söndag, mars 22, 2020

State of emergency - påtvingad isolering till 11 april

Jag har idag varit innesluten i en vecka. En vecka som varit både helt normal och helt onormal.


Å ena sidan är allt som vanligt i vår lägenhet, med den stora skillnaden att jag inte får gå ut. Vi äter gott, dricker vin, ser på film, yogar och pluggar Duolingo. Jag har varit och slängt soporna en gång. Det är tillåtet. Vi har dessutom gått fyra varv runt huset två gånger senaste veckan, vilket inte är tillåtet.

Dani har varit och handlat mat två gånger men jag har valt att stanna hemma. Varför? För att inte verkligheten ska bli för påtaglig. Utanför affären köar man en och en, personalen delar ut plasthandskar, det är bara tillåtet att köpa två flaskor vatten per tillfälle och man håller avstånd till varandra i butiken. Jag förstår att det händer. Men det är inte samma sak att veta det som att uppleva det själv.


Jag och Dani har tur som har varandra. Tänker på alla ensamma som befinner sig i isolering...

Min oro över framtiden gror sig större för varje dag som går. Vad händer med världen? Med alla företag? Med jobben och människors ekonomi? Hur många kommer bli sjuka, hur många kommer dö? Vad händer med Danis jobb, med mig och mitt företag när det här är över? Kommer det att finnas något kvar?


Jag pratade med M&D via Messenger i morse och skrattade mycket. Skojade med Dani och skrattade ännu mer. Kände mig glad. Sedan fick jag veta att utegångsförbudet här är förlängt med 15 dagar till den 11 april - alltså tre veckor till - och all energi rann ur mig. Bröt ihop en smula.


Många har det värre än jag. I det stora hela har jag det fantastiskt. Jag åt amerikanska pannkakor till frukost. Vi har allt vi behöver. Vi får vara ute på balkongen. Men ändå. Det blev för mycket.



Samlade ihop mig och använde dagens yogapass för att släppa spänningarna och svettas ut oron. Det gick hyfsat. Hade inte lust att yoga men var glad att jag gjorde det. Passet var utmanande och jobbigt. En stor eloge till mi amor som tar sig igenom dessa pass på ett föredömligt sätt, trots att han inte har någon tidigare erfarenhet av yoga. Vi kommer vara superstarka gummimänniskor när vi släpps fria!


Igår klädde vi upp oss lite till middagen. Bytte tofflor mot finskor, rufsigt hår mot välkammat. På med make up och parfym. Ett litet men tappert försök att motarbeta totalt yttre förfall.


Jag hoppas de insatser man gör i Sverige räcker för att bromsa spridningen så att ni slipper husarrest. Njut av att kunna röra er fritt ute! Det är något jag alltid, alltid tagit för givet. Det är något de flesta av oss tar för givet. Nu finns inte den möjligheten här längre.

Ogreppbart, overkligt, olustigt.

onsdag, mars 18, 2020

Confinamiento - inneslutning

Vilken ovanlig, konstig och obehaglig situation världen befinner sig i.


Jag var i Sverige en vecka men hann ta mig tillbaka till Mallis lagom tills utegångsförbudet i landet började gälla. Ett och ett halvt dygn senare stängde de gränserna och då hade jag inte kunnat åka hem. Känner mig tacksam och lättad. Det är här jag vill vara nu.

Jag är inte i karantän eftersom jag inte är sjuk. Jag är i confinamiento, vilket enligt Google Translate betyder att jag är innesluten. En form av husarrest alltså.


Det är inte tillåtet att gå ut annat än för att gå till affären, jobbet, apoteket, hjälpa äldre eller gå ut med hunden. Detta gäller inledningsvis i två veckor men kan komma att förlängas. Olovlig utevistelse bötfälls med 600-600.000 euro och fängelse i upp till ett år. Det här är på riktigt. Polisen patrullerar stranden utanför oss.


En intressant iakttagelse är att även här hamstrar folk toapapper. Det är alltså en internationell företeelse. Vi har dock för tillfället så vi klarar oss, om någon är orolig.

Det känns som ganska stor skillnad mellan Spaniens och Sveriges agerande för att stoppa spridningen. Jag upplever att Sveriges regering är lite nonchalanta och inte tror att det ska drabba oss så hårt. För ett par veckor sedan hade Spanien bara några hundra smittade och nu eskalerar det i farlig fart. Men visst.... av 45 miljoner invånare är det inte så många sjuka. Så låt oss stanna vid det. Och jag skulle föredra om Sverige drog i handbromsen redan nu. Att bara några få % dör är en klen tröst för de som drabbas och dess anhöriga.

(Underbara titlar i den här playlisten)

Även om situationen är märklig så kan jag inte säga att jag lider nämnvärt av min inneslutning. Allt, inklusive Daniels arbetsplats, har stängt så vi är hemma tillsammans. Vet inte om jag någonsin varit inomhus i två veckor, och det har bara gått två dagar hittills, men det är väldigt mysigt.

Och jag känner mig trygg. Om jag bär på viruset kan jag inte smitta någon i riskzonen. Och jag kan heller inte bli smittad, även om jag inte är speciellt orolig över att bli sjuk själv.


Vi har påbörjat en 14 dagars yogautmaning på doyogawithme.com. Perfekt tillfälle! Två dagar, två pass och träningsvärken i axlarna är redan ett faktum!


För mitt företag är det förstås en smärre katastrof. Vi arrangerar resor för äldre och det är förstås inte direkt högtryck på bokningarna just nu. Men jag föredrar att tänka positivt och det kunde varit betydligt värre. Andra har det mycket jobbigare. Jag har stora förhoppningar om att vi tar oss igenom det här men jag föredrar om det inte drar ut på tiden.

Nyligen sålde jag bilen och satte in pengarna på min ISK. Känns inte jättekul nu. Men återigen, positiv thinking. Huset är också sålt men de pengarna har inte hunnits placeras i någon aktiefond med tråkig, nedåtgående kurva ännu. Win!


Många, men inte alla, tar det här på allvar och stannar hemma. Spelar in roliga filmer och skojar. Det är en bra approach som jag gillar. Det är viktigt att hålla humöret uppe och samtidigt göra som vi blir tillsagda.

Adapt and overcome!

torsdag, mars 12, 2020

Statusrapport



Jag har varit dålig på att blogga och det är una puta mierda eftersom jag vet hur mycket jag uppskattar att läsa gamla inlägg. Men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Mer än att livet är jävla bra.

På Mallorca lunkar det på. Det finns inte så mycket att berätta om, men vardagen är ändå så magnifik att den borde förmedlas. Jag ska bli bättre på att värna om det lilla, så att jag i framtiden kan få hjälp att minnas den här väldigt bra tiden i mitt liv.


Jag jobbar hemifrån på dagarna, ungefär halvtid. Jag trivs med det och jag trivs med mitt jobb. Jag hoppas att jag kommer att ha råd att fortsätta så här, men jag ska inte sticka under stol med att jag just nu är orolig för vilken skada Corona kan göra på företaget den närmsta tiden.



I läggan har vi balkong och vardagsrum mot skuggsidan av huset, och det är ganska kallt inomhus på dagarna. Men det gör det inte mindre härligt att kliva ut genom dörren och inse att det är sol, vindstilla och över 20 grader ute. Typ varje dag. Det möjliggör också mysiga kvällar framför öppna spisen.


Jag älskar att vara omgiven av berg. Jag är inte längre helt säker på att havet har störst dragningskraft på mig. Man ska inte underskatta kullarna. Jag går inte upp på dem så värst jätteofta men vetskapen om att jag kan är en skön kudde att luta sig mot.


Jag tyckte nog bättre om stranden vid Playa de Muro än här i Alcudia, utan att med det säga att jag inte gillar den som ligger utanför fönstret. Det är så jävla lyxigt att bara kunna gå ut och sätta sig i solen. Nu har de dessutom tagit bort allt sjögräs som flöt iland med stormen i januari, så stranden är riktigt fin igen. Perfekt att förlora i boccia på.


Simningen är ett litet smolk i bägaren. Jag har superlåg motivation för att utmana mig i vattnet. Saknar kompisar, saknar coach och saknar driv. Men jag saknar också endorfinerna som ett riktigt hårt och bra träningspass, eller varför inte ett pb, ger. Jag simmar, men ganska kort och väldigt ostrukturerat. Det är härligt, men inte med samma klös som tidigare. Jag antar att det är okej.

Min träning har alltid varit inriktad på att förbättra min tid i Vansbro, och jag har ännu inte bestämt mig för om jag fortfarande vill satsa på det eller bara åka dit, mysa med Karin och Matilda och simma utan målbild.


Dani fortsätter att leverera som pojkvän. Det har visat sig att det inte alltid är plättlätt att gå in i något nytt när båda har långa relationer bakom sig, men jag tycker vi löser det väldigt bra. Speciellt med tanke på den språkförbistring som finns, och som försvårar nyanser i kommunikationen.


Det blir dock bättre hela tiden. Han jobbar hårt med att utveckla sin engelska och jag kämpar vidare med min spanska. Nu, efter 212 dagar med Duolingo, har jag äntligen börjat få lära mig hur jag ska uttrycka saker i dåtid. Om jag bara hade någon spanjor som jag kunde öva på att prata med hade det varit perfekt...


Dani försöker även lära sig svenska. Det är enligt uppgift ett jävligt svårt språk, och för honom hade det förmodligen underlättat om jag hade kunnat åtminstone ett smul grammatik. Men det kan jag inte. Å andra sidan sprider sig antalet svenskar i hans omedelbara närhet i samma takt som Coronaviruset, så han kanske kan hitta någon annan som kan.


Övrig information är att jag har blivit rätt tjock. Beror på att all mat är god, i synnerhet den som Dani lagar, och att det alltid är sol och trevligt att sitta på uteservering och dricka öl/rosé/sangria.

Jag försöker åtgärda efter bästa förmåga, mest för att jag inte orkar köpa massa nya kläder. Vore bättre om jag kunde passa i de jag har.

söndag, januari 26, 2020

Hej nya livet!



Om du inte har hängt med riktigt i svängarna så kommer här en kort resumé:
Jag har dragit, puss hej. Bor på Mallorca nu, i Alcudia med Daniel.

Vägen till Mallis gick via Danis föräldrar i Zagrilla i Andalusien. Otroligt vacker plats!



Dani såg till att jag fick en maxad upplevelse. Vi turistade, firade Magic Kings (vilket egentligen kräver ett eget inlägg pga mängden tankar och frågor det genererade), handlade ekologiskt vin så lokalt att det saknade etikett, vandrade i bergen, smakade på oliver och apelsiner direkt från träden (rekommenderas ej) och åkte skridskor. Fikade och åt churros.


Jag fick såklart också träffa föräldrar, syskon, farbröder och mostrar. Det kindpussades vilt och jag fick massor av presenter, men ingen pratade engelska. Mina kunskaper i spanska kommer från ca 150 dagars studier i appen Duolingo. Jag kan tillräckligt mycket för att förstå att jag inte kan ett jävla jota.


Men alla var supersnälla och jag ansträngde mig verkligen för att säga det jag kunde på spanska. Inte vara feg. Danis pappa gjorde sitt bästa för att vidareutbilda mig och hans mamma tyckte nog mest att jag var söt när jag försökte säga något.


Jag är glad att jag har träffat Dani. Han bryter ner murar kring orimliga fack jag placerat mig själv i, han är rolig, snäll, otroligt lyhörd och omtänksam. Han är supersnygg och har stora bruna ögon med ögonfransar lika långa som de jag betalade 650 kr i månaden för att få. Han tar hand om mig och han lagar väldigt god mat.



Älskar varje sekund av det nya liv jag har. Faktum är att jag har svårt att förstå att allt det jag upplever nu är min vardag. Att jag inte behöver lämna det här. Att bo i Sverige är på vintern som att leva i en svartvit film.

Här är det färgfilm, även om det förstås kan vara kallt, regnigt och blåsigt. Men det är mycket ljusare.



Förra veckan drog en storm förbi med vindhastigheter upp till 25 m/s i byarna, och under två dagar var det svartvitt även här. Stranden är nu full av alger, bryggorna är sönderblåsta och en gammal båt ligger i strandkanten. Men nästa veckan förväntas det bli upp emot 20 grader. Färgen har återvänt och vi får svensk sommar i januari.


Jag känner stor tacksamhet över att jag har haft och har ett så bra liv. Ofta vill jag använda ordet tur men det handlar inte bara om det. Det är JAG som gjort det här möjligt. Jag kan inte styra över allt i livet, och jag har inte alltid kraften att göra de ändringar jag kanske borde, men i slutändan vet jag att jag själv är ansvarig för min egen lycka.


De flesta begränsningarna sitter i mitt huvud och ingen annanstans. Tar det stopp i en riktning är det bara att försöka hitta en ny, och kanske blir det bättre än man vågat drömma om...


Jag och Dani bor i en liten lägenhet ungefär 30 meter från stranden. Från balkongen ser man havet, bergen och palmer. Det är dessutom nära till simhallen/gymmet, mataffären och Alcudias restauranger. Jag älskar den här lägenheten även om den hittills inte varit helt problemfri.


Det första som hände när vi precis avslutat tre dagar av intensiv städning var att golvet sprack med ett brak. Men de vi hyr av har hittills varit toppen, alla problem vi påpekat har åtgärdats. Vi fick snabbt ett nytt golv. Och lägisen har AC, öppen spis och balkong. Och lite annat förstås.


En bra sak med livet här är kontrasten mellan solig sandstrand på dagen och att kura upp sig i soffan med filt, bok och tända ljus på kvällen. Det är vinter men inte på ett utmattande sätt, utan lagom mycket av allt.


Jag är barnsligt glad över att kunna kliva direkt ut i sanden när jag lämnar lägenheten. Att promenera längs vattnet efter jobbet i värmande solsken, kanske fika på en brygga, är en lyx som är svår att sätta ord på. Just nu är det lite extra bra, eftersom Dani är ledig.



Det är också häftigt att vara i princip ensam på stranden nu när jag vet hur det brukar se ut på somrarna. Och det är något speciellt med turkost vatten. Har alltid varit svag för det. Jag gillar inte att simma i saltvattnet, men färgen får min mage att göra små krumbukter av lycka.


Så... detta om detta.

Här är jag nu. Mitt bland soluppgångar, spanjorer och palmer. Vet fortfarande inte hur det hände. Känner ibland osäkerhet över vem jag är. Är rädd att jag ska vakna upp ur drömmen och att alla ska skratta åt mig för att jag trodde det här var på riktigt.


Men jag tänker också att allt det är rimliga tankar när en tidigare turbulent och oklar situation på ganska kort tid förvandlas till en solskenshistoria, bokstavligt talat. Kom gärna och hälsa på.

onsdag, januari 15, 2020

Camp Snowman 2019


Jag vill faktiskt säga några ord om Camp Snowman, även fast det kanske finns annat mer aktuellt som också förtjänar lite utrymme här.

Under 15 dagar i rad, från 21 december till 4 januari, simmade jag totalt 60.000 meter med Human Ambition i Vårby. Jag hade svinbra dagar och dåliga dagar, men jag simmade alla pass med massor av glädje!


Det absolut bästa tipset under campet fick jag från Karin. Hon påminde om att jag tappar armbågen i slutet av återföringen, oftast när jag blir trött. Har sett det här på film förut men inte tänkt mer på det. När Karin sa till mig började jag lägga mer fokus där och det gick otroligt mycket bättre!

Campet följdes upp av en veckas planerad vila/semester och en just nu pågående oplanerad förkylning som sätter stopp för min come back i bassängen.

Hur som helst - Camp Snowman 2019 enligt följande:


Camp Snowman #1
Konstaterade att jag simmar snabbare med band runt vristen än utan (kämpa bensparken) samt att jag blir mentalt knäckt av att simma med fallskärm. Mina grymt peppiga bansimpisar fick mig att fortsätta när jag ville lägga av. Tack för det Fredrik, Per, Einar och Lars-Erik!


Camp Snowman #2
Kort och jobbigt idag. Var snabbare än väntat men långsammare än önskat. Ibland hänger bensparken inte riktigt med i armarnas frekvens när jag simmar snabbt och då blir det orytmiskt och jobbigt. Men under passet idag fick jag känna stunder av väldigt fint flyt, när armar och ben faktiskt jobbade ihop. Roligt! Jag har så många saker jag kan förbättra i min simning, massor med potential! Det känns fantastiskt!


Camp Snowman #3
Sliten i kroppen efter gårdagens snabba 50:or. Det släppte efter ett tag och jag simmade bra, men hjärnan var fortfarande motvillig. Hade ändå roligt med Stina och Caroline på banan. Tack Micke för att du ordnar CS för oss! Ser fram emot tomtesim imorgon.


Camp Snowman #4
Ännu en episk morgon med Human Ambition i bassängen. Simmade 4100m som avslutades med 50m pf på sub 30. Yay! Julkänslan är noll men starten på dagen var perfekt. God Jul!


Camp Snowman #5
Att simma är roligt! I dagens pass ingick oväntade saker som underhållning på botten och att ducka för paddlar från banorna bredvid. Hade det riktigt tufft ett tag i början då det kändes som om jag simmade motströms, men jag slet på och den jobbiga känslan släppte. Tack Stina, Caroline och Daniel för positiv attityd och grymt fokus. Väl värd frullen nu!


Camp Snowman #6
Tjong i medaljongen, vilket pass!!! Utmanande och roligt som fan. Kolla vilket fokus jag har! Baam! Dagens 4k Medley Madness lämnade en helt grym känsla i kroppen. Är fortfarande hög som ett hus på endorfiner! Och svinnöjd med min simning. Roligtroligtroligt!!!


Camp Snowman #7
Grymt pass med vikariecoach Osama idag. Utmanande men genomförbart, omväxlande och jättekul! Fick bra tips på detaljer att träna vidare på i medleyn (I fjäril - huvudet ner och fötterna ihop). Av den massiva tröttheten jag kände i överkroppen igår märktes ingenting när jag väl hoppade i vattnet. Woop woop, träning är roligt!!!


Camp Snowman #8
Var en smula trulig idag och ville inte simma med fallskärmar, tic tocar och grejs. Ibland är det så. (Ofta när det kommer till fallskärmssimning faktiskt...) Så jag anpassade lite och så blev allt toppen ändå! Men idag behöver jag nog ta en liten tuppis om jag ska orka simma imorrn igen.


Camp Snowman #9
Bra laguppställning på träningen idag. Hade behövt vara lite fräschare i kroppen för att hänga med i det allmänna tempot men jag gjorde mitt bästa tills jag fick nog och gick upp. Nu ska jag försöka ladda om inför 100x100m imorgon.


Camp Snowman #10
100x100m - simfesten som i min värld alltid gått under namnet ”Lars Frölanders julafton”. Trots nio tuffa snowmanpass som uppladdning simmade jag snabbare än förra året och kände mig jättestark! Stort tack till superfokuserade och asgrymma simpisarna Caroline, Veronica och Per för high fives och glada tillrop. God Jul & Gott Nytt År Lars Frölander!


Camp Snowman #11
Bättre än oväntat, så kan man beskriva dagens pass med inslag av fart. Kunde klämma ut betydligt högre hastigheter än något tidigare pass under campet, trots de senaste tio dagarnas totalt 40k. Följde upp med traditionsenlig nyårslunch på Nytorget 6 med simpisarna. Gott Nytt År!


Camp Snowman #12
Pappa Göran illustrerar här min känsla i dagens pass på ett utmärkt sätt. Hade jag inte delat bana med bästbästa Karin, Stina och Sofia så hade jag sannolikt inte gnetat ihop 4600m. Men nu gjorde jag det.


Camp Snowman #13
Jag var sjukt stark idag, både mentalt och fysiskt. Detta trots att jag vaknade med kraftig mensvärk, acneattack i fejset och en önskan om att ligga i fosterställning i ett hörn resten av dagen. Simning hjälper mot allt! Tiden tog slut efter 5100m men jag hade massor av kraft kvar. Hoppas den infinner sig även imorgon.


Camp Snowman #14
Dagens framstående prestation bestod i att bli bra på bild, få vatten i näsan och överleva 4100m med Micke och Per i Vårby. Den fantastiska känslan från igår lyste tyvärr med sin frånvaro.


Camp Snowman #15
Tack Micke för 15 pass och totalt 60.000m. Tack alla simpisar som pushat, peppat, hejat på och fikat. Och en fet klapp på axeln till mig själv som simmade mig igenom alla dessa meter med en så himla grym inställning och attityd. Swim or die!