simning och ett par gruppträningspass med en total tid av 3605 minuter (2 dagar, 12 timmar och 5 minuter) fördelat på 53 träningspass.

    All den här statistiken, några speciellt utvalda TSM-pass, Äventyrslöpningen, Gunnikas bevis på att smärta kan övervinnas, en visualisering om hur jag mottar folkets jubel på Stadion och ett gäng positiva tankar om mig själv packar jag ner i den pepprygga jag tänker ha med mig på marathon. Ryggsäcken planerar jag att dra minnen från när både kropp och hjärna skriker att det inte går att springa längre. Ska faktiskt försöka knöla ner hela Sara där också, vilket borde fungera eftersom ryggan är som tälten i Harry Potter. Dessutom gör jag ju henne en tjänst eftersom hon slipper springa själv då.

    Har ett långpass kvar att springa på söndag men fokus framöver ligger på att få in ett antal bra kvalitetspass sista veckorna, samt att ladda mentalt och äta bra mat. Det börjar kännas lagom nervöst att det närmar sig, men som tur är har jag massor av människor som hela tiden hjälper mig, lär mig, peppar mig, stöttar mig och ger mig uppmuntrande hejarop. Det är värt hur mycket som helst!

    Det är för helvete MAJ!!!

    söndag, maj 01, 2011

    Körduglig?

    Smärtan i dessa små tappra ben är just nu hemsk. Verkligen hemsk. Som kramp, värk och sockerdricka på samma gång. Som om de just sprungit 27,5 km. Jag njuter av prestationen men lider minst lika mycket av den. Fifaen.

    Jag hoppas att en banan i varje ben, drickyoghurt, vatten och juice ska få benen att kunna samarbeta med bilens pedaler så pass att jag tar mig hem.