fredag, oktober 31, 2014

Intervallhundringar och bestigning av Väsjöbacken


Började som vanligt fredagsmyset med att åka till simhallen. Idag hade jag sällskap dit av en stor klump av nervositet i magen samt prestationsångest inför intervallpasset som stod på schemat. Dessutom hade jag sällskap av Gunnika, vilket var mycket trevligare än allt det där andra.

Jag var nervös för att jag så gärna ville vara ÄNNU bättre än jag var senast jag körde samma pass, trots att jag var ganska magisk då. Och jag insåg hur svårt det skulle bli och tog därför ut olyckan i förskott. Bra tänkt, verkligen.

Det är en smula förvånande, men jag var faktiskt jävligt grym. Jag simmade visserligen ojämnare än senast, men snabbare, i mina 6x100 meter med start 2:15. Förra gången låg jag runt 1:55 och idag hamnade jag på 1:52, 1:50, 1:51, 1:53, 1:52, 1:54. Synd att jag inte lyckades få ner den sista intervallen ett par sekunder, men jag var rejält trött då, och jag är faktiskt skitjävlanöjd med utfallet ändå.

Jag är osäker på vad som är viktigast. Att det går lugnare men larvigt jämnt eller lite snabbare med viss ojämnhet i tiderna som ovan. Idag skiter jag i vilket och är bara superstolt över mig själv.

Sen gjorde jag, helt i enlighet med givna instruktioner för passet, om intervallerna med paddlar och fenor, start 2:00. Första landade på 1:34 och sedan gick det stadigt nedåt till 1:24 på den sista. Här vill jag påstå att det blev alldeles för ojämnt för att kallas lyckat, men jag hade vissa koncentrationsproblem under den här delen. Dessutom kan jag inte låta bli att känna mig glad över att sista kunde gå så pass snabbt, trots att jag inte upplevde att ansträngningen var anmärkningsvärt större än i längderna före.

Och även idag var jag förstås tvungen att interagera med andra människor i bassängen. Suck. En tant tyckte att jag simmade så väldigt fint och undrade om jag tävlingssimmade. Förvisso snällt.

En ful gubbe, inte snäll, skulle absolut sätta mig på plats och simma ut mitt i min väg, trots att jag inte störde vare sig honom eller någon annan. Så jag fick plocka fram mitt allra vänligaste, inställsammaste leende och fråga snällt om farbror måhända inte tyckte det var okej att jag körde fram och tillbaka där ute på kanten, eftersom det fanns ytterligare 3,5 banor precis bredvid mig som de ju bara var två personer som delade på för tillfället? Samtidigt dunkade jag bakhuvudet i bassängkanten för att inte råka säga jättefula ord. Och jo... det kunde väl gå för sig då om jag inte simmade på honom. Tack för det.

Sen kom lite mer folk och då bytte jag till snabbsimbanan istället, och där fick jag direkt en smäll på handen av en av mina motsimmare, med blodsutgjutelse och ömhet som följd. Jag orkar inte!

Och ändå har jag nu sålt min träningssjäl till Medley för det närmsta året. Bad och träning i hela Stockholmsområdet. Det blev ohållbart med engångsavgifter.

Efter simningen besteg jag, Reka, Gunnika och Diesel Väsjöbacken. Den är jättebrant men man får fin utsikt på toppen. Och jag blev dödstrött av att gå upp och ner en gång. Inte lovande.

Reka kör agility



Bjuder på en liten film från en av kombinationerna på agilityträningen i Väsby igår kväll. Reka var som vanligt suveränt duktig, och jag... jag var precis så ostyrig som jag brukar vara.

Rekis gör alltid precis som jag säger! Tyvärr säger jag inte så ofta precis rätt saker eller i tillräckligt god tid, men min snälla krabba försöker alltid lösa situationen ändå. Som på slutet av filmen, i det som jag tror på agilityspråk kallas "threadle" (när hunden ska gå mellan hindren). I övrigt gick faktiskt just den här sekvensen ovanligt bra.

Har ingen film från den andra kombinationen vi körde men Reken gjorde alla sina slalomingångar i den klockrent. Kontaktfälten däremot... de behöver lite (mycket) mer träning.

Träningskvällarna i Väsbyhallen är i alla fall otroligt givande och de andra tjejerna är superduktiga, så jag lär mig hur mycket som helst! Känns riktigt lyxigt!

torsdag, oktober 30, 2014

Lika bra att köra medan man kan


Löpning tisdag kväll och onsdag lunch. Enda dagen runt en sjö och andra dagen upp för en backe några gånger. Pappan var med som vanligt på onsdagslunchen, och igår filmade han en snutt när jag sprang. Jag springer fortfarande med fötterna på en smal linje, rumpan putar ut och trots att jag verkligen försöker hålla 90 grader i armbågen så gör jag inte riktigt det. På positiva sidan är att stegfrekvensen har blivit lite högre och jag bromsar mig inte lika uppenbart med hälen. Bara att kämpa vidare!


Eftersom det tydligen är någon form av höstlov just nu så var det som sagt uppehåll i simskolan igår. Efter tisdagspassets misärkänsla så hade jag inte alls lust att simma på egen hand igen, men efter att ha suttit och snackat simning med simfröken under eftermiddagen så blev jag faktiskt lite sugen.

Så istället för att åka hem och hänga framför Lyxfällan så drog jag till Mörbybadet, och hade dessutom turen att få med mig Lindad. Vi körde ett av mina gamla Hassepass (tm) från april med fokus på grepp och drag. Bra och rolig träning, dessutom väldigt lätt. Helt perfekt. Och vips så är motivationen högre igen.


Idag blev det en ligga-på-golvet-med-hantlar-selfie. Och styrketräning. Körde ett pass inte helt olikt det vi brukade köra i TRX på onsdagsluncherna med Tommy tidigare, fast jag la till hantlar, kettlebell och boll idag. Trots att jag fick vara rätt bestämd mot mig själv för att inte backa ur innan så körde jag på bra. Men jag saknar ett gym att gå till, det gör jag. Kanske ska försöka komma iväg till Frescatihallen till nästa pass, mitt kort där går ju faktiskt inte ut förrän i februari.

tisdag, oktober 28, 2014

Bra intervallpass med dålig känsla

Idag var inte en morgon då jag med glädje kastade mig ur sängen kl. 05:30 för att åka och simma. Jag hade ingen jävla lust alls faktiskt. Tyvärr så är ju en av mina få starka sidor i träningen att jag nästan alltid genomför mina pass, hur motbjudande det än känns innan. Oftast blir det inte särskilt bra träning då, men det brukar ändå kännas som en seger.

Passet idag blev, trots morgonmisären, ganska bra. Åtminstone om man tittar på tiderna. 8x50 med start 1:10 klockade jag på 52, 54, 54, 54, 53, 53, 53 och 52 sekunder på Garmin. Väggklockan visade ganska exakt 2 sekunder snabbare varje intervall, vilket alltså betyder att jag simmade riktigt bra. Faktiskt!

Men det kändes inte bra ändå. Hade lite prestationsångest innan och var på vippen att lägga ner och aldrig ens kliva i bassängen när jag såg hur mycket folk det var. Kom till simhallen lite tidigare än vanligt idag och det var trångt. På de två snabbsimbanorna låg två långsamma bröstsimmare i bredd, och vi var tvungna att simma runt i en liten cirkel. Hur fan ska man kunna göra något bra då?

Eftersom jag inte trodde att jag på ett civiliserat och vänligt sätt skulle kunna be tanterna DRA ÅT... ja... motionssimbanorna, så höll jag klaffen istället och simmade snällt runt och lite sicksack, tills de äntligen var klara. Baserat på det var väl mina tider egentligen ännu bättre, men det räcker inte riktigt för att göra mig glad idag.

Jävligt tråkigt att det dessutom är simkursuppehåll imorgon. Vid såna här tillfällen när jag känner mig avslagen, uppgiven, omotiverad och less älskar jag att ha simskola och en fröken som bara puffar mig fram och tillbaka i bassängen och säger åt mig vad jag ska göra. Och kanske klämmer in något litet "Åhå, vad bra du är". Det brukar hjälpa.

måndag, oktober 27, 2014

Attack of the invisible rubber ducks

Nu är det knappt en vecka kvar till nästa års absolut största utmaning. Förvirrande?

Ja, det är förvirrande. Men nu för tiden så är det minst lika svårt att lyckas få plats på ett lopp som att faktiskt genomföra det. På lördag öppnar anmälan till både Ångaloppet och Engadin Swimrun och då gäller det att ha vässat internetuppkopplingen och vara beredd.

Lagom till detta har jag och Lindad äntligen lyckats pressa fram ett lagnamn - Attack of the invisible rubber ducks. Vi valde mellan det och Cow tipping dwarfs, båda excellent framtagna via en team name generator. Vinnande namn. Så nu är det bara att se till att toppa formen tills på lördag så att vi kniper en startplats. Resten känns som en barnlek.

Under tiden så kan jag rekommendera Theresias mycket bra inlägg om simning i kallt vatten som innehåller lite tips och trix som kan vara till hjälp om du får för dig att simma ute så här års, samt svaret på den absolut största frågan: Varför i helvete ska man simma i köldgrader?

Och när vi ändå är inne på bloggtips... Här kan man läsa Sofie Lanttos race report från Engadin Swimrun i somras.

söndag, oktober 26, 2014

Höstsimning vid Hornsbergs Strand


Utomhussimningsprojektet fortsätter. Idag tog vi oss an vattnet vid Hornsbergs strand. Termometern visade på knappt nio grader, vilket hade känts helt ogenomförbart för några veckor sedan. Det var inte så att vi jublade av glädje över temperaturen idag, men hela poängen med det här är ju att se hur simningen påverkas av kallt vatten. Rykten på stan säger att vattnet i sjöarna man simmar under Engadin Swimrun kan hålla 8-12 grader, och det känns skönt att vara väl insatt i exakt vad det innebär.



Med mig hade jag förstås Maria och Theresia. Jag och Theresia peppade oss med att ta ziljoner bilder för att efteråt kunna visa för hela världen och internet att vi badat, medan Maria som vanligt bara var oberörd och stenhård. Jag vet inte vad hon är gjord av men jag önskar att det är smittsamt.


Förra gången klev vi i från stege (inte Maria förstås) men den här gången var det ett vackert svanhopp ner i vattnet som gällde, inför en ganska stor publik på land. Jag tänkte att det skulle vara som att knäppa av huvudströmbrytaren när jag fick niogradigt vatten över huvudet, och att jag skulle bli paralyserad och flyta upp till ytan som en död fisk. Så var det inte. Det var precis som när vattnet är 14 eller 20 grader. Det blir kallt och sen går livet vidare.



Att mula ner näsan under vattnet och crawla iväg var den mest smärtsamma biten även idag och för mig tog det knappt två minuter innan jag kunde hålla ner huvudet utan att det gjorde ont i ansiktet. Men det där är ju olika från person till person. Maria kunde lika gärna varit i medelhavet och simmat.


Vi simmade fram till Essingeleden och tillbaka, vilket blev ungefär 500 meter och tog 13 minuter. Vi hade kunnat fortsätta längre men det kändes inte som att det fanns något att vinna på det. Vi var så jäkla grymma ändå! Blev imponerad av hur mycket coolare Theresia var idag mot förra veckan, och det bekräftar min uppfattning om att man faktiskt får ut något av det här, och lär sig hantera vattnet när det är kallt.

Möjligen har det gått lite överstyr. Eller så gör vi något vi kommer tacka oss själva för i Schweiz nästa sommar. För mig är varje gång en seger och jag har tappat respekten för vattnet, vilket var precis min önskan.

Det blir sannolikt en simtur nästa helg också, för principen att ha simmat utomhus i november, men sen får nog våtdräkten ligga på hyllan tills isen släppt.

lördag, oktober 25, 2014

Lågintensivt långpass


Hade en tråkig fredag igår, efter den lyckade simningen på morgonen. Jontan borta, min eftermiddag inställd och jag hade ingenting att ta mig för på hela kvällen. Satt mest och hängde med alldeles för många tankar i huvudet.

Därför bestämde jag mig för att följa med Fredrik på lågintensivt långpass via Vint i morse istället för att springa ensam.

Det gick bra för mig, och det var jättetrevligt med sällskap. Vi sprang lugnt och gick i alla uppförsbackar och jag försökte trippa på och tänka på olika delar av tekniken hela tiden.

Efteråt slumrade jag till i soffan framför ett avsnitt av Bones innan det var dags att piffa och åka till storebrors 40-årskalas med champagnetema. Målet för kvällen var att åka dit och hem med M&D och däremellan dricka ohyggligt mycket bubbel. Klarade det rätt bra faktiskt. Kommer sova gott i natt.

fredag, oktober 24, 2014

Snyggt simmade intervallisar


Jag simmade i morse och jag var grym. Stående ovationer i simhallen! Borde varit i alla fall.

Idag körde jag intervaller. Uppvärmning följt av 6x100 m med start 2:15. Sedan samma sak igen, men med paddlar och fenor, start 2:00. Här kan man läsa om det jag minns som mitt bästa intervallpass enligt samma princip från i våras. Simmade då på strax över 2 min/100 m och var mäkta nöjd med det. Minns hur jag någon vecka senare, full av självförtroende, åkte till simhallen för att äntligen sätta alla hundringar under 2 min. Och misslyckades totalt.

Minnet av det passet sitter kvar och därför kändes det så otroligt härligt att äntligen få till det som jag gjorde idag! Efter PT-passet med Hasse förra tisdagen, då jag var oroligt jävla skitbra, bestämde vi att jag skulle sikta på 1:55/100 m. Efter det har jag tvivlat på att jag skulle kunna hålla det tempot, eftersom min simning har känts allt annat än lika övernaturlig som den gjorde då. Därför var det riktigt skönt att få pricka 1:55, 1:56, 1:55, 1:55, 1:54 och 1:55 idag och inse att det kanske inte bara var en olyckshändelse att jag var så bra den där tisdagen.

Med paddlar och fenor skulle jag sikta på runt 1:35/100 m och slutade på 1:39, 1:41, 1:38, 1:39, 1:36 och 1:35. Helt okej det också, och jag hade definitivt kunnat få ner alla på 1:35 om jag inte fegat. Får greja dem nästa gång istället, om jag inte klappar ihop redan innan av de höga förväntningar jag plötsligt satt på mig själv.

torsdag, oktober 23, 2014

Simskolans sista kurstillfälle


Igår kväll var det sista passet på första halvan av höstens simskola, och sista simpasset tillsammans med de här två sköna brudarna. Maria kommer köra vidare på nästa kurs som börjar om två veckor, liksom tjejen till vänster (som jag redan tillbringar alldeles för mycket tid med), men Linda tar tyvärr en paus.

Som traditionen bjuder så avslutades den här kursomgången, efter uppvärmning och teknik, med några olika lagkapper. Vi var fem personer i varje lag och körde:

5x25 m
5x25 m start i mitten av bassängen
5x25 m benspark
5x12,5 m

Jag tycker att jag gjorde allting väldigt bra och var helt avslappnad över själva tävlingsmomentet. Visste att jag skulle vara good enough, typ. Hade gärna velat ha tiden på min första 25:a för den kändes skitbra. Sen blev det väl något mer avslaget men till och med bensparken gick okej, bortsett från att mina ben helt checkade ut efter det. Trots dödsmjölksyran så hade jag en enorm känsla av tillfredsställelse i kroppen efter passet. Det var riktigt jäkla skönt att få ge järnet.

Nästa kursomgång blir utan bästa Simfröken (fast jag tänker hoppas in i det sista på att han ändrar sig) och jag vet att jag kommer gråta lite (jättemycket) inombords varje onsdag resten av terminen när han inte är där och pekar med hela handen.

Henke kör vidare i alla fall, vilket är skönt för även han är väldigt duktig. Men han är också glad, snäll och allmänt härlig, och han skrämmer mig inte på det där sättet som Hasse gör, som får mig att känna att jag måste anstränga mig ordentligt, för annars...

Ja, annars vad? Det har jag inte listat ut ännu men jag är inte säker på att jag behöver göra det heller. Inte så länge effekten av den känslan har en positiv inverkan på min simning. Och jag tror inte att han kommer skjuta mig i magen.

Men en tråkig förändring är det i alla fall och jag har alltid problem att hantera saker som inte är en del av min masterplan. I slutändan brukar ju saker och ting som tur är ordna upp sig ändå.

onsdag, oktober 22, 2014

Back me up


Jag har sprungit backintervaller idag, precis som förra veckan. Onsdagslunchträning med papa, you know. Han försökte ställa in och jag ville säga ja till det men sa nej. Nån jävla disciplin måste man ha.

Den här gången tog vi inte dödsbacken utan en lite flackare backe längs med tunnelbanan i Ursvik. Det var jobbigt redan första gången, men totalt körde vi tio vändor i backen. Kändes lite mer givande än att slugga sig upp för dödsbacken, och jag kunde fokusera på löptekniken mer.

Kalas-metoden fungerar faktiskt rätt mycket bättre för varje löppass jag genomför. De första försöken gav mig en insane träningsvärk i vaderna men efter söndagens åtta kilometer kände jag ingenting. Och idag var det nästan lite naturligt att kuta iväg på lätta ben. Kan det verkligen gå så här fort framåt? I så fall vill jag prisa vad som prisas bör! Det här kommer att bli bra.

tisdag, oktober 21, 2014

Stökigt och okoncentrerat simpass


Idag var det rufft i bassängen. Och konstigt. Jag fick sparkar i ansiktet och på händerna, folk simmade längs botten, använde märkliga simtekniker och vi var plötsligt sex personer som simmade vilt och okontrollerat fram och tillbaka på samma två banor, helt utan struktur. Jag kunde ha dött.

Under uppvärmningen var det ganska lugnt men under serien på 6x200 meter (2 st sammansatt, 2 st dolme, 2 st paddel + dolme, vila 20 s) började stöket omkring mig och jag blev väldigt okoncentrerad. Simningen blev därefter och inte vad jag hade sett framför mig. Tempot skulle vara lugnt men planen var förstås att hålla samma fart på sträckorna med samma hjälpmedel. Och jag tänkte mig nog att det skulle gå fortare för varje nytt hjälpmedel jag la till, men till samma ansträngning. Så blev det inte. Jag hade inte koll på någonting, ety det var för mycket som pågick runt mig.

Jag vill ha en egen bana och lugn och ro. Ska det vara så svårt att ordna? När jag blir stor ska jag bli så rik att jag kan bygga en egen simhall. Mot slutet lugnade det i alla fall ned sig och jag kunde köra de sista längderna hyfsat fokuserat.

Insåg när jag var klar att jag hade simmat 98 längder. Klockan visar 99, jag vet, men den la på en längd på slutet. Om någon sagt åt mig innan jag började att jag skulle simma fram och tillbaka i den där bassängen 100 gånger, och dessutom ha roligt hela tiden, så skulle jag skrattat nedlåtande och gått därifrån. Men det var precis det jag gjorde. Ibland känner jag mig som en väldigt enkel människa.

måndag, oktober 20, 2014

Vilomåndag

Det är skönt men lite tråkigt att vila. Suget att träna är aldrig så stort som när jag inte "får", men jag uppskattar faktiskt också att ligga i soffan och inte lyfta ett finger.

Förut hade jag alltid vilodag på lördagar och jag gillade det bättre. Det blir inte samma sak att ha vilan på en vardag trots att jag har det jättelugnt på jobbet.

Jag är helt enkelt inte alldeles nöjd med det träningsschema jag har gjort och jag är inne på att jag kanske måste göra om det. Fundera på vad som verkligen är viktigt för mig och minska ner antalet pass. Kill my darlings.

Men inte idag. Idag tar jag det piano.

söndag, oktober 19, 2014

Sociallöpning och bye bye Grisen

Tanken idag var att jag skulle springa höstens första långpass. Eller, det var i alla fall tanken innan jag var på löpteknikkurs förra veckan och sabbade min löpning fullständigt.

Efter veckans träning insåg jag att det skulle vara omöjligt för mig att klara ett långpass idag, baserat på att jag med min nya teknik orkade springa typ fem minuter åt gången i tisdags. Så istället blev det 8 km sociallöpning med Kalastema ihop med Jonas och Mikke.

Trots att det var svinjobbigt så måste jag säga att det gick mycket bättre än tidigare i veckan. Jag känner mig förhoppningsfull! Försökte springa med bra hållning, lätt steg, korvmojsattityd och höften i juckläge ca 850 meter åt gången. Resterande 150 meter varje kilometer sprang jag som vanligt, dvs som en fet, vaggande anka. Det kändes både bekant och fantastiskt skönt men samtidigt så tungt och hemskt att jag var glad varje gång jag fick återgå till framtidens löpning igen. Men det var jäkla jobbigt.

Idag lämnade vi även bort Grisen och hämtade ut en lånebil i väntan på nya Outlandern. Vi sa inte ens hejdå ordentligt till Piggy, vi lämnade henne bara hos bilhandlaren och drog. Det känns lite sorgligt, trots att hon och jag aldrig riktigt gillat varandra. Men vi har kommit varandra lite närmare under hennes sjukdomsperiod här på slutet och... ptja... vi borde åtminstone ha skilts åt med en kram. Kanske, kanske får jag träffa henne igen imorgon, och i så fall ska jag klappa henne på huven och önska henne lycka till i livet.

lördag, oktober 18, 2014

Brunnsviken 10 grader

Jag har tidigare, om inte mitt minne sviker mig, badat utomhus i som kallast tretton grader. Ena gången var jag ung, toppless och oerhört berusad. Andra gången var tidigare i somras vid Nynäs Havsbad. Nykter-ish.


Idag visade termometer vi stoppade i Brunnsviken på 10 grader. Kanske 11 om man tittade på den snett och lät den ligga lite på bryggan en stund först. Även en snabb kontroll med handen i vattnet bekräftade att det var överjävla kallt.


Men jag, Mårten, Theresia och Maria var där för att simma, så det gjorde vi. Det är inga mesproppar jag har att göra med, det säger jag. Nej, plums i vattnet bara, ingen tid att fundera på rimligheten i att simma ute i oktober. Ingen tvekan att ta steget, trots att enda samtalsämnet när vi bytte om var hur galet projektet var. Jag hyser den djupaste respekt för de här människorna, det gör jag verkligen. Folk som agerar, inte bara snackar. Det är underbart!


Vattnet var kallt. Kunde omöjligt hålla näsan under ytan till en början eller ens ta normala andetag och jag tvivlade skarpt på att det skulle ordna sig så som det gjort tidigare simningar. Men nu var jag där jag var, och det var lika bra att ge det en chans, så jag tryckte ner nosen och körde på. Stannade regelbundet för att kolla läget med varandra och efter knappt 200 meter hade allas ansikten domnat så pass att vi kände att vi kunde köra på. Totalt simmade vi drygt 700 meter på strax över 20 minuter. Lite vidrigt och lite magiskt.


För mig handlar oktoberbad inte så mycket om simning som om den mentala utmaningen. Det är svårt att beskriva exakt hur mycket mental styrka det krävs för att jag ska hoppa i vattnet, men det är en hel jävla del. De som känner mig och har följt min badkarriär (tar den en annan gång) kan nog intyga att det jag gör nu är en smula förvånande. Men jag är stark! Och jag älskar att simma i min våtdräkt! Jag älskar att simma. Punkt.


Efter simningen belönade vi oss med dubbelfika. Först varm choklad och saffransgifflar, signerat Mårten, på bryggan och sedan mer varm choklad med vispgrädde och kardemummabulle på Café Sjöstugan. Till fikat anslöt även Fredrik som har lovat att hänga på att simma nästa gång, om det blir någon sådan. Maria och Mårten lär inte banga och Theresia har gjort high five på en vända till, så vi får väl se. Jag drar min gräns vid åtta grader, men allt kan hända.

Det är som sagt inga vanliga människor jag får sällskap av när jag simmar ute. De är brutalt orädda, fantastiska, inspirerande och jättehärliga! Lyckliga jag!

fredag, oktober 17, 2014

Korta intervaller och MTB i Högbo Bruk


Idag har jag haft det ungefär så bra man kan ha det. Nästan.

Ramlade ur sängen med en kropp som protesterade högljutt. Jag hade ont ungefär exakt överallt. Bra styrketräningspass igår tänkte jag, och drog till simhallen med mina ömma muskler.

Där körde jag det nya Hassepasset med korta intervaller. Uppvärmning, lite teknik och uppvaknande, sedan 8x50 m hårt, start 1:10, följt av en hundring lugnt och 6x50 m hårt med platta och fenor. Som avslutning andningskontroll och nedvarvning.

Målet var att lägga 50:orna ss på ca 50 s styck men det klarade jag inte idag. Även om flåset hängde med så var kroppen alldeles för trött, men jag är stolt över hur jag direkt insåg detta och simmade lite lugnare i intervallerna men ändå otroligt jämnt. Ibland tänker jag att jag kanske inte är någon sopa trots allt.

Från simhallen bar det mer eller mindre direkt av mot Högbo Brukshotell, mitt nya favvoställe, för MTB-cykling och god mat tillsammans med Jontan, Reka, mamman och pappan. Det var cykelpappaproffsets premiär på MTB och han klarade det riktigt bra, men inget kalas utan kras förstås... Han gjorde en rätt snygg vurpa i skogen.

Jag tyckte jag hade en av mina bättre MTB-turer med väldigt bra flow, men när växlarna stökar tappar jag humöret, och trots att 15-kilometersrundan i det stora hela var lättcyklad så hade den en del knepiga partier. Och när växlarna buggade ur just precis där så var det svårt att inte bli annat än att jävligt förbannad.

Dagen avslutades med en fantastisk fyrarätters middag inkl. den dignande dessertbuffen. På det hela taget precis en så bra dag som man skulle kunna önska sig!

torsdag, oktober 16, 2014

B-intervaller



B som i Backe och Bassäng.

Löpningen under Engadin swimrun kommer att bjuda på en hel del backar, närmare bestämt ungefär 1500 höjdmeter. (Simningen är dock helt plan, vilket ju trots allt känns positivt.) Det kommer krävas ganska mycket träning för det. Backarna alltså. Och den horisontala simningen.

Igår tog jag mig därför först an dödsbacken i Ursviks blygsamma 20 höjdmeter tillsammans med pappa och hund. Fem gånger. Försökte inte ens springa hela backen utan nöjde mig med ca 85% av den. Fem hemska jävla gånger. Det var länge sen jag sprang backe och jag har inte saknat det. Hur kan det göra så ont och vara så jobbigt? Det var vidrigt! Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Och mjölksyran i benen... OMG!

Reka psykade mig genom att enkelt galoppera upp före mig. Vid tredje vändan trodde jag att hon hade tacklat av eftersom hon började jogga bakom mig, men i själva verket bidade hon bara sin tid. När backen blev brantare gled hon förbi i full fart, hela vägen upp till toppen. Sen stod hon där och flinade. Hon är verkligen en sann inspiration.

Kände mig fortfarande väldigt trött när jag åkte iväg till simskolan i Mörby lite senare på kvällen. Hade mjölksyra i armarna (effekt av tisdagens pass?) redan under uppvärmningen (!) och övervägde att köra teknik med nya vikariefröken, men stannade till slut ändå på fartbanan med Henke. Bra val. Jag hade inga förväntningar alls på att kunna göra något storslaget med tanke på hur uppvärmningen var. Dessutom kände jag mig omotiverad och hade inte tankarna på rätt plats.

Det blev ett ganska tufft pass med följande upplägg:

100m uppvärmning
200m valfria teknikövningar
2x(2x50m benspark med platta, dolme)
4x(50m hårt start 1:00, 2x25m max start 45, 100m löst)

När vi väl körde igång fartserien så ordnade saker och ting upp sig i mitt huvud och med tanke på hur mycket som kändes fel innan så genomförde jag serien på ett sätt jag är jättenöjd med. 50:orna såg ut att landa rätt jämnt på 49-50 s men 25:orna blev mer ojämna mot slutet. De första låg på typ 20 s och de sista på runt 23-24 s. Inte optimalt men ändå mycket bättre än väntat.

onsdag, oktober 15, 2014

PT-simning #7 i Vasalundshallen


Hur snabbt jag simmar? Alltså, jag gör inte en hundring på under minuten, det gör jag inte.

Men igår gjorde jag, mina paddlar och fenor den på 1:19, trots att det var den sista av sammanlagt åtta hundringar. Hallå liksom, hur bra är inte det?

Jag var faktiskt en smula osannolikt jävla superbra under hela PT-passet med Hasse i Vasalundshallen igår. Lite sådär så att jag funderade på om det kan ha varit någon doping i min middagsköttfärssås.

Passet såg ut så här:

200 m uppvärmning
2x25 m, 12,5 m max + 12,5 m löst
2x(8x25 m) med 2x(skovling (12,5 m + 12,5 ss), släp, stop n go, ss). Andra varvet med paddlar.
50 m ss
4x100 m fart 1-4, start 2:30
4x100 m fart 1-4, start 2:10, paddlar + fenor
50 m avbad

Kvällens huvudnummer var förstås hundringarna. Tog det väldigt lugnt första sträckan för att inte göra det för svårt för mig på slutet, eftersom tanken var att jag skulle sänka tiden med 2-3 s på varje hundring. Slutade första på 2:04 och både jag och simfröken tänkte tyst för oss själva att jag ändå gått ut för hårt (och att jag kanske borde hamnat på runt 2:15). La nästa tre hundringar på 1:58, 1:52, 1:46. Ja exakt, vad säger du nu då? Boom! Tempoökningar jämna som ett salsgolv.

Sen gjorde jag om exakt samma sak med paddlar och fenor och landade på 1:47, 1:39, 1:31 och 1:19. Fy fan vad grymt! Visst tänker man att bassängen måste varit kortare än vanligt?! Visst tänker man att jag måste ha tagit anabola?! Visst tänker man att en vilovecka gör susen?! Visst tänker man fukk jä!!

Tänk nu om jag kan få komma ihåg hur bra jag var igår kväll lite längre än tre minuter. Det vore fint. Påminn mig gärna! Redan nu börjar jag tänka att det faktiskt inte var så anmärkningsvärt bra trots allt.

tisdag, oktober 14, 2014

Träning på den nya löptekniken

Nu har jag fått filmerna från löpteknikskursen med Fredrik Zillén från Team Snabbare. Fast det är smärtsamt att se så bjuder jag på dem.


Det här är filmen som visar min löpstil innan den är korrigerad enligt K.A.L.A.S-metoden. Vaggande och tungt med fötterna på en smal linje, hälen först som broms, lätt sittande position och lång pendel för både ben och armar.


Och det här visar hur det såg ut efteråt. Rörelserna är aningen överdrivna så målet blir att tona ner dem lite, men förmodligen löser det sig automatiskt när jag blir trött. Det ser SÅ mycket lättare ut här!

I morse sprang jag en kort sväng för att träna på tekniken. La även in några löpskolningsövningar. Att springa var sjukt jobbigt och jag var tvungen att varva löpningen med gång för att orka, men det kändes bitvis riktigt bra. En kort bit lyckades jag få till de där avslappnade knäna så att hälen automatiskt flög upp och en annan bit kändes frekvensen så bra att jag bara studsade framåt utan att anstränga mig.

Men mest kändes det stökigt, avigt och jobbigt. Mycket att tänka på. Försökte att sätta ner hela foten emellanåt för att vila lite och jag försökte att bara fokusera på överkroppen ibland och låta benen springa som förut, men det var svårt. Jag vill inte springa som förut. Jag vill lära mig det nya. Om det innebär att jag inte kommer orka springa så långa sträckor åt gången så får det vara så. Jag tror på det här, det kommer bli så himla bra! Trots att tålamod inte är min OS-gren så hoppas jag att jag kommer ha mycket av det den här gången.

måndag, oktober 13, 2014

Vi räddar världen

Vi kunde till slut enas om bil. Det blev en fläskig Mitsubishi Outlander, en supermiljöbil som går på el och bensin. Räckvidden på el är ungefär 50 km vilket betyder att jag nästan alltid kommer kunna köra på el. Känns miljövänligt och helt rätt i tiden! Vi drar vårt strå till stacken för att rädda jordklotet åt era barn.

Mina två kriterier på bilen var att Reka skulle åka komfortabelt och att jag skulle kunna sätta mig i den utan att behöva göra en djup benböj.

I Outlandern behöver jag stege för att klättra in och en liten fallskärm när jag hoppar ut för att inte slå mig när jag landar. Reka åker kungligt i den tillhörande hundburen i det stora bagageutrymmet. Dessutom har bilen en kupévärmare som går på elmotorn, vilken jag kommer kunna styra via en app. Kalla vinterdagar kan jag alltså ha värmaren igång så att Reka slipper frysa om hon väntar i bilen. Jag kan också ställa in så att värmen automatiskt slår på lagom lång tid innan jag ska åka till/från jobbet så att jag får kliva in i en varm bil.

Den nya bilen får vi om ungefär fyra veckor och i väntan på det kommer vi ha en lånebil från bilfirman eftersom vi har så stora problem med Grisen. Henne säljer vi till bilhandlaren när vi hämtar ut lånebilen, sannolikt för astronomiska summor.

Det var väl det hela.

söndag, oktober 12, 2014

Löpteknikkurs för Fredrik Zillén


Under många år har jag gått och tänkt att jag borde lära mig springa ordentligt så att jag slipper gråta (och överväga att sluta springa) varje gång jag råkar få syn på min egen spegelbild i ett fönster. Idag hände det äntligen!

Tillsammans med Jonas, Lindad och Martin mötte jag upp löptekniksproffset Fredrik Zillén i Hammarby Sjöstad för en förmiddag i K.A.L.A.S-metodens tecken. Och vad betyder då detta? Party hela dagen? Ja, nästan.

De fem begynnelsebokstäverna motsvarar de viktigaste punkterna för en bra löpteknik. Enkelt att komma ihåg! Fredrik har ett fantastiskt rikt språk och är otroligt underhållande att lyssna på.

Vi fick inleda med att springa som vi brukar göra, och Fredrik filmade oss. Sen gick vi igenom alla bokstäver i kalas och gjorde övningar för att känna oss fram till rätt teknik för varje område. När alla pusselbitar var på plats blev vi filmade igen när vi sprang. Sen fick vi titta på filmerna för att jämföra.

Oh.My.God.

Den första filmen gjorde jävligt ont i själen att se. Jag vill inte springa så. VILL INTE! Andra filmen? Yes please! Det var egentligen helt fantastiskt vad vi åstadkom på bara några timmar. Vilken otrolig förändring!

Att i praktiken ändra löpstilen så drastiskt kommer nog att ta sin lilla tid, men då får det göra det. Jag fick feeling av det här, det kändes så jäkla bra! Och jag ska försöka att inte bli nedslagen om jag inte lyckas springa "rätt" precis hela tiden. Från och med nu ska jag tänka på axlarna, armarna, höften, stegfrekvensen (ja, framför allt den), ansiktet, korvmojsattityden och de elektriska pinnarna vid fotknölarna. När jag får till det här kommer vad som helst kunna hända!

Mot högre höjder


Igår var jag och Gunnika och klättrade. Jag hade en bra magkänsla innan och gott hopp om att jag skulle kunna hantera min rädsla för höjden bättre än tidigare. Det var ganska länge sen vi klättrade senast och sedan dess har jag både firat mig ner för brandtorn och hoppat i kallt vatten, vilket har tänjt mina gränser. Så tänkte jag i alla fall.

Det visade sig stämma. Jag var tuffare än någonsin tidigare och darrade inte som ett asplöv av adrenalin varje gång jag kom ner. Inte en enda gång. Inte ens när jag för kanske andra gången någonsin tog mig högst upp på högsta väggen. Jag var så jävla bra, hurra för mig!

Det är Gunnika som har fått mig att klättra. Efter att ha provat klättring med henne en gång lommade jag snällt iväg och tog mitt Gröna kort. Det har jag inte ångrat en sekund! Sen har vi kört lite sporadiskt senaste åren men det är alltid lika roligt, bara mer eller mindre läskigt. Igår var det minst otäckt någonsin och i och med det roligast hittills.

Jag är oerhört glad att Gunnika är min vän. Anledningen till att vi lärde känna varandra är så fullständigt osannolik att jag på allvar funderar på om det finns något som heter "ödet". Inte ens idag, efter att det faktiskt har inträffat, skulle jag tro att det var möjligt att jag skulle kunna bli vän med någon random tjej jag sprang på i skogen. Men så blev det och jag är otroligt glad över det!

fredag, oktober 10, 2014

Utveckling i bassängen och tacksamhet


Jag älskar mina fredagsmornar i simhallen. Vanligtvis. Men idag var det jävligt stökigt. Mycket folk, barn som grät, lärare som skrek på skolelever och en tant som satt utanför bastun och pratade högljutt i mobilen. Inte avkopplande.

Själva simningen gick dock bra. Idag körde jag passet med benspark. Spark- och fenbonanza. När ingen annan ligger bredvid och sparkar märker jag inte att jag är långsam och det känns definitivt inte som att det finns anledning att gå bananas och dammsuga internet efter tips på hur man gör. Men jag försökte ändå slappna av och inte ha pinnben. Det kändes bra.

Det här bensparkspasset var det första jag körde inomhus på egen hand efter sommaren för någon månad sedan, och jag vet att jag tyckte det kändes stapplande och lite jobbigt då. Hade inte riktigt kommit igång. Idag kände jag mest att det inte hände så mycket, och att jag vill mer! Vill ha utmaningar!

Ja, du läste rätt. Det har hänt en del i vattnet, både fysiskt och mentalt. För att påminna mig om exakt hur mycket så läste jag tillbaka lite i tiden på Funbeat, för att jämföra:

7 januari 2013
Träningssemestern är över, nu är det dags för nya friska tag. Att
simma idag var dock fullständigt dötråkigt. Gick inte särskilt bra men
inte direkt dåligt heller. Men jobbigt var det! Har glömt en hel del
av alla tekniktips men jag försökte tänka på de jag kom ihåg. Körde
mycket med dolme eftersom jag varken hade lust eller orkade köra utan.
Bläh, alltid svårt att komma igång efter vila, men nu är iaf första
passet avklarat

10 april 2013
[...] När jag lämnat bassängen ville jag gråta. Gillar inte när
simningen är på tid, jag är stressad nog över hur långsam jag är, utan
att behöva ta till klockan. Tycker inte det är roligt, bara jobbigt,
både mentalt och fysiskt. Egentligen simmade jag nog inte så dåligt,
men jag blir ledsen när det inte känns kul. Dessutom fick vi noll och
inga personliga instruktioner idag. Ser inte fram emot nästa vecka.
Skitcrawl.

16 oktober 2013
Passet bestod av:
[...]
50 meter valfritt simsätt
2 x 50 start varje minut, direkt följt av
2 x 50 start varje 1:15

Kanske har jag glömt något. Klarade inte riktigt sista med start 1:15 utan behövde längre vila mellan seten.

Visst fanns det även massor av inlägg som var positiva också, annars hade det varit ett mirakel att jag fortfarande simmar. Men det som går som en röd tråd genom förra årets simträning är ångesten över att köra på tid, köra stafett eller att maxa. Flera avslutningsstafetter avstod jag för att jag tyckte att jag var för långsam och jag mådde bara dåligt över tävlingsmomentet.

Och när jag läser tillbaka minns jag också hur frustrerad, upprörd och arg jag kände mig när simfröknarna skulle ha mig att simma fort, trots att jag själv inte tyckte att jag behärskade tekniken tillräckligt för att ens simma långsamt.

Idag skulle det nog behövas ett rejält hårt pass innan för att jag inte skulle klara 2x50 med start 1:15.

Det har alltså hänt saker. Jävlar vad det har. Blir så glad av att läsa det! Vändningen kom förstås när jag tog hjälp med träningen och fick, för mig, perfekt anpassade pass att följa. Träningspass vars svårighetsgrad har ökat precis så mycket att jag (ibland med darrande underläpp och många svordomar) alltid har klarat av dem. Antingen har Simfröken haft tur med upplägget av dem eller så är han ett geni.

Så efter att ha påmint mig om hur det var för bara ett år sedan inser jag nu ännu mer hur tacksam jag ska vara för den hjälp jag får och har fått! Det har verkligen förändrat allt! Tusen tack, snällaste Simfröken Hasse!

Sen ska man inte glömma att det ju faktiskt är jag som har gjort jobbet i bassängen. Känner mig stolt över mig själv! Jag är på rätt väg men långt ifrån framme.

onsdag, oktober 08, 2014

Tålamod


Det är svårt med simning! Frustrerande, irriterande, utmanande, besvärligt, fantastiskt, hopplöst och underbart.

Kvällens simskola i Mörbybadet bestod av voltvändningar, 4x50 m start 1:00, 8x25 start 35 och så några hundringar där emellan.

Trots att jag har gjort framsteg i mina voltisar så har jag en hisnande lång väg kvar till perfektion. Propellerarmarna har jag i princip fått bort (wuuu!) så nästa fokuspunkt blir att vända med bara ena armen. Vad jag menar med det fattar kanske ingen annan än jag.

Fartserien idag blev rätt kort men det var kanske tur eftersom jag kände mig seg och inte fick någon direkt feeling i simningen. Gick ut superlugnt på första 50:an (tyckte jag) för att kunna hålla ett jämnt tempo rakt igenom, men klarade det inte ändå. Simmade på 50, 51, 51 och 53 s, och då tyckte jag ändå att jag vevade som en vilde på sista sträckan i hopp om att få den snabbast av alla, eller åtminstone lika snabbt som första sträckan, vilket uppenbarligen misslyckades. Att det ska vara så fukking svårt att hålla ett jämnt tempo. Och att det ska vara så inni jobbigt allting hela tiden.

Just nu känns det länge sedan något i simningen gick riktigt lysande, även om det faktiskt inte är så länge sedan. Det är bara jag som har ett psykostort behov av regelbunden och frekvent bekräftelse. Att jag gjorde något bra för två veckor sedan är inte värt Jack Shitt idag. Ett uppmuntrande ord eller vänligt leende igår är redan glömt. Jag behöver mer! Efter varje pass vill jag känna att jag har blivit bättre än senast men så funkar inte verkligheten tyvärr.

Mitt tålamod, det är något jag jobbar på och verkligen behöver förbättra.

tisdag, oktober 07, 2014

Behöver ny bil omgående

Efter att ha provat BMW's 300-serie och Mercedes C-klass råkade jag hitta den perfekta bilen. Mercedes B-klass.
Jag och Jontan försöker köpa ny bil. Det är väldigt klurigt. Den bil jag plötsligt vill ha (se ovan) är helt otänkbar för honom. Och även om jag kan tänka mig de bilar han föreslår så verkar det osmart av mig att gå med på en bil där jag inte sitter optimalt, bara för att han gillar den, när det ändå är mest jag som använder bilen. Jag är mer praktiskt lagd, tänker funktion före form. Har gummistövlar när det regnar och sånt. Han är mer estetisk.

Kanske finns det en bilmodell som tillfredsställer bådas våra önskemål, men just nu känns det tungt. Vår nuvarande bil, Grisen, har redan sjungit sista versen, och det komplicerar saken ännu mer. I morse fick jag psykbryt när jag åkte till jobbet. Hon är en fara, både fysiskt och psykiskt, och snart går jag med på vilken biljävel som helst, bara den levereras omgående. Situationen är ohållbar.

måndag, oktober 06, 2014

Formel för Engadin Swimrun

Bild lånad från engadinswimrun.ch. Foto: Nadja Odenhage
Jag funderar en del på det här med Engadin Swimrun, det har kanske framgått. Det blir en sjuhelvetes jävla utmaning. Anmälan har inte öppnat ännu så helt säkra på att få en plats kan vi inte vara, men jag utgår från att det kommer ordna sig.

Det senaste jag gjorde i planeringen inför loppet var att ta fram en greppbar formel för hur vältränad jag behöver vara nästa sommar för att klara utmaningen. Det här var vad jag kom fram till kan vara ett rimligt längsta långpass någon gång i början på sommaren:

4 x (4 x Väsjöbacken + 1 km simning) + 2 x Väsjöbacken + 2 km simning

Formeln baserar sig på antalet höjdmeter som ska besegras samt simsträcka, och alltså inte på löpsträckan (4,6 mil). Jag vet inte om det här gjorde mig annat än rädd.

I dagsläget tror jag inte att jag kan springa upp för hela backen ens en gång. Tog delar av backen i tre intervaller en gång förra sommaren och det var fruktansvärt jobbigt. Till sommaren är det alltså hela backen 18 gånger som är målet. Känns en smula övermäktigt. Men å andra sidan får vi ju vila med simning (i 10-15 gradigt vatten) mellan vändorna...

Allt jag tänker nu är att jag inte har tid att sitta här och hänga, jag måste ut och träna! Dock är det vilovecka nu och lugn träning som gäller. Inga backintervaller idag alltså. Ibland har man tur...

söndag, oktober 05, 2014

Utomhussimning och brunch


Imorse träffade jag återigen Maria och Mårten vid Hornsbergs Strand för att simma ute. Vi trodde vi skulle bli rekordmånga idag, trots att det är oktober, men efter att ha väntat nästan en halvtimme på de sista två killarna (hur kan man bara skita i att dyka upp... sånt gör mig jävligt förbannad) så gav vi upp och hoppade i vattnet. Termometern visade ungefär samma temp som senast, möjligen en gnutta kallare.

Idag provade jag att simma med neoprenhuva och det var en riktig höjdare. Den hjälpte förstås inte mot den inledande kylan på ansikte och händer men jag tyckte att jag hanterade det ännu bättre den här gången. Min ovetenskapliga slutsats är nu att man kan vänja sig.

Lily's Burger hade inte öppnat när vi simmat färdigt så istället hamnade vi på Restaurang Gotland Grill som serverade brunch. Det var trevligt! Jag är jätteglad över att ha lärt känna Maria och Mårten och att de delar mitt intresse för att fortsätta simma utomhus, trots att hösten är här och man måste fösa ett tjockt lager löv åt sidan med varje simtag. Kanske blir det en sista gång om två veckor, det beror på temperaturen. Nästa helg hade varit perfekt men då är de upptagna och jag betvivlar att jag får med mig någon annan.

Hur blev jag så här?

Raid Uppsala




Jag har en enorm förbättringspotential som multisportare! Det har jag verkligen!

Igår körde jag och Jonas multisporttävlingen Raid i Uppsala. Vår första lagtävling ihop. Vi hämtade ut våra kartor, planerade vår rutt (med rosa överstrykningspenna, som proffsen) och installerade oss i TC.

Banan bestod av följande sträckor:

Löpningsprolog
Paddling
MTBO
Orientering
MTBO
Orientering

Efter prologen låg vi nästan sist, precis som det brukar vara, men under paddlingen plockade vi ungefär 15 placeringar. Vi var helt enkelt grymma! Jag tror jag är en Pocahontaspaddlingstalang.

Sen stack vi iväg på cykel. Jontan höll i kartan och orienterade perfekt, och tur var väl det. Efter ungefär tre timmar av MTB och löpning tog jag helt slut och jag hade inte kunnat hantera felkörningar. Jag kunde inte ens hantera pedalerna på cykeln.

Jag är inte samma fysiska Supersofia som jag var under sommaren, det har jag känt, men att jag skulle tappa det så totalt under loppet var lite av en överraskning. Jag försökte i alla fall hålla humöret uppe och under en av mina svackor hade jag trots allt en av mina bästa MTB-sträckor. Bra för att vara mig, men i jämförelse med andra var jag generellt fruktansvärt svag på cyklingen.

I mål tog vi oss i alla fall, på precis under fem timmar. Jag hade räknat med sex timmar, så det kändes som en seger. Skönt att få sluta på topp!

Att vara lag med JG ledde inte till skilsmässa. Jag beställde blanketter en bit in på orienteringen men när vi försökte fylla i dem tappade vi bort oss på kartan så vi bestämde oss för att skilja oss senare. Men då ville vi inte göra det längre, och resten av loppet var vi vänner, trots att jag mest var som en introvert ragdoll.

Vi slutade på en inte särskilt imponerande 32:a plats av 41 startande. Ganska många lag bakom oss stämplade fel och blev därför diskade. Efter paddlingen låg vi som bäst på 23:e plats. Paddling var vår gren.

Det jag behöver mer av i livet är back- och cykelträning. Där finns det, som sagt, enorm förbättringspotential.

fredag, oktober 03, 2014

14 grader i vattnet



Den översta bilden tog Mårten förra torsdagen, men igår träffades jag och Maria återigen vid Hornsbergs Strand för att simma ute. Temperaturen i vattnet visade på 14 grader och Maria hoppade i helt utan tvekan. Hon är stenhård! Den osäkerhet som jag kände över projektet var bara att pytsa åt sidan och istället direkt hoppa i efter henne. Annars hade jag förmodligen stått där på bryggan än.

Det var kallt, men inte SÅ kallt. Åtminstone inte på de delar av kroppen som var täckt av merinoull och/eller våtdräkt. När jag stack ner nosen i vattnet och började simma trodde jag att det skulle bli en enbart smärtsam upplevelse, men jag hade fel. Efter några minuter kändes det mycket bättre och ganska snart var vattentemperaturen inte ett problem alls och jag kunde njuta av den mäktiga känslan av att återigen simma in under Essingeleden. Att göra det här känns otroligt lärorikt inför framtida utmaningar.

Jag tänkte tidigare att det inte är så noga huruvida jag simmar ute nu eller tidigt i vår, och det kanske det inte är, men jag är glad att jag provar redan nu. Testar mina gränser lite, lär mig hur kylan påverkar och hur lång tid det tar innan simningen fungerar som vanligt. Skulle vilja prova igen i ytterligare några grader kallare, men sen är jag nog nöjd för säsongen.

Jag har även lärt mig att det krävs väldigt mycket mer kläder efteråt än innan för att inte frysa. Dubbla sockor, tjock mössa, halsduk, dubbla tröjor och tjocka, stickade vantar. Och hamburgare!

torsdag, oktober 02, 2014

It's a swedish invention. They call it a "kick".


Det är verkligen tur att jag har infört nya regler för min attityd under och efter mina simpass. Annars hade jag med all säkerhet känt mig förbannad på mig själv efter simningen igår, och det hade varit synd för så illa var det faktiskt inte.

Eller... Alltså. Vi började med benspark, massor av benspark. Jag har seriösa brister i mitt sparkande.

JAG KOMMER INTE FRAMÅT!!

Det är bara löjligt när jag försöker sparka och jag fattar inte vad jag gör för fel. Så här var det väl inte förut? Hann inte pumpa Simfröken på det heller eftersom alla andra stod och frustade av iver att få köra vidare så fort jag var klar, medan jag hjälplöst låg och guppade någonstans i mitten av bassängen. Herregud. När jag väl kom fram var alla förstås pigga och utvilade. Utom jag.

Sen körde vi någon form av 5-tema:

5x50 m start 1:00
5 min lugnt med dolme
5x50 m start 1:00

Jämna fina tider, det var planen... Men nej. Första går alltid för snabbt (sa flickan och log), och sen blev det bara långsammare för varje sträcka. Att det ska vara så inni... j... f... svårt. Med 16 finfint prickade tider i bagaget från i fredags trodde jag mer om mig själv än vad jag fick till igår. Fan. Tror det diffade åtminstone 5 sekunder mellan första och sista intervallen (aha, 5-tema!).

Som avslutning maxade vi två 25:or med lång vila emellan. Jag körde samtidigt och på samma bana som Linda och det var otroligt jämnt skägg mellan oss. I tankarna lekte jag att det var OS-final och jag kämpade mitt yttersta för att komma före henne och ta emot publikens jubel, men det är oklart om jag lyckades. Hon kom starkt andra halvan. Roligt var det i alla fall. Jätteroligt! Huj huj. Tur att det slutade lajbans så att jag för en stund lyckades glömma bensparksmisären. Synd att jag just tog upp den igen.

UPDATE: Jag har pratat med Simfröken. Han säger att jag är för stiff. Har pinnben. Måste tydligen slappna av mer. Check, då provar vi det.

onsdag, oktober 01, 2014

Goda, skrämmande, härliga nyheter


Ovanstående video är ganska exakt två år gammal och en liten försynt påminnelse om hur min gymträning med PT-Tommy brukade se ut. Good old days! Sedan Tommy slutade i Frescatihallen innan sommaren har det inte blivit så mycket styrketräning alls eftersom jag inte haft lust att gå dit. Jag har istället, lite kaxigt, sagt att jag har ett hemgym som funkar precis lika bra som ett vanligt gym och att jag nog minsann kan köra rätt hårt på egen hand. HA! Vilket jäkla humbug.

Igår träffade jag nämnda PT och fikade. Härligt att se honom igen, det var länge sedan nu. Eftersom styrketräningen kommer att få en något underordnad position i mitt träningsprogram under det kommande året så frågade jag Tommy om han inte kunde tänka sig att springa med mig istället, och hjälpa mig att komma i min bästa löpform i modern tid. Och det kunde han tänka sig. Fan också. Fast hurra!

Jag har sprungit med Tommy förut och vet precis hur hemskt det kan komma att bli. Och jag vet att det är precis vad jag behöver för att kunna förbättra mig riktigt mycket i löpningen under året. Så det ska bli roligt, trots att jag är fullständigt livrädd. Backlöpning tillsammans en gång i veckan är planen, förutom under viloveckan.

Jag tar verkligen min satsningen mot Engadin Swimrun på största allvar. Trots att jag kommer att ha Lindad som stöttepelare och draghjälp så har jag en enorm respekt för loppet; för backarna, för antalet höjdmeter och för sträckan. Men störst respekt har jag för temperaturen i vattnet.

För att utmana mig själv och samtidigt träna på hur det känns att hoppa i iskallt vatten så blir det återigen simning vid Hornsbergs Strand imorgon kväll. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Att simma öppet vatten i oktober är fantastiskt och helt galet. I morse var det frost ute och jag tänkte att gränsen mellan hjältemod och galenskap verkligen är hårfin...