Som jag nämnde redan i gårdagens inlägg så överåkte jag skidor under torsdagen. Följde med Entusiasterna till Angertal och tillbaka, vilket bjöd på några riktigt fina turer, men det blev lite mer skidor än planerat.
Idag skulle det vara sol så jag och pappan kämpade oss upp i backen för ett par åk. Också fina, men solen dök inte upp förrän vi lagt av. Typ vid 11-tiden.
Jag känner mig sorgsen över det här med skidåkningen. Vet inte var jag står. Vill så gärna att det ska vara roligt, vill längta efter att dra en ny repa i en ny backe, vill få halka in på en Alm med rosiga kinder och äta en välförtjänt lunch till ompaompa musik. Vill sitta högt upp på ett berg med solen i fejset och en öl i handen. Vill hänga med mina kompisar, leka och ha kul. Släntra in till bussen efter att liftarna stängt, dödstrött.
Och ändå så vill jag inte. När backarna är så fina som idag så är det roligt en kort stund, men det är inte varaktigt. Jag har tvingat mig upp i backen, jag har försökt ha en bra och positiv inställning men känslan infinner sig inte. Det går helt enkelt inte att tvinga mig till sånt jag innerst inne inte vill.
Avslutade istället sista eftermiddagen som jag gjort flera gånger förut här nere - på hotellets terass med solen i nyllet och en bok, den här gången Sista riket av Brandon Sanderson.
Imorgon rullar vi hemåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar