söndag, juli 30, 2017

Exploring Edsviken



När jag kom sent i säng på fredagen och klev upp tidigt på lördagen för att simma ytterligare ett pass så kändes det som att jag tärde lite på kroppens resurser.

Den stora uppslutningen på morgonens simsafari med Human Ambition och det helt spegelblanka vattnet i Edsviken sköt dock snabbt alla såna tankar åt sidan.


Vi träffades vid Bockholmen och efter en logistisk utmaning hade vi, med inlånad hjälp av pappa, lyckats med konststycket att transportera alla 18 simmare till startplatsen vid Rådan i Tegelhagen.


Vi hoppade i vattnet som höll en behaglig temperatur, och begav oss söderut.


Sträckan vi skulle simma var ungefär 4 km och gick längs med stranden förbi Polisskolan, Ulriksdals slott och Betlehemskyrkans sommarnöje Svalkan, in i Stocksundet under E18 och vidare till Bockholmen och våra parkerade bilar.



Första stoppet gjorde vi vid sandstranden mittemot Kaninholmen. Micke tog lite bilder på oss när vi simmade, innan vi fortsatte vidare förbi slottet.


Jag upplevde simningen som väldigt jobbig. Jag var, helt förväntat, otroligt trött i kroppen efter veckans hårda utmaningar och jag var nöjd med att ligga och glida fram i ett lugnt tempo, även om det innebar att jag ibland kom lite efter den största gruppen.



På just den här simsafarin var det ovanligt få stopp, kanske beroende på att vi var så många och det var omöjligt för Micke att vara både i täten och svansen samtidigt.




Att simma genom Stockholm är fantastiskt och hur trött jag än må ha varit i kroppen så var det en magiskt vacker simtur. Verkligen spektakulär! Så värt!

fredag, juli 28, 2017

Jag tar dem vilken dag som helst!

Foto: Micke Rosén, Human Ambition

Igår simmade jag i intervaller i Huvudstabadet igen. Det är inte optimalt med två väldigt tuffa intervallpass dagarna efter varandra, men nu blev det så och jag var ändå helt awesome.


Träffade Micke i Huvudstabadet som var helt tomt, så när som på en person som låg och flöt runt. Det hade tydligen åskat tidigare och personalen hade skickat hem alla badare. Perfekt! Regnet hängde i luften men mot slutet sprack det upp och solen sken på oss.

Foto: Micke Rosén, Human Ambition

Jag simmade samma pass som jag gjorde med Hasse förra veckan, och Micke sitt eget insim. Sedan körde vi intervalldelen av mitt pass tillsammans: 8x100 start 2:00.

Efter moget övervägande valde jag att köra de fyra första med fenor och de sista fyra med paddlar och fenor. Det var helt sinnessjukt jobbigt och efter hälften av intervallerna var jag tvungen att ta en extra lång vila, medan Micke fick en bonushundring.


Jag blev duktigt förnedrad. Micke hade visserligen också fenor, men han simmade sina hundringar 50 fjäril/50 rygg respektive 50 fjäril/50 fritt och jag hade inte i närheten av en chans att hänga med, även om jag stolt kan meddela att jag verkligen försökte. Därav känslan av att vilja kräkas och dö efteråt.

Hade jag avlidit så hade det varit med ett leende på läpparna för det var trots allt väldigt, väldigt roligt.


Intervallerna landade på runt 1:17, vilket är sjukt grymt. Även fast jag inte hann med den där medelålders mannen. Men vilken dag som helst kommer jag simma ifrån alla mina simfröknar, det är jag säker på. Minns var du läste det först. The sky is no limit. Ha!

Avslutade med att ta lite bilder i bassängen. Riktigt superfina bilder. Tack Micke! 

torsdag, juli 27, 2017

Simspiration och trösklar


Idag körde jag ett nytt simspirationspass med Simfröken i Huvudstabadet. Han hade snickrat ihop passet och beordrade våtdräkt a la Spanska Ridskolan.

Jag inledde med att slå rekord på 200m. På insimmet alltså. I behagligt tempo. Galet. Efter några hundringar benspark och lite annat jox var det dags för tröskelintervaller.

Först 3x200m med start 3:30. Hasse hade ingen utrustning och jag hade fenor. La dem snyggt på runt 2:38 men blev väldigt trött. Trodde nog att jag skulle klappa ihop när som helst efter det, men tänkte att det var värt det efter att ha simmat tvåhundringarna så bra.

På de följande 6x100 start 2:00 hade jag paddlar och fenor, Hasse paddlar. Trots att jag trodde att jag var slut som artist så lyckades jag hålla dem strax under 1:15. Det är så jävla fort! Jag fattar inte att jag kan simma så snabbt!

Avslutade med några korta sprintar och där visade Simfröken var skåpet ska stå. Tur att vi inte maxade mer än 15-20 meter, för då hade jag blivit fullständigt frånåkt. Nu kunde jag i alla fall tro att jag hängde med och kämpade för det. Väldigt, väldigt roligt!

Är supernöjd med min simning idag. Det var SJUKT jobbigt men SÅ skoj. Har saknat tröskelintervaller och det är grymt att simma med fröken. Vem trodde det för några år sedan när jag fick kallsupar och svor över att jag inte klarade 6x25m start 45.

(Baksidan av dagens pass: Jag drog sönder min våtdräkt på låret när jag skulle rätta till den. Jättetråkigt. Limmad nu.)

onsdag, juli 26, 2017

Bra race pace i Hellas

Snygga, smarta och roliga: jag, Stina, Anne, Matilda och Urban

Onsdag betyder race regatta vid Hellasgården med Human Ambition.

Målet den här gången var att ligga på Rex fötter i två varv, förutsatt att han skötte sig. Det gjorde han väldigt bra fram tills vi hade rundat Stora Holmen.

Där blev jag oense om navigeringen och valde att släppa honom. Det tog ett helt varvs jagande från det att jag övergav Tompa tills jag hittade nya fötter, men de kunde jag hålla in i mål.

28 juni, 1 varv: 21:49
19 juli, 2 varv: 42:48 (20:57, 21:51)
26 juli, 2 varv: 43:19 (21:27, 21:52)

Trots att tiden var lite långsammare än förra veckan är jag jättenöjd. Höll hög, bra intensitet hela andra varvet. Första varvet kändes mysigt, trots att det gick fortare. The power of drafting!

måndag, juli 24, 2017

Mormors rumpa, 5,8 km genom Drevviken


Tänka sig! Det blev en söndagssimning också. Jag hade vaga planer på att simma Kärsön runt, men när Micke föreslog en Human Ambition-simning på 5-6 km genom Drevviken istället så kändes det betydligt mer lockande än att dänga ut på Drottningholm.

Jag hade på känn att ett par fenor var en bra idé att ta med, för att öka mitt potentiella fartspann en aning, och jag hade rätt. Laguppställningen bestod av Micke, Giordano, Peter, Johan, Camilla, Johan och mig.


Känslan första kilometern var helt magiskt bra. Jag var så stolt över mig själv och över de framsteg jag gjort i vattnet. Vi simmade snabbt, det kände jag, men jag gled med helt utan svårighet. Så GRYMT!

Passade på att fokusera på tekniken och hade stunder när det kändes som att allting bara stämde.


Efter en stund kom vi fram till en ny klippa att hoppa från. Lägre än igår, but still... 3-4 meter kanske. Jag är så sjukt modig. Plums i ba. Rätt ner. Awesome.

Tydligen finns det något som heter mormors rumpa i Drevviken. Vår guide/coach var dock lite osäker på vilken klippa det var, dock inte den vi hoppade från. Men vi simmade förbi Dinkelspiels residens (rip). Bildande.


Efter hoppet lånade Micke ut mina fenor till Johan och jag la bakom honom och draftade. Efter en stund började det värka i höger bröst(muskel?) på ett lite obehagligt sätt, men jag simmade vidare. Plötsligt när jag sträckte ut så högg det till så kraftigt att jag var tvungen att stanna. Flöt på rygg en stund och försökte lugna mig, men kunde inte riktigt simma vidare.


Lyckades i alla fall ta mig till de andra och efter 15 minuter på klippan kändes det bättre. När jag hoppade i var allt som vanligt igen. I kanske 5 minuter. Sen kom värken och gick under resten av simturen med varierande kraft. Vid vissa tillfällen kunde jag bara ligga på rygg och bensparka. Försökte tänka på annat, typ små gula enhörningskycklingar med näbb. Don't ask.


Simningen var ändå helt fantastiskt fin och jag förbannar att jag inte kunde njuta fullt ut av den. Jag hade kunnat fortsätta dubbelt så länge om jag inte haft ont. Helt underbart! Me wants repris.

Som grädde på moset släppte värken i bröstet så fort jag kom upp. Jag vet inte vad den berodde på men jag tar för säkerhets skull ett par dagars vila. Förra veckan var en riktigt, riktigt bra simvecka och lite återhämtning gör mig gott.

lördag, juli 22, 2017

Swimmin' safari på Ingarö


Jag simmade imorse. Varje lördag kör Human Ambition Swimmin' Safari på olika platser runt om i Stockholm. Vi har till exempel simmat runt Lilla Essingen och Långholmen tidigare, och imorse hade turen kommit till Ingarö och Björnö Naturreservat.



Det är långt till Värmdö och när Google Maps förkunnade 50 minuter till mötesplatsen kände jag mig tveksam till att åka, men det var SÅ värt resan. Vattnet var kyligt men hanterbart och det är faktiskt häftigare att simma i havet än i sjöar. Jag hade glömt att det trots allt är en viss skillnad.


På passen med Human Ambition brukar deltagarnas erfarenhet och nivå variera, och man vet aldrig riktigt innan man är där om simningen kommer bli lugn eller hård. Idag lutade det åt det senare, men jag passade på att suga tag i Mickes tår och drafta bakom honom så mycket jag kunde.

Det gjorde ansträngningsnivån hyfsat behaglig större delen av tiden förutom när han fick för sig att öka tempot. Från hans synvinkel var det förmodligen från slowmo till långsam arbetsfart, men jag fick ligga på ordentligt för att inte tappa honom då. Väldigt roligt! Jag känner mig stark.


Avslutade med att helt dödsföraktande kasta mig handlöst ut från en klippa 7-8 meter över havet. Vilken jävla grej! Jag var länge högst tveksam till genomförandet. Velade flera minuter och kanske grät jag också någon liten tår medan jag samlade mod, eftersom jag visste att fast jag inte ville så var jag tvungen att hoppa. Ibland är det bara så.

När Micke inte orkade vänta nedanför i vattnet längre utan hotade med att gå upp så hoppade jag. Någon var ju tvungen att fiska upp liket och ta hem till mamma och pappa.

Spoiler alert! Jag lever fortfarande.

torsdag, juli 20, 2017

Från ångest till succé

Jag verkar vara i någon form av form.

Igår simmade jag i Hellas med Human Ambition. Race pace heter passet som går varje onsdag kl. 18:30, och det är inte mer komplicerat än att man simmar en varvbana och får tid på ett, två eller tre varv. Varje varv är 1280 meter och enligt Micke motsvarar tiden på två varv ungefär vad man kan göra på Vansbrosimningen (plus/minus två minuter) och tre varv vad man kan göra på en Ironman.


Senaste simmade jag ett varv på tiden 21:49 och var himla nöjd. Målet igår var att slå den tiden, ända tills jag frågade Micke hur många varv han tyckte att jag skulle simma, baserat på att jag vill formtoppa till min kommande utmaning i Zell am see 27/8. Han sa: helst tre varv, men åtminstone två.

Jag fick ångest, en klump i magen och tappade helt sugen att simma. Det verkade så sjukt jobbigt, långt över min mentala kapacitet. Som tur var fanns det en timme eller två att låta det sjunka in, och givetvis slutade det med att jag simmade två varv. Man blir inte en bättre simmare av att fega ur, men inte heller av att ta sig vatten över huvudet.


Jag simmade riktigt, riktigt bra. Och jag var ändå nästan sist. Sjukt starkt gäng som var där igår. De första 500 gick skakigt, sannolikt för att jag då var i chock över hur snabbt alla drog iväg, och det påverkade min simning högst negativt. Sen lyckades jag hitta in i min lilla fokusbubbla och körde på i egen takt.

Första varvet gick nästan minuten snabbare än senast, 20:57. Ville lägga av då men fortsatte.

Vid Lilla holmen på andra varvet hittade jag superbra fötter som jag hängde fast vid. Släppte allt annat. Slutade bry mig om navigering, tempo och hur långt det var kvar, och koncentrerade mig enbart på att hänga på sulorna framför. Avslutade med en spurtstrid mot Anna in till bryggan.

Andra varvet gick på 21:51 och totaltiden blev jättefina 42:48. Enligt Garmin var det ett snitt på 1:42/100m. Och alltså, nästan långsammast i gänget. Vilken ynnest att få träna med så duktiga simmare!

onsdag, juli 19, 2017

Jag har simmat snabbt


Igår simmade jag svinsnabbt. Det var första passet på länge i bassäng (utan våtdräkt) och sådana pass brukar historiskt sett mest vara misär. Igår - ingalunda! Jag hade det stora nöjet att simma tillsammans med Fröken som behövde lite simspiration inför kommande swimrunlopp.

Antagligen var det därför jag simmade så snabbt, Hasse plockar alltid fram det bästa ur mig i vattnet. Jag försöker impa på honom och då tar jag i lite mer. Det är en av anledningarna till att han får axla det ärofyllda uppdraget att vara min tränare.

Gammal bild. Så här tomt är det bara en solig dag när någon har bajsat i bassängen

Exempel på min framstående simning igår är 3x100 fart 1-3 på 1:47, 1:42 och 1:35 samt 8x100 fart 3 start 2:00 där jag simmade första fyra med fenor på runt 1:25 och de sista fyra med paddlar och fenor på 1:18 ner till 1:14. Men det blev lite jobbigt där på slutet.

Blommor och lektyr

Dessutom fick jag blommor som tack för helgen i Hallstahammar och en väldigt spännande bok av Simfröken - "Peak: vetenskapen om att bli bättre på nästan allt". Ser fram emot att läsa den.

Den handlar om att ingen är begränsad till talang. Vi skapar själva gränsen för våra förmågor. Vart vi än vänder oss från idrott och musik till naturvetenskap och näringsliv finns människor som uppvisar extraordinära förmågor. Människor som vi gärna kallar särskilt begåvade eller talangfulla.

Men Mozart föddes inte med absolut gehör och Zlatan har inte kunnat luta sig enbart mot talang. Det handlar i stället om träning och övning och framför allt rätt sorts övning vilket K Anders Ericsson visat i sin banbrytande forskning. Så tiotusentimmarsregeln finns inte, stämmer inte.

Snygga, smarta och roliga

Efter bassängpasset bytte jag simväska till den för öppet vatten och drog till Sjöhistoriska där jag träffade krigarprinsessorna till höger i bilden ovan. Det är troligt att dessa kvinnor, var och en på sitt sätt, faktiskt är världens två skönaste brudar. Borde finnas någon officiell notering om det på lämplig plats?

Kanske inte riktigt taget vid Sjöhistoriska men... Foto: Micke Rosén

Målet med träningen vid Try Triathlon var att söka stök och hitta mitt inre Zen i simningen trots trängsel. Den här gången la jag mig mitt i fältet men inte heller denna gång var det särskilt trångt. Eller så blev jag bara inte störd.

Efter en stund hade jag helt fritt vatten rakt mot bojen, som jag sen rundade jävligt snyggt, och efter det fick jag feeling och sket i att trängas.

Fokuserade istället om att simma om en snubbe de sista meterna. Kände samma kraft i kroppen som jag gjorde i spurten på Vansbro tjejsim. Jag är så jävla bra. I största allmänhet och i vattnet i synnerhet. Slut på meddelandet.

onsdag, juli 12, 2017

Grattis på födelsedagen



Idag fyller världens bästa kompis 7 år. Min glädjespridande, engagerade och lyhörda Trattefnatt!

Grattis på födelsedagen Reka!

tisdag, juli 11, 2017

Vansbro Tjejsim 2017


När jag vaknade på söndagen, aka min födelsedag, aka dagen för Vansbro Tjejsim, kände jag mig lite under isen. Inte sjuk men heller inte helt frisk. Det var inte tillräckligt illa för att jag skulle avblåsa loppet men jag sprudlade inte direkt av energi.

Tjejsimmet var ett av mina få mål i år och att inte vara på topp kändes dystert. Försökte trycka undan det negativa och anamma inställningen "fake it til you make it".

#teamäckelgrymma

När jag anmälde mig till loppet fick jag tydligen hybris och klickade i tävlingsklass, något som jag därefter mycket effektivt lyckades förtränga ända tills några dagar innan Vansbrohelgen. Då insåg jag att jag saknade nödvändig tävlingslicens, men världens bästa Karin löste det åt mig i ett nafs.

Jag kan alltså med andra ord numera titulera mig själv tävlingssimmare för Darlings IF. Joråsåattehe...


Mina två mål med tjejsimmet var förvillande lika dem jag hade för Vansbrosimningen:

1. Hitta bra fötter
2. Hålla en sjukt obekväm, rejält hög ansträngningsnivå

Fick simma in några minuter innan starten gick. Vattnet, 16.5 grader, kändes kyligt men okej. Hade samma förstärkningplagg som dagen före, dvs pannband, men den här gången med glasögonen innanför badmössan. Live and learn.

Jag upplevde starten som stökig. Visste från början att jag skulle hamna ganska långt bak i fältet (det var 44 startande i elit (eliiiit.... smaka på den ba)) men blev ändå stressad när de snabbaste simmarna försvann iväg framför mig, medan jag befann mig i ett sammelsurium av armar, ben och skvättande vatten.


Så snart vi korsat Vanån tyckte jag det lugnade ner sig lite, men jag hittade inga fötter att simma på. Fokuserade istället på att hålla mig nära bryggan och veva på som om det inte fanns någon morgondag. Tog sikte på simmare framför mig, en i taget, och jagade ikapp.


Det var riktigt jobbigt, men till skillnad från i det långa loppet så visste jag nu att varje person jag passerade innebar ett snäpp upp i resultatlistan.

Mot slutet kom jag ikapp ett par fötter som drog på en rejäl ökning när hon märkte att jag låg bakom. Det var drygt 250 meter kvar till mål, så jag bestämde mig för att glida med tills det var 100 meter kvar, och då göra ett ryck.


JAG ÄR SÅ JÄVLA IMPONERAD AV MIG SJÄLV! Jag gjorde det där rycket, och jag var SÅ stark. Så trött men så stark! Jag tog mig förbi och höll henne bakom mig!


Det finns regler för hur en tävlande får bedöma sitt lopp. Har man till exempel simmat sig till ett nytt personbästa får man inte vara missnöjd, hur gärna man än vill. Det finns inga kryphål. Inte ens om ens nya PB bara är 0,6 ynka sekundjävlar snabbare än det gamla, och man hade hoppats på mer.

Har man aldrig någonsin varit bättre så gnäller man inte. Jag bara poängterar det och hoppas att du läser mellan raderna istället.

#teamäckelgrymma

Jag kom i mål på tiden 15:47,3, vilket alltså var en högst blygsam förbättring mot förra årets 15:47,9. Men ändå en förbättring. Och en mudderfukking snabb tid. Jag slutade på plats 28/44 i tävlingsklassen och plats 34 av totalt 2458 deltagare i loppet.

måndag, juli 10, 2017

Vansbrosimningen 2017


Jag antar att jag har simmat en hel del senaste månaderna, men det har inte känts så. Formtoppen jag hoppats på har lyst med sin frånvaro och jag har mest känt mig trött och tjock. Försökt åtgärda nedstämdheten med choklad. Marabou Daim Saltlakrits helst. Tips: fungerar jättedåligt.

Med det i bagaget ser jag min insats i helgen som inget mindre än en bragd.


Jag och Jonas anlände till Vansbro på fredagen och hämtade ut våra startkit. Teamade upp med Karin och Matilda för sedvanlig pizza, tog en sväng förbi Café i fårhus och försökte ladda mentalt för loppet. Trots den bristande formen kände jag ingen prestationsångest, vilket var högst förvånande.

Jag brydde mig inte så mycket om vilken tid jag skulle sluta på, men jag hade två solklara mål:

1. Hitta bra fötter
2. Hålla en lätt obekväm, lagom hög ansträngningsnivå


Sov hyfsat men inledde lördagsmorgonen med att dänga fotknölen in i ett element när jag via en piruett skulle slänga mig ner i sängen efter frukost. Du vet, så där som man gör. Min medverkan i loppet var för en kort stund hotad. Senan nästan avskuren. (Nej.)


Var på plats vid starten i god tid, bytte om, åt en banan, taggade till och kl. 10:27 var vi äntligen iväg. Vanåns 17-gradiga vatten kände kallt först, men jag kom fint genom första kurvan utan särskild trängsel. Var glad att jag valt bort både tossar och heatseaker, men nöjd med mitt neoprenpannband.

Hittade nästan omedelbart ett par bra fötter som banade väg för mig genom havet av simmare, och jag hängde fast som en igel. Vid ett tillfälle råkade jag slita av mina egna glasögon (doh!) och tappade fötterna, men la på en rejäl fartökning och tog tillbaka dem.


Efter 1500 meter ledsnade den tjejen på mina fingrar mot sina fotsulor och tvärstannade, men då hakade jag på ett par nya fossingar som seglade förbi. Ännu bättre, högre fart. Jag fick slita men inte orimligt hårt. Hade superbra känsla!

Tappade även dessa fötter en gång, men lyckades gena ikapp i en kurva och sedan hänga med hela vägen upp till mål. Efteråt klappade jag fötternas ägare på axeln och tackade för skjutsen. Av hennes blick kunde jag utläsa att jag varit ett pain in the ass. Deal with it. Det är så vi rullar.


Var trött när jag kom i mål men inte slutkörd. Dessutom extremt nöjd med mitt lopp som gått perfekt enligt plan. Jag vet faktiskt inte om jag hade kunnat göra någonting annorlunda eller bättre, mer än möjligen haft badmössan ovanpå glasögonen för att skydda mig från mig själv.

Loppet var snabbt över, jag hade knappt navigerat alls, bara följt de andras fötter, och jag tyckte bojarna som markerade var 250:e meter passerade förbi en efter en helt orimligt snabbt. Och dessutom hade jag jäkligt roligt! I den inre monologen peppade jag mig själv hela tiden och höll fanan högt.

#teamäckelgrymma

När jag kom i mål och fick se min tid blev jag så jävla glad - 45:45, en förbättring på nästan två minuter mot förra året. Jag tyckte verkligen att jag var värd det.

I målet träffade jag Karin, Emelie, Maria och Matilda som också gjort jättefina lopp. Hann duscha och byta om innan vi fick heja in Björn och Jonas i mål. Jontan lyckades crawla hela sträckan (på lite över en timme), vilket också var en rejält stor bedrift. Björn gled in på drygt 43 minuter som en kung.

Själv slutade jag på plats 180 av 7523 startande, då räknat bland både herrar och damer. Inte fy skam för någon med min blygsamma erfarenhet.

Nästa år, då ska jag jävlarimig under det där 45-sträcket.