Kent

Det finns de som säger att kärlek är så enkelt, antingen har man den eller så har man inte.
Och plötsligt står du där övergiven i regnet, en fot i graven bland syrener och studenter...

Min relation till Kent började på Tantogården för i runda slängar 20 år sedan. Jag och mina homegirls hängde där och lyssnade på band. Ett av dem var Kent. Ett par av mina vänner var helt starstruck och gick på efterfest med några av killarna i bandet, medan jag inte alls fattade grejen. Jag har partajat med "Plexiglas-Pär" Lindholm (som gav Kent deras första skivkontrakt) på Kos. Fattade fortfarande inte.

Det tog några år till innan Verkligen kom ikapp mig. Sen var jag såld.

Sedan dess har jag lyssnat mycket, mycket på Kent. Jag har klätt mig i vitt och gått på konserter. Mitt hjärta har klappat i takt med musiken. Jag har dansat och gråtit till fantastiska texter som träffat mig som ett slag i ansiktet, och skulle man kunna ligga med en röst så skulle jag göra det med Jocke Berg's.

Nu går Kent i graven. Kanske onödigt dramatiskt, men likväl oerhört sorgligt. Ett album till. En konsert. Jag har biljett.

Tack som fan!