torsdag, mars 31, 2016

Den mentala biten

Nu när jag bestämt mig för att springa Premiärmilen på lördag och har Medleys Simutmaning att se fram emot nästa helg så har jag funderat en hel del på den psykiska biten kring tävlandet.

Inom löpning har jag alltid känt mig mentalt svag, pallar inget tryck alls. Det började med ett fiasko på Vårruset 200...5?..7? och sen har det liksom hängt kvar. Hässelbyloppet i höstas var ett genombrott och inför Premiärmilen på lördag känns det skitbra. Jag ska ha roligt och göra mitt bästa.


Just nu verkar jag befinna mig i någon slags god form, och jag har varit det så pass länge att självförtroendet har börjat växa. Känner mig för tillfället trygg i vad jag kan.

Det kommer alltid finnas människor, kompisar och främlingar, som är bättre än jag. Som är snabbare, snyggare, snällare, har längre ben eller vackrare sångröst, bättre teknik, högre lön, mindre mossa i gräsmattan och som kan stå emot chokladkakor med fyllning av nutella och dumlekola.

De kommer också finnas de som är sämre än jag. Jag kan inte tävla mot alla. Men jag kan anstränga mig för att vara bättre än mig själv. Det är konkret och tydligt. Jag kan kämpa för att utmana mig och kanske uppnå något jag inte klarat förut. Jag vet vilken enorm tillfredsställelse det kan ge.


Jag känner glädje inför att tävla. Tycker det ska bli så otroligt spännande att se vad jag kan prestera. Nu på lördag men framför allt under simutmaningen nästa lördag. Jag får välbehagsrysningar i kroppen av tanken på elektronisk tid, medtävlande och adrenalin i kombination med doften av klor.

Eva Marie skriver ofta bra saker om tävlingspsykologi på sin blogg. Till exempel "vad skulle du försöka dig på om du visste att du inte kunde misslyckas" eller om vikten av att fokusera på sig själv och sina uppgifter inför en tävling. Läs det!

Jag har visioner och drömmar som jag längtar efter att uppfylla i bassängen. Kanske når jag en bit på väg nästa lördag, kanske inte. Gör jag det inte nu så är det inte hela världen, då får jag träna mer så att jag klarar det nästa gång. Det kommer bli sjukt roligt!

tisdag, mars 29, 2016

Fukk mindfullness



Det är återhämtningsvecka för mig den här veckan, så tisdagskvällens simpass i Vasalundshallen med Theresia bestod i huvudsak av lek och plask. Och den ack så viktiga inledande fikan i receptionen.

Det är alltid roligt att simma med Theresia. Hon tränade på hardcore fjärilsövningar och jag kunde sno några av hennes tekniktips för ryggsim. Det var kul, men jag fick så mycket vatten i näsan att jag höll på att kräkas.

Jag har gjort egna pass för viloveckorna men jag har svårt att simma under så lösa boliner. Motivationen tryter och jag slarvar. Har inte alls samma glädje i vattnet och svårt med fokus. Känner mig inte utmanad utan vill mest bli klar. Tror dock att de här passen är bra att ha på repertoaren. Det är nu jag blir stark, snabb och taggad!

Har redan fått mina utmaningar för kommande två veckor och de känns så otroligt mycket mer inspirerande! Fukk mindfullness och att leva i nuet. Jag längtar framåt.

Nästa vecka är det kort och fort som gäller - uppladdning inför Medleys Simutmaning, part two.

Veckan efter det blir det lite av varje - distans, fart och trösklar. Kul, kul!

måndag, mars 28, 2016

Två saker


Idag hände två saker:

1. Jag anmälde mig till Premiärmilen.

Oövervinnerlig efter gårdagens succélöpning bestämde jag mig för att ändå springa loppet, trots att jag bara för någon vecka sedan slutgiltigt beslutat mig för att avstå. Häpp!

Jag har dessutom bestämt mig för att gå all in och se hur långt det räcker. Mitt självförtroende är på topp och jag vill slå mitt fabulösa rekord från Hässelbyloppet. Få ett nytt pb i MITT namn istället för ett lånat, som då. Heja mig!

2. Våren kom äntligen till stan.

Det gjorde att det blev en spontan grillpremiär i trädgården med öl och korv, ogräsrensning och allmänt lapande av sol. Så grymt härligt! Äntligen! Jonas byggde staket och gjöt plintar medan Reka gick runt och donade med andra viktiga saker.

Hann dessutom jobba, yoga, gå i skogen och fika på Gateau. Bra start på återhämtningsveckan.

söndag, mars 27, 2016

En gasell i Världens ände



Kolhydratladdad upp till öronen efter påskaftons alla godsaker gav jag mig ut på dagens långpass. Idag stod "fartökning" på schemat och jag bestämde mig för att testa mina gränser. Ställde in Garmin på 3 km uppvärmning, 15 km i 5:40-6:00-tempo och sedan nedvarvning. Tänkte försöka hålla mig i det övre spannet under fartökningen, men också vara okej med att jag kanske inte skulle klara det.

Jonas skjutsade mig till Vagnhärad och lagom tills jag var klar med uppvärmningen kom jag ut på raksträckan mot Trosa. Det är ett par kilometer spikrak väg där jag hade en lika spikrak motvind. DET BLÅSTE NÅT SÅ INÅT HELVETE och jag fick ta i ohemult mycket under löpningen.

Jag hatar när det blåser, har alltid gjort.


När jag fick svänga av mot Botvidsgården efter Tureholms slott blev det betydligt mindre vind men också bitvis mer kuperat. Vid det här laget hade jag kommit in i lunket och tuffade på i en sinnesjuk hastighet på strax över 5:40 min/km.

För mig är det oerhört snabbt. På ett långpass helt orimligt. Känslan i kroppen var dock suverän, men jag fick lägga mycket energi på att intala mig själv att jag skulle klara det där, att tempot inte alls var orimligt och att jag inte behövde stressa upp mig. Att läget, liksom ansträngningen, var helt under kontroll.


Även om jag kubbade på som en afrikansk gasell så vill jag under ett långpass aldrig ha mer bråttom än att jag hinner stanna och föreviga mig själv och omgivningen. Kunde samtidigt passa på att dricka och få i mig lite extra energi.


Jag hade kunnat fortsätta i det där 5:40-tempot längre än de planerade 15 kilometerna. Det var nästan svårt att slå av på farten för nedvarvningen. Så satans grym känsla! Så här snabbt har jag aldrig sprungit ett långpass. Som bäst sedan tidigare tror jag är ett snitt på 6:11 min/km. Sug på den.

Löpningen har för mig fått komma i andra hand sedan i höstas, och det verkar ha varit ett riktigt framgångsrecept. Även om vinden just idag var starkt emot mig, så har jag den ändå i ryggen.

Det går bra nu.

fredag, mars 25, 2016

Dubbla fartpass och våfflor


Igår sprang jag intervaller inspirerade av torsdagsmorgonens simpass. Tre minuter i typ tröskelfart med två minuter joggvila följt av två lite snabbare intervaller på en minut med lika lång gåvila emellan. Detta gjorde jag tre gånger. I solsken. Med jättekalla händer.

Sprang bra och kände mig stark. Dessutom var kombon mellan långa och korta intervaller, jogg- och gåvila riktigt grym.


Imorse gick jag upp svintidigt och drog till Vilundabadet. Det annars så tanttäta duschrummet ekade tomt och jag behövde bara dela de åtta banorna med en annan person.

Också dagens simpass, tema fart, var riktigt bra upplagt. Det bestod i stort sett bara av 25:or som byggdes upp från fart 2 till fart 5 med ökad vila. Kände hela tiden att jag hade kontroll och det var roligt varje gång jag fick höja farten. Dessutom gjorde jag det bra. Boost för självförtroendet och en perfekt avslutning innan återhämtningsveckan.


Det firades förstås med våffla. Påsken är en högst märklig företeelse med alla fjädrar, ägg och harar, men våffeldagen är helt rimlig tycker jag. Åtminstone så länge man inte känner att man måste begränsa sitt intag till just denna dag.

torsdag, mars 24, 2016

Alla coola katter sträcker tassen säger... MJAU





Jag var tvungen att ha många bilder i bloggen idag. Bilder som visar två coola pumor, tusen solkatter, glädje, fokus, dagens simpass och en härligt energisk simkompis.

Idag gjorde jag bra ifrån mig. Inte för att jag simmade snabbt utan för att jag simmade glatt. Att kroppen var lite trött och seg märkte jag på insimmet. Ändå tycker jag att jag lyckades peta upp farten duktigt under de snabba 25:orna och jag hade en fantastisk inställning (som om man nu skulle kunna ha annat under rådande, ovan nämnda, omständigheter) hela tiden.

Jag upplevde höstens fartträning som riktigt jobbig, både mentalt och fysiskt. Knäckande. Därför har jag känt mig lite orolig för hur det ska gå den här gången, nu när det kommer in serier i högre tempo i träningen igen.

Men jag tycker simfröken har lyckats väldigt bra med upplägget i de här första passen. Känns som att han har smugit in fart 4 på ett sätt som gör att det känns hanterbart och får mig att bli väl till mods. Ingen klump i magen.

Bygga självförtroende för fart 4 är vad jag behöver och det fick jag göra idag.

Imorgon blir det ett nytt försök. Passet ser jobbigt, men också överkomligt, ut. Sista simpasset innan viloveckan. Behöver vilan nu. Förhoppningsvis gör den underverk.

onsdag, mars 23, 2016

Nyslipad japansk kniv


Jag var allt lite spänd och nervös inför dagens träning med Hasse i Vilundabadet. Jag har lyckats bygga upp en svit på ungefär fyrtio tusen miljarder PT-pass där jag har simmat sjukt mycket bättre än jag vågat hoppas, och det gör att jag nu har börjat känna en viss press inför passen. Vill ju inte bryta sviten.

Men det gjorde jag inte. Nepp, idag var jag återigen vass som en nyslipad japansk kniv.

Uppvärmningen på tio minuter skedde under eget ansvar medan dagens testserie var utannonserad sedan länge: 4x100 start 2:15, 4x50 start 1:30 och 4x25 start 1:00.

Jag kan inte minnas att jag, utom vid något enstaka tillfälle, lyckats simma mig till riktigt bra tider i Vilundabadet förut. Det finns andra skäl till att jag gillar den bassängen. Men Hasse påstod att den var erkänt snabb, och jag tänkte att det i så fall var dags för poolen att bekänna färg. Jag flyttade helt enkelt ansvaret för min prestation till vattnet. Kanske borde göra det oftare?

4x100: 1.34.0, 1.34.5, 1.33.0, 1.34.0
4x50: 40.0, 40.5, 41, 40.5
4x25: 17.23, 17.18, 17.59, 17.52

Jävligt bra tider, eller hur! Sjukt vad det har gått framåt för mig på senaste tiden. Så fantastiskt roligt!

Det finns säkert flera anledningar till det, men jag vill tro att det är upplägget vi kört under våren med långsiktig planering och veckocykler som främst ligger bakom. Passar mig, mitt korta attention span och mina förutfattade meningar utmärkt. Varje träningspass är en ny chans, ett oskrivet blad. Inget att jämföra med.

Avslutade dagens pass med att träna startdyk. Från riktiga startpallar, inte småklumparna i Vasalund.

Jag dök, Hasse filmade, jag förmedlade hur det kändes och sedan tittade vi på filmen och Hasse berättade vad som var bra och vad som kunde förbättras. Samtidigt försökte jag mappa det jag hörde och såg mot känslan jag hade när jag dök. Väldigt bra sak att göra.

Det är mycket som är krångligt och frustrerande med startdyk, men jag fick några bra tips att jobba vidare med, och jag tyckte att jag fick till ett par starter med lite mer power än tidigare.

När Simfröken avslutade passet belönades jag med kvarsittning och 20 extra dyk.

Så fort Hasse lämnat lokalen hoppade det dock in en vikarie i form av en man som simmade på banan bredvid. I all vänlighet gav han mig sina bästa tips, kollade hur det såg ut under vattnet och kom med flertalet rekommendationer. Simmare är verkligen ett hyggligt släkte. Så hjälpsamma!

Några av dyken blev bra och något enstaka kändes rent av fantastiskt. Ganska många blev dock mindre bra, vilket syntes på rodnaden på bröst/mage och lår när jag var klar. Men det går ändå framåt, det gäller att komma ihåg det. För bara ett år sedan fick jag psykbryt av enbart tanken på att hoppa i vattnet med huvudet först.


"Bra skjuts och höjd."


"Bra ring."


"Benplask."

tisdag, mars 22, 2016

Nytt rekord på 200m


Igår efter simskolan bjöd Johanna på värsta goda bullarna för att fira att jag slog nytt rekord på 200 meter! Ja, och så fyllde hon år också. OCH simmade till sig själv ett nytt personbästa som present. Grattis!

Jag simmade på 3:14 och är oväntat lite upprymd över den tiden. Första hundringen på 1:35 och andra på 1:39 är ju kalasbra, men jag kände när jag gick i mål att jag nog borde kunnat ge lite till. Vågat gå ut lite hårdare men ändå hållit ihop det på slutet. Det som tog emot mest var mjölksyran jag fick i vaderna.

För FUKK vilken träningsvärk jag har. Höll på att inte kunna ta mig ner för trappan från övervåningen imorse. Å andra sidan... det krävdes i runda slängar 200 steg för att komma upp för backen i söndags. På tå. Gånger tio. Det blir 2000 tåhävningar, plus 1250 trappsteg. Jag förstår att vaderna gråter.

Men åter till poolen. Tänker att så länge jag kan hålla på så här och kapa mitt personbästa med flera sekunder varje gång så har jag mycket kvar att ge. Jag är fortfarande nybörjare. Det är en härlig känsla! Mitt nästa delmål på tvåhundringen är att komma under tre minuter.

Ikväll blir det ingen simning eftersom det ena av veckans två pass enligt Hasse "riskerar att fukka upp mig mentalt" (true story) och det andra innehåller startträning, vilket jag hoppas få lite tips inför under morgondagens pt-pass.

Ps. Vädret. Inte okej. Avgå.

måndag, mars 21, 2016

Trött med träningsvärk


Det var väl egentligen helt väntat att jag skulle få träningsvärk idag. I vaderna. Och jag antar att den där allmänna trötthetskänslan som gör att jag endast orkar förflytta mig framåt i sakta mak också är på sin plats. Det är uppenbarligen jobbigare att springa högt än långt. Jobbstress som komplement är inte positivt.

Ikväll ska vi simma 200 meter på tid på simskolan. Då vill jag ju förstås briljera och slå rekord.

Heja Sofia. Kämpa kroppen!

söndag, mars 20, 2016

Stairway to heaven



Vilket sjukt bra backlångpass det blev idag!

Upprepade för mig själv hela morgonen hur kul det skulle bli att springa, och hoppades att jag inte skulle förstå den drypande ironin. Hade i slutändan inte jättesvårt att komma iväg trots att jag var ensam även idag, så jag lyckades nog lura mig själv en aning i alla fall.

Jontan släppte mig och Räserkatten vid Rösjöbadet och därifrån sprang vi till Väsjöbacken, den sidan där hopptornen ligger. Här var det helt snöfritt i backen - perfekt!



Gick fem vändor upp till toppen där jag och Reka gjorde high five i kanten på skidbacken. Det var för brant för att springa vare sig uppför eller nedför, men bet fruktansvärt bra i benen ändå.

Sen sprang jag runt Väsjökullen, 2 km, och gjorde om samma procedur i backen en gång till. Mot slutet av de andra fem vändorna började till och med Reka krokna.

Sprang ytterligare ett varv runt kullen och avslutade med fem vändor i trappan. 250 steg upp, 250 steg ner. Gånger fem. Riktigt bra träning inför de 4444 trappstegen i Flörli som jag och Lindad kommer möta under Rockman Swimrun i augusti. Benen skakade en smula sista gången jag gick ner.

Sprang sedan de sju kilometerna hem till väntande pyttipanna med ägg.


Totalt blev passet på två och en halv timme, 17 kilometer långt, 700 höjdmeter och med ett rafflande kilometersnitt på 9 minuter. Riktigt bra.

Sprang ovanligt fort under löpsträckorna, trots att jag är emot det. Långpass ska vara dödslugna, men ibland slår känslan av att jag är ball och häftig om jag kan springa långpass i ett snabbare tempo över.

Blir alltid lite arg på mig själv när jag gör så, men jag blir nyfiken på hur länge jag kan springa i den farten och fortfarande känna mig så förhållandevis opåverkad. Det flöt liksom bara på idag och det var grymt. Tydligen är champagne, kött och rödvin det som kickar igång den här kroppen.

lördag, mars 19, 2016

Kent



Det finns de som säger att kärlek är så enkelt, antingen har man den eller så har man inte.
Och plötsligt står du där övergiven i regnet, en fot i graven bland syrener och studenter...

Min relation till Kent började på Tantogården för i runda slängar 20 år sedan. Jag och mina homegirls hängde där och lyssnade på band. Ett av dem var Kent. Ett par av mina vänner var helt starstruck och gick på efterfest med några av killarna i bandet, medan jag inte alls fattade grejen. Jag har partajat med "Plexiglas-Pär" Lindholm (som gav Kent deras första skivkontrakt) på Kos. Fattade fortfarande inte.

Det tog några år till innan Verkligen kom ikapp mig. Sen var jag såld.

Sedan dess har jag lyssnat mycket, mycket på Kent. Jag har klätt mig i vitt och gått på konserter. Mitt hjärta har klappat i takt med musiken. Jag har dansat och gråtit till fantastiska texter som träffat mig som ett slag i ansiktet, och skulle man kunna ligga med en röst så skulle jag göra det med Jocke Berg's.

Nu går Kent i graven. Kanske onödigt dramatiskt, men likväl oerhört sorgligt. Ett album till. En konsert. Jag har biljett.

Tack som fan!

fredag, mars 18, 2016

Huvudet högt


Jag är väldigt glad att jag valde bort sovmorgon och Vilundabadet idag, till förmån för att få hänga med Theresia och Henke i Vasalundshallen... innan jobbet. När åskmolnen drog in över min bana var de som solkatterna som glittrande i vattnet. En strimma ljus i tillvaron. Skratt. Det behövde jag.

Idag kändes nämligen träningen inte bra. Simmade korta intervaller, 3x(8x50) med start 1:00, och var inte alls så där fräsigt snabb som jag såg framför mig att jag skulle vara. Och eftersom jag inte var fräsigt snabb så fick jag heller ingen vila att tala om. Helvete vad jobbigt.

Jag säger inte att jag gjorde det, men det skulle kunnat vara så att jag tänkte, och sa, saker i stil med:

  • Jag hatar min simfröken. (Nej, det gör jag verkligen inte.)
  • Jag hatar att jag inte klarar av uppgiften. (Fast, det gjorde jag ju!)
  • Jag hatar att simma och jag ska lägga av. (Nej, det ska jag förstås inte.)

Jag kan måhända ha överreagerat lite, men jag blev besviken över att jag inte var bättre.

Men som Henke så klokt sa, så måste man komma ihåg att allting runt omkring, inte bara annan träning, faktiskt påverkar prestationen i bassängen. Jag har ett liv utanför simning, löpning, gym och yoga (chocken, min vardag rymmer mer än vad du får se på bloggen) som påverkar allt jag gör. Den här veckan har det varit mycket annat, med sena kvällar och massor av stress på jobbet.

Och med facit i hand, nu när jag har lugnat ner mig lite, så var jag faktiskt rätt grym.

Det var första gången jag körde fler än 6x50 meter med start 1:00, och fast jag ville så vek jag inte ner mig. Jag kanske simmade långsammare än jag önskat, men jag startade varje fukking minut, 3x8 gånger, trots skenande puls och syrebrist. Trots att hela huvudet och kroppen skrek NEEEEEEJ. Trots att den inneboende slöfocken i mig regelbundet presenterade idén att förlänga starttiden.

Jag kanske fortfarande är lite sur, men jag kan i alla fall hålla huvudet högt. Och trösta mig med Ben&Jerry.

8x50m ss: 46, 47, 48, 48, 49, 50, 49, 50
8x50m ss: 48, 49, 50, 50, 50, 50, 50, 50
8x50m pd: 44, 43, 43, 44, 44, 45, 44, 44

torsdag, mars 17, 2016

4x4 och framsteg


Vart jag än tittar plötsligt så ser jag folk som basunerar ut att de springer 4x4-intervaller. Björgenintervaller. Norska intervaller. Pappa. Johannes. Och alla andra vad det verkar.

Jag försökte läsa på lite om vad som är så magiskt med dessa intervaller men det blev för tråkigt så jag stack ut och sprang istället. Jag är i alla fall inte dummare än att jag förstår att 16 är bättre än 0. Minuter alltså. Med tre minuter joggvila mellan varje intervall.

Solen sken lite och det var så där lagom jobbigt att jag inte ville dö riktigt förrän på slutet. Tyckte jag hittade rätt tempo. Sen gick jag hem och stretchade ordentligt, apropå det här med att jobba upp rörligheten, som jag var inne på härom dagen.


Här är ännu en position där det skett stora framsteg. När jag började med yoga för ett antal år sedan så kunde jag inte nå längre än till strax nedanför knäna när jag stod framåtböjd. Och jag minns när jag precis kunde börja toucha golvet med fingertopparna.

Oavsett vad jag ägnar mig åt så är det alltid framstegen och utvecklingen som driver mig framåt. Som peppar mig att fortsätta. Att dokumentera och analysera är det bästa jag vet.

onsdag, mars 16, 2016

Vattenkramare


Det är så jäkla roligt att simma. Igår kväll också. Hade ett trevligt litet teknikpass som passade perfekt att följa upp måndagens fyrverkeri med. Som vanligt med bästa brudarna, och igår dessutom förstärkta av en extra Sofia (som tyvärr inte kom med på bilden).

Jag kramades med vattnet i en timme och kände mig mycket lycklig. Fortfarande hög på min tidigare insats.

Tajmade tyvärr hemfärden exakt med när derbyt mellan AIK och Hammarby slutade på Friends, och fick krypa fram med bilen i ett hav av folk som var exakt överallt och inte brydde sig ett smul om huruvida jag tänkte köra över dem eller inte. Det var faktiskt helt sjukt läskigt. Dessutom vet man ju inte var man har sånt därnt fotbollsfolk... hooligans.


Hela förmiddagen idag längtade jag efter att få gå och simma långa intervaller. Jag vet. Jag har tappat det.

När det närmade sig lunch blev det pga anledning orimligt stressigt på jobbet och den där fina längtan försvann.

Åkte förstås ändå till Vilunda och körde mitt pass, men det gick sådär. Huvudserien var 8x200 meter i fart 3, varav andra hälften med paddlar och dolme.

Andra tvåhundringen simmade jag för långt. Teknikens fel. Tittade på väggklockan efter 100 meter och fick inte ihop det. Tiden stämde inte. Tittade igen efter 50 till och hade ingen aning om hur långt jag simmat. Tittade på Garmin som sa att jag hade 100 kvar. Slutade på 250 meter istället. Bah. Skulle litat på mig själv istället för på alla klockor.

Generellt kändes det ganska segt och långsamt idag. Besviken? Mja... kanske inte så farligt. Det är som det är.

1-4x200 ss start 4:15: 3:34, 4:32, 3:36, 3:37
5-8x200 pd start 4:00: 3:14, 3:12, 3:11, 3:13

Garmin hade förresten en extremt dålig dag idag. Tror inte den visade rätt distans en enda gång. WTF har hänt?

tisdag, mars 15, 2016

Kortare bassäng än vanligt?


Jag är en jävla stjärna! No kidding!

Igår på simskolan simmade jag så bra att jag fortfarande är i chock. Jag kunde knappt sova i natt för att jag var alldeles uppspelt. Jag ÄLSKAR medvind. Jag kämpar hårt och tycker själv att jag är SÅ värd att det går bra.

När den första av sju hundringar landade på strax under 1:38 så var jag förvånad över att det gått så fort. Trodde inte jag skulle kunna hålla det tempot fler hundringar. Alla på banan simmade fort och mumlade till varandra att det nog gick lite väl.... kanske...

Men sen ökade vi. I alla fall jag. Tror bassängen var kortare än vanligt igår. Vattnet tunnare.

7x100 start 2:15: 1:37:8, 1:36:1, 1:36:4, 1:36:0, 1:36:1, 1:36:1, 1:36:1

Wohoo! Som en klocka. Som en chef. Som en, som en, som... som JAG! Hurra!!!!


Följde upp gårdagens succé med ett bra styrke- och rörlighetspass i gymmet med pappan imorse. För att hålla axeln och bålen i schack, bli stark som en björn och vig som en katt.

I början av november förra året noterade jag det skiljde otroligt mycket i rörlighet mellan min högra och vänstra sida. Tänkte att det kanske var en av anledningarna till att jag hade ont i högeraxeln när jag simmade.

Sedan dess har jag stretchat enligt nedanstående bilder efter i princip varje simpass. Och gympass. Och efter en del löppass. Och under några yogapass. I början med en strumpa mellan händerna för att nå. Sedan utan. Ett evigt stretchande. Har det betalat sig? Ja.

Ännu en anledning till att mungiporna är fastkrokade i öronen idag.

Rörlighet idag.


Rörlighet i november 2015

söndag, mars 13, 2016

Motorväg, asfalt och betong


Det var svårt att komma iväg på långpass imorse. Känslan av att stå inför ett pass på 25 km är ungefär som att befinna sig vid foten av Mount Blanc - Sveriges högsta berg (näj, näj, näj) och veta att man ska upp till toppen.


Fokuserade på hur jätteroligt (!) det skulle bli att springa en ny runda, och kom äntligen iväg.

Som grädde på moset strulade mobilen omedelbart och tappade batteri i en farlig fart - gick från fulladdad till 48% på tio minuter. Långpass ensam, utan musik? Never in my life. Stängde av allt utom Spotify och räddade situationen.

Min nya runda gick runt Edsviken, men i en större lov än vanligt. Hade mappat upp rundan på hitta.se innan, så att jag skulle få ihop min planerade distans. Det finns inget värre än att behöva lägga till en extra knix när man tror att man är på väg hem.

Denna exotiskt vackra, icke sjönära, runda bestod av väldigt mycket asfalt, stora vägar och betong, förutom en minimal sträcka då jag passerade Ursvik och sprang en bit på extremen. Men motorvägar har också sin charm... typ.



Det gick faktiskt oväntat bra idag. Jag hade några rejäla dippar, men då sänkte jag tempot, alternativt promenerade, en bit och stoppade i mig mer energi. Drack vatten. Och sen skubbade jag vidare.

Tyvärr var jag, trots mina förberedelser, ändå tvungen att lägga till en extra omväg på slutet, men det gjorde att jag skrapade ihop 26 stolta kilometer. Detta i ett ovanligt högt medeltempo, med låg snittpuls men tyvärr även med låg kadens.

lördag, mars 12, 2016

Känslig för hästar



Jag mätte min puls inatt, för att det verkade kul och för att få reda på min vilopuls. Pulsbandet gled lite och tappade mottagningen några gånger, men pulsen var i alla fall nere på 46-47 på morgonkvisten när jag vaknade.

Garmin rekommenderade mig fem timmars återhämtning efter natten, så när jag gått morgonpromenad med Lilla Tratt och ätit frukost så la jag mig på soffan och kollade på en hästfilm av typen "flicka räddar dödsdömd pålle och gör till champion". Grinade hejdlöst. Jag är väldigt känslig för hästar.




När jag torkat tårarna drog jag till Vaxholm och åt lunch med Gunnika och Diesel. Sen gick vi en lång, skön promenad på Bogesund. Det enda vi saknade var medhavd fika.

En typiskt bra vilolördag.

fredag, mars 11, 2016

Tanttrosor och pulstoppar

En helt vanlig tantfredag i Vilunda:

Drar på mig mina sexy småbyxor av stringmodell och känner hur tanterna som sitter precis bakom tittar på mig. Sedan utspelar sig följande underbara:

Tant 1: Har du såna därna?
Tant 2: Näej, jag kör såna här!

Drar upp ett par HUGE leopardmönstrade trosor och visar.

Tant 2: De håller allt på plats!

Hehehe...

Innan dess simmade jag ett distanspass på 4200 meter enligt nedan.


Jag gillar såna här långa pass. Tycker om att ligga och nöta, speciellt när passet är så välkomponerat och omväxlande. Det blir aldrig tråkigt trots att det tar lite tid. Jag tar en sak i taget och har gott om tid att fokusera på olika teknikdetaljer och testa saker.

Idag använde jag min tamagotchi under de första fyra tvåhundringarna så att den pep efter 1:55, vilket var vad jag siktade att simma på i snitt per hundring. I det fallet gjorde TT:n alltså inte mer än att ersätta klockan på väggen, som jag annars hade kollat på. Bekvämt.


Jag har simmat med pulsband en gång förut men upplevde då att det hämmade andningen och var allmänt obekvämt, så sen sket jag i det. Tills idag, då det fick en ny chans, och det var inte alls lika obehagligt och störande som jag minns det.

Tycker pulskurvan är rätt intressant och slutet är snyggt. Pulsen håller sig inom rätt område för fart 2-simning (iaf enligt den uttömmande genomgång av farter och ansträngningsnivå som Simfröken en gång gjorde med mig) men sticker iväg upp så fort jag byter till ryggsim.

Om du klickar på bilden blir den större och du kan se pulstopparna vid "100 löst, ej frisim". Man kan även se att det är en liten men tydlig ökning av pulsen under andra halvan av mina 16x75m. Den uppmärksamme noterar omedelbart kopplingen mellan detta och inblandning av ryggsim.

Jag ser det inte som något negativt att pulsen går upp bara för att näsan gör det. Istället ser jag det som väldigt positivt att jag kan behålla en så förhållandevis låg puls under frisimmet.

Simning är rätt ballt. Och jävligt kul.

torsdag, mars 10, 2016

Envis som en åsna


Simningen i Vilundabadet igår var verkligen fruktansvärt jobbig. Medan jag surfade fram på ytan i tisdags, nästan puttad framåt av vattnet, så var känslan precis tvärt om under gårdagens pass. Motstånd. Knuffades bakåt.

Passet såg ut så här:

insim
8x100 f3, start 2:15
100 löst ej frisim
8x100 f3 paddlar+dolme, start 2:00
avbad

Satan vad jag slet. Jag var så trött! Och jag var så duktig. Så himla, jävla skitduktig!


Under de första hundringarna hade jag beepmojängen i mössan, den här gången för att ge mig info om jag höll rätt tempo eller inte. Jag ställde in den på 26 sekunder, vilket betydde att den trippelpep var 26:e sekund och mitt mål var att ha avverkat 25 meter + vändning på den tiden. Lite stressande, men ändå bra.

8x100m ss: 1:43, 1:42, 1:44, 1:43, 1:43, 1:43, 1:41, 1:44

Kände mig först besviken för att jag inte var snabbare, tills jag insåg att jag är fartblind och att ovanstående var helt sinnessjukt bra simmat för ett pass då känslan var så katastrofdålig från början till slut, och jag var fruktansvärt trött i armarna. Jä!


Under intervallerna med paddlar och dolme använde jag mina lite mindre, gröna paddlar de första fyra och de lite större gula under de sista fyra. Jag.var.så.trött. Och så jävla duktig.

8x100m pd: 1:35, 1:34, 1:36, 1:37, 1:37, 1:35, 1:35, 1:37

Satt först en stund i bubbelpoolen efter passet, och sedan en lång stund i bastun där jag mumlade för mig själv hur jävla grym jag var. Glöm känslan, minns kämpaglöden!

onsdag, mars 09, 2016

Simning med bästa brudarna



Maria simmade som vanligt så världsmästarsnabbt att hon inte ens hann fastna på bilden från gårdagens simträning i Vasalundshallen. Men hon var där. Jag var där. Theresia var där. Känslan var där. De där brudarna sprider så mycket glädje omkring sig!

Lattjade lite med min nya tempo trainer. Beep-tamagotchi. Efterlyste kom-igång-tips på Instagram och fick ett långt mejl från supersnälla Anna Rosén Rösiö på Simcoachen.se. Vilken fin människa som tog sig tid att skriva detta till mig, trots att vi inte ens känner varandra! Stort tack, Anna!

Hade skitfin feeling i vattnet igår, mycket bättre än i måndags. Ända till bensparken, 8x25m med platta. Så.jävla.tråkigt.att.simma.benspark. Uss!

Fick hjälp av Maria och Theresia att spana på mina fötter när jag maxade 12.5:or på slutet och juryn var enig om att mina fötter var över ytan och fladdrade under de första två, trots att jag aktivt försökte hålla nere dem. Intressant!

På följande längder minskade jag storleken på bensparken, men försökte ändå hålla en hyfsad frekvens, och då blev det tummen upp. Svårt att känna själv. Bra med kompisar!

Hade varit spännande med en jämförelse i tid på de båda varianterna. Känslan när jag höll fötterna på rätt sida ytan var obekväm och knasig. Ovan. Spänd. Mycket att jobba på där. Idag väntar dock tröskelhundringar! Pepp!