-"När vi såg alla halta, tjocka och lytta som sprang förbi oss trodde vi först att vi hade missat dig. Så här långsamt kan hon ju inte springa, sa vi. Fast sen dök du upp."
Det var vad min gode far hade vänligheten att meddela när vi träffades igår. Tack för den.
Jag vet ju att jag inte är snabb, det har jag aldrig utgett mig för att vara heller. Fast folk tror gärna det för att jag tränar så mycket. Nåja, det spelar inte så stor roll.
Det som jag är allra mest stolt, nöjd och glad över är faktiskt hur jag mår idag. Hur jag mådde igår. Jag är i prima form och idag känns det knappt i benen överhuvudtaget. De är som vanligt igen. Sjukt bra.
Snart ska jag sluta blogga om marathon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar