söndag, oktober 30, 2016

MTB med Reka vid Rösjön



Jag tog med mig Tratten och drog ut i skogen och cyklade MTB idag. Vi hade roligt båda två, och Reka skötte sig exemplariskt. Vi var otroligt synkade och trots att kommunikationen skedde på distans så kändes vi som en enhet på slutet. Det var en så himla häftig känsla. Underbara lilla jyckestycke!!!



MTB är rätt okej att cykla, så länge det inte blir för svårt. Idag valde jag nästan enbart grusvägar och körde i lågt tempo eftersom Reka var med, men det var en bra start. Var ute en och en halv timme.

Några partier gick dock på mindre, mer tekniska, stigar, men jag tyckte jag klarade dem bra. Hyfsat. Tyvärr gjorde det lite ont i foten när jag behövde använda den för att trycka på i terrängen. Dessutom hoppade växlarna i uppförsbackarna, vilket är typ det sista man vill då.



Baksidan av denna annars fina, soliga och glada dag är att jag har haft ont. Diskbråcksont. Vaknade i natt av att det gjorde svinont, Hade ont när jag klev upp. Ont när jag cyklade. Ont nu. Skit.

lördag, oktober 29, 2016

Human Ambition & Camp of Darkness


Eftersom mitt schema är så fritt så borde det inte spela någon roll att klockan ringer 05:30 på en lördag. Jag kan ha sovmorgon på fredagen om jag vill. Ändå känns det som en blandning av superhardcore och misär.

Det som får mig ur sängen är ändå vetskapen om hur roliga och utmanande passen är, gemenskapen med likasinnade och den sköna känslan som infinner sig efteråt. Att simma med Human Ambition är helt enkelt väldigt skoj.

Simmade hela passet med fenor, och fick feeling redan första 50:an. Allt kändes superbra och jag log för mig själv. Micke påminde om avslappning i nacken samtidigt som han jammade loss till Lotta Engberg som skrålade "4 bugg och en Coca Cola" i bakgrunden. Metal health.

Efter första snabba 8x25m fick jag en helt galen endorfinkick. Så jävla skönt att simma, ta i och pressa flåset! Love!

Började på bana 4 men bytte till bana 3 när jag simmat klart huvudserien på min bana. Sista rundan av 8x25 pejsade jag mot Karin och det var sjukt roligt. Vi var så jämna att det inte fanns utrymme för att slöa till ett enda armtag. Sen hetsade hon mig till 2x400m avbad också. Bra tjej, gillar sånt!

Totalt fick jag ihop 4000 meter och var extremt glad och så gott som odödlig efteråt. I detta tillstånd av övermod anmälde jag mig till alla pass i Camp of Darkness nästa helg. Tio timmar simning på tre dagar.

Fuck the diskbråck, nu kör vi!

fredag, oktober 28, 2016

De bästa stunderna bara händer


Igår när jag hade plitat ner min plan för framtiden så kändes allt lite bättre än innan, åtminstone i teorin.

Jag har inte haft någon större motivation att simma de senaste veckorna och när Direktör'n frågade om jag ville köra ett pass i Eriksdalsbadet på eftermiddagen så var jag först tveksam. Men eftersom jag ändå skulle till Skanstull så hängde jag på.

Bästa beslutet!

Eftersom jag inte haft någon kraft i vänsterarmen har jag simmat betydligt långsammare än vanligt, typ 15-20 sekunder per hundring. Otroligt knäckande för självförtroendet, vilket också är främsta anledningen till att jag kört fenor under träningspassen i grupp. Med dem kan jag i alla fall hålla post- diskbråcks-non-fen-tempo-ish.

Men igår! Oh ljuva gårdag. En gnutta långsammare än vanligt i min lugna fart och en annan känsla i simningen. Mer styrka. Utan fenor.

Hoppets vackra stjärna tändes igen och lyste ännu starkare efter att jag dragit igång en ny omgång crawlkurser för Medley i Folksamhuset med tokpeppade och otroligt inspirerande elever! Tiden i och omkring bassängen ger mig så mycket glädje!

Jonas, som varit två dagar i London, trodde att han skulle få hem ett vrak på kvällen. Istället dansade jag in genom dörren och pratade möjligen helt oavbrutet tills jag somnade utan annat än minimal dos värktabletter.

Och just det. Jag är anmäld till Ironman 70.3 i Zell am See Relay. Stafett alltså. Jag ska simma, Ulrika cykla och Johannes springa. Vi kommer vara så grymma!!!

torsdag, oktober 27, 2016

Brutit ihop och kommit igen

#filter

Så. Nu har jag brutit ihop och kommit igen. Tack, tack, tack alla vänner som efter mitt förra inlägg har tipsat, peppat, stöttat och spridit kärlek. Jag känner mig lyckligt lottad som har er!

Jag har samlat fakta:

Diskbåck i nacken
Konstaterat av fyra akutläkare, en husläkare, en neurolog, två sjukgymnaster och en naprapat. MR genomförd. Beräknad rehab - några veckor till en evighet. Utvecklingen har hittills varit hyfsad.

Överansträngning i foten 
Konstaterat av en ortoped. Remitterad till MR. Beräknad rehab - oklar. Ingen utveckling hittills.

Game plan
Inte kasta in handduken innan jag fått resultat från röntgen och en, två eller tre second opinions på foten.



#sjukgymnastik

Vad kan jag göra
Sjukgymnastik - Tre gånger om dagen för att stärka de små muskler som stabiliserar nackkotorna och för att få bättre hållning, eftersom dålig hållning och ergonomi är troliga bakomliggande orsaker.

Yoga - Jag kan inte göra chaturanga eller armbalanser, men det hindrar inte att jag modifierar passen och fokuserar på andra saker, som andning, flow och fördjupning i de positioner jag behärskar.

Simma - Med fenor för att kunna hålla ett rimligt tempot eller teknikträning utan fenor med fokus på korrekt genomförande. Jag är kanske inte så snabb utan fenorna, men jag kan fortfarande jobba på att få en snärtig höft, effektivare benspark eller ett bättre ryggsim.

Cykla - Nöden har ingen lag. Är inte alls främmande för MTB-turer i skogen med Reka och sunt skeptisk till att placera en trainer i biorummet igen.

Crosstrainer - Borde ha varit ett stående inslag i min träning inför Rockman. Trappmaskin eller crosstrainer är skonsamt mot foten och ett utmärkt alternativ till löpning.

Styrketräning - Under regelbunden övervakning av grymmaste PT-Tompa så att jag inte belastar fel muskler pga skadorna. Perfekt att ägna hösten åt att bygga upp massiv styrka i ben, höfter och rumpa. Och överkroppen för all del.

Sammanfattning
Ser man det så här så känns det faktiskt inte så illa. Snarare tvärt om. När jag har läkt och kommer igång med den vanliga träningen kommer jag vara i riktigt fin form. Nästa sommar kanske blir min bästa tävlingssäsong hittills.



Slutligen en välkommen egoboost. Känns onekligen ganska mäktigt att få en artikel länkad i Vansbrosimningens nyhetsbrev, nämnd i samma sammanhang som bästa simgurun Micke Rosén. Jag känner mig ödmjuk och lite stolt. Karriären pikar.

Läs min artikel här och Mickes dito här.

onsdag, oktober 26, 2016

Sågad vid fotknölarna

Sjukdagbok - kapitel 423, stycke 8

Igår var jag tillbaka hos sjukgymnaststudenten på Mörby Vårdcentral för att få mitt träningsprogram mot/för diskbråcket. "Träningsprogram".



Fem hardcore övningar som ska göras tre gånger om dagen. Jättekul. Verkligen.
Inspirerad. Till. Tusen.


Sjukdagbok - kapitel 424, stycke 2


Idag hade jag äntligen tid hos ortopeden på Cityakuten för att kolla upp min vänsterfot. Den började göra ont efter Hässelbyloppet och har varit svullen och öm sedan dess, men pga diskbråcket så har jag inte orkat ta tag i den förrän nu.

Tack vare min gräddfilsförsäkring fick jag snabbt en tid. Önskar att jag inte fått det. Det här var en av de sämsta möten med sjukvården som jag haft.


Efter ett enklare IQ...hälsotest fick jag träffa ortopeddoktorn som klämde lite på min fot och drog en lång harang om min fottyp. Höga fotvalv, starka vadmuskler som drar tårna bakåt osv. Inga långdistansfötter, de håller inte för den typen av träning.

-"Mäehh... jag har ju sprungit fem marathon på dem... och lite annat" försökte jag.

Ja, nej, men till slut så går de ju sönder, sa doktorn. Det är därför det tunnas ut i startleden på lopp ju högre upp i åldrarna man kommer. Det är inte för att folk inte vill springa, det är för att de inte håller.

Jag tyckte han var neggig men försökte istället fokusera på vad som är fel och det är tydligen någon överansträngd sena. Mycket vanligt för min fottyp. Beräknad läkningstid 3-4 månader, men jag kan nog förbereda mig på att kanske inte kunna springa mer. Får försöka hitta andra alternativ.

Huh? Say what?!

Själv hade doktorn pajat höften under en löptur för några år sedan. Två månader senare sprang han för sista gången och nu har han höftprotes. Det tog två år att komma över, men nu har han hittat andra alternativ.

Ungefär här sa jag stopp och förslog att han kanske kunde anlägga en något mer positiv ton, men han sa sig vara realist. Skulle boka in MR och fixa fotinlägg åt mig, sen en ny tid om fyra veckor.

Jag kommer inte träffa honom igen. Ett jävla neggoarsle om du frågar mig. Så himla onödigt.



Sen hängde jag med Sara och hade krishantering. Vi åt lunch på Haymarket, shoppade lite prylar på Granit och chokladpraliner och räkor på NK. Kändes bättre när vi hade snackat. Sara kom med goda råd och vi kom fram till en lösning på hur jag ska hantera det här. Mer om det en annan gång.


Sen åkte jag hem och tröstade mig med en halvflaska champagne, räkor, avokado och aioli. Och chokladpraliner. Jag vet inte om det har hjälpt. Var ledsen när jag kom ut från doktorn, blev sedan riktigt förbannad, och nu är jag ledsen igen.

Jag tänker att jag kanske behöver en psykolog. Någon som känner någon bra? Jag bensparkar mitt bästa för att hålla näsan över ytan men känner hur jag sakta sjunker. Det är jävligt kämpigt nu.

tisdag, oktober 25, 2016

Tyskland utan Ötillö Swimrun 1000 lakes


Jag är väldigt glad att jag bestämde mig för att åka till Tyskland och Rheinsberg, trots att det inte blev någon tävling för mig.

Det bästa med att köra lopp i Ötillö World Series är att jag kommer till obskyra små platser som jag aldrig någonsin skulle besökt annars. Rheinsberg, som ligger drygt en timmes bilresa från Berlin, är inget undantag. En jättesöt liten by med fantastisk natur runt omkring. Förmodligen ett riktigt paradis om somrarna, med ett slott som återuppbyggdes i mitten av 1700-talet som huvudattraktion.



Jag, Linda, Mattias och Johan kom dit på fredagskvällen och käkade middag på hotellet där Linda och Johan bodde. Med vår gemensamt perfekta skoltyska lyckades vi nästan lista ut menyn. Engelskakunskaperna hos byns invånare var kraftigt begränsade, liksom vår tyska.




Jag och Mattias bodde i en lägenhet knappt två kilometer utanför Rheinsberg, i något som hette Sarcon Hafendorf Rheinsberg. Vill närmast beskriva det som en semesterby på vatten, intill ett enormt hotell med spaanläggning och främst äldre gäster.



På lördagen åkte vi och hejade på sprintloppet. Naturen var verkligen precis som de beskrivit den i presentationen av loppet, med mjuka skogsvägar helt inramade av träd i sprakande färger. Jag ville så fruktansvärt gärna springa och simma där, men foten sa nej. Fortfarande svullen och öm.



På eftermiddagen var det race meeting och plötsligt hade Mattias blivit med ny teamie - Stefan, 54, en helt galen man som varit professionell ultralöpare/äventyrare i över 20 år. Han har kört alla lopp värda att nämna. Minst en gång. Lägg till 3xIronman Hawaii, 2xUltraman Hawaii och en deca triathlon (Ironmandistanserna x 10) i Mexico. Helt galen. Alltså HELT galen. Och supertrevlig.

Under briefingen framgick det att det skulle komma att bli ett kallt lopp, med vattentemperaturer på nedåt 10 grader och en lufttemperatur på 5-10 grader.


Att vinka av de andra vid bussarna som skulle ta dem till starten morgonen efter var tuffast på hela resan. Att inte få vara en del av den förväntan som rådde, att inte stå med en liten nervös klump i magen inför den kommande utmaningen. Inte känna vibrationerna i luften innan man är iväg. Det gjorde liksom ont.

Jag försökte hålla tankarna på kommande resor och mumlade "Maldiverna, Maldiverna, Maldiverna..." tyst för mig själv när jag gick tillbaka till bilen för att åka tillbaka till lägenheten och sova ytterligare en stund.


Hann aldrig ut på banan igen och heja innan Mattias hörde av sig och berättade att han och Stefan, 54, tillsammans med många andra lag, hade tvingats bryta loppet redan efter andra simningen pga kylan. Totalt var det 33% av de startande lagen som inte kom i mål.


Linda och Johan var INTE ett av dem. Så.jävla.grymma! Jag började nästan grina varje gång jag kollade liveresultaten och såg hur de passerade tidskontroll efter tidskontroll. Hur starka som helst! Är så imponerad! Firade bedriften med öl och charkbricka (med sedvanlig anmärkningsvärt långsam service) efter målgång och den avslutande prisceremonin/banketten.

Dagen efter åkte vi hem.


Landade i ett mörkt, regnigt och grått Stockholm, kom hem till ett tyst och tomt hus. Med ett diskbråck som gjorde sig till känna och min allmänt havererade kropp. Krasch.

Kontrasten mot dagarna innan, med många skratt, prat och umgänge 24-7 blev för stor och jag fick en omedelbar post-resedepression. Sådär som jag alltid fick när jag varit på ridläger som barn.

Försökte mota bort nedstämdheten med både yoga och simning, men det behövdes en hund, en make och en natt med riktigt bra sömn för att jag skulle kunna glänta på locket. Tar det som ett tecken på att resan verkligen var riktigt awesome, och att jag har haft det väldigt roligt.

Tack Mattias, Linda och Johan för att ni förgyllde mina dagar!

måndag, oktober 24, 2016

Nästan


Solen når nästan över trädtopparna.
Jag hade nästan internetuppkoppling där och då.
Var i Tyskland och körde nästan swimrun.
Somnade nästan på flyget hem.
Kunde nästan genomföra yogapasset.
Kan nästan simma som vanligt, bara långsammare.
Kan nästan gå normalt men foten är svullen.
Har nog nästan lite mindre ont i nacken.
Det finns de som nästan bryr sig om mig.

Jag räcker nästan till. Nästan.

Äh, asså. Det var bara lite tufft att komma hem till ett tomt hus, mörker och regn idag efter att ha umgåtts med glada vänner 24-7 ett par dagar.

Och att kroppen har havererat är tufft. Finns just nu ingen träning som funkar till 100% och frustrationen växer i mig.

Hoppas jag kan sova bort det här.

torsdag, oktober 20, 2016

Sjukgymnastik & klaustrofobiska drömmar


Jag var på sjukgymnastik idag. Eller utredning. Efter 45 minuters samtal och diverse tester konstaterade den sjukgymnaststudent jag träffade tillsammans med sjukgymnasten att de är eniga med de sex läkare jag träffat tidigare - det är sannolikt diskbråck jag har i nacken. No shit.

Det var ett roligt besök. Nästa vecka ska jag gå tillbaka för att få ett träningsprogram.


Sen åkte jag till Polisen och hämtade ut mitt nya pass. Fotot blev ett rejält lyft mot det förra. Det ser till och med ut som att jag har kajal på mig, fast jag inte har det.

Imorgon åker jag och passet på vår första resa ihop, till Tyskland. Sedan väntar skidresa (utan skidåkning) till Österrike, sim- och yogaresa till Maldiverna (hoppas jag) och sim-, soft och löparresa till Mallorca. Det är väl vad som hinns med innan sommaren.


Alla dessa aktiviteter gjorde mig vråltrött, och jag somnade som en klubbad säl när jag kom hem. Tung kropp. Tungt huvud. Tankarna i en annan värld. Tilltuffsad.

Imorse när jag vaknade var det mitt i en mardröm. Satt med en lime-gräddtårta och kokosnötsdrink på en vit sandstrand intill turkost vatten. Trodde jag. Men allt var en illusion. I själva verket låg jag i en kista av speglar som reflekterade det där, och utrymmet tillät knappt att jag rörde mig. Det sista jag tänkte innan jag vaknade var att jag inte fick drabbas av panik.


På kvällen avslutade jag den här omgångens crawlkurser. Shit vad duktiga eleverna var idag! Tycker det är jobbigt när kurserna slutar, för jag får separationsångest. Framför allt får jag det från de superduktiga tjejerna som gått fortsättningskurs, och som vi inte kan erbjuda nästa steg i anläggningen. Hoppas det går bra för dem!

På vägen hem hade jag ett moment på perrongen i Skanstull - jag hade inte ont någonstans!

Annat viktigt, utan inbördes ordning:
  • Diskmaskinen luktar soptunna.
  • Har sett Robert i Milton-hatt.
  • Åt Marabou Daim-Saltlakrits till frukost.
Meddelas endast på detta sätt.

tisdag, oktober 18, 2016

Det gör så jävla ont!!!


Som det knyter sig i min mage när jag ser den här bilden.

Den är från banan på söndag som jag inte kommer kunna köra, men som har haft mitt namn skrivet över sig redan från första början.
Eller... skrivet över sig?
Nej.
Den har skrikit mitt jävla namn så högt den orkar. Mitt lopp. Min bana.

Att inte kunna köra gör ondare än det här förbannade jävla könsord!¤&@-diskbråcket.

Till Tyskland ska jag i alla fall. Min teamie Mattias ringde mig nästan direkt när jag blivit sjuk och sa att han var helt cool med tanken att vi kanske inte skulle kunna tävla och att jag kunde vara lugn över den biten. Fokusera på annat. Att vi åker ändå Det var otroligt skönt! Bra kille den där Sommarkatten, är så otroligt tacksam!

Istället får vi heja på lag Lindad & Johan, och alla andra jag känner som kör. Och så är jag och Lim anmälda till Utö Sprint i maj.


Igår var det simskola. Tröskeln jag behövde ta mig över för att komma dit var enorm, men det gick. Drog på ett fejkat leende för att lura mig själv att jag ville, hajbaddräkt och fenor på fossingarna.

Det gick bra. Jag blev så jävla lurad att jag till och med hade roligt! Avslutade med 25m på tid med start uppifrån. Hahaha! Min vänsterarm saknar som bekant kraft, så när jag slog emot vattenytan i dyket så klarade jag inte att hålla armarna sträckta. Slutade i turbulens halvägs ner till botten innan jag simmade mig i mål på starka 22 sekunder. Tihi.

Idag har jag ont i vänstersidan som ett helvete. Vill helst bara skära av den.

lördag, oktober 15, 2016

Morgonträning i Vårby


Morgonträning i Vårby. Sent i säng, klockringning 05:30. Sov okej men hade ont när jag vaknade. Kunde inte låta bli att ta smärtstillande innan träningen, men höll dem till ett minimum.

Var ändå gråtfärdig i bilen på vägen dit, men jag hade bestämt mig. Det är bra, inte skadligt, att träna, jag älskar att simma, och nåt omoget jävla skitdiskbråck ska inte stoppa mig!



Precis som senast tänkte jag att jag skulle nöja mig med insimmet, och precis som då så lossnade det när jag kom igång och jag körde igenom i stort sett hela passet (utom 800m och 600m inom parantes på tavlan ovan). Avslutade med 8x25m rygg som bonus.

Jag simmade med fenor hela tiden och i början kändes vänsterarmen väldigt svag. Det gjorde mig först lite nedslagen, men sen skärpte jag mig och tänkte att det fanns tusen saker jag kunde fokusera på istället, där kraften i armtaget inte spelade roll. Höften, tekniken, voltvändningarna osv... So I did.


Efter passet åkte vi till Finefoods i Hammarby Sjöstad för second brekkie. Mycket skratt gjorde att jag glömde smärtan för en stund. Det var härligt. Grymt gäng.

Vi passade även på att mäta ap-index. Bra simmare har generellt ett längre spann mellan fingertopparna än de är långa. Tyvärr inte jag, snarare 2 cm kortare. Där gick den karriären i papperskorgen...

fredag, oktober 14, 2016

Min plan - att yoga mig i form

I onsdags kväll, efter naprapatbesöket hos Anna, mådde jag så himla mycket bättre. Gick och la mig utan någon stor dos piller och sov ända till 2-tiden, vilket är då jag ändå brukar vakna av att jag har ont. Stort!

När jag vaknade på morgonen, igår, bestämde jag mig för att gaska upp mig.


Jag får träna, alltså tänker jag träna. Framför allt tänker jag yoga. Igår blev det 45 superlugna minuters sittande hathayoga med David Procyshyn.

Det var ett perfekt sätt att känna av kroppen. Hittade muskler som panikkrampade i vissa lägen, och som jag fick vara lite försiktig med att stretcha, men känslan efteråt var oslagbar!


I natt sov jag hela natten utan att fylla på med smärtstillande. Vaknade ganska pigg och väldigt glad.

Kanske var det därför jag var lite modigare och gav mig på 20 minuter Yoga for vitality med Fiji McAlpine innan frullen. Jag kunde inte genomföra vinyasasarna ordentligt eftersom jag är för svag i vänstersidan, men jag har även en överansträngning i vänsterfoten sedan Hässelbyloppet, och att balansera på den stod för den största utmaningen.

Sedan besökte jag min nyvunna husläkare John för att gå igenom min medicinering och lägga upp en plan för den. Blev av bara farten sjukskriven på halvtid till 4 november och kommer att bli kallad till en sjukgymnast. Bra, jag tar varje hjälp jag kan få, rycker i varje litet halmstrå.

Kämpar! Imorrn får jag simma!

onsdag, oktober 12, 2016

Diskbråck och välmenande tips


Jag har många vänner och bekanta som vill mig väl, och jag uppskattar verkligen det. Att ha människor omkring mig som bryr sig är otroligt värdefullt! Men snälla, bespara mig gärna historierna om kompisens släktings bekanta som hade hemska vedermödor med en likadan skada som jag. Jag förstår att tanken bakom förmodligen är god, men det förbättrar inte min situation. Här är tips på bättre sätt att hjälpa mig:
  • Kom över på fika
  • Ge mig en kram (jag är inte ömtålig, smärtan sitter inuti)
  • Berätta hur awesome jag är
  • Skicka en blomma
Jag lyssnar på vad min läkare/naprapat säger och rättar mig efter det.

Jag är ledsen och kämpar stenhårt med att försöka hantera det som händer just nu, och med att hålla tankarna positiva, så gör det inte svårare för mig än det redan är.


Så vad är problemet då?

I måndags träffade jag Doktor Håkan, överläkare i neurologi på Sophiahemmet. Han konstaterade ganska snabbt att det med största sannolikhet är ett diskbråck i nacken, under kota sex eller om det möjligen var sju. Bilden ovan är mest till för att locka läsare till bloggen med lite naket, men nämnda kotor sitter eventuellt i området där jag pekar.

Vet du inte riktigt vad ett diskbråck är så förklaras det ganska bra här.

Idag var jag hos naprapat-Anna som gav mig en mer vardaglig/mänsklig bild av vad det innebär. Hon nämnde saker som att det är svårt att sova (really?), att smärtan kan komma och gå, jag kan ha bra och dåliga dagar, vara väldigt trött och ha svårt att koncentrera mig längre stunder. Igenkänning på allt det. Och skönt att höra att det är normalt. Vanligtvis läker diskbråcket ut av sig själv på allt från några veckor till ett par månader. Mina smärtstillande piller ska jag se som en vän, en hjälp, inte som en fiende.

Jag får och SKA träna, men jag ska göra det med respekt för kroppen. Jag är svag i vänster sida och kommer eventuellt att vara det tills diskbråcket är läkt, vilket sätter höstens outtalade mål i bassängen i ett nytt perspektiv. Det kommer vara svårt att genomföra riktiga kvalitetspass om det skulle vara så att jag under en längre tid bara har en helt fungerande arm. Men jag har tankar och idéer som gör att jag känner mig positiv, och jag försöker hålla fast vid dem.

söndag, oktober 09, 2016

Hässelbyloppet 2016

Mitt deltagande i Hässelbyloppet i år har varit en väldigt osäker historia med tanke på de två senaste veckornas debacle med först fötterna och sedan min skuldra.


Men nu var det ju faktiskt inte vilket lopp som helst. Det var DM, Demnertmästerskap, på 10 km. Inget man missar om det går att undvika. Mycket prestige.

I bilen på vägen mot Hässelby värkte min arm (! ja, värken har flyttat sig ner i armbågen/underarmen nu) värre än på länge och jag övervägde att trots allt inte starta, men det kändes bättre när jag kom igång och rörde på mig.

Jag hade tänkt igenom tre möjliga strategier för loppet:
  1. Köra enligt ursprungsplanen, att försöka komma under 50 minuter. (Osannolikt.)
  2. Ligga på en jämn, hög ansträngningsnivå men strunta i att titta på klockan. (Genomförbart.)
  3. Jogga runt helt utan klocka och med hyfsat låg ansträngning. (Klokt.)
Efter uppvärmning och intensiva inre förhandlingar landade jag på alternativ två.


Starten gick och jag lubbade iväg med en bra känsla. Första och enda gången jag bröt mot regeln att inte titta på klockan var efter första kilometern, bara för att få en känsla för vilket tempo jag faktiskt höll, och hur kroppen mådde i den farten. Under lopp matchar inte alltid känslan tempot på samma sätt som vid träning.

Redan efter två, tre kilometer började jag känna av de bristande förutsättningarna för loppet, men bestämde mig för att fortsätta trycka på fram till fem kilometer. Där skulle jag ge mig själv valet att bryta eller att kubba vidare. När jag kom dit efter höga 25 minuter blev jag förvånad över hur bra jag hade sprungit och bestämde mig för att fortsätta, trots att jag var väldigt trött.

Ny regel infördes. Jag skulle springa i mål. Inte gå. Aldrig gå. Fick sänka tempot ett par gånger och jag hade det tufft i uppförslöpan runt sju kilometer, men annars kändes andra halvan mentalt bättre än den första.


I efterhand skulle det visa sig bero på att jag sänkte tempot ganska rejält, från ett snitt på 5:10 min/km första fem till 5:30 min/km sista fem. Det finns ingenting att säga om det. Jag gjorde så gott jag kunde, och med tanke på vilka mentala spöken jag slogs emot i början så var det fantastiskt att orka hålla emot så länge.

När jag elegant girade undan för en spya i gräset där jag föll ihop i målet så var jag allra gladast över att ha slutfört loppet. Var inte jätteimponerad av min tid först, men ändrade mig snabbt.


53:23 är min tredje bästa tid på milen någonsin, och att prestera det samma vecka som jag varit fyra gånger på akuten är antingen fantastiskt eller fruktansvärt korkat. Tiden får utvisa vilket.

Mitt pekfinger och tumme domnade som vanligt men annars hade jag inte ont när jag sprang. Och jag hade inte ont efteråt, det kändes snarare väldigt, väldigt bra. Rör jag mig försvinner smärtan. Sitter jag stilla kommer den tillbaka.

Hur det gick i DM? Tackar som frågar. Trodde jag hade guldet som i en liten ask, men så kommer min sneaky man och visar någon slags toppform. Skit.

Guld: Jonas, 48:53
Silver: Sofia, 53:23
Brons: Marcus, 58:04
Utanför pallen: Göran, 1:09:04

lördag, oktober 08, 2016

På väg tillbaka


I onsdags fick jag fira födelsedag med bästa Sara. Hennes födelsedag alltså. Märkligt nog var det jag som fick en mjuk och fin massage av min ledsna rygg i present. Hemma i vardagsrummet dessutom!

Vill du också ha massage av Sara kan du boka det här. Sen åt vi lurre på Monrads.


Man kan lätt tro att jag har varit döende i veckan, men så är det inte. När jag sa det till Jonkan protesterade han dock och påstod att jag var på gränsen under nätterna i helgen, och det kan han väl kanske ha rätt i.

Men sedan jag fått anständig smärtlindring har jag varit trött men på benen. Har försökt gå promenader i lugn takt och fokusera på mental och fysisk återhämtning.


I torsdags och fredags innebar det att jag sov extremt länge. I fredags gick jag upp vid 14-tiden och kom ur morgonrocken först vid 16. De som känner mig förstår hur stort (och märkligt) det är.


Gav mig på ett mycket lugnt yogapass igår - Love yourself på doyogawithme.com, ett pass med bara lätt stretch och mycket mindfulness. Ett perfekt sätt att ta reda på statusen i min kropp. Konstaterade att styrkan i vänster skulderblad/axel är så gott som obefintlig och att jag var stel i utsidan av axeln.


Eftersom fyra olika läkare har gett mig fria händer att träna så mycket jag vill, förutsatt att det inte gör ont, så bestämde jag mig för att åka på simträningen med Human Ambition i Vårby simhall imorse.

Mina egna regler var att jag skulle genomföra passet utan att först ha tagit min morgonmedicin. Inte simma på smärtstillande och annat skit jag äter. Pillren fick istället följa med som godis efteråt och planen var att bara vara med på insimmet.


Två timmar senare var jag lyckligare än på länge. Jag kände INGENTING när jag simmade. Visst, jag var svag i vänsterarmen, men det gjorde inte ont. Inte ett enda armtag.

Jag simmade hela passet med fenor för att minska belastningen på armarna och jag la in extra vila och kortade ner delar av huvudserien till hälften, men fick ändå ihop 3000m på mina två timmar. Och jag var så jävla glad efteråt. Bättre smärtstillande effekt än alla piller i världen! Tjohoo!!