Jag är fortfarande så löjligt glad över igår. Tog en bild för att illustrera. Du ser ju själv. Löjligt glad!
Fantasitider som sagt... kan fortfarande knappt fatta att jag var så snabb på riktigt, och nu känner jag mig nästan lite... klar. Typ som att jag aldrig kan simma bättre någonsin igen så det är ingen idé att ens försöka.
Fast Lim tydliggjorde för mig det korkade i att tänka så:
"Lance Armstrong, efter 1 tour de france ba: nä, nu e jag klar!" (Nej till doping!)
"Nadja Comaneci efter en perfekt tia ba: ait, de va de!"
I Bäst när det gäller tar Willi Railo upp ett avsnitt om mål. Han tycker att man ska ha tre mål:
- Trygghetsmål - Något som man vet att man kan klara och som man kan vara nöjd med.
- Realistiskt mål - En utmaning som är nåbar men kräver en riktigt bra insats.
- Barriärbrytande mål - Ett långsiktigt och väldigt högt uppsatt mål.
Om jag förstod honom rätt så är det sista målet, det barriärbrytande, till för att man inte ska behöva känna precis det som jag gör nu. Man ska inte bli klar, utan det ska alltid finnas något riktigt stort som hägrar i horisonten.
Mitt outtalade realistiska mål var 200 meter under 3 minuter. Men något barriärbrytande mål har jag inte riktigt satt upp för mig själv. Jag har många diffusa, luddiga, kortsiktiga förhoppningar, men ingen tydlig väg att gå. Det kanske jag borde ha.
Nu har jag dessutom anmält mig till fortsatt träning hos Medley under hösten. Ser fram emot det jättemycket! De flesta andra (alla?) som också anmält sig är mina simkompisar sedan tidigare, så det kommer bli grymt roligt! Tyvärr blev det typ fullt innan alla ens fick plats... Och det är liksom lite crap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar