I förmiddags åkte jag till Ursvik för att springa långpass. När jag började springa ville jag gråta för allt kändes så jävla illa, men ganska snart kom jag in i ett fantastiskt lunk och kilometerna bara rann iväg. Efter 10 km-spåret tog jag paus, åt en energibar, drack vatten och vilade lite, innan jag fortsatte runt gula 5 km-spåret.
Jag sög i mig solen och ljuset och lät tankarna vandra fritt, vilket gjorde att jag hela tiden kände en svag doft av klor för mitt inre. Precis som många av mina vänner så har jag problem med hösten och mörkret. Jag kämpar varje dag för att hålla humöret uppe, och det är träningen som hjälper mig. Framför allt simningen. Den gör mig otroligt glad på ett sätt jag inte kan förklara.
Så med rotationer, drag och benspark i tankarna tuffade jag fram i löparspåret. Struntade i att titta på klockan och lät löpningen vara helt kravlös, inspirerad av Linda. Det var verkligen precis vad jag behövde en dag som denna, då långpasset egentligen var ungefär lika lockande som en rotfyllning.
Sprang med mina Inov8 x-talon 190 som jag planerar att köra Engadin i. Det är kanske inte någon bra sko för långpass egentligen, helt odämpad som den är, men om jag ska springa 4,6 mil över alperna i dem i sommar så är det lika bra att fossingarna får börja vänja sig redan nu, när långpassen inte är så långa. Om det var dojans förtjänst att jag inte fick några blåsor att tala om idag ska jag låta vara osagt, men för första gången kändes fötterna mer hela än resten av mig när jag var klar.
Efter första 10 kilometerna var jag däremot helt slut i axlarna. Axlarna! Fredagspasset i simhallen tog kanske mer på mig än vad jag trodde, trots att jag var mest trött i benen när jag gick därifrån. Knäppt.
Hur som helst så blev jag jävligt peppad av att springa idag. Kändes SÅ skönt att det funkade igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar