Jag har sprungit backintervaller idag, precis som förra veckan. Onsdagslunchträning med papa, you know. Han försökte ställa in och jag ville säga ja till det men sa nej. Nån jävla disciplin måste man ha.
Den här gången tog vi inte dödsbacken utan en lite flackare backe längs med tunnelbanan i Ursvik. Det var jobbigt redan första gången, men totalt körde vi tio vändor i backen. Kändes lite mer givande än att slugga sig upp för dödsbacken, och jag kunde fokusera på löptekniken mer.
Kalas-metoden fungerar faktiskt rätt mycket bättre för varje löppass jag genomför. De första försöken gav mig en insane träningsvärk i vaderna men efter söndagens åtta kilometer kände jag ingenting. Och idag var det nästan lite naturligt att kuta iväg på lätta ben. Kan det verkligen gå så här fort framåt? I så fall vill jag prisa vad som prisas bör! Det här kommer att bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar