Jag är väldigt glad att jag bestämde mig för att åka till Tyskland och Rheinsberg, trots att det inte blev någon tävling för mig.
Det bästa med att köra lopp i Ötillö World Series är att jag kommer till obskyra små platser som jag aldrig någonsin skulle besökt annars. Rheinsberg, som ligger drygt en timmes bilresa från Berlin, är inget undantag. En jättesöt liten by med fantastisk natur runt omkring. Förmodligen ett riktigt paradis om somrarna, med ett slott som återuppbyggdes i mitten av 1700-talet som huvudattraktion.
Jag, Linda, Mattias och Johan kom dit på fredagskvällen och käkade middag på hotellet där Linda och Johan bodde. Med vår gemensamt perfekta skoltyska lyckades vi nästan lista ut menyn. Engelskakunskaperna hos byns invånare var kraftigt begränsade, liksom vår tyska.
Jag och Mattias bodde i en lägenhet knappt två kilometer utanför Rheinsberg, i något som hette Sarcon Hafendorf Rheinsberg. Vill närmast beskriva det som en semesterby på vatten, intill ett enormt hotell med spaanläggning och främst äldre gäster.
På lördagen åkte vi och hejade på sprintloppet. Naturen var verkligen precis som de beskrivit den i presentationen av loppet, med mjuka skogsvägar helt inramade av träd i sprakande färger. Jag ville så fruktansvärt gärna springa och simma där, men foten sa nej. Fortfarande svullen och öm.
På eftermiddagen var det race meeting och plötsligt hade Mattias blivit med ny teamie - Stefan, 54, en helt galen man som varit professionell ultralöpare/äventyrare i över 20 år. Han har kört alla lopp värda att nämna. Minst en gång. Lägg till 3xIronman Hawaii, 2xUltraman Hawaii och en deca triathlon (Ironmandistanserna x 10) i Mexico. Helt galen. Alltså HELT galen. Och supertrevlig.
Under briefingen framgick det att det skulle komma att bli ett kallt lopp, med vattentemperaturer på nedåt 10 grader och en lufttemperatur på 5-10 grader.
Att vinka av de andra vid bussarna som skulle ta dem till starten morgonen efter var tuffast på hela resan. Att inte få vara en del av den förväntan som rådde, att inte stå med en liten nervös klump i magen inför den kommande utmaningen. Inte känna vibrationerna i luften innan man är iväg. Det gjorde liksom ont.
Jag försökte hålla tankarna på kommande resor och mumlade "Maldiverna, Maldiverna, Maldiverna..." tyst för mig själv när jag gick tillbaka till bilen för att åka tillbaka till lägenheten och sova ytterligare en stund.
Hann aldrig ut på banan igen och heja innan Mattias hörde av sig och berättade att han och Stefan, 54, tillsammans med många andra lag, hade tvingats bryta loppet redan efter andra simningen pga kylan. Totalt var det 33% av de startande lagen som inte kom i mål.
Linda och Johan var INTE ett av dem. Så.jävla.grymma! Jag började nästan grina varje gång jag kollade liveresultaten och såg hur de passerade tidskontroll efter tidskontroll. Hur starka som helst! Är så imponerad! Firade bedriften med öl och charkbricka (med sedvanlig anmärkningsvärt långsam service) efter målgång och den avslutande prisceremonin/banketten.
Dagen efter åkte vi hem.
Landade i ett mörkt, regnigt och grått Stockholm, kom hem till ett tyst och tomt hus. Med ett diskbråck som gjorde sig till känna och min allmänt havererade kropp. Krasch.
Kontrasten mot dagarna innan, med många skratt, prat och umgänge 24-7 blev för stor och jag fick en omedelbar post-resedepression. Sådär som jag alltid fick när jag varit på ridläger som barn.
Försökte mota bort nedstämdheten med både yoga och simning, men det behövdes en hund, en make och en natt med riktigt bra sömn för att jag skulle kunna glänta på locket. Tar det som ett tecken på att resan verkligen var riktigt awesome, och att jag har haft det väldigt roligt.
Tack Mattias, Linda och Johan för att ni förgyllde mina dagar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar