Inom löpning har jag alltid känt mig mentalt svag, pallar inget tryck alls. Det började med ett fiasko på Vårruset 200...5?..7? och sen har det liksom hängt kvar. Hässelbyloppet i höstas var ett genombrott och inför Premiärmilen på lördag känns det skitbra. Jag ska ha roligt och göra mitt bästa.
Just nu verkar jag befinna mig i någon slags god form, och jag har varit det så pass länge att självförtroendet har börjat växa. Känner mig för tillfället trygg i vad jag kan.
Det kommer alltid finnas människor, kompisar och främlingar, som är bättre än jag. Som är snabbare, snyggare, snällare, har längre ben eller vackrare sångröst, bättre teknik, högre lön, mindre mossa i gräsmattan och som kan stå emot chokladkakor med fyllning av nutella och dumlekola.
De kommer också finnas de som är sämre än jag. Jag kan inte tävla mot alla. Men jag kan anstränga mig för att vara bättre än mig själv. Det är konkret och tydligt. Jag kan kämpa för att utmana mig och kanske uppnå något jag inte klarat förut. Jag vet vilken enorm tillfredsställelse det kan ge.
Jag känner glädje inför att tävla. Tycker det ska bli så otroligt spännande att se vad jag kan prestera. Nu på lördag men framför allt under simutmaningen nästa lördag. Jag får välbehagsrysningar i kroppen av tanken på elektronisk tid, medtävlande och adrenalin i kombination med doften av klor.
Eva Marie skriver ofta bra saker om tävlingspsykologi på sin blogg. Till exempel "vad skulle du försöka dig på om du visste att du inte kunde misslyckas" eller om vikten av att fokusera på sig själv och sina uppgifter inför en tävling. Läs det!
Jag har visioner och drömmar som jag längtar efter att uppfylla i bassängen. Kanske når jag en bit på väg nästa lördag, kanske inte. Gör jag det inte nu så är det inte hela världen, då får jag träna mer så att jag klarar det nästa gång. Det kommer bli sjukt roligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar