tisdag, december 30, 2014

Camp Snowman med Human Ambition



Igår var jag och Lindad på simträning med Human Ambition i Vårby simhall. Jag har aldrig simmat för Micke Rosén tidigare och såg fram emot att göra det. Tänker att det kan vara bra att prova en konkurrerande simfröken ibland, för att få nya perspektiv.

Passet vi skulle köra hade fått namnet Ready an' Willing och bestod av uppvärmning, många 75:or i tröskelfart med 3x100 meter aktiv vila emellan och några korta sprintar som avslutning (men så långt kom aldrig jag och Linda). Totalt 4700 meter.

Tröskeldelen, så som jag valde att köra den blev:

12x75m start 1:45 ss (höll tempo 1:48-1:52/100m) + 3x100 ss
10x75m start 1:40 fenor (höll tempo 1:39-1:42/100m) + 1x100 rygg + 2x100 ss
8x75m start 1:40 dolme (höll tempo 1:42-1:48/100m) + 1x100 ss

Jag fick ihop 3450 meter inklusive uppvärmning. Det var så långt vi hann under 90 minuter och jag är nöjd med det. Det enda jag önskar att jag gjort annorlunda var att byta plats på dolme och fenor i intervallerna.

3450 meter betyder att det blev mitt längsta bassängpass hittills, bortsett från de 10.000 meter jag simmade under Lars Frölanders julafton, och av dessa gick alltså 2250 meter i tröskelfart.

Så ja, det var ett riktigt tufft pass. Men det var samtidigt roligt och utmanande. Micke var bra. Trots att vi var många i bassängen så hann han gå runt och ge feedback, och han påminde mig om samma saker som Hasse brukar göra, men med lite andra ord.

Nu har jag ju bara simmat just det här passet med Human Ambition, så jag ska inte dra några förhastade slutsatser, men det kändes som att det här främst var simträning för "riktiga" simmare. Nivån var hög!

Skulle vilja dra en parallell till Andres Szalkai och hans program för marathonträning. Han är förstås både en fantastisk löpare och tränare, men som nybörjare tycker jag att man ska vara uppmärksam på sin kropp om man följer hans program, så att inte träningen blir för hård, med skador som följd. Har man bara lite koll och anpassar nivån efter erfarenhet så funkar det klockrent. Tänker att HA fungerar på ungefär samma sätt.

Så en insikt jag tar med mig från igår är att min nuvarande träning är väldigt väl anpassad för mig, på den nivå jag befinner mig just nu. Visst hade jag kunnat ta mig igenom hela gårdagens pass om jag haft lite mera tid, men det hade varit slitsamt. Och jag skulle aldrig klara att simma såna här pass regelbundet. Just nu. Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.

Däremot blev jag väldigt inspirerad (som om det behövdes). Jag vill så mycket! Only the sky is the limit.

måndag, december 29, 2014

Löptekniksuppföljning med Fredrik Zillén


En vecka innan jul var jag iväg och träffade Fredrik Zillén för ett uppföljningspass i löpteknik. Förhoppningen var att få ordning på det som gör att jag får blåsor på fötterna av att springa enligt K.A.L.A.S-metoden.

Det var ett otroligt givande besök. Först och främst gillar jag Fredrik. Hans förråd av liknelser och olika sätt att förklara samma sak på är enormt. Han går inte att missförstå, även om det förstås är lätt att i praktiken misslyckas med det han säger.

Fick en hel rad tips att ta med mig. Huvudet ska vara som om jag ska skalla någon (jag böjer gärna nacken för mycket bakåt), höften lite framåt uppåt, jag ska låtsas att jag springer i en liten låda, jag ska slappna av i knät och armbågarna ska slå i taket, inte i väggen. Och så är det det där med frekvensen. Jag kan med fördel också laborera lite med fotens läge i isättningen så att det inte blir så mycket framfot. Många saker att tänka på som sagt, men väldigt nyttigt och intressant.

Bäst var att jag efter passet fick en film där jag springer samtidigt som Fredrik kommenterar och ritar på filmen. Bilden överst är från den filmen. Sjukt bra att kunna titta (flera gånger) och samtidigt höra vad som är rätt och fel på respektive bild.

På lång sikt är det här med korrekt löpteknik naturligtvis jättebra för mig. På kort sikt är det bara jobbigt och saboterar. Igår "sprang" jag "långpass" i Ursvik. Jag kom 8.8 kilometer på en timme. En timme som var en av de värsta i mitt liv. Okej, lite överdrivet. Men jag var helt ur form, gick i alla backar och lite på platten, fick stå dubbelvikt och hämta andan flera gånger och var iskall om fötterna hela tiden. Jag vill bara gråta och misären var total. Vill aldrig mer springa igen.

lördag, december 27, 2014

När man minst förväntar sig det


Jag hade inte lust att åka till simhallen i morse. Det hade jag inte. Jag vet precis vilka tankar jag ska tänka för att motivera mig när jag känner mig osugen men jag hade ingen jävla lust att bli motiverad heller. Orkade inte.

Åkte förstås till Vasalundshallen ändå. Det är ju så jag är - jag gör oftast det jag planerat. Tänkte att det väl får gå långsamt och knackigt och whatever, men intervallpasset ska ändå genomföras på ett, under rådande omständigheter, tillräckligt snyggt sätt. Just do it, liksom!

Det här blev gissningsvis ett av mina bästa intervallpass någonsin. Är det inte ofta så? De bästa passen kommer när man minst av allt förväntar sig det. Kanske för att prestationskraven släpper och man bara fokuserar på att göra sin grej.

Under hela simningen kände jag mig väldigt "här och nu". Tog en intervallsträcka i taget och fokuserade på att hitta rytmen och känna in tempot jag eftersträvade att köra i. Försökte att inte hetsa utan att simma lugnt och metodiskt men samtidigt starkt och vackert.

Huruvida simningen verkligen var vacker eller inte ska jag låta vara osagt, men mina tider var i alla fall väldigt fina.

fredag, december 26, 2014

Öppet sinne


Hur länge måste man egentligen vila efter ett marathonpass i simning? Jag provade till idag.

Åkte till Mörbybadet med inställningen att köra intervaller samtidigt som jag var öppen för att byta till distanspasset om det var mycket folk. Det var mycket folk, men mina 2850 meter flöt på bra. Helt rätt val att skippa intervallerna.

Hade jag kunnat krama vattnet så hade jag gjort det under de första längderna. Kalla det kärlek, ett lyckligt återseende eller bara lite flow. Känslan var fantastisk. Tyvärr inte varaktig.

Resten av passet hade jag dålig fart, bitvis dålig koncentration (tankarna var svårkontrollerade) och lite halvtaskig teknik till och från.

Men, efter en iskall dusch (varmvattnet var trasigt?) och en stund i bastun, med simfrökens mantra om att det inte kan gå rekordbra jämt i huvudet, så var jag trots allt jäkligt nöjd med vad jag gjort. Och lite trött också.

torsdag, december 25, 2014

Bild som ljuger


Den här bilden illustrerar på inga vis känslan under dagens löppass i skogen. Jag ser ju liksom bara frisk å fräsch å pigg ut.

Min enda förklaring till happy face:et är att jag var glad att det var över. Varje steg tog emot idag. Det blåste kallt, lårfläsket frös, axlarna blev trötta, andningen var ansträngd, motivationen var obefintlig och det "bränsle" jag laddat med senaste dagarna har främst bestått av socker.

Allt var hemskt och jobbigt.



Resten av dagen har jag fikat och firat Jonas födelsedag. Och så har jag lekt med min julklapp, en Garmin vivosmart. Den är skitkul, vibrerar när jag får meddelanden på Facebook eller om jag sitter still för länge till exempel.

Den rekommenderar också att jag ska gå 10000 steg om dagen. Det kändes mycket först, men idag har jag kommit upp i 15000. Känner mig ganska duktig faktiskt.

tisdag, december 23, 2014

En överraskningsdag i Jonas regi


Jag stal den här bilden från Theresia. Den är från simningen igår och den är fin. Vilken underbar dag det var!

Trots fem timmar i bassängen är jag ännu mer peppad på simningen nu än jag var innan. Trodde inte det var möjligt att bli det.

Idag simmade jag 14 meter. Jonas tog med mig på en fantastisk överraskningsdag som började i Sturebadet. Bästa dan före dopparedagen ever! Och eftersom det fanns en bassäng där så kunde jag inte låta bli...

Sen fick jag massage av Måns. Kände mig ungefär som en saffransdeg i en bakmaskin och var nästan tvungen att hålla fast mig i bänken när han körde igång. Vilket drag! Det var ingen blyg massage det där! Go Måns! Kände mig grymt genomarbetad efteråt! Skönt!

Efter massage, bubbelpool, aromarum och mer bad åt vi middag på AG. Mozzarella som var som marshmallow fluff, porterhouse steak on the bone och kanske den godaste desserten jag någonsin ätit - saffransglass med minimunkar och salmbärssylt.

En väldigt, väldigt bra dag. Och snart är det julafton. Tänka sig.

måndag, december 22, 2014

Lars Frölanders julafton

I Mästarnas mästare som gick på SVT i våras lär Lars Frölander ha sagt att han som barn alltid simmade 10 000 meter på julafton för att tiden skulle gå lite fortare.

Jag har inte några problem med att tiden går långsamt på julafton, snarare tvärt om, men utmaningen att simma en mil var för lockande för att kunna motstå. Därför firade jag julafton på Lasse Frölanders vis idag, tillsammans med Lindad och Maria.


Det blev verkligen ett heldagsprojekt. Strax efter kl. 8 i morse tågade vi in i Vasalundshallen, redo att pröva vår tapperhet i fält. Jag har tidigare som längst simmat kanske 5-6 kilometer, men då i öppet vatten. I bassäng har jag definitivt aldrig kört längre än 3 km.

Vi hade förberett fyra pass om 2500 meter vardera, så att vi lätt skulle kunna hålla koll på hur långt vi simmat, och dessutom få lite att tänka på istället för att bara nöta längder.


Det var ett bra upplägg. Varje pass tog ungefär 1:15 och mellan passen pausade vi och fikade eller åt lunch. Hade med mig enorma mängder snacks och godsaker som jag trodde att jag skulle kunna bli sugen på under dagen, men lyckades inte få i mig särskilt mycket av det. Gissar att jag dessutom drack alldeles för lite vatten.

Jag var väldigt exalterad och upprymd innan vi kom igång eftersom jag inte visste vad jag skulle förvänta mig av träningspasset. Skulle kroppen vara lika seg som under de sista kilometerna av ett marathon? Skulle jag bli så trött att jag bara sjönk? Skulle jag få tvinga mig själv att genomföra de sista längderna eller skulle kroppen kännas så sliten att jag behövde fundera på om det var skadligt att fortsätta?

Nej.

Att simma 10 000 meter var inte alls så farligt som jag hade trott. Ju längre jag höll på desto mer kände jag mig som ett med bassängen. Det dök aldrig upp en vägg under vattnet som jag kunde simma in i. Jag blev trött i axlarna mot slutet förstås, men vad spelar det för roll när man har så roligt? Jag älskar verkligen att simma!


Jag hade kunnat fortsätta ett tag till idag om det var vad vår julguru Lars hade gjort. Och om simhallen hade haft en snabbana öppen hela kvällen. Sista halvtimmen fick vi kryssa mellan bröstsimmare i motionsbanan och det var inte optimalt, varken för bröstsimmarna eller oss. Men vi fick ändå High Fives och hurrarop av våra medsimmare när vi nått våra 10 000 meter, så vi var nog inte allt för besvärliga. De lite allvarligare dispyterna hade vi klarat av redan tidigare på dagen. Ibland (alldeles för ofta) undrar jag vad det egentligen är för fel på folk…

Hur som helst. Jag är glad, jag är nöjd och jag är stolt över mig själv. Nu ska jag förpassa mig till horisontalläge, tvinga fram lite axelmassage från maken och äta ett par lussebullar. Riktiga julafton kommer få svårt att slå den här!

söndag, december 21, 2014

No one ever died from wanting too much



Vilka galet intensiva dagar det har varit.

Igår började jag med simning i Mörbybadet. Ingen bra idé. Det fanns en crawlbana och en snabbana, men snabbanan var konfiskerad av bröstsimmare. Dessutom är "snabb" otroligt subjektivt. Jag lyckades trots rådande omständigheter genomföra mitt pass rätt hyfsat och dessutom hålla mig lugn hela tiden. Fastän folk är idioter.

Sen blev det spinning för Anne tillsammans med Jonas, Theresia och Rickard på Actic Kista som hade öppet hus. Det var härlig stämning och jobbig cykling! Men jätteroligt! Avslutade med lunch i Kista C och promenad med Reka i Ursvik.

Imorse åkte jag, Jonas och Reka tillbaka till Ursvik för att springa extremens 15k med Martin. Har aldrig sprungit det spåret och det var roligt att testa, även om det sög rätt bra i benen mot slutet. Fick blåsa på vänster stortå också, men det var inget jag inte kunde leva med. Solen sken och livet var härligt. Att träna med vänner är ett så fantastiskt bra sätt att umgås!

Efter det har allt liksom gått i ett och jag har knappt hunnit sitta ner förrän för någon timme sedan. Jag borde ha vilat mer idag för att vara pigg inför morgonens utmaning, men jag ville inte prioritera bort något mer än vad jag redan gjort. Och då blev det så här.

Har även hälsat på pappa på sjukhuset både igår och idag. Igår var han fortfarande rätt hängig, men idag var han mycket, mycket piggare. Med lite tur blir han utskriven imorgon. Har vi otur får vi fira jul på avdelning 92.

fredag, december 19, 2014

Dyrt simpass och ambulans


Det blev en dyr simning imorse. Hur fan ska jag kunna hålla reda på att det är tredje fredagen i månaden idag?

Nåja, det var nästan ändå värt det. Det var hur lugnt som helst i simhallen, jag hade egen bana hela tiden och det var så jäkla roligt att simma. Tiden bara rann iväg och när jag var klar ville jag nästan köra igenom ett pass till. Betyder det att jag tog i för lite? Idag simmade jag intervaller. 10x50 med start 1:10, 8x50 med paddlar och dolme start 1:15 och 6x50 med fenor start 1:20.

Jag var inte så snabb som jag önskat på de första intervallerna (blipp 53-56 s), men jag höll inte igen och jag var riktigt trött under sista vändan. Hade kunnat trycka på mer med paddlar och dolme (blipp 48-51 s) men med fenorna kämpade jag på bra igen (blipp 40-41 s). Trots att jag körde hårt så återhämtade jag mig snabbt efteråt och jag njöt verkligen av de sista lugna, mysiga 25:orna som avslutade passet.


Sen hände detta. Pappa har varit sjuk sedan igår och idag fick han åka ambulans in till Danderyd. Vet inte vad som är problemet än, men jag hoppas det inte är något allvarligt. Han har fått dropp, antibiotika och morfin, och så har de röntgat hans mage, men vi har inte fått något svar på det ännu.

torsdag, december 18, 2014

Sista


Igår... Vilken dag!

Sista jobbdagen innan semester till 7 januari. Slutade på topp. Katalogen klar för tryck. Tom inkorg. Alla ToDo-listor avbockade. Ett rent skrivbord. SÅ skönt!

Firade med 3x(5x(90s intervall + 30s ståvila)) med 3 min serievila inomhus på löpband. Den tolfte intervallen - I just got that feeling, Sugar! Jä!

Tyvärr slog en grym träningsvärk från löpstyrkepasset igår till efter intervallerna och det var endast med stor svårighet jag kunde släpa mig runt på promenad i skogen med Reka efteråt. Sedan blev det horisontalläge i soffan fram tills det var dags för kvällens simning.

Igår var dessutom sista tillfället på crawlkursen i Mörbybadet. Snyft! Känns sorgligt att sluta åka dit på onsdagarna efter två år. Till våren blir det träningsgrupp på tisdagar i Vasalundshallen istället. Jag hoppas det blir ännu bättre även om onsdagskvällarna har varit toppen.

Två tredjedelar av lektionen igår ägnades åt stop n go i olika varianter. Segt. Sista kvarten körde vi stafett på temat "idioten". Vi var två lag som startade i varsin ände av bassängen och simmade 25:or i stafettform tills det ena laget kom ikapp det andra. Det var roligt!

Jag fick kramp min sista längd. Tokkramp. Jag-kan-inte-fortsätta-kramp. Det var antagligen benens sätt att uttrycka sitt missnöje över att de utsatts för både spinning, löpstyrka och intervaller de senaste 36 timmarna. Och sen dessutom en fräsig benspark på det. En protest var nog inte så oväntad trots allt.

Men när benen buggade ur så hade mitt lag ändå precis redan vunnit så jag ska inte klaga.

onsdag, december 17, 2014

Runners Strength



Igår hade jag det stora nöjet att prova ett pass Runners Strenght. Det var Anne som bjöd in ett gäng provkaniner, bland annat mig, till Actic i Kista för att hon skulle få chansen att öva på sin klass innan det är dags för skarpt läge på Sats nästa år. Klart jag ville vara med!

Jag är osäker på hur jag och Anne har kommit i kontakt varandra, men det är via swimrun/triathlon/Facebook tror jag. Lite oklart. Jag har fått ett väldigt bra intryck av henne och hade faktiskt ganska höga förväntningar innan passet. Jag blev inte besviken. Anne var en suveränt bra fröken, peppande och glad med en skön inställning. Passet i sig var också givande. Jobbigt som tusan och det kändes att det gjorde nytta.

Lite beklämmande tyckte jag dock att det var att få svart på vitt hur svag jag är i benen. Höfter, röv och baksida lår. Huu... Jag ser mig själv som hyfsat vältränad men... Behöver definitivt göra något åt det där. Börja redan imorgon kanske.

Men ikväll ska jag i alla fall simma igen. Äntligen! Som jag har längtat!!!

tisdag, december 16, 2014

För 7 år sedan...


Idag, för exakt 7 år sedan, vaknade jag i någon form av lyckorus. Med en varm känsla i magen.

En vecka tidigare hade jag varit på fest. Drack spritdrinkar som för syns skull fått en svag färg av läsk, lekte bro bro breja i garderoben och hånglade med en snubbe i ett trädgårdsförråd. Med varsin lampskärm på huvudet...

När jag, bakis som en iller eller kanske fortfarande lite full, lämnade festlokalen i arla morgontimme hade jag ingen som helst avsikt att senare höra av mig till nämnda hångel. Var rätt säker på att förrådshånglet inte skulle höra av sig till mig heller.

Han ringde på tisdagen. Klassiker. Vi pratade länge och när vi lagt på hade vi en promenaddejt i Ursvik inbokad på lördagen. Jag åkte dit i ful mössa och gummistövlar. Jag hade dejtat ganska mycket under året och var rätt less. Förväntningarna var låga. Orkade knappt göra mig fin, tänkte att om det ska bli något så får han ta mig för den jag är. En omotiverad skogsmulle med leriga skor. Och hund.

Vi kom inte särskilt långt på promenaden innan vi kysstes igen. Jag antar att jag var helt oemotståndlig i mina gummisar och han var intelligent och spännande, med ett leende som kunde smälta isberg. Jag var helt såld.

Dejten varade hela lördagen. Mina tidigare planer för kvällen ställdes in. Vi pratade och pratade. Och på söndagen vaknade jag med den där varma känslan i magen. Med en otroligt attraktiv man bredvid mig, som jag inte kunde slita mig ifrån. Vi fortsatte vår dejt under söndagen och ända tills jobbet tvingade mig därifrån på måndagsmorgonen.

Man kan säga att vår dejt fortfarande pågår. Att den har gjort det sedan dess. Vi har upplevt mycket tillsammans, vi har utvecklats och kanske förändrats en del. Sånt som får kärleken att växa sig starkare. Sju år är en evighet och ingen tid alls.

Alldeles för ofta ger jag Jonas alldeles för lite uppskattning. Vardagen kommer emellan, jobbet, träningen och alla måsten. Jag glömmer att fråga hur han mår och att verkligen lyssna på svaret eller att bara påminna honom om hur fantastisk han är. Kanske glömmer han mig lite också ibland.

Men även om jag inte säger det till honom, så går det inte en enda dag utan att jag tänker på vilken fantastisk man jag har och hur speciell han är. Hur han kan vara fullständigt knivskarp ena sekunden, för att nästa inte veta vilket porslin som ska stå var i skåpet, trots att vi haft det på samma sätt i fem år... Det är bara sån han är.

Ikväll firar vi vår sjuårsdag på varsitt håll. Han med julbord och jag med löpstyrketräning. Det gör inget. Vi kan fira varandra vilken dag som helst, alla dagar, varje år. Det borde vi göra.

måndag, december 15, 2014

Stressigt på jobbet

Jag har haft något så ovanligt som en stressig dag på jobbet. Självförvållat förstås. Har en katalog som ska till tryck på onsdag morgon och av olika anledningar började jag med den först idag.

Min förhoppning är ändå att hinna slutföra den imorgon, mellan spinningpasset på morgonen (japp, väckarklockan är satt) och löpstyrkan med Anne på kvällen. Det går nog, om jag fokuserar. Måste gå.

Men helst av allt vill jag bara gå och simma. Har fått en knippe nya, roliga pass som jag längtar efter att sätta tänderna i. Jag är så laddad att jag inte ens vet i vilken ände jag ska börja! Långt distanspass? Utmanande intervallfemtior? Snabb sprint? Så roligt, allting!

Om jag klarar deadline på min trycksak så ska jag belöna mig med massor av tid i simhallen i slutet av veckan. Det kallas morot. Längtar!

söndag, december 14, 2014

Äntligen ett bra långpass


I förmiddags åkte jag till Ursvik för att springa långpass. När jag började springa ville jag gråta för allt kändes så jävla illa, men ganska snart kom jag in i ett fantastiskt lunk och kilometerna bara rann iväg. Efter 10 km-spåret tog jag paus, åt en energibar, drack vatten och vilade lite, innan jag fortsatte runt gula 5 km-spåret.

Jag sög i mig solen och ljuset och lät tankarna vandra fritt, vilket gjorde att jag hela tiden kände en svag doft av klor för mitt inre. Precis som många av mina vänner så har jag problem med hösten och mörkret. Jag kämpar varje dag för att hålla humöret uppe, och det är träningen som hjälper mig. Framför allt simningen. Den gör mig otroligt glad på ett sätt jag inte kan förklara.

Så med rotationer, drag och benspark i tankarna tuffade jag fram i löparspåret. Struntade i att titta på klockan och lät löpningen vara helt kravlös, inspirerad av Linda. Det var verkligen precis vad jag behövde en dag som denna, då långpasset egentligen var ungefär lika lockande som en rotfyllning.

Sprang med mina Inov8 x-talon 190 som jag planerar att köra Engadin i. Det är kanske inte någon bra sko för långpass egentligen, helt odämpad som den är, men om jag ska springa 4,6 mil över alperna i dem i sommar så är det lika bra att fossingarna får börja vänja sig redan nu, när långpassen inte är så långa. Om det var dojans förtjänst att jag inte fick några blåsor att tala om idag ska jag låta vara osagt, men för första gången kändes fötterna mer hela än resten av mig när jag var klar.

Efter första 10 kilometerna var jag däremot helt slut i axlarna. Axlarna! Fredagspasset i simhallen tog kanske mer på mig än vad jag trodde, trots att jag var mest trött i benen när jag gick därifrån. Knäppt.

Hur som helst så blev jag jävligt peppad av att springa idag. Kändes SÅ skönt att det funkade igen.

fredag, december 12, 2014

PT-pass #9 och nytt PB på 50m


Åååh vad jag tycker mycket om min simfröken! Simmade ett pt-pass med Hasse i Vasalundshallen imorse och det var sjukt roligt och givande. Han är så grymt bra!

Hasse förklarar saker på ett sätt som jag förstår och han får mig alltid att känna mig säker på att jag kommer klara av det jag ska göra, vad det än må vara. Jag blir fokuserad och supertaggad! Önskar han stod på kanten varje gång jag simmade.

Kände mig en smula nervös innan jag hoppade i bassängen idag, eftersom jag var orolig att kroppen skulle kännas seg igen. Och visst var uppvärmningen lite som en käftsmäll. Och benspark dödar mig. Men sen kan jag inte klaga.

Fick först update på tekniken. Slappna av i nacken och ner med hakan, slappna av i underarmen i återföringen (axeln ska leda) och glid ut ordentligt. Draget och rotationen var okej.

Simmade sedan en trehundring där Hasse klockade varje 50:a. Helt okej jämnhet. Första på 0:59, andra på 1:00 och resten på 1:02. Totaltid 6:07. Kul att jämföra mot mitt första pt-pass i februari i år då Hasse klockade samma sträcka på 7:14. Då hade jag lika många armtag på första längden som jag hade idag, 20 st, men på sista hade jag 23 då och 21 idag. Mycket glädjande siffror!

Sen körde jag:
4x50 m, fart 3 start 1:15 (51.0, 51.5, 51.0, 51.0)
3x50 m, fart 4 start 1:30 (47.5, 46.5, 47.5)
2x50 m, fart 5 start 1:45 (41.5 PB, 44.0)

Mellan varje set var det lång vila och lite plask.

Känner mig en smula sur över att jag inte kom under 40 sekunder på näst sista sträckan. Tanken var att jag skulle ge allt på första och inte tänka på att jag hade en 50:a till efteråt. Och jag försökte verkligen ösa på, och det kändes snabbt, men det var irriterande att det inte gick ännu snabbare. Ja, trots att längderna innan inte direkt var någon walk in the park.

Jag försöker vara nöjd ändå. Utvilad kommer jag förhoppningsvis under 40.

Och mina nya mål kvarstår. 100 meter under 1:30, 50 meter under 35 och kanske även 200 meter under 3:30. Jag ville sätta upp målet 1000 meter öppet vatten på under 15 minuter också, men där satte fröken ner foten och sa stopp. Beviljades icke. Det var för snabbt. Fick nöja mig med 17.5 minuter men det är väl gott så.

Roliga mål. Rolig simning. Roligt allt. Hurra!!!

torsdag, december 11, 2014

Ingen sirap på simskolan


Jo, men igår kändes det bättre i bassängen igen. Inte lika segt som senaste gångerna. Bra. Skönt!

Efter uppvärmning och kort teknikövning fick vi simma 2x200 meter regressivt, dvs första 50:an skulle gå fort och sedan skulle tempot sjunka varje följande 50 meter. Jobbigt. Jävligt jobbigt. Henke tyckte att vi skulle våga vara modiga och trycka på ordentligt och det tycker jag att jag gjorde. Klockade tvåhundringarna på 3:48 och 3:45, så andra vändan gick snabbare trots att den kändes långsammare. Syftet med det hela var att vi skulle öva på att hålla tekniken när vi var trötta.

Sen följde två 50:or (med 10 s vila mellan) som skulle simmas i samma tempo, men det behövde inte gå snabbt. Klockade 52 s på Garmin på båda och Henke klockade 50 s, så det stämmer återigen bra med min gissning att blippandet tar 2 s.

Avslutningsvis simmade vi 100 m progressivt, med ökning varje 25 m, vilket tog 1:47.

Henke påminde mig om att sänka hakan lite, eftersom huvudet tenderar att åka upp. Jag är medveten om det här problemet och jag är rätt säker på att det är en effekt av min simning på egen hand bland kreti och pleti. Jag känner att jag måste försöka hålla koll på vad som händer framåt, så jag inte riskerar att köra med huvudet före rakt in i någon gubbe i röda badbrallor som plötsligt bestämt sig för att börja simma mitt i "min" bana. Men jag ska fortsätta tänka på att hålla ner huvudet så ofta jag kommer ihåg, och se om jag kan börja lägga in öppet vatten-span över vattenytan istället för att hela tiden blicka lite framåt.

Det var hur som helst rolig träning, men mest glad är jag över att sirapskänslan i kroppen var borta.

Helt borta var den även på dagens backintervallpass, som du kan läsa om i swimrunbloggen.

onsdag, december 10, 2014

Dödsintervaller på löpband eller jag blir inspirerad av att inspirera


Jag fick ett mejl förra veckan som gjorde mig väldigt glad. Det handlade om att jag var inspirerande för att jag inte ger upp när det tar emot under ett träningspass. Så känns det inte alltid, men det ligger nog något i det. Och oavsett vilket, vem blir inte glad av att uppfattas så!?

Igår fick jag ytterligare en kickback på det där mejlet.

Var på gymmet och sprang intervaller på löpbandet. 1000m - 800m - 600m - 400m - 200m med en minuts ståvila emellan. Det var fucking jävla inni skitjobbigt och jag ville ge upp redan efter två minuter av första intervallen. Hänvisa till stressig morgon och dålig dag. Tacka för mig. Hade ju trots allt känt det som att jag slirade runt i sirap de senaste två dagarna, så kanske behövde jag vila istället?

Men hur skulle det se ut? Just en snygg inspiration som vill packa ihop och gå hem efter 500 meter. I helvete heller, någon jävla ordning får det vara.

Så jag sprang mina intervaller, allihop, och jag ville både dö och gråta under tiden. Fick gång på gång påminna mig själv om att hjärnan bara lurades när den sa att jag höll på att ta livet av mig. Att kroppen klarade lite mer. Bara att bita ihop.

Sen var det plötsligt klart och jag hade överlevt! Pinan var trots allt ganska kort, men jag kände ändå en enorm tillfredsställelse när jag stretchade efteråt. Det kändes som om jag hade fått revansch, även om jag inte vet på vad.

Det jag däremot vet nu är att jag verkligen är en person som inte ger upp. Det är en bra sak att vara. Och innerst inne visste jag det när jag stånkade fram där på löpbandet - belöningen i form av stärkt självkänsla om jag klarade uppgiften skulle vara så härlig att det skulle vara värt lidandet. Om jag gav jag upp skulle jag inte bara känna mig usel idag, utan jag skulle få slåss mot min dåliga karaktär i många pass framöver.

Men det tog på krafterna att vara en hjälte. Sov stenhårt i över tio timmar i natt, men jag antar att jag var värd det.

tisdag, december 09, 2014

Simtema: mod


Jag är så jävla glad över att ha kompisar att simma med! Bortsett från att simningen gick asdåligt igår så var det supertrevligt att hänga i simhallen med Maria och Theresia. Sitta i bastun och snacka skit efter simningen. Det var bara så härligt!

Vi simmade intervaller, 2x200 meter plus 8x100 meter. Inga konstigheter. (Jämför med 32x25 meter - jättekonstigt och jättemycket).

Mitt mål inför passet var att simma superbra. Ja, det var det. Temat var "mod". Jag skulle våga trycka på lite mer i intervallerna, inte spara på krafterna. Och det tycker jag faktiskt att jag gjorde, men det gick ändå långsammare än tidigare. Deppigt. Jag åkte till simhallen som en vinnare och hem som en förlorare.

Uppenbarligen en trött förlorare. Glömde ställa väckarklockan innan jag somnade och vaknade med ett ryck klockan 06:24 i morse. Att jag hann till spinningen i Sollentuna Simhall kl. 06:45 är inget annat än ett mirakel. Personligt rekord på så många sätt att jag blir alldeles matt.

Jag är en vinnare igen.

måndag, december 08, 2014

Lite fys och mycket mys


Fem ynka kilometer sprang jag ihop den här helgen. Jag och Reka tog det gula spåret vid Enebybergs IP, det som avslutas med en lång dödsbacke, och tuffade på i behaglig fart. De senaste gångerna jag har mött dödsbackeslutet så har jag promenerat upp, men nu tänkte jag att jag skulle testa om backlöpningen i Väsjön gett något, och det tyckte jag faktiskt att den hade! Jag var definitivt inte opåverkad av backen, men jag var fortfarande i hyfsat bra skick när jag kom upp.

Sen åkte jag hem och adventsfikade med jättemånga inbjudna vänner och deras tillhörande barn. Väldigt många barn. Alltså väldigt, väldigt många barn. De hjälpte oss att klä den lyckliga julgranen och att äta upp alla lussebullar, cupcakes och julgodis vi bakade under lördagen. En lyckad och mycket intensiv tillställning.

Det enda negativa var att jag missade den avslutande sändningen från sim-VM. Det var omöjligt att undgå att höra om Sara Sjöströms fantastiska insats innan, och att titta på det i efterhand var inte alls lika spännande som det hade varit att se det live. Jäkla grym hon är!

fredag, december 05, 2014

Jag försöker fokusera på det positiva


Började dagen med att påminna mig själv om min egen förträfflighet genom att göra ett diagram över hur fint jag simmade mina 32x25 meter i onsdags. Ja, jag är fortfarande kvar vid att jag simmade 32 längder med starttid och att det gick jättebra. Sa ju att det var att stort mentalt hinder jag tog mig över!! Hade något sagt åt mig att simma 800 meter så att jag sagt -"Visst, inga probs, håll räkningen åt mig bara" och ryckt på axlarna. Samma sträcka, stor skillnad. Huge.

Simningen idag blir det inga diagram av. Körde teknik och sprint-passet med Theresia och trots att jag borde varit superpigg och alert så var jag så seg i rörelserna att det kändes som om jag knappt kom framåt.

Det gjorde jag förstås, men det var frustrerande sakta. Vaknade till under de tolv snabba 25:orna med fenor men sedan somnade jag om igen.

Theresia var i alla fall på hugget och styrde upp våra medsimmare (motsimmare?) på banorna så att vi skulle få plats ordentligt, och när det inte fungerade så skrämde hon helt enkelt bort dem med arg och bestämd röst. På slutet hade vi två helt egna banor, det var perfekt.

Som avslutning på passet lattjade vi oss genom 100 m medley (fast för mig som tränar för mästerskapet i 28 m medley i Österrike v. 9 var det förstås blodigt allvar) och jag undrar om inte vågorna av syndafloden från vår fjärilssim spolade upp åtminstone några små tanter och minst ett skolbarn på bassängkanten. Jag är i alla fall säker på att det såg jävligt proffsigt ut när vi simmade. Om man kisade lite, höll för ena ögat... och kanske tittade åt ett annat håll.

Sen besteg jag och Reka Väsjöbacken igen tillsammans med Gunnika och Diesel. Den här gången gick vi promenadintervaller upp och på toppen körde Gunnika sitt nya styrketräningsprogram. Vad jag gjorde? Jag satt bredvid och softade, tog tid på övningarna och kom med glada tillrop. Det var fantastiskt. Nästa gång ska jag ha med mig chokladpraliner att tugga på.

torsdag, december 04, 2014

Mest av allt en jävla skitdag


Positivt
Var på landet och hämtade hem en finfin julgran. Kanske inte klassiskt vacker men hel och ren.

Negativt
KTH och min examen. Jag vill bara gråta. Att få ut examen är svårare än studierna var
Jag pajade skärmen på min nya dator
Agilityn gick dåligt
Examenshelvetet igen... har väntat två månader på att ingen har gjort någonting

onsdag, december 03, 2014

Äntligen massor av simning


Oh happy day!

Idag kunde jag titta på sim-VM på svt-play OCH det var äntligen dags för mig att simma själv igen. Det var jättelänge sedan sist. Fredags.

När Henke sa att vi skulle simma 32x25 meter på simskolan ikväll så tänkte jag direkt att det inte går. Det är bananas. Man kan inte hålla räkningen på så många ens. 32 är löjligt. LÖJLIGT! Han skojar nog.

Det gjorde han inte.

Men precis som det så ofta visar sig vara i simningen så lät det värre i teorin än det faktiskt var i praktiken.

Vi simmade med start 0:50 enligt följande:

8x
25m fart 1 (30)
25m fart 2 (27.5)
25m fart 3 (25)
25m fart 4 (22.5)

Inom parentes har jag skrivit tiderna som jag siktade på att hålla i respektive fart genom hela serien. Lyckades överlag bra med det, och trots att jag tyckte jag gav allt jag hade i fart 4 så vill jag ändå tro att jag hade kunnat hitta en växel till. Tiderna var dessutom de på Garmin, inte väggklockan, och jag brukar kunna dra av ungefär två sekunder för tiden det tar att blippa klockan, så jag är väldigt nöjd.

Det var faktiskt ett grymt bra pass, och framför allt så var det mentalt barriärbrytande! 32 var ingenting! Fast... det var det ju. Det var definitivt någonting. Men det var någonting jävligt bra! Riktigt roligt! Hurra för att simma! Woop woop!!

(Jag har börjat fundera på om jag skulle kunna klämma in ett fjärde simpass varje vecka. Stoppa mig, någon!!!)

tisdag, december 02, 2014

StockholmsBuss bowlingmästerskap 2014



Igår hade vi StockholmsBussmästerskap, SM, i bowling på Marions Gastro Diner. Totalt var vi 17 personer som var med och slogs om titeln. Vi hade delat upp det i herr- och damklass, med 13 respektive 4 startande i varje klass.

Tidigare år har mästerskapet endast varit för StockholmsBuss anställda, och då har jag varit ensam tävlande i damklassen, men den här gången var det alltså större konkurrens.

Jag är rätt jävla bra på bowling. 111 poäng på första serien och 119 på andra. Fem strikes in alles, varav tre i rad under första serien! Min talang är genetisk, jag har fått den av pappa. Det är också orsaken till att jag, mycket orättvist och oväntat, fråntogs segern i damklassen. "Otillåtet genetiskt arv", sa juryn. Jag är så förbannad! Istället vann Eva.

Även pappa diskades. Han drog på sig en, enligt juryn, "otillåten ryggskada" när han bytte däck på bilen igår morse och blev därför av med både heder och andraplats i herrklassen. Vann gjorde Johnny. Läs gärna pappas inlägg om kvällen. Precis som jag är han rätt förbannad.

Trots denna missräkning så var det en trevlig kväll och det är alltid roligt när alla har chans att träffas under avslappnade former.

måndag, december 01, 2014

Vilovecka och omstrukturering


Nu är det vilovecka för mig. Jag fortsätter med min tolkning av vilovecka, det vill säga att jag tränar precis så mycket eller lite jag har lust. Hellre lite än mycket. Efter senaste treveckorsperioden känner jag mig väl förtjänt av vilan.

Jag blir ofta orimligt slokörad när något av mina pass inte går som jag har tänkt, och jag har förstås haft ett par såna tillfällen under perioden. Det har man alltid. Men när känslostormen fått lägga sig och jag tittar tillbaka på träningen med mer distans så är jag faktiskt väldigt nöjd med hur jag har tränat de senaste veckorna. Och jag kan se att jag har fått ut mycket även av mina sämre pass.

Inför nästa period ska jag återigen försöka stuva om lite i planeringen. Det är svårt, för jag gillar rutiner och tycker att när jag har bestämt mig för något så ska jag hålla det. Men världen fungerar inte så och man måste vara öppen för förändring.

Den här gången handlar det om att jag verkligen, verkligen vill börja springa långpass tillsammans med Lindad igen, och för att få till det så krävs en omplanering. Men jag tror det blir bra. Allting går, bara man vill!

söndag, november 30, 2014

Foto by Sara




Igår förvandlades biorummet hemma till fotostudio. Sara förvandlades till proffsfotograf och jag förvandlades till supermodell. Det var jätteroligt!

Sara är himla duktig på att fotografera och efter att ha skaffat ny utrustning och massor av nya kunskaper inom porträttfoto och blixthantering så ville hon ha någon att träna på. Och jag är ju exhibitionistiskt lagd så... perfekt matchning!

Och snygga bilder blev det, eller hur! Sjukt proffsiga! Älskar framför allt familjefotot, och hur finaste, sötaste lilla Rekisen stjäl all uppmärksamhet genom att vara vackrast i världen! Och då ser ändå både jag och Jontan riktigt bra ut! Det blev en del foton där lilla jag inte var särskilt vacker också, men de bilderna behöver jag ju inte visa...

Annat:
  • Jag var dödssjuk natten mellan fredag och lördag. Inget kräk men frossa och huvudvärk. Misstänker matförgiftning.
  • Klarade att springa 12 km på långpasset idag innan blåsan på vänster lång-tå stoppade mig.
  • Julmustpremiär! Ingen har väl tjuvsmakat i förväg? Reglerna säger 1:a advent.
  • Jag ska baka julgodis, dricka glögg och hänga upp julsaker resten av dagen.

fredag, november 28, 2014

Bra sällskap, inte lika bra simning


Det fanns bra saker med dagens simpass och det fanns dåliga. Vi börjar med de bra.

Idag körde jag distanspasset tillsammans med Theresia. Även Gunnika fanns på plats i simhallen och bidrog med små hejarop från motionsbanan. Båda girlsen har den fina egenskapen att de sprider massor av glädje och energi och det bidrog starkt till att jag fick en bra start på dagen.

Passet i sig kändes, precis som senast, väldigt nyttigt. Som simträningens broccoli. 500 meter med fokus på att hålla fokus. 400 meter med paddlar och dolme. 300 meter med fenor, med benspark på sidan de första 10 meterna av varje längd. 200 meter med fler än 22 armtag varannan längd och färre än 20 varannan. 100 meter med max 15 andetag. Och så lite teknikövningar och bensparkar. Broccoli.

Men idag... mjääää... nääe. Det var inte direkt så att jag jublade efteråt. Det var trångt på banan. Folk stod mitt i vägen när jag skulle vända och jag blev slagen upprepade gånger av farbrorn som med sitt ryggsim tog upp hela banan. Jag börjar inse att det är så här trångt det kommer vara numera och att det bara är att vänja sig. Gilla läget. Djupandas. Men det är svårt.

Jag blev i alla fall väldigt okoncentrerad av allt som hände. Och jag var fruktansvärt trött i armarna. Det har varit ganska tuffa simpass den här veckan och jag tror inte det blev bättre av gympasset igår som gjorde att jag knappt kunde lyfta armarna efteråt. Under dagens nedvarvning trodde jag nästan att jag skulle sjunka. Så nu tar jag en liten paus från det här med klorerat vatten och vilar upp mig. Tills på onsdag.

Vill du läsa mer om simning innan dess så kan du gå in på swimrunners.se så länge. Jag har gjort ett nytt inlägg där. Och fått en helt egen flik! Swimrun-bloggen, det är jag det. Jag har aldrig haft en egen flik förut så idag känns som julafton.

torsdag, november 27, 2014

Oväntat rekord på 100 m noterat


Det är lite fint att vara jag just nu. Det går bra! Gilla!

Igår på simskolan noterade jag nytt rekord på 100 m. Jag har visserligen aldrig försökt sätta rekord på hundringen, och det försökte jag inte igår heller, men jag har tidigare som bäst noterat 1:45 eller 1:46.

På träningen igår stod följande på schemat:

Uppvärmning och teknik
4x100m - fart 1-4 start 2:15
4x50m - 25m så få andetag som möjligt, 25m max, start 1:10
4x25m - start 30

Det var på den sista hundringen som jag klockade 1:42 på Garmin. Övriga hundringar landade på 1:56, 1:52 och 1:49. Rätt snyggt, om jag får säga det själv. Med tanke på det hårda tröskelpasset i tisdags, morgonen i Väsjöbacken och att det är sista veckan innan vila så känns det jäkligt bra. Jag tänker ha som ett delmål att komma under 1:30 på 100m. När jag gör det ska jag fira med något lyxigt. Skaldjursplatå kanske. Och champagne.

I tisdags när jag simmade tyckte jag att jag fick en väldigt bra känsla i draget som jag inte haft förut. Igår hände samma sak med bensparken. Jag låtsades att jag hade fenor och det kändes som att benen avslappnat men effektivt drev mig framåt när jag tryckte på. Det var häftigt!

Som avslutning på passet fick jag svar från Henke på en hel drös av de frågor som poppat runt i huvudet sedan jag kollade på sim-SM. Men på frågan om varför alla simmare kollektivt går ut och slår sig själva innan start så flinade bara både Henke och Arash, så jag antar att det är något mystiskt internt som utomstående ej göre sig besvär med att förstå.

Apropå Arash... det är vår nya simfröken på kursen. Maria säger att hon lärde sig mer om fjärilsim på 30 minuter med honom än vad hon gjort på hela terminen på GIH. Det är ett gott betyg. Jag har inte tagit del av hans undervisning själv, men däremot gillar jag när han visar saker i vattnet.

Första lektionstillfället skulle han visa armarnas rörelser och huvudets position i frisimmet. Henke stod på kanten och berättade, medan Arash stod framåtböjd i vattnet och crawlade på stället, med ansiktet under ytan. Henke pratade och Arash vevade. Henke fortsatte prata och Arash fortsatte veva. Minuterna gick och Arash andades inte!

Efter ett tag började skrattet liksom bubbla i mig av det helt bisarra vi bevittnade. Sen tittade jag mig omkring på mina kurskamrater. Dödsallvarliga. Nickade deltagande åt Henke. Studerade noggrant vad som så tydligt illustrerades. En framåtböjd snubbe som crawlar på stället i flera minuter utan luft var tydligen det vanligaste de hade sett på hela dagen. Det var fantastiskt! Synd bara att ingen annan såg det roliga.

Nåja. Detta om detta.

onsdag, november 26, 2014

Bingo, baby


Igår simmade jag ytterst jävla skitbra, jag är väldigt nöjd. Trots att det bara gått en vecka så kändes det som en evighet sedan jag körde det här passet senast. Och då var jag inte alls glad efteråt.

När jag åkte till Vasalundshallen igår var jag väldigt sugen på revansch och dessutom helt övertygad om att det skulle gå bättre än senast. Den inställningen kan verka bra men jag vet av erfarenhet att det är risky business att tänka så, ifall det sen går åt helvete. Jag har gjort det misstaget en gång.

Men, som jag redan avslöjat, du kan stoppa undan näsdukarna och ställa in Ben&Jerry-glassen i frysen igen. Jag gjorde precis som jag skulle. Jämnt och hårt tempo både på tvåhundringarna och hundringarna. Dessutom hade jag en suverän känsla och tyckte jag fick ovanligt bra grepp om vattnet.

Catching!


Med ett så lyckat simpass i ryggen kändes det lite som ett straff att kliva upp imorse för att springa intervaller i Väsjöbacken. Hade föredragit en lång sconesfrukost och en ledig dag, men det får vänta.

Idag hade jag sällskap av både Reka och pappan i backen. Reka var mer taggad än någonsin! Jävlar vilken energi och glädje hon utstrålade. Studsade upp och ner som en liten gummiboll i väntan på att komma iväg på varje vända. Hon har uppenbarligen insett något om backintervaller som jag har missat, men hennes entusiasm var extremt smittande.

Idag körde vi en stege - 3 min, 2.5 min, 2 min, 1.5 min, 1 min och 30 sekunder backe - med lång promenadvila ner. Det var tufft, men det kändes riktigt bra. Stor skillnad mot förra veckans pass!

Känner mig hoppfull. Träningen går bra nu!

tisdag, november 25, 2014

Gymtjejen


Jag var på gymmet igår. Det var mörkt, blött, kallt och allmänt äckligt ute så jag bestämde mig för att springa intervallpasset inomhus på löpband istället. Passet bestod av:

10 min uppvärmning

3x(
400 m, 60 s ståvila
300 m, 45 s ståvila
200 m, 30 s ståvila
100 m, 15 s ståvila
3 min serievila (jogg))

5 min nedvarvning

Eftersom jag ändå var på plats i gymmet så körde jag lite random styrketräning efter intervallerna. DET VAR SÅ JÄVLA ROLIGT! Jag är ju en gymtjej, jag gillar att hänga där! Stämningen, svettlukten, ljudet, speglarna, musiken i öronen, människorna... Har verkligen saknat det!

I morse åkte jag dit igen, för att köra spinning. Det gick lite bättre än förra gången och jag tror att jag lyckades ta ut mig aningen mer. Var sugen på att stanna kvar i gymmet en stund även efter detta pass, men eftersom jag ska simma ikväll så fick det räcka.

Det kanske var dumt. Varje månad pågår en mycket viktig tävling inom familjen Demnert på Funbeat. Flest minuter vinner. Jag har tränat väldigt regelbundet och bra den här månaden men trots det blir jag flåsad i nacken av en snubbe 60+ som bara vägrar släppa taget. Tror jag ska simma lite långsamt ikväll så att passet tar extra lång tid...

måndag, november 24, 2014

Jag är nog ingen partyprinsessa trots allt


I helgen tränade jag blott 55 minuter och 14 sekunder. Precis så lång tid som det tog att slå rekord på milen i tunnelloppet. Oj, råkade jag ta upp det nu igen? Så det kan bli...

Resten av tiden gjorde jag relaxade saker. På lördagskvällen var jag och Jontan, tillsammans med Malin och Ola, bjudna till Tina och Björn på middag. Det var förolämpande länge sedan vi träffades, så därför var det extra mysigt att hänga med dem.

Den här gången klarade jag mig utan baksmälla dagen efter, men det berodde mer på tur än skicklighet. Jag har ingenting emot att dricka ett gott vin till maten, och jag har ännu mindre emot att dricka ett glas bubbel innan. Eller efter för all del. Det gör ingenting om det råkar bli en aning för mycket någon gång heller. Men när jag blir salongsberusad två helger i rad (visserligen ett rätt kraftigt understatement av förra helgens svirande) så känns det inte okej. Då känner jag mig skabbig.

Så efter en söndag med extremt lång sovmorgon (vi snackar ohälsosamt, typ halv elva), snabbmat, saffransbullar och bio (Mockingjay - bra men för lång) med läsk och gojibär i choklad så kände jag mig ännu smutsigare inuti. Nu är jag jävligt sugen på att träna hårt, dricka vatten och knapra avokado! Att bli mig själv igen.

söndag, november 23, 2014

swimrunners.se


Du har väl inte missat sidan swimrunners.se?

Den är, precis som namnet antyder, till för oss som gillar swimrun. Där finns bland annat intervjuer med olika swimrunlag, race reports och tävlingskalender för nästa år. Samt lite tips och trix.

Nu har sidan dessutom blivit ännu bättre eftersom jag har börjat blogga där. Tanken är att jag ska dela med mig av min träning inför nästa sommars utmaningar, och förhoppningsvis kanske inspirera någon att komma igång med swimrun.

Mitt första fantastiska inlägg, som är en presentation av c'est moi, hittar du här.

lördag, november 22, 2014

Stockholm Tunnel Run


Så här började jag min dag. Ynklig med huvudvärk och lätt illamående, liggandes i soffan. Hade faktiskt ingen lust alls att springa nåt jävla tunnellopp. Höll på att börja grina på vägen dit för att jag kände mig så svag och dålig. Men under promenaden från Stadion till starten så släppte det mesta och... ja... vad kan jag säga. Jag sprang 10k på min bästa tid ever.


Det var mycket folk och trångt i starten. Speakersarna sa upprepade gånger att man inte skulle räkna med att slå något rekord på det här loppet, men när vi kom iväg så blev det snabbt väldigt gott om plats och jag blev aldrig hindrad i min framfart.

Fram till fem kilometer kändes det bra men resten av loppet var en pina. Från start till mål var det inte platt en meter. Antingen lutade det svagt nedåt eller så lutade det svagt uppför, i långa sträckor. Himmel eller helvete. De sista fyra kilometerna trodde jag mina fotsulor skulle brinna upp. Det är k.a.l.a.s-ets fel tror jag. Men jag var stenhård och körde på trots att det gjorde sjukt ont. Jag är tydligen tuffare än jag själv tror.

Slutade kolla klockan efter femkilometerspasseringen men kände att andra halvan inte alls gick lika snabbt och lätt som den första. Döm därför om min förvåning när jag kom i mål och stannade klockan.


JAG VAR SÅ IN I HELVETE BRA! Jag slog nytt personligt rekord med en och en halv minut! På den här jävla backiga skitbanan. Och efter att ha mått jävligt dåligt en hel morgon. Älskar att förvåna mig själv. Det här var fullständigt otippat och jag är så sjukt glad!!! Tiden blev 55:14.

Men ja, jag erkänner. De där 14 sekunderna stör mig. Jag har så länge velat komma under 55 minuter... så fan. Fast ändå, grymt. Men fan. Fast grymt. Men fan... osv... du fattar? Om jag bara vetat...


Min bror slog mig med 7 sekunder. Det är också en smula störande, men med tanke på hur bra jag var, och att jag sprang bättre än jag någonsin sprungit förut, så är jag inte allt för upprörd. Han var också jävlig duktig och jag kan alltid dra tjejkortet om det skulle behövas.

Min fantastiska make var dock den som tog hem segern i den mycket viktiga Demnert-kampen. Stort grattis till det!

fredag, november 21, 2014

Fantastisk kväll på Sim-SM


Jag var i Eriksdalsbadet igår tillsammans med Maria och tittade på Sim-SM. Fy fan vad det var roligt! Som dom simmade! Det gick så jävla fort att det var svårt att förstå. Hade jag skrivit det här inlägget igår när jag kom hem så hade det förmodligen inte haft några mellanslag eller punkter för att det var så mycket som bubblade inom mig och som jag ville ha ut. Nu är jag lite lugnare. Lite.

Jag får absolut ingen feeling av bröstsim. Noll. Fjäril däremot. Så vackert att kolla på. Jag ville ligga med dem! Men crawlet var förstås det mest intressanta att se. Helvete vad det går undan!

I övrigt var det som att kliva in i en mystisk fantasivärld där det förekom konstiga ritualer som jag inte alls förstod.

Varför
slår så många av simmarna sig själva innan starten
håller funktionärerna i någon röd liten pryl vid startpallen
blåser man ett märkligt signalsystem innan start
har man en person som säger "på edra platser" istället för att sköta det digitalt
gör man så genomskinliga dräkter att man måste ha bikinitrosor
andas så många i tvåtakt
känns det som nästa person blir redo i sista sekund i lagkappen
behövde inte Magdalena Kuras ha byxor på prispallen

Och så har vi favoriten.
Varför rakar man hela kroppen men behåller ett stort skäggaskägg i ansiktet, som lär bromsa mer än kroppshåret på fyra män tillsammans? Men jag fick ett svar som jag anser rimligt på det...

I övrigt blir jag sjukt stressad av starter. Och jag undrar om det verkligen inte finns något smidigare sätt att vända på när man simmar fjäril. De stannar ju upp helt. Och hur håller man räkningen på längder när man simmar 800 meter. En skylt på slutet kan väl inte räcka? Och hur kan man plötsligt slakta ett gammalt svenskt rekord med minst fem sekunder? Och hur hängde prisutdelningen egentligen ihop? Vissa juniorer verkade få pris som junior för sin tid i seniorracet?

Så många frågor, så lite svar. Önskar jag kunde gå dit och titta igen. Det var så jäkla roligt!