måndag, juni 29, 2015

Swimrunträning i Rösjön och Väsjöbacken


Igår körde jag och Lindad vårt första riktiga swimrunlångpass i Rösjön och Väsjöbacken. Det var planerat sen flera veckor tillbaka, som ett genrep inför Engadin, och målet var att hålla igång ungefär fyra timmar.

Vi började vid Täbybadet, simmade över Rösjön till den lilla grillplatsen nedanför Kolartorpet och sprang till Väsjöbacken. I backen gick vi upp fyra gånger, från lägsta punkten till högsta toppen, och sprang raka vägen ner. Sedan sprang vi tillbaka till Rösjön och simmade tillbaka till Täbybadet.

Det gjorde vi två gånger.


En viktig del av genrepet bestod i att prova utrustning. Därför hade jag med mig första hjälpen, kompass och allt annat jag har tänkt använda på tävlingen. Vi körde även med nummervästar.

Eva-Marie tipsade om att sätta bitar av liggunderlag under strumporna istället för dolme, så det provade jag första varvet. Andra varvet körde jag med dolme.

Upplevde att det fanns fördelar med båda två, och hur jag kommer göra i Engadin har jag inte bestämt än. Inget alternativ är dåligt, så beslutet är angenämt på så vis.


Jag hade det väldigt tufft igår, framför allt under löpningen. Att det var extremt varmt och att jag hade för lite vatten och energi med mig underlättade inte. Inte heller att jag varit krasslig i veckan.

Under båda besöken i Väsjöbacken var vi tvungna att göra akuta avkylningsmanövrar för att inte brinna upp, och likt två elefanter gled vi ner bland näckrosorna i Väsjön. Det var ungefär som att stoppa två glödande järn i kallt vatten. Det nästan fräste om vattnet! Okej, kanske inte... men det blir sjukt hett i en våtdräkt i solen!


Första simningen gick bra, men sen kände jag mig väldigt trött också i vattnet. Det var skönt att äntligen få svalka, men det var väl det mest positiva.

Var glad och lättad när jag trodde att vi äntligen var klara efter sista simsträckan, men istället för att få falla raklång i sanden och pusta ut så drog Linda med mig på två vändor längs backen upp till parkeringen följt av simning ut till lilla bryggan och tillbaka också. Puh.



Ja, men tänk vilket galet bra pass det blev! Det var pissjobbigt, jag fick slita hårt och kände mig verkligen inte på topp, men det behöver jag inte vara än. Jag tog mig igenom det vi planerat och dessutom lite till. Är verkligen nöjd och stolt över oss båda! Ett mycket bra genrep!

Nu väntar bara lugn, lätt, rolig och mentalt uppbyggande träning de närmsta två veckorna fram till loppet. Och förstås en hel del vila. Mer än så här kan jag inte göra.

lördag, juni 27, 2015

Utflykt till Omberg och Motala





Jag, Jontan och Katten drog på minisemester till trakterna kring nordöstra Vättern igår. På vägen dit åt vi lunch på Löfstad slott och vi stannade och fikade med herr och fru Strömhatt i Motala. När vi kom fram till Omberg promenerade vi genom en fin bokskog förbi Ellen Keys hus Strand och vi övernattade på Ombergs Turisthotell där vi också åt en väldigt god fyrarätters middag.

Idag besteg vi Hjässan, som bjöd på en fantastisk utsikt över Ombergsbygden, och tittade på Alvastra klosterruin innan vi åkte tillbaka till Motala för att titta på triathlon-VM i långdistans.

Det var en hel del bekanta ansikten från Mallis som var med och tävlade, men vi var främst där för att heja på Roger Ström - min dröm - och Lim. Vilka hjältar!!! De var jätteduktiga och jag blev superinspirerad.

Stort grattis till fina insatser!

fredag, juni 26, 2015

Kursavslutning


Mu.

Igår var sista tillfället på simskolan med Medley i Huvudstabadet. Fem veckor, tio tillfällen, med Henke, Philip och alla snälla simkompisar. Allting har en ände och korven den har två. Jag kommer sakna träningen.

Passen vi har kört i bassängen har varit väldigt givande. Omväxlande, utmanande och roliga. Tycker att jag har utvecklats under dessa blygsamma fem veckor.

Passen vi simmat i öppet vatten har däremot inte varit lika givande för just mig. Jag simmar ute i parti och minut på egen hand ändå och har egentligen inget behov av att betala pengar för att göra exakt samma sak. Men det har varit roligt och vi har haft bra stämning så det känns okej i alla fall.

Utvecklingspotentialen för kursen ligger, som jag ser det, i den personliga feedbacken. Hit me, det är liksom därför jag är där! Positiv feedback är härligt men jag tar mer än gärna emot information om saker jag kan förbättra också. Jag kommer ifrågasätta, kanske säga emot, kanske förneka men det är mitt sätt att processa vad som sägs. Jag tar till mig allting!

För mig handlar det om att bli sedd. Att veta att jag har en simfröken som bryr sig om vad jag gör och håller ögonen på mig så att jag inte maskar. Att ge mig kritik är inget att be om ursäkt för, hellre det än att inte säga något alls!

Petitesser, förvisso. Jag kommer verkligen sakna simskolan, och gemenskapen i den, även om det känns lite skönt att inte behöva komma hem sent och vara helt speedad två kvällar i veckan.

torsdag, juni 25, 2015

Intervalljävlar och tveksam hälsa


Igår sprang jag intervalljävlar på banan vid Danderyds gymnasium. Det var jobbigt. Jätte, jätte, jättejobbigt. Fast jag ser glad ut på bilderna. Glad är det nya svart.

Som vanligt så såg det inte så mycket ut för världen innan. Passet alltså. På pappret. Eller i det här fallet på mobilen om man ska vara petig. 4x90 sekunder med 60 sekunder vila och 8x60 sekunder med 45 sekunder vila. Lindad sa att jag inte fick fjösa. Så jag försökte låta bli.

Gick ut lite för snabbt på de längre intervallerna. Höll nästan på att dö. (Ja, fast vanliga människor springer fortfarande mysiga återhämtningsrundor i mitt frästempo.) För mig var det skitsnabbt i alla fall. Som en racerbil. Vroooom!

Hade ju hoppats att det skulle gå ännu snabbare på de kortare intervallerna men det var stört omöjligt att höja farten. Jag var så trött och det blev snarare tvärt om. Ville lägga av men hittade motivation genom att försöka tänka att löpintervallplågan förhoppningsvis får mig att orka simma lite snabbare, längre och bättre sen.

När jag vaknade i morse kände jag mig... inte sjuk... men lite mosig kanske. Halsen var lite tjock men gjorde inte ont. Mest var jag jättetrött. Har minus på sömnkontot igen, trots att jag sov så mycket under midsommarhelgen. Tvekade inför att åka till gymmet men eftersom jag hade en date med pappan där så tog jag mig dit. Det blev ett lugnt pass med fokus på rörlighet.

Känner mig osäker inför simskolan ikväll. Är så himla trött och kroppen känns tung. Jag vill vara med eftersom det är sista gången, men jag får se hur jag gör. Beror på hur mosigheten utvecklar sig.

Håll tummarna!

onsdag, juni 24, 2015

Jag saknar barriärbrytande mål


Jag är fortfarande så löjligt glad över igår. Tog en bild för att illustrera. Du ser ju själv. Löjligt glad!

Fantasitider som sagt... kan fortfarande knappt fatta att jag var så snabb på riktigt, och nu känner jag mig nästan lite... klar. Typ som att jag aldrig kan simma bättre någonsin igen så det är ingen idé att ens försöka.

Fast Lim tydliggjorde för mig det korkade i att tänka så:

"Lance Armstrong, efter 1 tour de france ba: nä, nu e jag klar!" (Nej till doping!)
"Nadja Comaneci efter en perfekt tia ba: ait, de va de!"

I Bäst när det gäller tar Willi Railo upp ett avsnitt om mål. Han tycker att man ska ha tre mål:

- Trygghetsmål - Något som man vet att man kan klara och som man kan vara nöjd med.
- Realistiskt mål - En utmaning som är nåbar men kräver en riktigt bra insats.
- Barriärbrytande mål - Ett långsiktigt och väldigt högt uppsatt mål.

Om jag förstod honom rätt så är det sista målet, det barriärbrytande, till för att man inte ska behöva känna precis det som jag gör nu. Man ska inte bli klar, utan det ska alltid finnas något riktigt stort som hägrar i horisonten.

Mitt outtalade realistiska mål var 200 meter under 3 minuter. Men något barriärbrytande mål har jag inte riktigt satt upp för mig själv. Jag har många diffusa, luddiga, kortsiktiga förhoppningar, men ingen tydlig väg att gå. Det kanske jag borde ha.

Nu har jag dessutom anmält mig till fortsatt träning hos Medley under hösten. Ser fram emot det jättemycket! De flesta andra (alla?) som också anmält sig är mina simkompisar sedan tidigare, så det kommer bli grymt roligt! Tyvärr blev det typ fullt innan alla ens fick plats... Och det är liksom lite crap!

tisdag, juni 23, 2015

Rekord! Rekord! Rekord!

Jippi, jippi, yay! Tjohej! Whiii! Boom!

Jag är så obeskrivligt glad! Så glad att jag inte kan sluta le. Sova? Nu? Glöm det! Jag vill bara dansa runt och skratta!

När jag träffade Henke igår i Huvudstabadet så skvallrade han om att vi skulle köra ett syrapass på lite längre distanser på simskolan idag. Jag hade just simmat mina intervaller och blev inte direkt till mig i trasorna av tanken på ett sånt tufft pass. Lyckades till och med nästan lura Henke att jag inte skulle kunna komma pga tvättstugan...

Efter lite vila började jag dock se fram emot kvällens utmaning och jag blev supertaggad när jag hörde exakt vad vi skulle göra:

400m max - lång vila, lek och plask
200m max - lång vila, lek och plask
100m max - lång vila, lek och plask
50m max - lång vila, lek och plask

Det var bara att kavla upp armarna (näej) och ösa på! Jaga Tom-Tom-Tommy i bassängen för allt vad våtdräkten höll.

Jag simmade så jävla bra. Jag.simmade.så.jävla.bra. SÅ JÄVLA BRA!!!

Alltså, på riktigt! Jag är så glad! För mig var det fantasitider jag presterade! Så snabbt har jag drömt om att kunna simma i framtiden! Trodde aldrig att jag skulle klämma ur mig det här en vanlig sketen tisdag i juni. Jag kan knappt fatta hur grymt bra jag är!!! Hurra!!!

Så hur snabbt gick det då?

400m: 6.13
200m: 2.58
100m: 1.23
50m: 0.36

Den enda distansen som lämnade något att önska var väl den sista, men starten blev lite konstig där. Tyckte annars jag simmade den riktigt bra också, och jag slog dessutom Tommy med en halv sekund. Viktigt!

Puh. Så galet bra. Jag blir alldeles matt och lite yrslig av lycka!!!

måndag, juni 22, 2015

Jag hänger inte med i utvecklingen


Jag var sjukt taggad på att simma tröskelintervaller i Huvudsta idag. Nacken gjorde fortfarande ont men värktabletter och rörelse är läkekonst jag tror på. Mötte upp Tom-Tom-Tommy vid bassängen och så körde vi igång.

Märkte redan när jag värmde upp att kroppen inte alls spelade i samma liga som huvudet. Jag kände av min nacke/skuldror och axlarna var trötta redan från början. Dammit! Så jag accepterade direkt att jag inte skulle simma så vrålsnabbt som jag kanske hade hoppats på, men det betydde inte att jag kastade in handduken och gav upp. Ingalunda!

Jag fokuserade på att ha roligt och gjorde så gott jag kunde. Och mitt dåliga var ändå sjukt bra.

4x200 meter, 30 sekunder vila: 3.06, 3.11, 3.15 och 3.13
4x100 meter, 25 sekunder vila: 1.33, 1.34, 1.34 och 1.34
4x50 meter, 20 sekunder vila: 0.43, 0.43, 0.44 och 0.44

Jag simmade passet med våtdräkt och jag märker hur jag gärna vill förklara min fina simning med den, och ge hela äran för insatsen till dräkten. Men egentligen är det nog bara så att jag är rätt jävla bra, oavsett klädsel. Att jag var jagad av Tommy gjorde antagligen att jag tog i lite extra också.

Faktum är att min utveckling går så mycket framåt att det ibland är knivigt att hänga med. Jag har svårt att ta in hur mycket snabbare jag är idag, jämfört med för bara ett år sedan. Och jag är långt ifrån färdig, så jag måste lära mig att gilla läget om det ska fortsätta i den här takten.

söndag, juni 21, 2015

Lätta 15 på Käftudden



Vaknade med svinont i nacken imorse. Aj aj aj. Det begränsade definitivt lusten att springa långpass idag. Men solen sken från en klarblå himmel så det var lika bra att bita ihop och studsa iväg.

Gjorde det till avsnittet av en Huskypodkast från förra året som handlade om Ö till ö och Engadin swimrun. Intressantast var en tysk som hade äventyrat sedan 1981, sprungit närmare 700 marathon i nästan 100 olika länder, korsat fyra kontinenter till fots, bestigit otaliga berg och kört oanständigt många multisporttävlingar. Han skötte dessutom i princip hela intervjun själv. Jävligt cool.

Sen provade jag Spotify Running för första gången. Älskar't!!!

Löpningen gick bra. Jag hade fin fart på benen och inte ont i ryggen. Fick hela tiden springa med handbromsen i för att inte dansa iväg för fort. Kämpade med att styra tankarna i en positiv riktning, inte känna efter om jag var trött och vara välvilligt inställd till såväl mig själv som distansen. Så känslan nu efteråt är att det var ett glatt, kort och lätt pass. Härligt!

När jag kom tillbaka till stugan svidade jag om till bikini och däckade i en solstol resten av dagen.

lördag, juni 20, 2015

Bäst när det gäller


När jag var 10 år var jag i Italien. Vi åkte dit med min storebrors handbollslag som spelade en turnering i Teramo. Under resan hade laget en studiecirkel och läste boken "Bäst när det gäller".

För något år sedan tipsade Eva-Marie mig om en uppdaterad version av samma bok, "Nya bäst när det gäller", och jag köpte den men läste inte så noga, trots att Eva-Marie är min absolut största idol inom ämnet. Här är ett fantastiskt exempel på hennes inställning, som nästan gör mig lite tårögd.

Härom dagen hyllade även Gunnika samma bok och saken var klar. Jag måste läsa den ordentligt.

Jag vet inte i vilken ände ska jag börja för att beskriva alla aha-upplevelser jag fått de senaste dagarna? Mitt psyke är så otroligt väl beskrivet i boken, och nej, det är inte på ett positivt sätt. Jag är det dåliga exemplet, i stort sett hela tiden (utom gällande vissa saker om jag väljer att se dem ur ett perspektiv med simningen som fokus).
  • Jag har låg mental höjd. Jag vågar inte tro att jag är bra, vågar inte vara en vinnare. 
  • Jag har en hög inre press. Kräver mycket av mig själv. Om den yttre pressen samtidigt blir för stor så kollapsar jag av prestationsångest. 
  • Jag har tydliga flyktbeteenden. Är defensiv, har dåligt självförtroende, låga målsättningar, undanflykter och bortförklaringar för att inte någon ska förvänta sig något av mig. 
  • Jag har dåligt självförtroende. Det visar sig genom dåligt samvete om jag inte presterar bra, om jag inte strikt följer mitt träningsprogram, om jag bryter mot normer eller om jag hoppar över en träning trots att det finns en bra anledning det.
  • Min koncentration är felriktad. Jag tittar bakåt istället för framåt, känner för mycket inåt, fokuserar för mycket på att inte göra fel och jämför mig för mycket med andra.
  • Jag har hög ambition och hög prestationsångest. Jag har lättare att prestera när det inte betyder något, eller i miljöer där jag känner mig trygg utan risk att bli kritiserad.
  • Jag har en hög undre mental gräns. Rädslan att misslyckas är så stor att jag inte vågar försöka. Att våga förlora är att våga vinna, och jag vågar inte förlora.
Willi Railo, som är den som för länge sedan skrev boken, menar att många idrottare inte kan utnyttja sin fysik till 100%, därför att mentala blockeringar, negativa tankar, felriktade känslor och för lite psykisk energi begränsar dem. Jag kan verkligen skriva under på det.

För mig blev mina svagheter väldigt tydliga när jag läste boken, och även om det jag spaltat upp ovan känns väldigt negativt så tror jag att första steget är att erkänna och synliggöra dem för mig själv. På så vis kan jag lättare identifiera mina kritiska tankar när de dyker upp, och vända dem till något positivt. "Jag vågar, jag angriper, jag är stark!"

Hur jag reagerar är också till viss del styrt av vad jag ägnar mig åt för idrott. I simningen har jag lyckats vända flera av ovanstående beteenden till dess positiva motsvarighet. Jag har byggt självförtroende, mitt flyktbeteende har ersatts med en vilja att försöka (kamp) och jag tittar framåt med en känsla av trygghet och mod att våga utmana mig själv och mina gränser. Jag tränar med glädje, vilket gör det lättare att klara tuffa pass.

Railo tar upp så mycket mer som är intressant, och jag kommer nog komma tillbaka till honom igen. Jag tror det här är en bok som kan läsas många gånger, med olika fokus. Till en början med ska jag läsa den med siktet inställt på Engadin swimrun. Sedan med fokus på min simning. Bland annat så var det ett väldigt intressant avsnitt om mål som jag ska fundera på. Men mer om det en annan gång.

fredag, juni 19, 2015

Aerobicsarmar och backintervaller i spöregn


Jag var inte särskilt motiverad på simskolan igår kväll. Allmänt trött, kroppen kändes seg och gjorde ont och jag var frusen redan från start. Regnet öste ner. Jag övervägde som hastigast att inte ens åka dit, men jag älskar ju att simma så det gick inte för sig. Dessutom såg jag fram emot att träffa kompisarna och simfröknarna.

Vi inledde i bassängen med aerobicsarmar (japp!) vilket var svårt, och sen skulle vi gå ut och simma öppet vatten. Jag frös konstant när jag var i bassängen, trots 26 grader och våtdräkt, och bestämde mig för att stanna där och skita i att simma ute. Men då sa Henke att jag skulle skärpa mig, och då gjorde jag det. Och det är jag glad för. Det var ännu kallare i vattnet förstås, men jag gillar att simma i öppet vatten. Det var kul och snabbt överstökat! Sen blev det bastu.

Simmade till en boj en bit bort, typ 250 meter. Låg bakom Marias fötter dit, och hon bakom mina tillbaka. Drog på lite för att få upp värmen på tillbakavägen och det kändes trots trötta armar riktigt bra. Det är det tempot jag tänker hålla senare i sommar när jag ska imponera på mig själv under Stockholmssimmets 1000 meter. Jävlar vad fort det ska gå då!

Idag körde jag backintervaller i Trosabacken. Återigen öste regnet ner, kroppen var trött och jag var omotiverad innan, men när jag väl kom igång kändes det bättre. Gick upp för backen i rask takt, vilade 30 sekunder, sprang ner så fort jag vågade, vilade 60 sekunder osv... Jag tränade medan mamma och pappa handlade mat, så jag visste inte innan hur många vändor i backen det skulle bli.

Jag hatar sånt. Att inte veta. Jag har haft några sådana pass i simningen, där jag inte vetat exakt hur långt jag ska simma, och morrat rätt mycket över det. Men fröken Hasse har hävdat att det är nyttigt för mig och eftersom han inte helt sällan har rätt så applicerade jag samma tänk på löpningen idag, som en liten mental träning.

Hade en liten dipp efter tre vändor, och efter fem vändor övervägde jag att lägga in en längre serievila, men jag tog mig i kragen och körde på. Totalt hann jag upp och ner sju gånger. Det tog ungefär 2:40 upp och gick snabbare och snabbare ner, ju säkrare jag blev. Första nedlöpningen gick på 1:13 och den snabbaste på 1:02. Skitsnabbt!

Reka var ännu snabbare, och dessutom helt sjukt taggad. Studsade jämfota ner och skällde. Motiverande!

Glad midsommar!

torsdag, juni 18, 2015

No snooze for you


Igår provsprang jag mina nya inov8 x-talon 190. Det är min tredje sko av samma modell och min plan att låta dem följa med till Engadin kvarstår. Det var ett bra beslut att köpa ett nytt par, för det var betydlig skillnad i fjonget och fästet mot mina gamla där dubbarna nästan är helt nedslitna.

Jag och Reka lubbade som små bergsgetter över stenar och rötter i skogen igår, och jag fick min bästa snittid på grönvita spåret i Enebyberg ever. Ever! Trots att jag kände mig trött och lite sliten innan.

När klockan ringde 05:30 i morse var jag så trött att jag knappt fattade vad det var frågan om. Sen kom jag på att jag skulle till gymmet med pappa och tryckte omedelbart på snooze. Fast bara en gång. Det är en och en halv vecka av intensiv träning kvar innan jag trappar ner inför den stora utmaningen i Schweiz, så det gäller att bita ihop nu och trycka kroppen mot maxgränsen. Sen får jag snooza.

I gymmet blev det pistols, squats, vadpress, marklyft, russians twists och styrka för axlarna. Ohoj vad stark jag blir!

onsdag, juni 17, 2015

Simskola med litet rekord och feedback



Igår var det simskola i Huvudstabadet igen. Jag fick feedback. JAG FICK FEEDBACK! Hurra!

Vi fick börja med att simma spegelsim. Konstsim. Jag, Tommy och Maria skulle simma bredvid varandra, precis likadant. Herregud, jag var helt värdelös på detta. Hur jag än försökte så låg jag alltid fel. Dessutom lärde jag mig att det är svårt att simma när man skrattar hysteriskt.

Fortsatte sedan med tre stegar där farten skulle vara samma genom varje stege:

25-50-75-100 meter f3+ (0.22, 0.45, 1.10 och 1.32)
50-100-150-200 meter f3 (0.47, 1.38, 2.31 och 3.15)
25-50-75-100 meter f3+ (0.22, 0.45, 1.08 och 1.29)

Simmade oväntat bra med Stockholm swimruns 4 km simning med paddlar i axlarna. Slog faktiskt rekord på sista hundringen igår till och med.

"100 meter i 50-metersbassäng med våtdräktsrekordet": 1:29:9

Wäo! Äntligen under 1:30! Och då simmade jag inte ens mitt snabbaste. Men jag är ju för jävla bra, så är det bara. Och jag älskar att det finns så många rekord att sätta i simningen. Finns möjlighet att vara bättre än sig själv jämt!

Min feedback igår bestod av att jag skulle försökte få upp armbågen. Hade tydligen lite drag av "svan" och fuskade mig genom draget. Jag tror ordet "lat" kom upp. Bah! Skulle jag...?

Rättade till. Frågade hur det såg ut. Fick det där svaret från Philip att "joo, men lite bättre" som man direkt förstår betyder att jag inte alls lyckades, men att han ändå ville uppmuntra mig att försöka igen.

Så jag försökte igen. Tyckte att det blev ännu bättre. Och jobbigare. Men nej. Inte helt rätt. Kände mig förvirrad och förstod inte riktigt vad de var ute efter eller hur jag skulle nå dit. Frustrerande.

Det jag däremot förstår är att vi snackar om små detaljer här. Inte att hela mitt drag plötsligt är värdelöst och att jag borde lägga simningen på hyllan pga obegåvning. Jag vill bli en duktig simmare och jag vill ändra precis allting som inte är optimalt, men jag får eksem när jag inte hittar det som simfröknarna vill ha mig att hitta. När jag inte förstår. Det blir som en kliande tvättlapp på min lite för trånga självförtroendetröja och jag vill skrika på insidan.

Och inte hinner jag få in de där extra träningspassen i bassängen som jag så gärna ville. Det går inte.

Gnnaaahha!

tisdag, juni 16, 2015

Nu blommar blomkålen - jag har varit på gymmet


På utomhuspremiären av Try Triahlon vid Huvudstabadet för några veckor sedan så vann jag en smula oväntat (ännu) en Instagramtävling. Vinsten var en startplats till Stockholm Triathlon och ett sommarkort hos Medley.

Eftersom jag redan har träningskort så gav jag sommarkortet till pappa, med kravet att han hänger med mig till gymmet. Annars drar jag tillbaka förmånen. Man får inget gratis här i livet.

Idag blev det squats, marklyft, utfallsgång, planka med benlyft på boll och L-Y-T för axlarna. Ville mer men hann inte mer, och det kanske var lika bra. Trots blygsamma vikter är det oklart om jag kommer kunna röra mig imorgon. Jag har knappt varit i gymmet senaste året och även jag tyckte att jag trots allt hade bra stabilitet så saknades styrkan. På torsdag blir det repris, det ska bli kul!

söndag, juni 14, 2015

Stockholm swimrun, part 2


Vi hade egentligen bara en game plan igår. Det var att försöka hänga med långt fram de 1400 meterna till första simningen, för att få en bra position i vattnet och en inte så stökig resa genom smala Ålkistan. Och det lyckades vi väldigt bra med. Det var ingen trängsel att tala om.

Vi klev i vattnet som lag 100 och upp som lag 67. Jag är så jävla glad över simningen! Känslan var jättebra och att passera över trettio lag på första sträckan var fucking awesome! Det kan jag leva på länge. Till och med mitt dåliga självförtroende börjar hålla med om att jag i såna här sammanhang faktiskt är en hyfsad simmare. Över genomsnittet. Och då simmade vi ändå inte så himla snabbt, ett snitt på 1:52/100m.

Tyvärr springer jag sämre än genomsnittet och att det var lätt nedbrytande att under de närmsta timmarna efteråt bli omsprungna av nästan 100 lag, det berättade jag om redan igår.

Banan gick från Norra Djurgården, via Hagaparken och Ulriksdal, över Kaninholmen och Bockholmen, förbi Lappis Beach och Lilla Skuggan tillbaka till Stora Skuggan. Vi simmade i Brunnsviken, Edsviken och Värtan. Otroligt vacker miljö att ta sig fram i, och detta mitt i Stockholm. På så vis var det ett fantastiskt lopp.

Jag skulle dock gärna se att att distansen, 23 km löpning och 4 km simning, kortades ner något, för att göra loppet ännu mer tillgängligt för de som kanske aldrig vågat prova swimrun förut. Banan hade några "onödiga" omvägar på löpningen, och första simsträckan på 1400 meter skulle kunna vara avskräckande för en nybörjare. Och det är synd för swimrun är ta mig fan magiskt! Alla borde prova!

En annan sak som var lite synd var att det var så dåligt med vatten och energi längs banan.

Någonstans längs Brunnsviken mot Lings Grav gick både jag och Lindad in i väggen en smula pga brist på energi. Jag svepte min gel då och en underbar funktionär delade med sig av sin flaska vatten. På följande energistationer drack och åt jag så mycket att jag knappt kunde springa efteråt, och även om det inte var tillräckligt så blev jag i alla fall lite piggare. För de sista lagen hade energin i depåerna tagit slut (OMG! tänk om det var mitt fel!!!), och det får faktiskt aldrig hända! De behöver den mest!

Jag hade några ups and downs under loppet, men överlag kändes det bra. Benen var sega i uppförsbackarna och jag hade konstant ont i ryggen, men orken fanns där. Lindad, som under veckan känt en förkylning på väg och antagligen hade något skit i kroppen, hade det lite jobbigare, men hon kämpade grymt bra och peppade mig när jag hade det tungt. På den fronten kompletterade vi varandra väldigt väl. Hon var pigg när jag var trött osv. Som lag funkar vi så jäkla bra, och jag känner mig otroligt trygg när vi kör.

Min utrustning fungerade helt klockrent och jag fick inte ett enda skavsår eller ens antydan till skavsår, trots värmen. Är verkligen så sjukt jävla nöjd med min swimrundräkt - Head Swimrun Race. Och allting annat också. Varenda liten pryl fyllde sin uppgift.

I natt sov jag uselt. Kroppen värkte. Diagrammet nere till vänster på bilden visar min sömnkurva i natt, och det syns ganska tydligt var jag gick upp och tog en Ipren för att kunna sova ordentligt. Idag känner jag mig trött. Har inte direkt ont någonstans, men jag är mer sliten än jag skulle önska.

Det jag lärde mig av tävlingen igår är att min kropp inte är tillräckligt förberedd för Engadin. Det är ett konstaterande utan värdering. Det påverkar inte min inställning till loppet eller min vilja att stå på startlinjen. Men det påverkar hur jag tänker lägga upp den lilla träning som är kvar inför loppet.

Hej gym! Hej coreträning! Hej utfall, pistols och alla andra hemska benövningar! Hej hej!

lördag, juni 13, 2015

Stockholm swimrun, part 1



Just idag är det lite svårt att ta plats i min familj, och skryta om idrottsliga insatser, eftersom pappa just har cyklat runt Vättern på 11 timmar och 29 minuter tillsammans med Team Rynkeby. En helt grym förbättring från förra året med 3 timmar och 40 minuter.

Men jag har alltså kört Stockholm swimrun med Lindad idag, lag Attack of the invisible rubber ducks. Det tog 4 timmar och 13 minuter att springa och simma 23 respektive 4 kilometer totalt, och det var jävla jobbigt.

En längre rapport kommer kanske imorgon, men jag vill omedelbart nämna fyra riktigt bra saker med vår insats under dagens lopp:

- Vi simmade väldigt bra.
- Vi gjorde snabba växlingar.
- Utrustningen fungerade klockrent.
- Jag och Linda känns grymt bra synkade.

Dessutom vann vi varsitt par IceBugs!!!

Vid första check pointen vid Kräftriket, som vi kom till efter typ en timme, låg vi fyra av damerna! Fram till check pointen var det mest simning, och därav denna framstående placering. Vi släppte bara förbi ett enda damlag följande timme, men sen gick det utför.

Det var hyfsat mentalt knäckande att efter 2,5-3 timmar plötsligt bli omsprungna av hysteriskt många lag, men vi försökte vända det till något positivt och vara glada över att det tog starka, testosteronstinna män hela TRE timmar att komma ikapp oss. Både jag och Linda har ofta alldeles för många demoner i huvudet som berättar hur värdelösa vi är, och det blev inte lättare att hantera dem när så många andra lag passerade oss. Men jag tyckte vi klarade även den biten bra idag, och pratade oss igenom svackorna så gott vi kunde.

Det vi klarade minst bra idag var löpningen. Vi var svaga där. Mina ben var trötta och jag hade konstant ont i ländryggen under loppet. Tillsammans med lite andra krämpor förstås, men mer om det kan vi ta imorgon.

Nu måste jag akut falla i koma.

PS. Tack Rickard för den fina, översta, bilden!

fredag, juni 12, 2015

Jag är extraordinär

Jag fick en uppenbarelse idag.

Det var under den väldigt långsamma morgonprompen med Reka som det slog mig hur extraordinär jag är.

Jag har gjort så många häftiga saker de senaste åren. Jag har sprungit marathon och kört multisport, swimrun och triathlon. Jag kan pressa min kropp framåt i flera timmar, över berg, i terräng och genom vatten.

Det går inte alltid snabbt för mig men det går alltid framåt. Jag ser ofta ner på mig själv och tycker att jag inte räcker till. Tänker att så mycket som jag tränar så borde jag väl orka lite längre, vara lite tuffare och lite snabbare.

Men idag kändes det som att jag är ganska speciell ändå. Uthållig, stark och rätt jävla häftig. Idag har varit en bra dag!

Förutom att inse min egen förträfflighet så har jag vilat, förberett utrustningen inför Stockholm swimrun imorgon och varit på solskensparty. Som sagt, en bra dag!

torsdag, juni 11, 2015

Krigarprinsessan Xena funderar över skor


#detgårbranu

Mina senaste löprundor har faktiskt känts ganska bra. Jag är vanligen rätt frusen av mig, så att äntligen kunna springa med bara t-shirt och jacka, eller som igår - linne - känns magiskt. När benen är pigga och ryggen inte gör ont så är det ännu bättre.

Rundan igår skulle vara kort och lugn, och det blev den. Det fina var att mitt lugna tempo var lite högre än vanligt och att jag kände mig überstark i min svarta, tajta outfit. Benen gick av sig själva och jag kände mig som krigarprinsessan Xena där jag gled fram längs vattnet, med italiensk schlagerpopopera på hög volym i öronen.

Jag har funderat mycket på skofrågan till Engadin swimrun. Förra året körde jag alla swimrunlopp i mina inov8 x-talon 190 och tyckte de funkade suveränt. Har även provat att träna i ett par 212:or, men jag upplever dem som klaffsiga och osköna när man kommer ur vattnet. 190:an är mycket bättre.

4.6 mil över alperna i ett par odämpade 190:or har däremot inte känts som en jättebra idé. Men nu har jag bestämt att det är så det blir. Bära eller brista!

Hade inga problem med lopp på 20-25 km förra sommaren och jag får helt enkelt lita på att det håller att dubbla distansen. Det är en sko jag trivs och känner mig trygg med, så det är mitt bästa alternativ. I Engadin räknar jag med att promenera en del av sträckan också, och dessutom är det högst oklart om vi ens kommer längre än till första cut off-en.

Däremot lutar det åt att jag kör årets modell av samma sko så att jag får en fräsch sula och oslitna dubbar. Borde inte vara något problem att hinna springa in dem.

onsdag, juni 10, 2015

Kaptenen tvingades lämna båten


Simskolan igår inleddes med en mindre panikattack över att jag glömt min Garmin hemma. Simma utan klocka, liksom? Hurdå?

Försökte hantera det som en vuxen och panikade bara lite till när vi skulle sticka iväg på 5 min insim. I slutändan klarade jag frånvaron ganska bra, eftersom Henke och Philip ändå klockade det som var viktigt, vilket igår var 6x50 meter max med start 3:00. Mjölksyraträning.

Till att börja med så simmade jag grymt bra. Trodde att jag slog rekord (50 meter i 50-metersbassäng i våtdräktsrekordet) på andra 50:an och var skitglad, men jag måste tyvärr dementera det nu. Fan, inte lätt att hålla ordning på siffrorna när man slår olika rekord hela tiden hit och dit. Mitt bästa är 34.4 s.

Mina femtior igår gick på 35.0, 34.9, 38.9, 39.1, 38.5 och 37.9.

Under den tredje sträckan så tog det stopp. Du vet scenen i Kalle Ankas julafton där hackspetten drar iväg på en osynlig moppe och sen får soppatorsk. Exakt så kändes det. Plötsligt hade jag inte längre kontroll över min kropp. Så jävla hemskt och jättehäftigt. Sjukt jobbigt! Hello, mjölksyra!

Någonstans efter det började jag på allvar överväga att bli svårt sjuk och lämna bassängen, att lägga in ett akut och lagom långt toalettbesök eller att bara försöka sväva ut i periferin utan att någon skulle märka. Jag vill inte mer. Orkade inte mer.

Men när den fjärde sträckan var avklarad, utan särskilt stor marginal till 40 s, så vaknade jag till liv igen och fick tillbaka lite jävlaranamma. Lyckades till och med sänka tempot på de två sista, enbart pga att det var just de två sista. Mentalt, ja. Och lärorikt.

Det var ett riktigt bra pass. Ruskigt men bra. Simskola is da shit!

tisdag, juni 09, 2015

Usain Bolt eller jag?


Jag är ju ingen Usain Bolt, nej. Om våra olikheter har varit diffusa innan så kan jag hjälpa till att reda ut skillnaderna här och nu. Jag sprang intervaller i skogen imorse. Det skulle vara såna där korta, snabba saker, men i själva verket blev de mest korta. Jag springer inte lika snabbt som Usain Bolt. Surprise, jag vet!

2x90 sekunder, 4x60 sekunder och 4x30 sekunder, det var vad som dolde sig bakom dagens lucka i Lindads löpträningskalender till mig.

Hade jag inte haft en plan hade jag aldrig pallrat mig ur sängen kl. 05:30 i morse. Och även om jag hade gjort det så är det högst osannolikt att jag skulle valt att springa. Men nu fanns det som sagt ett schema att följa och en uppgift att utföra och jag vill ju inte vara en quitter.

Åkte till Ursvik idag igen och sprang mina intervaller på grusväg i skogen, bredvid det där stora fältet. Platt och fint, en perfekt plats att svettas. Solen strålade in mellan grenarna och värmde lite lagom, så på de yttre förutsättningarna fanns verkligen ingenting att anmärka.

Det tog ungefär en halv kilometer av äckelkänslor innan motviljan släppte och jag började tycka att livet trots allt var ganska ålrajt. Det var nästan lite skönt att springa. Nästan alltså.

Nu har jag ju redan avslöjat att det inte gick särskilt fort under mina intervaller. Känslan jag hade var dock att det gick med en farlig fart. Kände mig stark och kraftfull och när jag sprang tänkte jag att om någon såg mig så skulle hen nog förvirrat rycka till och tänka "Usain Bolt - här i Ursvik?".

Efter en snabb ockulärbesiktning av tiderna på mina upplevt vrålsnabba intervaller blev jag direkt nedtagen på jorden. Glöm det där med att någon skulle kunnat missta mig för Bolt. Vanliga människor mysjoggar dagligen sina vanliga träningsrundor i mitt supertempo. Damn.

Fast jag känner mig inte allt för nedslagen av det faktiskt. Jag är rätt glad och nöjd ändå.

måndag, juni 08, 2015

PT-pass med egen bassäng


Asså. Blubb, blubb, blubb! Vinden har vänt! Jag axlade min snabbaste (?) baddräkt idag för att simma ännu ett PT-pass för Hasse i Vasalundshallen. Precis som vanligt så var jag förstås bättre än vanligt. Men vi skiter i det just nu. Jag kommer att rabbla tider från passet strax, ingen anledning till oro. Håll ut.

Först vill jag bara återigen uttrycka den enorma glädje jag känner för min simning!!!

När jag hängde över kanten efter några av dagens tuffa intervaller så var visserligen inte just glädje ett ord jag skulle använda för att beskriva mina känslor, men efteråt, när jag låg utslagen i bastun, så sköljde den över mig med en enorm kraft. Tillsammans med tacksamhet. Helvete vad jag tycker att det är roligt att simma! Vidrigt, hemskt, jobbigt och svårt men så jävla kul, härligt och utmanande!

Det svider faktiskt fortfarande en smula jättehårt att lägga den organiserade simträningen på hyllan under sommaren och fokusera på mina lopp. Inte för att jag inte ser fram emot loppen, för det gör jag verkligen, utan för att jag så oerhört gärna vill kämpa vidare med att förbättra mig i bassängen. Jag längtar redan till hösten och alla grymma pass jag ska utsätta mig själv för då. Sjukt.

Men tillbaka till idag. Passet bestod av insim, teknik, ett par tempoökningar och en huvudserie av:

4x100 f3, start 2:15
4x50 f4, start 1:45
4x25 f5, lång starttid

Först feedback. Mina ben har sjunkit en aning och jag ska försöka lägga lite, lite mer kraft i balanskicken för att få upp dem. Greppet är bra, ska bara se upp så jag inte blir för bred i armtaget. Huvudet ska ner. Det sista vet jag inte om Hasse sa just idag, men det känns som en stående punkt på min agenda.

Jag gick förstås ut lite för fort på min första hundring. Trodde jag i alla fall, tills jag avslutat den sista och insåg att jag lyckades hålla dem jämna och fina, samtidigt som det gick riktigt snabbt. Känns larvigt att ha 1:34 som rekord på 100 meter när jag kunde lägga fyra hundringar på 1.39.5, 1.40.0, 1.39.0 och 1.39.0. Svinbra, eller hur! Så fort har jag aldrig simmat hundringar!

De fyra 50:orna är jag också väldigt nöjd med, trots att jag tappade tempo vartefter: 41.5, 42.5, 42.0 och 43.0. Det är ändå ett jäkla lyft mot hur det varit senaste veckorna!

Avslutade med fyra 25:or. Mitt snabbaste, dåra. Fast ändå inte. 16.9, 17.4, 17.3 och 17.5.

Ja, och det var väl det hela. Ahhh.... feeling good! Det var så himla roligt och så oerhört givande på så många sätt! För tekniken, för tempot, för självförtroendet och för den allmänna peppen. Med Hasse på kanten så håller jag inte igen, och att tänja på gränserna under övervakning gör förhoppningsvis att jag automatiskt höjer nivån när jag kör själv. Hurra! Blubb. Jä! Again!

söndag, juni 07, 2015

Agilitytävling på Bro-Håbo BK

Igår var jag och Reka och tävlade agility på Bro-Håbo BK. Fyra timmar på en regnig gräsmatta med totalt två minuter av action, som resulterade i 5 fel och en disk.

Första loppet, agility, fick jag ett enligt mig tveksamt kontaktfältsfel, men det är domaren som dömer och var Reka på kontaktfältet så var det inte med mycket. Fram till precis innan A-hindret tycker jag att det gick bra. Tyvärr underskattade jag min snabbhet och hade jag vetat att jag skulle ligga så mycket före Reka efter tunneln så hade jag handlat annorlunda.

Slutet av banan blev någon form av katastrof. Jag valde mellan två handlingsalternativ men höll mig inte till något av dem när det var skarpt läge. Istället blev det flera konstiga bakombyten som bara lyckades eftersom jag har världens tacksammaste, finaste lilla hund. Jag borde fått straffpoäng för min insats. Reka borde fått medalj.

När jag tittade på resultatlistan var jag däremot glad att vi inte hade nollat loppet, eftersom vi ändå hade varit 0.3 sekunder för långsamma för att få pinne. Indeed disturbing! Jag hade varit skitarg.



Hopploppet blev också fiasko. Jag höll på och fipplade alldeles för mycket i början och skapade en svårighet som egentligen inte fanns. Dessutom tjuvstartade Rackartratten igen.

När vi tog om från början, utan att greja så mycket, så gick det fint. Vi hade några stora svängar eftersom jag inte förberedde Rekis på var vi skulle, men hon springer fint och lyssnar superbra på de magra instruktioner jag lyckas peta ur mig.

Nu har vi i alla fall en månad på oss innan nästa tävling att träna på den hemläxa vi har dragit på oss de senaste starterna.

lördag, juni 06, 2015

Rekordmånga till Brunnsviken


Ohoj! Imorse var vi inte mindre än 14 glada medmänniskor och ow-simmare från Öppet Vatten-gruppen på Facebook som träffades vid Kafé Sjöstugan för att simma i Brunnsviken. Så himla roligt att vi blev så många och att få göra flera nya bekantskaper!

Nästan omgående efter att vi skuttat i vattnet (12.5 grader) delade vi upp oss i två grupper där halva gänget simmade t/r Tivolibryggan och andra halvan höll sig i viken nedanför Sjöstugan.

Jag höll mig i viken och övade överrullningar, nedtryckningar och lite allmän kärvänlig trängsel med Theresia och Mårten. Mest lek och lajbans alltså!

Alldeles för ofta får vi, som lärt oss simma som vuxna för bara ett par år sedan, höra att vi aldrig kommer kunna bli lika bra simmare som någon som började som barn. Vi kan aldrig få riktigt samma känsla för vattnet tydligen. Och så är det säkert.

Men vi har en teori!

Det som skiljer barn från vuxna är att barn leker och lär. Och genom leken hittar barnen känslan. Vi vuxna bara lär. Vi går en kurs, är dödsallvarliga och kämpar för att göra allt perfekt. Vi har inte tid att bestämma att den som kommer sist till andra sidan är ett ruttet ägg eller att tävla om vem som kan simma så att det ser roligast ut. (Vilket är JAG! Tusen gånger fler stjärnstopp!)

Så genom att släppa fram barnet inom mig lite då och då så hoppas i alla fall jag att på sikt kunna minska det där ointagliga gapet mellan mig och de tuffa, "riktiga" simmarna. Dessutom har jag roligt under tiden! Idag var roligt!

Sen åt vi lunch på Sjöstugan också.

fredag, juni 05, 2015

2 x Huvudstabadet


Alldeles för sällan säger alldeles för få människor till mig hur bra jag simmar. Ingen ber mig stanna upp för ett sekund, tittar mig djupt i ögonen och berättar att jag verkligen är duktig och ihärdig. Jag blir tyvärr inte regelbundet stoppad på gatan av någon som blivit imponerad av mig i bassängen och absolut måste berätta det för mig. Ska jag vara helt ärlig så händer det inte alls. Nästan. Och det är crap, för jag söker konstant bekräftelse!

Men Johannes (läs hans blogg, inte för att han ger mig komplimanger utan för att han är sjukt rolig) tycker i alla fall att jag simmar som en grekisk gud, och det är lite så jag känner mig.

Igår hade jag som vanligt simskola i Huvudstabadet. Först övade vi på navigering i bassängen och sen gick vi ut och simmade öppet vatten. Jag börjar nästan tröttna på att skriva det, men jag simmar så sjukt mycket bättre i min våtdräkt. Helvete vad snabbt det går! Mina hundringar hamnar vanligen någonstans mellan 1.35-1.40, bara sådär.


I förmiddags var jag tillbaka i Huvudstabadet igen, tillsammans med Theresia, för att kämpa mig genom samma bassäng men utan våtdräkt. Jämföra tider och påminna mig om hur det är att simma utan hjälpen som superhjältedräkten ger.

Vi körde ett pass med tröskelintervaller. 8x100 meter sammansatt och 8x100 meter med paddlar och dolme. Plus uppvärmning med teknik och ett kort avbad förstås.

Jag är supernöjd. När jag tänker tillbaka på passet fylls hela jag med känslor av välbehag. Det var så jäkla roligt! Det var tufft, utmanande, jobbigt och fantastiskt. Solen sken från en klarblå himmel och vattnet glittrade. Jag simmade mina sammansatta hundringar på ca 1.50 och de med hjälpmedel på ca 1.40, vilket är lite bättre än vad jag vågade hoppas på att kunna göra med så många veckor av dålig mojo i ryggen.

Låtsades att jag simmade med våtdräkt och efter ett tag så kom jag in i ett så grymt skönt flyt. Hundringarna bara swisch- swoschade förbi. I efterhand har jag funderat på hur ansträngande det egentligen var. Hade jag kunnat öka farten lite till idag? Kanske. Och hur mycket tog jag egentligen i när jag simmar hundringarna med våtdräkt på runt 1.35 i torsdags? Vet inte.

Tror ett bra mission för mig är att vara lite mer lyhörd för känslan framöver så att jag kan svara på mina ovanstående frågor.

torsdag, juni 04, 2015

Fem veckor kvar. FEM VECKOR KVAR!


Hahaha... haha... hahaha! Åhhh hahaha!

Kommer du ihåg i höstas? När jag pratade om vad som vore ett rimligt träningspass nu på våren för att vara väl förberedd inför Engadin Swimruns 46 km löpning och 6.5 km simning? Kommer du ihåg? Friska upp minnet här eller nöj dig med själva formeln:

4x(4 x Väsjöbacken + 1 km simning) + 2x Väsjöbacken + 2 km simning

Igår sprang jag backintervaller i Väsjöbacken. 60 sekunder uppåt, paus för att låta pulsen sjunka, full fart (hahaha... haha!) nedåt, paus för att lugna pulsen, och så samma visa igen. 6 gånger.

På 60 sekunder hann jag lufsa ungefär till knäna på Väsjöbacken. Knappt. Efter 60 sekunder uppför skakade mina ben okontrollerat och pulsen tog god tid på sig att sakta ner. Såg antagligen ut som en fölunge som tog sina första steg när jag galopperade ner så snabbt (haha!) jag vågade. Lord Cheeeese.

Jag känner mig inte i närheten av att vara så fysiskt redo som jag skulle önska att jag var, men jag ska villigt erkänna att jag ändå är rätt så sugen på att testa formeln, eller åtminstone delar av den. Jag vet också att jag skulle klara hela om jag gav mig fan på det. För innerst inne är jag rätt jävla grym. Ha!

Men ändå. Det är fem veckor kvar till Engadin swimrun. FEM VECKOR. Jag insåg det igår och sedan dess har jag regelbundet behövt andas i påse och tröstäta ungefär 400 Chocolate Hot Dogs. Även om jag vet att jag är superhäftig och tuff så pirrar det i magen och självförtroendet är sinusformat.

Fast det ska bli så jäkla roligt. Och jag måste andas lite mer i påse. Gaaah! Tjohoo! Whii! Hjälp! Uuuh! Jäää!

Ja, du fattar.

tisdag, juni 02, 2015

Ska livet vara så här nu?



Är det inte det ena så är det det andra men även om det är det ena eller andra så utesluter inte det att det är det ena eller andra också. Simning och löpning asså.

Idag har jag gjort båda. Reka och jag lubbade först en kort sväng i Ursvik imorse. Det var segt men inte jättejobbigt. Låg puls men ben som inte riktigt ville. Damn ben.

På kvällen var det simskola med distansträning. Jag simmade väl för all del bra men med sämre känsla än förra veckan. Kände mig aningen vobblig och blev lite trött på slutet. Fick inte riktigt feeling, men jag kan ändå inte säga annat än att det gick rätt fint. Även en mindre bra dag har jag tydligen drag av superhjälte alltså.

måndag, juni 01, 2015

Swimrun i Rönningesjön


Igår körde jag årets första swimrunpass vid Ängsholmsbadet i Rönningesjön. Den ligger i Täby, inte Rönninge. Surprise!


Både jag och Lindad var sjukt trötta och slitna innan. Vårt lag när vi kör lopp heter ”Attack of the invisible rubber ducks” och jag tänkte att swimrunpremiären för oss antagligen skulle bli den lamaste attacken av alla slag, i modern tid. Och det kanske den var, kanske inte. Men!

DET VAR SÅ JÄVLA ROLIGT!!! Åh vad jag älskar swimrun!
(Hade det varit nittiotal hade jag låtit texten blinka också för att verkligen poängtera detta!)

Jag vet inte vad magin med swimrun är. Kanske är det känslan av frihet som kickar igång mig. Känslan av att inget kan stoppa mig, framför allt inget så larvigt som en liten sjö. Och att man gör det tillsammans med en kompis, som ett team. När vi var klara hade jag fått massor av energi!


Igår var det även premiär i min nya swimrundräkt från Head. Köpte deras standardmodell förra året och var i det stora hela rätt nöjd med den. Baksidorna var att den blev sliten i grenen redan efter första korta träningspasset och att den var lite, lite kort i överkroppen. Om den inte hamnade rätt från början tenderade den att sakta dra sig uppåt och hota att separera mig på mitten, med start mellan benen.

Efter första träningspasset i racedräkten känner jag mig smått lyrisk. Här kommer det inte att klyvas någonting. Den satt riktigt bra! Var även lite orolig att neoprenet i grenen fortfarande skulle vara för snålt tilltaget för en kurvig kvinna. Med förebilder som Björn Englund och skyltdockor som har en decimeters gap mellan låren tänker jag att det är lätt hänt att man inte tar ut svängarna tillräckligt.

Ingen fara på taket. Vi sprang visserligen inte långt alls igår, men jag såg ingen som helst påverkan på dräkten. Tumme upp! Både simning och löpning funkade riktigt bra, även om det förstås aldrig är direkt nice att springa runt som en superhjälte i gummi.

Det enda jag hade problem med igår var en söm i halsen, som skavde lätt trots vaselin. Under ett lopp på 5-10 timmar så kommer det där garanterat vara något jag måste vidta åtgärder mot.