Tålamod

Det är svårt med simning! Frustrerande, irriterande, utmanande, besvärligt, fantastiskt, hopplöst och underbart.

Kvällens simskola i Mörbybadet bestod av voltvändningar, 4x50 m start 1:00, 8x25 start 35 och så några hundringar där emellan.

Trots att jag har gjort framsteg i mina voltisar så har jag en hisnande lång väg kvar till perfektion. Propellerarmarna har jag i princip fått bort (wuuu!) så nästa fokuspunkt blir att vända med bara ena armen. Vad jag menar med det fattar kanske ingen annan än jag.

Fartserien idag blev rätt kort men det var kanske tur eftersom jag kände mig seg och inte fick någon direkt feeling i simningen. Gick ut superlugnt på första 50:an (tyckte jag) för att kunna hålla ett jämnt tempo rakt igenom, men klarade det inte ändå. Simmade på 50, 51, 51 och 53 s, och då tyckte jag ändå att jag vevade som en vilde på sista sträckan i hopp om att få den snabbast av alla, eller åtminstone lika snabbt som första sträckan, vilket uppenbarligen misslyckades. Att det ska vara så fukking svårt att hålla ett jämnt tempo. Och att det ska vara så inni jobbigt allting hela tiden.

Just nu känns det länge sedan något i simningen gick riktigt lysande, även om det faktiskt inte är så länge sedan. Det är bara jag som har ett psykostort behov av regelbunden och frekvent bekräftelse. Att jag gjorde något bra för två veckor sedan är inte värt Jack Shitt idag. Ett uppmuntrande ord eller vänligt leende igår är redan glömt. Jag behöver mer! Efter varje pass vill jag känna att jag har blivit bättre än senast men så funkar inte verkligheten tyvärr.

Mitt tålamod, det är något jag jobbar på och verkligen behöver förbättra.