Nu är det vilovecka för mig. Jag fortsätter med min tolkning av vilovecka, det vill säga att jag tränar precis så mycket eller lite jag har lust. Hellre lite än mycket. Efter senaste treveckorsperioden känner jag mig väl förtjänt av vilan.
Jag blir ofta orimligt slokörad när något av mina pass inte går som jag har tänkt, och jag har förstås haft ett par såna tillfällen under perioden. Det har man alltid. Men när känslostormen fått lägga sig och jag tittar tillbaka på träningen med mer distans så är jag faktiskt väldigt nöjd med hur jag har tränat de senaste veckorna. Och jag kan se att jag har fått ut mycket även av mina sämre pass.
Inför nästa period ska jag återigen försöka stuva om lite i planeringen. Det är svårt, för jag gillar rutiner och tycker att när jag har bestämt mig för något så ska jag hålla det. Men världen fungerar inte så och man måste vara öppen för förändring.
Den här gången handlar det om att jag verkligen, verkligen vill börja springa långpass tillsammans med Lindad igen, och för att få till det så krävs en omplanering. Men jag tror det blir bra. Allting går, bara man vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar