#detgårbranu
Mina senaste löprundor har faktiskt känts ganska bra. Jag är vanligen rätt frusen av mig, så att äntligen kunna springa med bara t-shirt och jacka, eller som igår - linne - känns magiskt. När benen är pigga och ryggen inte gör ont så är det ännu bättre.
Rundan igår skulle vara kort och lugn, och det blev den. Det fina var att mitt lugna tempo var lite högre än vanligt och att jag kände mig überstark i min svarta, tajta outfit. Benen gick av sig själva och jag kände mig som krigarprinsessan Xena där jag gled fram längs vattnet, med italiensk schlagerpopopera på hög volym i öronen.
Jag har funderat mycket på skofrågan till Engadin swimrun. Förra året körde jag alla swimrunlopp i mina inov8 x-talon 190 och tyckte de funkade suveränt. Har även provat att träna i ett par 212:or, men jag upplever dem som klaffsiga och osköna när man kommer ur vattnet. 190:an är mycket bättre.
4.6 mil över alperna i ett par odämpade 190:or har däremot inte känts som en jättebra idé. Men nu har jag bestämt att det är så det blir. Bära eller brista!
Hade inga problem med lopp på 20-25 km förra sommaren och jag får helt enkelt lita på att det håller att dubbla distansen. Det är en sko jag trivs och känner mig trygg med, så det är mitt bästa alternativ. I Engadin räknar jag med att promenera en del av sträckan också, och dessutom är det högst oklart om vi ens kommer längre än till första cut off-en.
Däremot lutar det åt att jag kör årets modell av samma sko så att jag får en fräsch sula och oslitna dubbar. Borde inte vara något problem att hinna springa in dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar