Ironman 70.3 Zell am See - Kaprun Relay

Jag gjorde ett bra jobb med att ladda om. Lyckades tänka positivt och att det nog inte skulle bli så farligt som bilden jag först målat upp. La ut följande mål på Instagram:

✰ Drömmål: under 30 minuter
✰ Realistiskt mål: under 33 minuter
✰ Godkänt: under 35 minuter

Relay startade som sagt allra sist i fältet och bilden ovan ger en ganska bra bild av vad det innebar. Jag startade sist i det här. Bakom de som räknade med en simtid på över 60 minuter. Medan jag stod och väntade på min start kände jag mig mer och mer uppgiven.

Vi var tvungna att vara på plats i startfållan 10:50, uppvärmda och klara. Jag kom i vattnet 11:40 ungefär. En snabb matematiker räknar ut att det betydde 50 minuters väntande iförd våtdräkt och badmössa. Stekande sol och närmare 30 grader i luften. Heja.

Väl vid vattnet var det en liten trappa att kliva i från. Överst i trappan startade tidtagningen och mellan den och vattnet stod en hord med tävlande, helt stilla. Gud vet vad de höll på med, med ingen hade bråttom.

Jag vägrade gå över tidtagningsmattan eftersom det var omöjligt att komma ner till vattnet, men ganska snart blev jag "tvingad" av funktionären. Jag fick alltså börja trängas direkt. På land!

I vattnet var det kaos. Lite som när Titanic sjunkit. (Obs! Var inte med då, men jag har sett filmen.) Däremot hittade jag "mina" fötter direkt. En tjej med kraftig benspark kom simmandes på min vänstersida och jag hängde på. Hon simmade fort men inte särskilt rakt, men å andra sidan var det väl en sisådär 1000 tävlande vi behövde snirkla oss förbi.

Efter andra bojrundningen tappade jag henne och fick ta i oerhört mycket för att försöka komma ikapp. Tänkte att jag inte skulle klara det tempot särskilt länge, men hittade ett par nya, sämre, fötter som jag hängde på en kort bit. När min bensparkande vän blev trängd mellan två simmare så kom jag ikapp igen och bytte tillbaka.

Hade jag haft fler alternativ hade jag inte draftat på henne. Hon simmade krokigt även när vi inte behövde passera folk och bubblorna i vattnet av bensparken var störande, men hon simmade tillräckligt fort för att jag ändå ska tro att jag tjänade på henne.

När vi närmade oss målet drog jag förbi. Det blev trångt när alla simmare skulle in mot den smala trappan upp och ödmjuk är inte ett ord som beskriver mig just då. Inget att vara stolt över, men jag var rätt irriterad på det superkorkade upplägget.

Jag kom upp på tiden 32:30 och är väldigt, väldigt nöjd. PB på halvironmandistans (1900m) med en minut, 6:a av relaysarna och det realistiska målet nått, trots sämsta tänkbara förutsättningar.

Jag simmade dessutom med en negativ split, 1:40/100 på första halvan och 1:38/100 på andra halvan. Tyvärr fick jag ont i högerarmen. Dags för rehab och prehab.

Att tävla relay var roligt. Jag gillar att vara ett lag och jag tycker om att få göra det jag är bra på. Även mina teamisar gjorde starka insatser igår. Caroline cyklade 9 mil över ett högt berg på 3:30 och Johannes sprang halvmaran på grymma 1:41. Också det nytt PB. Jag är stolt över oss!

Jag blev dock väldigt besviken på de usla förutsättningarna för stafettlagen och att informationen från Ironman varit så dålig. Ingenstans kunde jag i förväg läsa att vi skulle starta sist i simningen. Att komma dit med storslagna mål och dagen innan loppet få veta att de i praktiken bara var att glömma fick mig att tappa sugen en aning. Kanske är det alltid så? Annars gör jag gärna det här igen.