Jag är ju ingen Usain Bolt, nej. Om våra olikheter har varit diffusa innan så kan jag hjälpa till att reda ut skillnaderna här och nu. Jag sprang intervaller i skogen imorse. Det skulle vara såna där korta, snabba saker, men i själva verket blev de mest korta. Jag springer inte lika snabbt som Usain Bolt. Surprise, jag vet!
2x90 sekunder, 4x60 sekunder och 4x30 sekunder, det var vad som dolde sig bakom dagens lucka i Lindads löpträningskalender till mig.
Hade jag inte haft en plan hade jag aldrig pallrat mig ur sängen kl. 05:30 i morse. Och även om jag hade gjort det så är det högst osannolikt att jag skulle valt att springa. Men nu fanns det som sagt ett schema att följa och en uppgift att utföra och jag vill ju inte vara en quitter.
Åkte till Ursvik idag igen och sprang mina intervaller på grusväg i skogen, bredvid det där stora fältet. Platt och fint, en perfekt plats att svettas. Solen strålade in mellan grenarna och värmde lite lagom, så på de yttre förutsättningarna fanns verkligen ingenting att anmärka.
Det tog ungefär en halv kilometer av äckelkänslor innan motviljan släppte och jag började tycka att livet trots allt var ganska ålrajt. Det var nästan lite skönt att springa. Nästan alltså.
Nu har jag ju redan avslöjat att det inte gick särskilt fort under mina intervaller. Känslan jag hade var dock att det gick med en farlig fart. Kände mig stark och kraftfull och när jag sprang tänkte jag att om någon såg mig så skulle hen nog förvirrat rycka till och tänka "Usain Bolt - här i Ursvik?".
Efter en snabb ockulärbesiktning av tiderna på mina upplevt vrålsnabba intervaller blev jag direkt nedtagen på jorden. Glöm det där med att någon skulle kunnat missta mig för Bolt. Vanliga människor mysjoggar dagligen sina vanliga träningsrundor i mitt supertempo. Damn.
Fast jag känner mig inte allt för nedslagen av det faktiskt. Jag är rätt glad och nöjd ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar