Sofias vårsimester, del 2

Simesterns andra del har jag tillbringat i Alcudia, på Hotel Zafiro Tropic, tillsammans med Pål, Marika och Team Snabbare på Tri Mallorca. Precis som jag anade innan blev den senaste veckan helt annorlunda mot den första.

Den första skillnaden var att hotellet dumpat nyckelkorten och ersatt dem med ett slags dumt blippband som man skulle ha på armen 24-7. Jag, som nu sitter med ett motsvarande, snajdit All Inclusive-band istället (gah!), vägrade. Vill inte ha prylar på mig när jag solar. Hur de ska gå kommande dagar är för mig en gåta.

Den andra skillnaden var att det hela veckan har vinglat runt två asplakata damer i övre medelåldern på hotellet. Berusningsgraden helt oberoende av tid på dygnet. Halsade vin i hissen och sånt. Ganska tragiskt och sorgligt.

Det bästa med simesterns andra del var att jag fick hänga jättemycket med världens bästa och roligaste Marika. Både hon och Pål McCartney får mig att bli jättemycket Hakuna Matata och det är SÅ bra för mig. Jag har haft det fantastiskt jäkla underbart. Tack, puss, love u both!

Utöver det har hotellet varit fullt av andra triathlonkompisar och en pappa, och det har varit otroligt härligt att få umgås med alla dem igen. Fint folk!

Har fortsatt att gå mina 10000 steg om dagen, men nu nästan uteslutande med sällsis av Markisen. Långa strandpromenader, glittrande turkost hav och massa bra insikter av snacket under dessa promisar.

Jag har också coachat ett par simpass och hållit i ett yoga pass.

Jag har yogat själv och jag har varit på gymmet och kört min rehab. Det är kanske världens tristaste gym men jag kunde göra de flesta av mina övningar ändå så då spelar det ingen roll.

Även om vädret varit lite växlande har jag hunnit ligga åtminstone några timmar vid poolen. Här kom nästa stora skillnad mot Viva Blue. På Zafiro Tropic var barn tillåtna vid relaxpoolen fram till 30/4 men eftersom barnpoolen ligger vägg i vägg med relaxpoolen så blev skillnaden den 1/5 ändå minimal.

Dessutom var barnen okej, värre var deras rökande föräldrar...

Fick till tre simpass också, vilket var precis vad jag planerat. Det första gick fruktansvärt uruselt, det andra något bättre och det sista riktigt bra. Har alltid simmat långsamt i den publica piscinan (det betyder simhall på ett annat språk), men det kom jag inte på förrän jag brutit ihop under första passet.

Sista passet, medleyteknik, var helt utan titt på klockan. Glömde den till och med på hotellet. Men jag simmade fan 4x25m fjäril utan fenor. Som en chef. Hur grymt är inte det!? Var sjukt nöjd efteråt.

Idag var sista dagen och då vandrade vi i bergen. Det var en jättejättefin tur, ca 2 mil, med strålande väder och sällskap. Älskar bergen, älskar havet och älskar kombinationen av dem ännu mer. Var rädd att få ont i ryggen av den långa promenaden men kände mig oerhört stark i kroppen hela tiden.

Fick skjuts av Marika tillbaka till Viva Blue på eftermiddagen. Det kändes både vemodigt och skönt att komma hit. Ibland har trilägret känts lite intensivt, åtminstone när jag umgåtts i större grupper. Här är det lugnare.

Fick återigen ett jättefint rum - en lägenhet trots att jag bokat dubbelrum - av snälla och väldigt trevliga receptions-Sofia. Det är inte en jättedålig sak att tillbringa mycket tid på samma hotell. Dessutom känns det lite som att komma hem.

Imorgon börjar simesterns tredje del. Varannan dag 3,5 timmar och varannan dag 2 timmar simning. Minst tre besök på gymmet. Hurra vad roligt!!!

Payback

Jag känner mig väldigt stark i simningen. Lägstanivån är för tillfället hög och det känns som att de senaste månadernas ihärdighet börjar betala sig.

Om jag har samma känsla i Vansbro i sommar som jag hade på passet igår så har jag svårt att tänka mig annat än att jag kan bärga hem två nya pb. Vilket är mitt mål. Helst sub 45 och sub 15.

Igår simmade jag 5000m och det var ingen stor sak, trots att det är långt. Jag tror att jag är lite för snäll mot mig själv ibland. Gör för korta och för lätta pass.

Hundringarna simmade jag ett varv sammansatt, ett med dolme och stora paddlar och ett med fenor och mindre paddlar. Korrigerade starttiderna också. Andra varvet startade jag på 1:50 och tredje på 1:40. Fungerade perfekt, simmade på fina tider och med bra ökning av tempot. Lagom vila.

En annan anledning till att jag är starkare är att jag faktiskt är starkare. Sedan december har jag gått hos en sjukgymnast, Mia på Idrottskliniken, för att få hjälp att bli av med smärtan i min vänstra höft.

Jag märker så stor skillnad nu! Det är kanske inte rolig träning alla gånger, men det är värt det när jag känner att jag gör framsteg.

Bra start på veckan

Träningsmässigt har den här veckan börjat riktigt bra.

Måndag

I måndags träffade jag Stina och Markus i Vasalundshallen för ett lunchpass på 3000m. Efter en stund fick vi sällskap även av Tobias.

100m insim
12x50m teknik/fart 1/teknik/fart 2
3x(3x100m @2:00 + 300m paddlar/dolme)
2x200m ben fenor/platta
2x50m avbad

Känslan var okej. Började starkt men tappade kanske lite på slutet. Benen var trötta efter all benspark på lördagspasset så inte i närheten av målet sub 3.

Tisdag
Den vanliga träningen på gymmet består numera av de övningar jag får från min sjukgymnast och som har till uppgift att väcka mina rövmuskler och sneda magmuskler. Trots att det är väldigt subtila rörelser jag gör genererar de ofta lite träningsvärk.

Onsdag

Var nervös hela förmiddagen och det blev värre och värre ju närmare det planerade simpasset jag kom. Mycket oklart varför. Passet var ett standardpass, 2500m utan krav eller förväntningar.

200m insim
8x25m teknik
4x75m acc
2x(2x100m f3 @2:00 + 200m f1 + 4x50m @1:00 + 200m f1)
varv 1 paddlar/dolme, varv 2 fenor
4x50m avbad

Efteråt släppte nervositeten helt. Så konstigt! Vet inte vad jag oroade mig för, men kanske att jag skulle vara trött och inte orka. Träffade Bill & Bull i simhallen men eftersom jag kände mig så instabil höll jag fast vid mitt eget pass istället för att hänga på dem.

Cykel puls ller basket arsta?

Jag ska villigt erkänna att jag saknar fröken Hasses simcoachning väldigt mycket, men idag simmade jag ett av favvopassen från honom i Eriksdalsbadet tillsammans med Stina. Även om det kändes som om passet tog evinnerlig tid så var det både jätteroligt och gick bra. 3100 meter.

I övrigt är jag lite snäll mot mig själv så här i uppstarten. Jag behöver inte köra så långa träningspass för att vara nöjd. Viktigast är att få in rutinerna.

På eftermiddagen blev det styrketräning hemma också, för att få ordning på min svaga och slappa lekamen. Jag känner mig verkligen blek i musklerna.

Bra start på simestern

Jag vill inleda med att säga att jag minsann inte kommer blogga varje dag bara för att jag nu råkar göra det två dagar i rad. Det blir inget med det får du förstå.

Egentligen vill jag mest berätta att min första dag på simestern har varit ytterst lyckad. Jag har simmat, solat och styrketränat.

Morgonpasset i poolen gick över förväntan bra. Det var länge sedan jag simmade så långt som 4000 meter, men passet var omväxlande och lite roligt så jag hann inte tröttna.

Frukosten på Viva Blue var något sämre än på Zafiro Tropic, men smakade ändå väldigt gott efter nästan två timmar i bassängen. Det fanns Nutella i kran. Middagen tycket jag däremot var likvärdig med Zafiro. Så likvärdig att jag misstänker att samma kock jobbar på båda hotellen.

Det var tillräckligt fint väder för att jag skulle kunna ligga och snarka vid poolen hela dagen idag. Och efter att ha gjort exakt noll saker i ungefär sex timmar så var det inte jättesvårt att hitta energi till att lalla iväg en sväng till gymmet på eftermiddagen.

Och det var heller inte svårt att gå en promenad längs stranden, köpa lite rosé, vatten och solkräm innan jag åt middag. Sen bokade jag simbana till imorgon bitti igen. Det är förhoppningsvis så här mina dagar ska se ut de närmsta veckorna. Killen i repan kände igen mig och utbrast glatt "You're back!".

Oui, sa jag. I'm back!

Back in bizniz

Jag blev sjuk när jag kom hem från Maldis. Så jävla väntat. Jag är inte skapad för så här kallt, blåsigt och ELÄNDIGT JÄVLA SKITKLIMAT.

Att inte simma på länge gör aldrig underverk för motivationen, men påskhelgens två försiktiga pass i Vårby med Human Ambition tände ändå någon form av gnista.

Att att gå från pass med glada vänner och hejarop till att nöta själv i Vilundabadet däremot... crasch boom bang. Jag simmade långsamt och dåligt. Allt var misär.

Men om det är något jag har lärt mig under min simkarriär så är det att vila ALDRIG hjälper mot bristande inspiration. Ända vägen runt är rakt igenom. Sålunda har jag klämt fem pass sedan förra fredagen, och det går faktiskt bättre och bättre. Igår kväll hade jag väldigt bra feeling.

När det känts tufft har jag försökt att hitta en lagom mix av sammansatt simning och hjälpmedel. Det är lockande att bara slänga på fenorna och få farten "gratis", men jag har försökt låta bli. Jag har även simmat en hel del med snorkel, trots att det, som jag tidigare nämnt, är ett tortyrredskap.

Jag tycker att jag fått aha-upplevelser för kropps- och huvudpositionen av den, och gillar den bättre och bättre.

Jag har också försökt komma igång med styrketräningen, även om det blivit mest hemma. Allt är bättre än inget. Helst vill jag även yoga varje dag men det blir inte riktigt så.

Slutligen är det dags att snöra på löparskorna igen. Hade sex riktigt bra gåggingveckor efter nyår men sen blev det uppehåll på en månad och att komma igång igen känns segt. Speciellt när skogen är en isgata eller lervälling och konditionen brister. Foten verkar i alla fall hålla, peppar. Det är resten av kroppen som är problemet.

Så. Detta om detta. Känn dig uppdaterad.

Sturk, snibb, snagg

Det är väldigt roligt att vara igång med höstträningen. Nystart! Jag är inne på min tredje träningsvecka och den sköna tröttheten börjar kännas i kroppen.

Som vanligt tränar jag fokuserat och enligt plan under tre veckor och den fjärde veckan har jag mental och fysisk återhämtning, då jag tränar lite lättare och hoppar över pass om motivationen inte infinner sig.

En förändring för terminen är att jag ska träna styrka två gånger i veckan. Tidigare har jag varit ganska slö och kört max ett pass, men jag tror jag behöver två för att hålla ihop.

Den här veckan är det intervaller på schemat i den egna simträningen. Höstens första. Det blev ett pass med korta intervaller igår, enligt följande:

6x50 ss @ 1:00 - 46 sekunder rakt igenom
6x50 pd @ 1:00 - 44, 44, 43, 44, 42, 44
6x50 pf @ 1:00 - 38, 37, 37, 37, 37, 37

Jag är verkligen nöjd. Starttiden var kortare än jag brukar köra och redan efter första intervallen kände jag att det skulle bli ett hopplöst uppdrag. Jag fick ta i alldeles för mycket och vilan var alldeles för kort för att jag skulle våga tro att det skulle hålla genom hela första set:et.

Men så klarade jag det ändå. För jag gav inte upp utan simmade på och tänkte att det värsta som kan hända är att jag får mjölksyraoverload och tokdör på slutet. Men jag gjorde inte det. Jag ba körde. Vroom!

Nyårskarameller

Roten till allt ont kommer från igår. Då var jag i Vasalundshallen med bästa simgruppen och körde ett dubbelpass med fröken Hasse. Först en timme i bassängen, sedan en lika lång cirkelträning.

Mitt styrketränande har varit mycket modest under hösten, pga diskbråcket och den överansträngda fossingen. Den sistnämnda, som fortfarande besvärar, begränsade mig kraftigt igår, men så här i efterhand är jag glad över det. Jag har nämligen ändå träningsvärk så att jag knappt kan röra mig.

Det var inte enbart därför jag hade en dålig morgon, men den blev definitivt inte bättre när jag kom till Vårby för att fira nyår på Camp Snowman med Human Ambition och fick se dagens hiskeliga pass.

Jag skulle simma på bana tre och alltså skrapa ihop 8000 meter i ångestlånga serier med min träningsvärk. Gah! Fenorna åkte omedelbart på och jag svalde ner gråten.

Sofia, Sofia och Rex. Tappra krigare.

Fenorna gjorde mig lite för snabb för min bana, och under insimmet kändes det stökigt och ryckigt, men sen när det möblerades om lite så blev det bättre och jämnare. Och efter ungefär en timme hade jag simmat ut det mesta av morgonens frustration och ledsamhet.

Siamesiska T-Rex. Jag kände mig ungefär lika smart som jag ser ut.

Folk började droppa av redan efter nån timme och på slutet var vi inte många kvar. Jag var verkligen svintrött, men jag hade bestämt mig för att inte ge upp förrän passet var klart. Det hade bara fått mig att må sämre igen, så jag gnetade på tillsammans med Rex.

Fysisk smärta och trötthet är så mycket lättare att hantera än psykisk. Jag är jättestolt över att jag tog mig igenom allting. Den här typen av pass är åtminstone karaktärsdanande.

Belöningen blev en högst ståndsmässig lunch vid Nytorget tillsammans med Urban, Stina, Karin och Tompa.

Nu rundar jag av det här förbannade skitåret. Hur jag känner mig? Sviken, sårad, otillräcklig och ledsen. Må 2017 vara på min sida.

Vänster triceps är helt off

Igår körde jag första passet med PT-Tompa på drygt två år. Två och ett halvt kanske. Han är äntligen tillbaka, och dessutom på ett gym som inte kräver att jag är medlem för att kunna boka pass med honom. Så jävla bra!

När jag tränade för Tommy var jag superstark. Det kan eventuellt han något att göra med att jag var på gymmet minst tre gånger i veckan och tränade själv också. Gjorde armhävningar med både händer och fötter i TRX och såna instabila saker. Rätt coolt.

Sen slutade Tommy och all min motivation dog. De senaste åren har jag släpat mig till gymmet och viftat med lätta vikter en gång i veckan, främst med syfte att hålla axlarna i trim för simningen.

Men nu är vi igång. Det blev ett "lugnt" pass av sjukgympakaraktär som omedelbart genererade träningsvärk.

Mest intressant var kanske att jag verkligen fick bevisat att musklerna i vänster triceps är helt off. Diskbråckseffekt. Jag klarade inte att få upp en 3kg-hantel i tricepspress med vänstern, medan högerhanden svingade samma vikt som om den var av papier maché.

Enda sättet att få tillbaka styrkan är att bygga upp den igen, sakta men säkert. Fortsätta kämpa, trots frustrationen över att jag tar i mitt hårdaste utan att det händer ett smul.

Allting har ett pris

Det var först när jag hade stått en stund på crosstrainern som jag insåg att det var ett tag sedan jag svettades. Och att jag älskar det!

Återigen fick jag en jäkla endorfinkick. Jag får tydligen det så fort jag rör mig nu för tiden, och jag tar tacksamt emot dem. Att stå och harva på maskin är inte jätteroligt egentligen, men jag brydde mig inte eftersom jag var så lycklig över att det gick bra. Att jag kunde! Foten funkade.

Valde ett program som hette performance och körde 30 minuter. Målet blir att komma 5 km. Idag landade jag på 4.49 innan nedvarvningen på fem minuter. Totalt 35 minuter feelgood och ett bra substitut till löpning.

Sen avslutade jag med min sjukgymnastik, i en något upphottad variant. Gick också bra.

---
Jag får träna för läkarna. Det finns inga restriktioner. Smärtan diskbråcket orsakar går upp och ner och jag ser inget samband mellan träning och ökad smärta. Jag kan få extra ont efter en dag med vila likväl som efter en dag med träning. Att jag fått diskbråck beror inte heller på min träning, utan snarare på dålig ergonomi. Det kan drabba vem som helst och man kan till och med ha det utan att veta om det.

Jag mår alltid bra precis när jag rör mig, men ibland är jag trött och orkar inte.

Jag försöker undvika att äta mina starkare smärtstillande preparat men emellanåt har jag för ont. Då hjälper de. Tyvärr gör de mig även trött, förvirrad och lite glömsk. Det är läskigt, men jag tyar inte alltid hantera plågorna och inte alltid röra mig. Då äter jag dem. Allting har ett pris.

Intervaller, styrketräning och distans

Simskolemåndag igår, hurra! Jag måste säga att det har blivit ett lyft för träningen att inte undervisa vid bassängen timmarna före passet. Inget ont som inte har något gott med sig. Fryser mindre och är mer fokuserad i vattnet.

Igår simmade vi korta intervaller, 3x(6x50 meter) start 1:00 med tre minuter lek och plask mellan varje set. Höll mig jämnt på 45-46 sekunder, ända till de sista tre, då jag tappade ner till 47. Störigt som helvete. En sekund är mycket. Jag fick förvisso kramp, men ändå.

Vet inte om det var därför som jag hade ett av mina numera berömda Lille Skutt-bryt på vägen från simhallen. Det har hänt ett antal gånger tidigare och nu känns det mest som att jag bara vill skratta åt det. Högst oklart varför jag reagerar så där.

Morgonpasset i gymmet idag var förhållandevis oengagerat pga anledning, men de få övningar jag gjorde gjorde jag åtminstone bra. Dessutom hade jag nytt linne med snygg rygg.

Sen var det simträningstime igen. Distanspass med en huvudserie på respektingivande 30x100 meter. Inte långt ifrån (okej, en bit ifrån) en fullskalig Frölanders julafton (100x100m med starttid).

Valde Vilundabadet för dagens aktivitet och var helt ensam när jag klev i bassängen. Under större delen av passet var det dock 40 000 000 miljarder barn där, utförandes simtest på banorna bredvid mig. När jag klev ur var jag helt ensam igen. Människor passerar förbi som årstider medan jag bara ligger i bassängen och nöter fram och tillbaka.

Jag är väldigt, väldigt nöjd med dagens insats. Väldigt. Jag hade visserligen inte lika bra fokus som senast, men jag tuffade på lagom fort (sakta?) och gladdes åt det faktum att min fart 2 numera är samma tempo som jag tidigare var grymt nöjd om jag lyckades hålla på mina tröskelhundringar.

varv 1, ss: 1:49, 1:48, 1:49, 1:49, 1:49, 1:45, 1:47, 1:47, 1:48, 1:46
varv 2, pd: 1:35, 1:35, 1:32, 1:35, 1:35, 1:34, 1:34, 1:33, 1:35, 1:36
varv 3, f: 1:32, 1:27, 1:26, 1:26, 1:28, 1:26, 1:25, 1:25, 1:26, 1:26

Att inte bli bättre hade varit tråkigt, med tanke på hur mycket tid jag lägger i vattnet.

Kämpa Sofia

Plötsligt minns jag varför jag behöver vilodagar, varför det ibland är svårt att komma upp ur sängen och iväg på morgonträning. Hur det känns när kroppen är så tung och gör så ont att jag bara vill dra täcket över huvudet och sova fram till nästa sommar ungefär.

Bilden ovan illustrerar hur det kändes på morgonens löppass i Ursvik. Massiv träningsvärk, extremt sega ben. Orkade knappt stå rak. Dessutom var det före frukost. Mental note: gör aldrig saker före frulle.

Försökte ta en bild av hur jag ville att det skulle kännas också, där jag sprang snyggt, men alla bilder såg ut som den här. Fniss.

Anledningen till misären idag är morgonsessionen på gymmet igår. Jag tror att jag tänkte något i stil med att "på hösten ska man bygga muskler". Startade på samma vikter som jag brukade:

10 reps
Öka vikten
8 reps
Öka vikten
6 reps
Öka vikten
4 reps
Ouff

Jag hade svårt att lyfta armarna när jag lämnade gymmet. Huvaligen. Och idag. Aj aj.

Hann med ett kort yogapass på eftermiddagen också och på kvällskvisten drog jag till Vasalundshallen för att simma 3200 meter med Tom-Tom-Tommy. Tisdagskvällar tillbringas där, det är sen gammalt. Kul att träffa Henke igen.

Passet var otroligt långt. Jättejättelångt. Tog aldrig slut. Men det var riktigt bra också. Fick feeling och aha-upplevelse med höften av skidåkaren och jag kunde konstatera att f3 och uppåt fortfarande känns minst sagt rostigt. Är ingen fartdemon just nu.

Huvudserien var på 20x100 meter i f2. 8 st sammansatt, 8 st med paddlar och dolme, 4 st benspark med platta. Försökte hålla vilan till ungefär 20 sekunder.

Allt gick bra fram tills bensparken. Där var det kört, hade inte en chans att orka frisimssparka hela tiden. Istället blev det 12.5 bröstbenspark varje längd också. Tommy sa att det var okej. Eller, egentligen var det hans fel att jag fuskade. Hade aldrig kommit på tanken annars utan hellre drunknat och dött. Tommys fel. Allting.