torsdag, augusti 31, 2017

Simningen i Zell am See



Teamie Johannes stod på land och filmade när jag simmade förra helgen, och så har han klippt ihop den här sviiinsnygga filmen.

Spana efter två vita mössor. Den vänstra, med tillhörande arm och lila detaljer på våtdräkten, är jag. Den högra är fötterna jag följde.

tisdag, augusti 29, 2017

Berget. The mountain.

Min första tur upp på berget gjorde jag igår. Jag tog Schmittenhöhebahn upp till 2000 möh och promenerade ner mot Sonnkogel. Åskan mullrade i bakgrunden men solen sken och himlen var väldigt dramatisk. Jag var så glad att vara där!


Även jag var måhända en gnutta dramatisk. Och lite korkad. När det började blåsa på så tänkte inte jag "nu kommer regnet och åskan hit" utan "jag hinner ner till nästa lift". Dödsdumt.


När jag befann mig mitt mellan två liftstationer började det regna kraftigt, vilket snart övergick i smärtsamt hagel, samtidigt som det åskade och blixtrade. En smula handfallen tog jag skydd under träden, osäker på om det var en bättre eller sämre plats än den öppna backen framför mig.

Ovädret ville inte ge med sig och till slut lämnade jag träden jag tagit skydd under och började ta mig ner mot liftstationen.


Försökte hålla mig så mycket under träden som möjligt då det kändes tryggare, så jag lämnade stigen och "gick" rakt ner längs med skogsbrynet. Vissa ställen innebar det mer av ett hasande, då haglet och de våta grenarna på marken var snuskhala.

Blöt och kall kom jag i alla fall lyckligt ner till liften och så småningom till hotellet. Är glad för det. Kändes som en nära-döden-upplevelse.


Men ingalunda blev jag avskräckt! Trots att molnen låg som ett lock över dalen så tog jag City Xpress upp till Mittelstation idag. Det blev starten på en helt fantastisk dag!


Jag promenerade upp till Schmittenhöhe, en stigning på ungefär 700 höjdmeter. Satans smörgås vad det var jobbigt! Jag är långt ifrån min forna form och ganska säker på att jag kommer att ha svårt att gå imorgon.





Stannade till vid sjön nedanför Glockerhaus och pustade ut. Njöt av solen, livet, värmen och att jag faktiskt kom ihåg att ta på mig solkräm på morgonen. Spf50.


Träffade några hårigare lirare längs vägen och stannade en stund för att snacka. De svarade dock inte, antagligen pga spårkförbistring.




Gjorde flera stopp längs vägen. För att vila, för att äta medhavd smörgås, för att dricka läsk, för att köpa vatten, gå på toa osv. Det var verkligen absurt jobbigt att gå uppför men jag har saknat den där känslan så länge. Du vet, när man får ta i, svettas och anstränga sig! Det var underbart!



Jag hade liksom ingen riktig plan för dagen men jag ville inte gå ner från berget så jag förlängde och förlängde min runda. Det slutade med att jag promenerade hela vägen ner till Zell am See. Och jag hittade en liten omväg så att jag skulle slippa gå samma stig som dagen före.


Jag gick ungefär 700 höjdmeter upp, kanske 1000 höjdmeter ner och sammanlagt 16 kilometer. Har redan träningsvärk i hela benen. Låren är värst och jag fasar för imorgon. Men foten känns ingenting!


Slutligen. Jag vill göra det här igen. Jag vill göra det här hela tiden. Hela konceptet var perfekt för mig. Hotellboende i stan, massor av möjliga dagsturer som kan förlängas eller förkortas efter behov. Jag önskar jag hade varit på berget alla dagar vi varit här, inte bara de två sista. Det var så vackert att min mage gjorde volter. Det brukar den annars bara göra av turkost vatten.

måndag, augusti 28, 2017

Ironman 70.3 Zell am See - Kaprun Relay


Jag gjorde ett bra jobb med att ladda om. Lyckades tänka positivt och att det nog inte skulle bli så farligt som bilden jag först målat upp. La ut följande mål på Instagram:

Drömmål: under 30 minuter
Realistiskt mål: under 33 minuter
Godkänt: under 35 minuter


Relay startade som sagt allra sist i fältet och bilden ovan ger en ganska bra bild av vad det innebar. Jag startade sist i det här. Bakom de som räknade med en simtid på över 60 minuter. Medan jag stod och väntade på min start kände jag mig mer och mer uppgiven.

Vi var tvungna att vara på plats i startfållan 10:50, uppvärmda och klara. Jag kom i vattnet 11:40 ungefär. En snabb matematiker räknar ut att det betydde 50 minuters väntande iförd våtdräkt och badmössa. Stekande sol och närmare 30 grader i luften. Heja.

Väl vid vattnet var det en liten trappa att kliva i från. Överst i trappan startade tidtagningen och mellan den och vattnet stod en hord med tävlande, helt stilla. Gud vet vad de höll på med, med ingen hade bråttom.

Jag vägrade gå över tidtagningsmattan eftersom det var omöjligt att komma ner till vattnet, men ganska snart blev jag "tvingad" av funktionären. Jag fick alltså börja trängas direkt. På land!


I vattnet var det kaos. Lite som när Titanic sjunkit. (Obs! Var inte med då, men jag har sett filmen.) Däremot hittade jag "mina" fötter direkt. En tjej med kraftig benspark kom simmandes på min vänstersida och jag hängde på. Hon simmade fort men inte särskilt rakt, men å andra sidan var det väl en sisådär 1000 tävlande vi behövde snirkla oss förbi.

Efter andra bojrundningen tappade jag henne och fick ta i oerhört mycket för att försöka komma ikapp. Tänkte att jag inte skulle klara det tempot särskilt länge, men hittade ett par nya, sämre, fötter som jag hängde på en kort bit. När min bensparkande vän blev trängd mellan två simmare så kom jag ikapp igen och bytte tillbaka.

Hade jag haft fler alternativ hade jag inte draftat på henne. Hon simmade krokigt även när vi inte behövde passera folk och bubblorna i vattnet av bensparken var störande, men hon simmade tillräckligt fort för att jag ändå ska tro att jag tjänade på henne.


När vi närmade oss målet drog jag förbi. Det blev trångt när alla simmare skulle in mot den smala trappan upp och ödmjuk är inte ett ord som beskriver mig just då. Inget att vara stolt över, men jag var rätt irriterad på det superkorkade upplägget.

Jag kom upp på tiden 32:30 och är väldigt, väldigt nöjd. PB på halvironmandistans (1900m) med en minut, 6:a av relaysarna och det realistiska målet nått, trots sämsta tänkbara förutsättningar.

Jag simmade dessutom med en negativ split, 1:40/100 på första halvan och 1:38/100 på andra halvan. Tyvärr fick jag ont i högerarmen. Dags för rehab och prehab.


Att tävla relay var roligt. Jag gillar att vara ett lag och jag tycker om att få göra det jag är bra på. Även mina teamisar gjorde starka insatser igår. Caroline cyklade 9 mil över ett högt berg på 3:30 och Johannes sprang halvmaran på grymma 1:41. Också det nytt PB. Jag är stolt över oss!

Jag blev dock väldigt besviken på de usla förutsättningarna för stafettlagen och att informationen från Ironman varit så dålig. Ingenstans kunde jag i förväg läsa att vi skulle starta sist i simningen. Att komma dit med storslagna mål och dagen innan loppet få veta att de i praktiken bara var att glömma fick mig att tappa sugen en aning. Kanske är det alltid så? Annars gör jag gärna det här igen.

lördag, augusti 26, 2017

Race prep, omkullkastade planer och nya mål

Är på plats i Österrike sedan i torsdags och så redo jag kan bli inför imorgon. Vad händer då?

Jo! Imorgon ska jag köra Ironman 70.3 Zell am See - Kaprun Relay, alltså en halv Ironman i stafettform. Jag simmar 1900m, Caroline Halalkic cyklar 9 mil och Johannes Sundlo springer 21.1 km.


Igår förmiddag provsimmade jag banan. Jättefin! Lätt navigering, bra temperatur och lugnt vatten. Gled runt på ungefär 34 minuter. Blev sjukt peppad!

Till kvällen hade jag skapat mig en bra plan för loppet, med hjälp av några goda råd från Micke (Human Ambition).

Jag skulle sikta på mitt drömmål, sub 30. För att ha bästa chans att uppnå det skulle jag ställa mig i första startgruppen (självseedning tillämpas) i mitten av startfältet och till vänster för att kunna hålla innervarv. Jag skulle försöka hitta bra fötter direkt och hålla dem. Ingen minns en fegis, HTFU, YOLO och så vidare.


Det var igår. Idag var jag på race breifing och alla storslagna planer omkullkastades. Jag har känt mig besviken och haft svårt att ladda om. Relayteamen står allra sist i simstarten.

Det betyder att jag kommer hoppa i vattnet precis efter de som tror sig simma på 60-70 minuter. Det betyder att jag komma få ägna hela loppet åt att simma om medmänniskor. Det betyder också att jag inte har en aning om vems fötter som är rimliga att följa.


Det kommer vara klurigare för mig att göra det där perfekta loppet som jag visualiserat. Uppgiften var svår från början och ännu knepigare nu. Men inte omöjlig.

Sannolikt finns många starka simmare bland stafettlagen. Det är inte nödvändigtvis så trångt att omsimningarna blir ett problem. Jag kan fortfarande hitta bra fötter och jag kan fortfarande göra så gott jag kan. Genomförandet är elden, resultatet är askan.


Och oavsett om jag gör mitt livs bästa lopp eller sämsta, så kommer det att handla om plus/minus nån minut för laget, av en totaltid på fem eller sex timmar. Det är liksom inte hela världen.

Jag kommer ägna mina 1900 meter åt att ha roligt och försöka hitta en bra ansträngningsnivå där jag utmanar mig själv och mina medtävlande. Jag vill kliva upp och känna att jag gjort ett bra lopp, oavsett vilka siffror klockan visar. Om det är under 30 minuter är det härligt. Om det råkar bli på 35 minuter, so be it.

Vill du följa spektaklet kan du göra det på Ironman.com. Vi är lag 2654, Team Tri Dragonfly SUJ, och vi beräknas starta ungefär kl. 11:25.

onsdag, augusti 23, 2017

Sunday, fun day!

Övar för uttagningen till konstsimsgruppen

Söndagen bjöd på en fantastiskt rolig simning utanför Djurgården tillsammans med Micke, Carl, Louise, David och Björn. Ännu en ny plats för mig att simma på.


Första sträckan hade en machete kommit väl till pass. Jag förstår knappt hur modig jag var som banade min väg genom all den växtlighet som rådde. Granater och krevader vad snuskigt det var! Dessutom förbannat kallt.

Totalt simmade vi ungefär 2.7 km, tur och retur till platsen där kungens polare Noppe tydligen fick nog och sänkte sig. Märkligt och makabert, men inget samtalsämne förvånar med det här gänget. Inställningen till det mesta är generellt rätt avspänd.



På vägen tillbaka möttes vi av ganska höga vågor och det var så_himla_roligt! Jag blev inte ens sjösjuk utan allt var bara lekfullt och glatt. En bättre söndag helt enkelt.

lördag, augusti 19, 2017

Riddarfjärdssimningen 2017


Riddarfjärdssimningen 2017 serverades i regn och det gjorde absolut ingenting. Man är sällan bättre rustad än iklädd våtdräkt. Lagom tills jag fick min medalj i handen sprack det dessutom upp.

Jag gjorde ett väldigt, väldigt bra lopp. Det är den sammanfattade versionen av min race report.


Precis som förra året simmade jag det korta loppet på 1609 meter, en bra formcheck inför nästa helgs halvironmanstafett. Mina mål var som vanligt att hitta bra fötter och vara rejält trött när jag var klar. Dessutom ville jag gärna slå tiden på 29:33 från förra året.


I starten (och i målet) träffade jag massa trevliga vänner och det blev inget insim att tala om. Det fick istället ske under loppet. Tog häng på två snabba ungdomar i gula mössor och låg fint bakom deras fötter en bra bit. Men jag kände att tempot var lite för tufft och jag var tveksam till att orka hålla det hela loppet. När de ökade ytterligare så bytte jag fötter. Mycket bra gjort!

De nya sulorna tillhörde en Martin (jag tror han hette så, vi pratade i målfållan efteråt) och var perfekta. Jag fick ta i men kunde behålla tekniken och blev inte stressad. Det flöt på riktigt bra.

Faktum är att jag enligt Garmin simmade med en negativ split - 1:41/100 den första kilometern och 1:36/100 de avslutande 600 meterna - trots att min känsla var precis tvärtom.


Totaltiden blev 26:38 och jag kapade alltså nästan tre minuter på min tid från förra året. Känns mudderfakking jävla bra, speciellt med tanke på att jag inte var så värst jättepepp innan loppet och att jag haft några lite svajiga dagar. Det gav en 13:e plats av 91 startande damer.

Är rätt säker på att mycket av förbättringen ligger i draftingen. Det är the shit. Poseidons gåva till simmaren.

onsdag, augusti 16, 2017

Lite gnäll bara


Motivationssvacka! Jag har känt mig trött och osugen på att simma den här veckan. Lite pga livet och kanske lite pga att det blev rätt många meter förra veckan utan att jag reflekterade nämnvärt över det då.


Det har inte varit ont om tillfällen att simma. Den här veckan håller jag (aka Aqtivate) och Henke en intensivkurs i öppet vatten i Huvudstabadet/Ulvsundasjön. Att åka dit och simma innan kursen drar igång skulle fungera utmärkt.


Igår förmiddag hade jag även kunnat slänga mig i och köra 30 minuter mellan två PT-pass men gjorde icke så.


Inte heller tog jag chansen att simma när jag var klar med PT-passet i Vasalundshallen vid lunchtid. Fast där hade jag faktiskt en tillfällig motivationstopp. Tyvärr hade jag inte några simgrejor med mig så att jag kunde ta vara på den. På eftermiddagen var jag för trött för allting utom kvällskursen.

Men nu har jag gnällt klart. I eftermiddag ska jag simma. Man blir visserligen stark av vila. Men också av träning.

lördag, augusti 12, 2017

Hässelbyverket


Veckans simsafari med Human Ambition tog oss till en av Stockholms västra förorter - Hässelby. Där klev vi i vattnet vid Maltesholmsbadet och simmade sedan för att titta på det rustika Hässelbyverket - Stockholms första anläggning byggd för kombinerad el- och värmeproduktion.

Exotiskt så det förslår! Fram och tillbaka blev det knappt 2,5 kilometer.

Bild stulen från: Micke Rosén

Kände mig lite trött idag men kunde ta det väldigt lugnt i vattnet, så det gick bra ändå. Övade lite skön drafting bakom Tim bland annat. Älskar drafting!

Efteråt åkte vi till Gateau Ängbyplan och fikade minst dubbelt så länge som vi simmat. Diskuterade viktiga ämnen som botox, vaxning av cyklister, förlossningar och operationer. Fick dagens skönaste skratt. En helt igenom härlig morgon, trots tidig uppstigning och regn.

Det är med stor sorg jag inser att det här förmodligen var årets sista simsafari för mig.

torsdag, augusti 10, 2017

Winter is coming


Igår var det säsongens sista race regatta i Hellas för mig. Winter is coming. Nu har jag ett helt års träning på mig att slipa formen så att jag kan briljera och knäcka tiderna nästa sommar.

Coachen fick välja om jag skulle simma tre varv med fenor eller två varv utan igår, och han valde tre varv med fenor och aktiv benspark. Jag tyckte det kändes bra och som att det skulle bli mindre jobbigt än att simma utan. HA! As if. Helvete.



Första varvet kändes faktiskt riktigt bra och jag fick feeling efter att jag rundat stora ön. Andra varvet började det ta emot lite men jag kämpade på.

Sista varvet var öken. Jag började bli ordentligt trött men försökte hålla mig alert.

När jag passerade flytbryggan för sista gången krampade vänster vad. Med 30 meter kvar försökte jag ignorera det och bara använda höger ben. Sen krampade höger också. Jag bet ihop trots att fötterna var låsta i 90 graders vinkel och jag ville gråta. De där sista meterna var min största bragd.

Totaltiden blev 58:04 och det är jävligt snabbt om du undrar.

tisdag, augusti 08, 2017

I Huvudstabadet


Ibland, faktiskt mest hela tiden, är det svårt även för en högmotiverad flicka som jag att komma iväg och simma. Jag är ofantligt trött jämt, och det är mycket energi som måste uppbringas för att jag ska komma över tröskeln och iväg. Det är inte alltid den energin finns, men jag prioriterar simningen. Liksom mina jobb. Sen finns det oftast inte så mycket kvar till annat.

Sociala medier är gjort för positiva nyheter. Jag gillar det. Det är meningen att man ska visa nybakat bröd, stora leenden, solnedgångar och ett perfekt liv. Sådana saker som gör att man kan trycka Gilla! De flesta förstår, och kanske förtränger, att verkligheten förmodligen ser annorlunda ut bakom fasaden.


Jag vet inte vart jag vill komma någonstans med det där, mer än att säga att jag har svårt att få till träningen ensam just nu för att livet är tufft. Då är det fint att ha vänner till hjälp.

Igår bjöd Rex in till ett tidigt morgonpass i Huvudstabadet och det gjorde att min träning blev av. Väl i bassängen körde han sitt eget race, medan jag tragglade mig genom min plan i sällskap av Bengt. När jag ville fuska sa Bengt stopp. Istället fick jag ta i lite till och vips så hade jag ett väl genomfört pass att registrera på Funbeat.

Dessutom berättade Garmin för mig att jag simmar snabbare än 88% av deras användare. Det var fint att höra igår, när det kändes som att jag var så långsam att jag knappt höll mig flytande.


Idag höll jag ett PT-pass kl. 07:00 i Huvudstabadet. (Är du också sugen på personlig simträning? Läs mer på aqtivate.se) När jag ändå var där var det ganska lätt att hoppa i vattnet och gneta igenom ett distanspass på 4100 meter. Ja, det står 4300 meter på pappret men jag hoppade över 8x25m voltvändningar eftersom jag simmade i en 50-metersbassäng. Skippade även alla "2 min extra vila" under huvudserien. Passet tog lång tid ändå.

Nöjd med veckan så här långt!

lördag, augusti 05, 2017

Acceptans och verklighetsförankring


Jag susade iväg till Vilundabadet i torsdags för att testa hur det skulle kännas att köra ett pass inomhus, i 25-metersbassäng, som omväxling. Passet jag hade med mig var på 3000 meter och såg ut som följer:

2x100 insim
4x25 ryggsim
4x25 skidåkaren
4x25 fart 1-4

4x100 f3 ss start 2:00 (ca 1:37/100)
100 löst
4x100 f3 pd start 2:00 (ca 1:30/100)
100 löst
4x100 f3 f start 2:00 (ca 1:22/100)
100 löst
4x100 f3 pf start 2:00 (ca 1:18/100)
100 löst

3x(4x25) 5 max/20 löst - 10 max/15 löst - 15 max/10 löst - 20 max/5 löst
varv 1 ss start 1:00
varv 2 f ben m platta start 1:00
varv 3 pf start 0:50

200 avbad


Bassängen var helt tom när jag kom dit och jag kunde i lugn och ro genomföra mitt pass. Jag hade nog hoppats på att simma snabbare än vad jag gjorde, men jag tror också att jag har blivit lite fartblind och tappat greppet om vad som är rimligt. Jag simmade på bra tider.

Och jag blev väldigt, väldigt trött, vilket var huvudsyftet.


Imorse åkte jag och Jonas till Brunnsviken där vi träffade Theresia och Fanny vid Kafé Sjöstugan för att simma till Tivolibryggan och tillbaka. Det blev en härlig tur i lugnt och skönt tempo med flera korta stopp på vägen.

Jag har haft dåligt samvete över att träningen inte blivit som jag tänkt mig den här veckan, men jag måste samtidigt inse att tre pass i vattnet, varav två med hög intensitet, ändå är att betrakta som fullt godkänt.


Den här sommaren har varit min bästa öppet vatten-sommar hittills. Jag har fått feeling i vattnet och upplevt många väldigt fina simningar.

Ändå längtar jag som vanligt lite efter att höstterminen ska dra igång med regelbundenhet, ångestladdade intervallpass, trötthetskänsla, tidiga mornar, sena kvällar, framsteg och motgångar. Det finns stunder när jag hatar träningen men allt som oftast har det ett rosa skimmer av lycka över sig.

tisdag, augusti 01, 2017

SUP:ing i Hellas


Jag var i Hellas igår för att lära Reka att åka SUP med mig.

Finaste Triangelfejset (potentiellt världens bästa smeknamn) var helt fantastisk!

Först fick hon hoppa upp på brädan ett par gånger när den låg på land. Sedan när den låg i vattnet. Därefter drog vi ut på sjön så hon fick känna vågorna skvalpa och vinden i nosen. Så mysigt!

Valde bort att träna själv, vilket jag först planerat, och tog istället med Tratten ut till ön där de andra simmade. Frågade om hon ville bada och det ville hon. Jättemycket! Jag har aldrig någonsin sett henne simma så mycket, så frivilligt och så glatt.

Det, plus lite annat, värmde hela mig och gjorde mig så lycklig inombords!