Andnöd tolv gånger

Intervaller i kort backe stod det på min planering idag. Det kändes bra innan. Efter söndagens långpass såg jag fram emot intervallerna eftersom de framstod som ett annorlunda och mindre smärtsamt pass. Jovisst.

Var lite orolig för hur jag skulle klara att utmana mig själv på egen hand, men jag är nöjd. Tolv gånger stod jag på toppen av backen och funderade på om det skulle komma mer luft snart eller om jag skulle svimma av syrebrist, medan hjärtat dunkade så tröjan fladdrade. Sen gick pulsen ändå ner rätt snabbt så jag kunde upprepa proceduren.

Förutom backintervallerna blev det tjugo minuters uppvärmning i bra tempo, löpskolning och tjugo minuters nedvarvning i riktigt uselt tempo. Märkte inte förrän på nedjoggen hur trött jag var i kroppen (framför allt i benen förstås) eftersom jag inte tillät mig fundera på det under intervallerna, vilket jag är stolt över. Jag var fokuserad på uppgiften.

Nästa uppgift som jag ska fokusera på i löpningen är 30 km TSM-special på söndag. Specialvarianten är mitt försök att få upp motivationen och springa det här sista långpasset trots att Sara kanske inte är med.