Jag fick ett mejl förra veckan som gjorde mig väldigt glad. Det handlade om att jag var inspirerande för att jag inte ger upp när det tar emot under ett träningspass. Så känns det inte alltid, men det ligger nog något i det. Och oavsett vilket, vem blir inte glad av att uppfattas så!?
Igår fick jag ytterligare en kickback på det där mejlet.
Var på gymmet och sprang intervaller på löpbandet. 1000m - 800m - 600m - 400m - 200m med en minuts ståvila emellan. Det var fucking jävla inni skitjobbigt och jag ville ge upp redan efter två minuter av första intervallen. Hänvisa till stressig morgon och dålig dag. Tacka för mig. Hade ju trots allt känt det som att jag slirade runt i sirap de senaste två dagarna, så kanske behövde jag vila istället?
Men hur skulle det se ut? Just en snygg inspiration som vill packa ihop och gå hem efter 500 meter. I helvete heller, någon jävla ordning får det vara.
Så jag sprang mina intervaller, allihop, och jag ville både dö och gråta under tiden. Fick gång på gång påminna mig själv om att hjärnan bara lurades när den sa att jag höll på att ta livet av mig. Att kroppen klarade lite mer. Bara att bita ihop.
Sen var det plötsligt klart och jag hade överlevt! Pinan var trots allt ganska kort, men jag kände ändå en enorm tillfredsställelse när jag stretchade efteråt. Det kändes som om jag hade fått revansch, även om jag inte vet på vad.
Det jag däremot vet nu är att jag verkligen är en person som inte ger upp. Det är en bra sak att vara. Och innerst inne visste jag det när jag stånkade fram där på löpbandet - belöningen i form av stärkt självkänsla om jag klarade uppgiften skulle vara så härlig att det skulle vara värt lidandet. Om jag gav jag upp skulle jag inte bara känna mig usel idag, utan jag skulle få slåss mot min dåliga karaktär i många pass framöver.
Men det tog på krafterna att vara en hjälte. Sov stenhårt i över tio timmar i natt, men jag antar att jag var värd det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar