Bäst när det gäller

När jag var 10 år var jag i Italien. Vi åkte dit med min storebrors handbollslag som spelade en turnering i Teramo. Under resan hade laget en studiecirkel och läste boken "Bäst när det gäller".

För något år sedan tipsade Eva-Marie mig om en uppdaterad version av samma bok, "Nya bäst när det gäller", och jag köpte den men läste inte så noga, trots att Eva-Marie är min absolut största idol inom ämnet. Här är ett fantastiskt exempel på hennes inställning, som nästan gör mig lite tårögd.

Härom dagen hyllade även Gunnika samma bok och saken var klar. Jag måste läsa den ordentligt.

Jag vet inte i vilken ände ska jag börja för att beskriva alla aha-upplevelser jag fått de senaste dagarna? Mitt psyke är så otroligt väl beskrivet i boken, och nej, det är inte på ett positivt sätt. Jag är det dåliga exemplet, i stort sett hela tiden (utom gällande vissa saker om jag väljer att se dem ur ett perspektiv med simningen som fokus).

• Jag har låg mental höjd. Jag vågar inte tro att jag är bra, vågar inte vara en vinnare. 

• Jag har en hög inre press. Kräver mycket av mig själv. Om den yttre pressen samtidigt blir för stor så kollapsar jag av prestationsångest. 

• Jag har tydliga flyktbeteenden. Är defensiv, har dåligt självförtroende, låga målsättningar, undanflykter och bortförklaringar för att inte någon ska förvänta sig något av mig. 

• Jag har dåligt självförtroende. Det visar sig genom dåligt samvete om jag inte presterar bra, om jag inte strikt följer mitt träningsprogram, om jag bryter mot normer eller om jag hoppar över en träning trots att det finns en bra anledning det.

• Min koncentration är felriktad. Jag tittar bakåt istället för framåt, känner för mycket inåt, fokuserar för mycket på att inte göra fel och jämför mig för mycket med andra.

• Jag har hög ambition och hög prestationsångest. Jag har lättare att prestera när det inte betyder något, eller i miljöer där jag känner mig trygg utan risk att bli kritiserad.

• Jag har en hög undre mental gräns. Rädslan att misslyckas är så stor att jag inte vågar försöka. Att våga förlora är att våga vinna, och jag vågar inte förlora.

Willi Railo, som är den som för länge sedan skrev boken, menar att många idrottare inte kan utnyttja sin fysik till 100%, därför att mentala blockeringar, negativa tankar, felriktade känslor och för lite psykisk energi begränsar dem. Jag kan verkligen skriva under på det.

För mig blev mina svagheter väldigt tydliga när jag läste boken, och även om det jag spaltat upp ovan känns väldigt negativt så tror jag att första steget är att erkänna och synliggöra dem för mig själv. På så vis kan jag lättare identifiera mina kritiska tankar när de dyker upp, och vända dem till något positivt. "Jag vågar, jag angriper, jag är stark!"

Hur jag reagerar är också till viss del styrt av vad jag ägnar mig åt för idrott. I simningen har jag lyckats vända flera av ovanstående beteenden till dess positiva motsvarighet. Jag har byggt självförtroende, mitt flyktbeteende har ersatts med en vilja att försöka (kamp) och jag tittar framåt med en känsla av trygghet och mod att våga utmana mig själv och mina gränser. Jag tränar med glädje, vilket gör det lättare att klara tuffa pass.

Railo tar upp så mycket mer som är intressant, och jag kommer nog komma tillbaka till honom igen. Jag tror det här är en bok som kan läsas många gånger, med olika fokus. Till en början med ska jag läsa den med siktet inställt på Engadin swimrun. Sedan med fokus på min simning. Bland annat så var det ett väldigt intressant avsnitt om mål som jag ska fundera på. Men mer om det en annan gång.