tisdag, maj 31, 2011

Mer tankar om träning och tävling

Då och då dyker tanken upp. Varför? Varför gör jag det här? Jag kommer aldrig bli bäst, jag kommer sannolikt inte ens bli någon man kan kalla bra. Är det då någon poäng?

Det finns tillfällen då jag inte kan svara annat än nej på frågan. Korta stunder då det enda som är viktigt är vad jag presterar i förhållande till andra och inte i förhållande till mig själv. Det gäller inte bara löpning utan även när jag tränar hundarna. Jag ser hur duktiga och seriösa alla andra är och utan att blinka blir allt arbete och all tid jag själv  lägger ner inte värd någonting. För det finns andra som är bättre.

När jag läser om Åsahs otroligt strukturerade och målmedvetna träning med Rusa känner jag mig oplanerad och dålig. När jag läser om Katarina som är fantastiskt duktig och noggrann i sin träning med Fixa tänker jag att eftersom jag inte har det tålamodet kan jag lika gärna låta bli att träna lydnad överhuvudtaget. Jag ser inte det jag läser som peppande inspiration utan som ett bevis på min egen oduglighet. Så korkade tankar borde vara förbjudna.

Den enda jag ska jämföra med är mig själv! Med vad jag får ut av den tid jag själv väljer att lägga på träningen. Jag kan jämföra Rekas kunskaper med vad Elsa kunde vid 10 månaders ålder, om jag nu absolut måste jämföra med något alls.

Samma sak i löpningen. Jag jämför mig med alla kvinnor som sprang marathon och inser att jag var sämre än 75% av de som startade. Samma sak i milspåret. Att jag gjorde precis vad jag planerat verkar ibland helt oviktigt. Likaså att jag långsamt, långsamt gör framsteg med den mentala träningen, som är min största utmaning. Jag har inte kunnat ställa några som helst krav på mig själv utan att helt klappa ihop. Inte kunnat sikta på bra tider, bara på att ta mig igenom loppen. Nu känns det som att det börjar vända.

Det kommer alltid finnas de som tränar hårdare, har mer tid, mer energi, mer motivation och mer vilja. Det är bara att acceptera och inse vikten av att aldrig jämföra sig med andra än med sig själv. Det är bara jag som har precis mina förutsättningar. Heja mig!!

7 kommentarer:

Sandra sa...

Jag tycker du är grym, jag är sjukt imponerad! Du har sprungit marathon!

annastei sa...

Det blir ju knasigt att jämföra med de som sprang marathon också... Tänk alla de miljoner som aldrig nånsin skulle palla att springa 42 km... Du klarade det, bara det är en prestation, oavsett tid!

Angelica sa...

Marathon är ett enormt kraftprov oavsett vilken tid man får. Tänk hur många människor det var som INTE sprang i lördags! :)
Du är grym!

åsah sa...

jag måste hålla med om föregående talare! sjukt grymt att springa marathon, när jag tänker 4,5 mil så dör jag bara vid tanken.. haha.. jag tror vi har lite samma här.. jag tänker att jag själv är sämst för att jag inte ens klarar att springa i 10 minuter, så läser jag din blogg och du är så duktig och tränar typ hur mkt som helst och är helt hälsosam, medan jag går här och ruttnar bort... förresten så är du grym på att träna hund, så det behöver du inte tveka över! struktur är inte allt...

Katarina sa...

Men hallå Sofia nu blir jag nästan sur. Du sprang maraton och då är du bra! Jämför dig med oss som inte ens har sprungit istället! När jag läser om din träning blir jag peppad. Kan du så kan jag tänker jag liksom...jag har bara inte riktigt tagit tag i träningen ännu;-)
Och angående hundträning så gäller samma sak fast tvärtom Kan jag så kan du, sen handlar det mer om vart man VILL och hur mycket tid man är beredd på att lägga. Du är bra både på hundträning och på att springa, men det är ju lite svårt att koncentrera sig lika mycket på båda samtidigt.

Sofia sa...

Tack! Självklart är jag bra, :) det är hur många som helst som aldrig springer ett enda steg osv... Jag vet!

Men tankarna dyker ändå upp ibland. Händer det aldrig er? Det behöver inte ens handla om träning, det kan vara vad som helst. Man är inte alltid oövervinnerlig. Ibland jämför man sig med andra och då oftast med de som är så mycket bättre än man någonsin själv kan bli. Åtminstone tror man det! Verkligheten och ens egen uppfattning av den alltid densamma.

Oftast är jag nöjd med vad jag gör men ibland dyker såna här tankar upp och det är intressant att reflektera över dem.

Katarina sa...

Alla får sånna tankar tror jag, men jag hoppas bara att du unnar dig att njuta av dina prestationer och känna dig nöjd med dig själv. Jag försöker att göra det och att inte direkt börja tänka på vad vi hade kunnat göra bättre, vad vi ska förbättra till nästa gång osv. Inte helt lätt, men jag jobbar på det. Förresten nu när maran är avklarad kanske du blir lite sugen på tävlingslydnad igen;-) kram