Två bra saker

Det första bra hände igår på Klättercenter i Solna med Gunnika. Man kan säga att det förekom en hel del adrenalin. Jag klättrade på en svinäcklig vägg som var mer som en pelare mitt i rummet. Började klättra längst ut på ena kanten av bredsidan. Jag hatar kanter. Det känns som att man ska trilla ut över stupet och jag får dödsångest, svindel och svårt att andas. Men jag klarade det!

Sen ville jag utmana mig (okej, utmana mig lite till) och klättra på pelarens kortsida. En meter bred med stup åt alla håll. Den ultimata läskigheten! Det fanns en led som gick längs ytterkanten och en som gick över själva hörnet. Jävligt vidrigt, men jag klarade det också. Jag var stark på alla plan och mitt självförtroende fick en rejäl kick. Men för Gunnika var det förstås bananas, precis som vanligt.

Nästa bra sak hände i morse. Jag pallrade mig ur sängen alldeles för sent men åkte till skogen med Reka och sprang grönvita 5,7 km-terrängspåret. Det är stenigt och kuperat och eländigt. Jag brukar springa det en gång varje år, ofta som en av de första rundorna efter Stockholm Marathon, med förhoppning om att därefter fortsätta springa terräng. Sen så visar det sig vara skitjobbigt och jag gör inte om det förrän ett år senare.

Med Engadin i horisonten så kändes det lite mer motiverande att ta sig an det där spåret igen, även om det inte var mindre hemskt. Det kändes som jag kutade som en idiot. Frustade högljutt när jag stånkade fram i vad som kändes som en farlig fart genom skogen. Pulsen låg på 85-90% (återigen osäker på om jag har angett rätt pulszoner) men klockan visade makligt 7:30-tempo. Vaffan, tänkte jag.

Sedan ändrade jag mig. Klart det tar lite tid när asfaltsbruden springer vilse i skogen, det är okej. Övning ger färdighet och jag är grym ändå! Hurra för mig!

Mot högre höjder

Igår var jag och Gunnika och klättrade. Jag hade en bra magkänsla innan och gott hopp om att jag skulle kunna hantera min rädsla för höjden bättre än tidigare. Det var ganska länge sen vi klättrade senast och sedan dess har jag både firat mig ner för brandtorn och hoppat i kallt vatten, vilket har tänjt mina gränser. Så tänkte jag i alla fall.

Det visade sig stämma. Jag var tuffare än någonsin tidigare och darrade inte som ett asplöv av adrenalin varje gång jag kom ner. Inte en enda gång. Inte ens när jag för kanske andra gången någonsin tog mig högst upp på högsta väggen. Jag var så jävla bra, hurra för mig!

Det är Gunnika som har fått mig att klättra. Efter att ha provat klättring med henne en gång lommade jag snällt iväg och tog mitt Gröna kort. Det har jag inte ångrat en sekund! Sen har vi kört lite sporadiskt senaste åren men det är alltid lika roligt, bara mer eller mindre läskigt. Igår var det minst otäckt någonsin och i och med det roligast hittills.

Jag är oerhört glad att Gunnika är min vän. Anledningen till att vi lärde känna varandra är så fullständigt osannolik att jag på allvar funderar på om det finns något som heter "ödet". Inte ens idag, efter att det faktiskt har inträffat, skulle jag tro att det var möjligt att jag skulle kunna bli vän med någon random tjej jag sprang på i skogen. Men så blev det och jag är otroligt glad över det!

Inget ess på väggen

Jahaja... Att klättra idag gick väl ungefär som jag hade kunnat vänta mig efter blygsamma 3,5 timmars sömn i natt. Jag hade planerat sovmorgon men Reka hade tänkt att vi skulle fånga dagen precis som vanligt. Så det blev som Reka ville. Och den planerade simningen flyttades raskt till imorgon eftersom jag inte orkade idag, även om jag blev piggare av morgonpromenaden med Rekis.

Sen åkte jag iväg till KC för att träffa Gunnika och klättra. Första vändan upp på väggen gick oväntat bra. Trots att jag klättrade på en dödsvägg med stup åt ena sidan (och stup nedåt förstås) så lyckades jag mota bort rädslan, titta åt ett annat håll och ta mig hela vägen upp. Darrade som ett asplöv och befann mig i lätt chock när jag kom ner men var mäkta stolt.

Resten av klättringen glömmer vi. Det kom inget gott ur den.

Skräck och förtjusning

Jag har klättrat idag, med Gunnika. Tror det var nästan två år sedan sist. KC i Solna var helt ombyggt och jag inledde med att försöka dra mitt inpasseringskort genom hålslagaren.

Efter att ha friskar upp minnet på åttor, säkring och kamratkontroll körde vi igång och jag kan inte säga annat än att det gick bra. Jag är höjdrädd och klättring är ingen optimal sport för mig egentligen, men helvete vilken kick jag fick när jag tog mig hela väggen upp i första försöket. När jag kom ner var jag ett vrak och darrade som ett asplöv, men då hade jag ju redan vunnit så det gjorde inget.

Sista gången var jag inte alls lika skakis när jag kom ner och nu längtar jag till nästa gång! Det var inte bara superkul att klättra idag utan också jättehärligt att få hänga med Gunnika en stund! Lär känna av det här i armarna och ryggen imorgon...