Jag var inte särskilt motiverad på simskolan igår kväll. Allmänt trött, kroppen kändes seg och gjorde ont och jag var frusen redan från start. Regnet öste ner. Jag övervägde som hastigast att inte ens åka dit, men jag älskar ju att simma så det gick inte för sig. Dessutom såg jag fram emot att träffa kompisarna och simfröknarna.
Vi inledde i bassängen med aerobicsarmar (japp!) vilket var svårt, och sen skulle vi gå ut och simma öppet vatten. Jag frös konstant när jag var i bassängen, trots 26 grader och våtdräkt, och bestämde mig för att stanna där och skita i att simma ute. Men då sa Henke att jag skulle skärpa mig, och då gjorde jag det. Och det är jag glad för. Det var ännu kallare i vattnet förstås, men jag gillar att simma i öppet vatten. Det var kul och snabbt överstökat! Sen blev det bastu.
Simmade till en boj en bit bort, typ 250 meter. Låg bakom Marias fötter dit, och hon bakom mina tillbaka. Drog på lite för att få upp värmen på tillbakavägen och det kändes trots trötta armar riktigt bra. Det är det tempot jag tänker hålla senare i sommar när jag ska imponera på mig själv under Stockholmssimmets 1000 meter. Jävlar vad fort det ska gå då!
Idag körde jag backintervaller i Trosabacken. Återigen öste regnet ner, kroppen var trött och jag var omotiverad innan, men när jag väl kom igång kändes det bättre. Gick upp för backen i rask takt, vilade 30 sekunder, sprang ner så fort jag vågade, vilade 60 sekunder osv... Jag tränade medan mamma och pappa handlade mat, så jag visste inte innan hur många vändor i backen det skulle bli.
Jag hatar sånt. Att inte veta. Jag har haft några sådana pass i simningen, där jag inte vetat exakt hur långt jag ska simma, och morrat rätt mycket över det. Men fröken Hasse har hävdat att det är nyttigt för mig och eftersom han inte helt sällan har rätt så applicerade jag samma tänk på löpningen idag, som en liten mental träning.
Hade en liten dipp efter tre vändor, och efter fem vändor övervägde jag att lägga in en längre serievila, men jag tog mig i kragen och körde på. Totalt hann jag upp och ner sju gånger. Det tog ungefär 2:40 upp och gick snabbare och snabbare ner, ju säkrare jag blev. Första nedlöpningen gick på 1:13 och den snabbaste på 1:02. Skitsnabbt!
Reka var ännu snabbare, och dessutom helt sjukt taggad. Studsade jämfota ner och skällde. Motiverande!
Glad midsommar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar