Men nu var det ju faktiskt inte vilket lopp som helst. Det var DM, Demnertmästerskap, på 10 km. Inget man missar om det går att undvika. Mycket prestige.
I bilen på vägen mot Hässelby värkte min arm (! ja, värken har flyttat sig ner i armbågen/underarmen nu) värre än på länge och jag övervägde att trots allt inte starta, men det kändes bättre när jag kom igång och rörde på mig.
Jag hade tänkt igenom tre möjliga strategier för loppet:
- Köra enligt ursprungsplanen, att försöka komma under 50 minuter. (Osannolikt.)
- Ligga på en jämn, hög ansträngningsnivå men strunta i att titta på klockan. (Genomförbart.)
- Jogga runt helt utan klocka och med hyfsat låg ansträngning. (Klokt.)
Starten gick och jag lubbade iväg med en bra känsla. Första och enda gången jag bröt mot regeln att inte titta på klockan var efter första kilometern, bara för att få en känsla för vilket tempo jag faktiskt höll, och hur kroppen mådde i den farten. Under lopp matchar inte alltid känslan tempot på samma sätt som vid träning.
Redan efter två, tre kilometer började jag känna av de bristande förutsättningarna för loppet, men bestämde mig för att fortsätta trycka på fram till fem kilometer. Där skulle jag ge mig själv valet att bryta eller att kubba vidare. När jag kom dit efter höga 25 minuter blev jag förvånad över hur bra jag hade sprungit och bestämde mig för att fortsätta, trots att jag var väldigt trött.
Ny regel infördes. Jag skulle springa i mål. Inte gå. Aldrig gå. Fick sänka tempot ett par gånger och jag hade det tufft i uppförslöpan runt sju kilometer, men annars kändes andra halvan mentalt bättre än den första.
I efterhand skulle det visa sig bero på att jag sänkte tempot ganska rejält, från ett snitt på 5:10 min/km första fem till 5:30 min/km sista fem. Det finns ingenting att säga om det. Jag gjorde så gott jag kunde, och med tanke på vilka mentala spöken jag slogs emot i början så var det fantastiskt att orka hålla emot så länge.
När jag elegant girade undan för en spya i gräset där jag föll ihop i målet så var jag allra gladast över att ha slutfört loppet. Var inte jätteimponerad av min tid först, men ändrade mig snabbt.
53:23 är min tredje bästa tid på milen någonsin, och att prestera det samma vecka som jag varit fyra gånger på akuten är antingen fantastiskt eller fruktansvärt korkat. Tiden får utvisa vilket.
Mitt pekfinger och tumme domnade som vanligt men annars hade jag inte ont när jag sprang. Och jag hade inte ont efteråt, det kändes snarare väldigt, väldigt bra. Rör jag mig försvinner smärtan. Sitter jag stilla kommer den tillbaka.
Hur det gick i DM? Tackar som frågar. Trodde jag hade guldet som i en liten ask, men så kommer min sneaky man och visar någon slags toppform. Skit.
Guld: Jonas, 48:53
Silver: Sofia, 53:23
Brons: Marcus, 58:04
Utanför pallen: Göran, 1:09:04
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar