söndag, augusti 02, 2020

Jag kan se det



Jag älskar att se mig själv på bilder i mitt nya liv. Hur länge är förresten ett nytt liv nytt? 

På bilderna kan jag själv utan svårighet se hur det lyser om mig och jag känner mig oerhört vacker. Är det inte helt fantastiskt? Att Dani har en del i det är jag fullständigt övertygad om, eftersom han väldigt, väldigt ofta berättar how beautiful I am. Liksom bankar in det i min hjärna.

Men även andra saker har betydelse, som att jag känner mig uppskattad av mina vänner, lycklig i tillvaron med en livsstil som passar mig och att solen värmer varje dag. Vart jag än tittar ser jag saker som är storslaget fina, är det då inte rimligt att tro att jag också är det om jag befinner mig mitt i allt?


Jag väger ungefär 10 kilo mer än för ett år sedan och även om jag har dagar när jag inte älskar vad som hänt med vikten så tycker jag oftast att min kropp ser helt fantastisk ut. Något som kanske borde vara självklart alltid men är långt ifrån just det.

Trots att jag är tyngre än förr så går det betydligt lättare och också lite snabbare än väntat när jag springer. Den kravlösa löpningen får mig att må bra. Promenader i bergen och cykelturer får mig att må bra. Simningen får mig... trött. Det är kämpigt att ha tappat så mycket tempo men jag försöker hålla träningen kravlös och glädjefylld även i bassängen. Till slut så vänder det.


Jag känner ett stort behov av just kravlöshet i det mesta som jag gör faktiskt. Tror det är en bieffekt från de senaste årens kämpande, där jag ställde oerhört höga krav på mig själv - typ "Om jag bara blir lite bättre så kommer allt att ordna sig...". Det sliter. Och dessutom funkar ju livet inte ens så.

Nu blir jag dagligen påmind om att jag är jättebra, just exakt som jag är, och det är synnerligen angenämt. Som att glida ner i ett badkar fyllt med balsam för självkänslan.

söndag, juli 19, 2020

Hur är det på Mallorca nu? Egentligen?


Jag har blivit spanifierad. Omvänd, förändrad, pånyttfödd. Nä, kanske inte riktigt, men det är ett helt annorlunda tillvaro nu mot innan. En ny livsstil. En anpassning har skett och sker fortfarande till den.
  • Jag börjar nu äntligen, om än långsamt, lära mig att jag inte måste passa på att gå ut när det är soligt. För sol är det nästan alltid på Mallorca. Och är det inte soligt så är det oftast så varmt att man tror att det är soligt. Helt omvänd är jag dock inte. Det är fortfarande skönt när det regnar eftersom jag då med säkerhet vet att jag inte behöver gå ut och leka. Och regnet gör luften frisk och klar.
  • Även om det oftast är varmt är det då och då något kallare. Trots att folk ligger på stranden i bikini kan jag ibland känna att jag behöver ta på mig en liten tröja för att inte frysa när jag går ut. Typ om det är lite molnigt, kall vind och bara sådär 25 grader.
  • Jag har fått helt andra mattider än i Sverige. Hur det har kunnat hända är för mig en gåta, men ingen i hemmet riskerar att bli mördad trots att vi inte äter frukost före kl.10 vissa dagar. Det har hänt att lunchen inte landat i magen förrän vid kl. 15:30 och middag äter vi i princip aldrig före kl. 21. Och det är beroende av första punkten ovan. Här kan man njuta av sol och värme på stranden till sent och det känns helt enkelt orimligt att äta tidigare.
  • Jag har fått en skev prisbild. Det har gått så långt att jag tycker att allt som kostar över 20€ är upprörande dyrt. Oavsett var det är. Ett favoritvin vi hittat i affären kostar 2,85€. Ett sånt skulle antagligen inte vara drickbart i Sverige, om det ens gick att få tag på för det priset. Och kläder, inte nog med att det är billigt - det behövs knappt heller. Jag går främst i bikini ändå.
  • Jag tar med mig ALLT när jag går till stranden. Stor kylväska, parasoll, strandfilt, badhandduk, snacks och underhållning. Även när jag bara går 50 meter rakt ner från huset för att vara där en timme. Snart har jag förmodligen även med mig en solstol och ett bord.
  • Det här har nog ingenting med huruvida jag har blivit spanifierad eller inte att göra, men sedan jag flyttade hit har jag slutat längta bort. I Sverige kollade jag alltid efter resor, drömde om semestrar, palmer, turkosa hav och värme. Sånt som jag älskar. Sånt som finns här. Varför skulle jag vilja resa någon annanstans när jag redan bor mitt i paradiset? Att vara nöjd är skitlätt.
Detta om detta. Nu över till vädret. Eller, jag menar annat. Nu över till annat.


Det är ett par medmänniskor (tänk >5, kända och okända) som, sedan gränserna öppnades, har frågat mig hur situationen egentligen är på Mallorca? Törs man komma hit? Har affärer och restauranger öppet? Känns det tomt och ödsligt? Måste man ha munskydd jämt? Jag förstår att man vill veta och sannolikheten att man ska hitta bra information från spanska myndigheter är ungefär lika stor som den att trampa på en Fjärsing. Minimal, alltså.

För varje vecka blir det fler och fler turister. Det betyder att fler restauranger och fler affärer öppnar vartefter. Jämfört med under karantänen känns det smockfullt med folk nu, men jämfört med en vanlig sommar är det ganska tomt. De räknar med att ungefär 70% av butiker, hotell och restauranger kommer att öppna den här säsongen.


Häromdagen tvingades två av partygatorna i Magaluf och Palma stänga i minst två månader framöver på grund av att en stor grupp människor, främst engelsmän och tyskar, inte kunde uppföra sig. De hoppade på bilar, förde oväsen, bar inte munskydd och höll inte avstånd. Människors dumhet upphör aldrig att förvåna.

Sedan förra veckan är munskydd obligatoriskt att bära på alla allmänna platser utom på stranden, vid poolen, i naturen eller när man idrottar. Alla mindre detaljer kring detta är fortfarande oklara - t ex om en rask promenad räknas som idrott, om landsbygden räknas som natur osv. I Andalusien behöver de ha munskydd även på stranden, så i nuläget är jag tacksam över våra regler. Men jag skulle personligen inte åka hit på semester under de premisserna. Hellre vänta till nästa år.


Det är sjukt obekvämt med munskydd i värmen, så är det bara. Jag tror på att munskyddet kan hjälpa i stängda utrymmen, och jag har inget emot att bära det där. Däremot har jag synnerligen svårt att förstå vilken nytta det gör när jag promenerar utomhus i friska luften. Har inte läst någonting som tyder på att smittorisken skulle vara speciellt stor där, såvida vi inte pratar stora folksamlingar där man inte kan hålla avstånd från varandra. Men det spelar förstås ingen roll vad jag tror. Man får bara hoppas att beslutet kommer från någon som vet.


Spridningen av Covid-19 har ökat igen i Spanien och några områden, bland annat Barcelona, har obligatorisk eller rekommenderad lockdown igen. Även antalet fall på Mallis ökar. Jag känner mig ganska uppgiven. Men tanken på en ny karantänsituation är inte så obehaglig faktiskt. Det hade sina fördelar, framför allt när vi gick in i fas 1 och 2. Bäst var att jag fick vara med Dani hela dagarna. Det är tråkigare hemma utan honom.

onsdag, juni 17, 2020

Utflykter på Mallorca


Efter sju veckor i karantän lättade den spanska regeringen på restriktionerna och sedan dess har vi hunnit med en hel del utflykter, korta och långa. Joråasatteh...

Det första jag gjorde med min nyvunna frihet var att köpa en cykel, en Scott Sub Cross 40. Jag ville ha en cykel som lämpar sig för transport mellan olika platser och som funkar bra även i lätt terräng och på grusvägar. Är hittills mycket nöjd med min nya kompis Matador. Fast jag vill ändå vara tydlig med att jag fortfarande i huvudsak är emot all typ av cykling.

De första två veckorna av frihet fick vi bara vistas utomhus kl. 6-10 eller kl. 20-23, så vi passade på att utnyttja morgnarna, men efterhand har livet allt mer återgått till det normala.

12 maj - frukost vid Playa de S'illot

Jag och Dani packade frukosten och cyklade iväg till Playa de S'illot, vilket inkluderade backjävlar från helvetet. Sjukt jobbigt för en otränad kropp. Att sitta ner och ha picknick var vid den här tidpunkten olagligt, men det var ett helt fantastiskt lagbrott!

13 maj - på berg med Berg - Puig de Sant Marti

Äntligen fick jag gå i bergen, som jag längtat! Det var inte helt lagligt genomfört, men det var å andra sidan inte helt enkelt att reda ut reglementet. Det var nämligen tillåtet att träffa Sofia, men bara hemma eller på restaurang, inte utomhus. Det var lagligt att ta bilen för att besöka henne, men inte att åka samma sträcka för att motionera. Berget i sig låg för långt hemifrån för att det skulle vara lagligt att promenera dit, men om vi hade löptränat hade det varit tillåtet. Fast då inte tillsammans eftersom all motion utom promenader måste ske enskilt. En promenad fick inte vara längre än en timme men en löptur kunde vara hela det tillåtna spannet för att vistas utomhus, 06:00-10:00. Slutligen höll vi som synes inte det sociala avståndet på minst två meter. I övrigt en fantastisk utflykt.

15 maj - frukost i Alcanada

Det behöver inte alltid vara komplicerat. Vi packade frulle och hojade till Alcanada. På en liten stenstrand parkerade vi cyklarna och bredde ut våra handdukar, åt och tog en liten tuppis. Sen var det dags att åka hem innan utegångsförbudet som förvandlade alla, som inte var inomhus, till pumpor.

25 maj - vandring längs Camí de Cala Boquer

Efter ett tidigare försök, då med cyklar, på Camí de Cala Boquer i Pollença var vi nu tillbaka för att göra ett nytt försök till fots. Denna gång med vännerna Sofia och Emelie. Vi bjöds på en lätt, fin och lagom lång promenad genom en mäktig dalgång. Belöningen blev medhavd picknicklunch vid havet. Denna utflykt var helt laglig, då vi precis gått in i en ny post coronafas där nästan allt var tillåtet så länge vi hade munskydd på alla platser där vi inte kunde hålla minst två meters avstånd till människor vi inte bor ihop med. Fantastisk dag, även om vi fick några droppar regn på oss mot slutet.

29 maj - soluppgångsfrukost på Puig de Sant Martí

Den här gången tog jag och Daniel bilen upp på berget för att titta på soluppgången. Det var magiskt fint att se dagen gry och solen gå upp bakom bergen, samtidigt som vi åt frukost, slogs mot myggor och värmde oss med te. När klockan ringde 05:00 kändes inte utflykten som någon bra idé, men väl på berget var det såklart värt det. Otroligt vacker morgon. Efteråt åkte vi hem och fortsatte sova.

29 maj - vandring i Son Real

Samma dag som vi såg soluppgången hann vi med ytterligare en utflykt. Den andra gick till Son Real. Vi parkerade i Son Serra de Marina och promenerade längs havet till Can Picafort och tillbaka. Givetvis med stopp för medhavd picknicklunch och fika. Passerade ruiner, märkliga stenformationer, grottor, en antik begravningsplats och flertalet nakna, äldre män med stjärten i vädret.

30 maj - picknicklunch i Alcanada

Efter att ha varit i karantän så länge hade jag en enorm längtan efter att vistas utomhus i naturen, om så bara för en liten stund. En dag tog vi cyklarna till Alcanada och åt lunch. Medhavd, hemlagad tortilla, oliver, salmorejo och mitt spanska favoritbröd. Tystnad och vågskvalp. Helt underbart! 

2 juni - utflykt till Sa Calobra

Jag, Dani och Sofia åkte iväg på bilutflykt och spanade in Sa Calobra, Torrent de Pareis och Cala Tuent. Vi bjöds på makalösa vyer, dramatiska berg och opera på hög volym, slingrande vägar och bad i turkosglittrande hav. Mallorca är helt jävla amazing! Just nu är det dessutom extra tacksamt att njuta av dessa vackra platser, eftersom det är så gott som folktomt överallt.

13 juni - bilutflykt till Formentor och Cala sant Vicenc 

Besättningen på utflykten till Formentor bestod av mig, Dani, Emelie och Sofia. Vi höll på att blåsa bort på de två utsiktspunkterna vid Es Colomer, åt picknicklunch med getterna vid Cap de Formentor, förbannade de ynkliga molnen som skymde solen på Playa de Formentor och chillade, fikade, och badade vid Cala Sant Viçenc. Vi hade ingen tydlig plan för dagen, förutom mitt stående krav om att lyssna på opera när vi körde serpentinvägarna i bergen, utan det fick bli som det blev. Och det blev fantastiskt. Blev helt matt av alla storslagna vyer.

16 juni - vandring till Coll Baix

Att återvända till stranden Coll Baix hade stått på min önskelista länge. Jag, Dani, Sofia och Mats tog omvägen över lilla berget dit. En promenad på ca tre timmar och några hundra höjdmeter i stekande sol och lätt vind. Vi gnolade på Habanera från Carmen och njöt av vyerna över Alcudia och Pollenca. När vi klättrat sista biten ner till stranden blev vi mötta av Joan och kastade oss i havet för att kyla ner oss innan vi åt vår medhavda picknicklunch. Efter några timmar på stranden tog vi raka vägen hem, ca två timmars promenad, och firade med drinkar i hamnen. 

Jag älskar utflykterna på den här ön!

söndag, maj 10, 2020

Lättnader i restriktionerna

Efter 48 dagar i husarrest fick vi äntligen gå ut och motionera förra lördagen. Vi gick in i fas 0. Det var helt jävla underbart att vara nära havet, se soluppgången, känna dofterna och sanden mellan tårna igen. Allting kändes nytt men också så bekant att det var svårt att tro att det gått sju veckor sedan sist.



Vi har till och med simmat i havet. Trots att jag hatar saltvatten och blir illamående om vattnet inte här helt stilla så var den första simturen helt jävla ljuvlig! Obeskrivligt fin morgon.

Tiden vi får vara ute är dock fortfarande bunden av restriktioner som man kan ha synpunkter på rimligheten i.

Det är i dagsläget tillåtet att utföra aktiviteter utomhus kl. 6-10 ELLER kl. 20-23 om du är 14-70 år (det är jag). Det är tillåtet att promenera tillsammans med en person man bor tillsammans med, men högst en timme och max en kilometer från bostaden. Övrig sport får endast genomföras ensam, men i gengäld finns inga restriktioner på tid eller avstånd från hemmet, så länge man håller sig inom kommunen och inom angivet tidsspann. Det är inte tillåtet att sitta på stranden eller att bada, men sport är tillåtet i havet, om det sker individuellt.


Vi var ute redan innan kl. 7 på lördagsmorgonen och begick minst tre kriminella handlingar i form av regelbrott. En av de första sakerna som hände var dessutom att en kvinna bad oss ta en bild av henne på denna första dag i det nya livet. Under bråkdelen av en sekund genomgick vi båda en inre kris. Ta i främmande människas mobiltelefon? Inte hålla avståndet?

Att vi båda tvekade kan tyckas som en överreaktion men efter nästan 50 dagar i fängelse, där vi via nyheterna bland annat informerats om hur viktigt det är att desinficera sin mobil för att hindra smittspridning, är det långt ifrån uppenbart att bara säga ja och köra på som förut. Iallafall för mig. Jag har alltid tyckt att folk i allmänhet är idioter, och nu litar jag inte längre på någon. Dålig kombo. Kommer bli ohållbart i längden om jag inte jobbar på det.


Det tog ungefär fem dagar av "frihet" innan jag insåg att det vi fått var allt annat än just det. Och jag började känna mig förbannad. Tycker de tidsspann vi har är korkade. Är det inte sannolikt att folk annars spontant skulle sprida ut sitt motionerande under olika tider på dygnet? Så att det rentav skulle bli mindre trängsel? Jag vet inte. Men som det ser ut just nu är det helt tomt här utanför kl. 12-19 när det är utomhustid för barn under 14 år, och en jävla massa folk på de vuxnas tid. Men det är ju här, inte i exempelvis Madrid eller Barcelona.


Från och med imorgon lättas det ytterligare på restriktionerna, och vi går in i fas 1. Den här gången har de nya reglerna fått mig att bli synnerligen upprörd eftersom de är så U.R.B.O.T.A korkade. Nedanstående bild symboliserar mycket väl vad jag tycker om utvecklingen av landets restriktioner.


I allmänhet tycker jag att regler är lätta att följa när de framstår som meningsfulla och genomtänkta. Jag kanske inte alltid gillar dem, men jag kan ändå förstå och därför acceptera. Det kan jag inte nu och reagerar sålunda med att bli rosenrasande över hur något så dumt kan få gå igenom. Det kryper i kroppen.

Från och med imorgon får upp till 10 personer träffas och umgås. Det kan ske på restaurang, hemma eller ute. Man får åka upp till nio personer från samma hushåll i samma bil och affärer på under 400 kvm kan öppna utan att tidsbokning. Om man har flera bostäder i samma provins kan man nu åka mellan dem. Även restauranger/barer kan öppna sina utomhussektioner men med en maxkapacitet på 50% och minst två meter mellan borden. Även gästerna måste hålla ett säkerhetsavstånd på minst två meter mellan varandra. Sportcenter för individuella utomhusaktiviteter får också öppna, men havet förblir stängt för bad.


Du får besöka restauranger/barer över hela Mallorca och du får stanna där hur länge du vill. Inga restriktioner. MEN, tiderna för när du får sporta och promenera kvarstår. Du får alltså INTE gå ut och promenera under dagen, såvida du inte ska gå till en affär eller restaurang/bar. Då är det tillåtet. Du får INTE gå i bergen. Men du FÅR promenera hur långt och länge du vill om du lovar att du gör det för att du ska spendera pengar. Motion för hälsans skull är alltså fortfarande en strikt begränsad aktivitet. Hur kan det här vara rimligt?



Ovanstående klipp beskriver situationen på ett solklart sätt, det är väl investerade 3 minuter och 53 sekunder.

Jag är faktiskt upprörd på riktigt. Tiderna vi får vara ute duger inte för mig, de är inte bra nog och inte välmotiverade nog för att jag ska känna mig okej med situationen. Det är inte alltid det passar att få in all önskvärd motion innan kl. 10. Och det passar så gott som aldrig att få in något efter kl. 20. Och jag har svårt att acceptera att de låter mig gå ut när jag vill under förutsättning att jag köper saker.

Så summeringen blir att jag är förbannad, provocerad, ilsk och besviken. Jag vill mana till uppror.

måndag, april 20, 2020

Skit som måste ut

Det är lite svårt att vara Sofia just nu. Som att försöka hålla en fackla brinnande i spöregn. Kort sagt, ganska jättesvårt att hålla humöret uppe och se med tillförsikt på framtiden.


Om jobbet...
Att driva företag med inriktning på resor för pensionärer är ingen höjdare at the moment. Först var det privatpersoner och föreningar som avbokade sina resor till långt in på sommaren. Nu är det besöksmålen vi planerat att åka till som hör av sig och ställer in eftersom de inte tar sig igenom krisen. Det känns som att vi blir attackerade från två håll samtidigt. Hur fan ska man kunna planera för en storslagen come back då?

Positiv tanke: när folk börjar våga resa igen är vi beredda och vi siktar på en aningen yngre målgrupp än nu. En som inte har utegångsförbud och som kommer vara rejält sugna på att upptäcka Sverige.


Om inneslutningen...
Som grädde på moset vill den spanska regeringen fortsätta stänga in oss till den 9 maj. Eventuellt med några lättnader i restriktionerna, eventuellt med samma regler som nu. Jag.orkar.inte!

Positiv tanke: ytterligare två veckor med daglig yoga kommer att bygga en ännu starkare och smidigare kropp och det kommer ha gynnsam effekt på all kommande träning.


Om världsläget...
När jag tänker på att allt det som händer nu är på riktigt, att det inte är en dålig film där Kate Winslet dör redan i inledningen, så får jag lätt panik. Jag vill inte att det här ska vara den nya världen, jag tycke om den gamla. Har aldrig gillat förändring, åtminstone inte sådan som inte är självvald.

Positiv tanke: situationen har gett mig tid att reflektera över vad som är viktigt i mitt liv, vad jag saknar och vad jag vill göra mer av.


Om simträningen...
Det är 6 veckor sedan jag senast simmade. Och jag inser att det kommer dröja minst två veckor innan jag ens får bege mig till en simbassäng och förmodligen ännu fler veckor innan någon bassäng överhuvudtaget öppnar. Inte den uppladdning jag såg framför mig inför Vansbro, men det loppet kommer väl sannolikt ändå att ställas in precis som allt annat så...

Positiv tanke: jag har en enorm simbassäng med gratis entré 50 meter från dörren och våtdräkter till både mig och Dani. Dessutom har bassängen maximal frihetskänsla. Dags att börja gilla saltvatten.

Detta om detta. Behövde bara få det ur mig. Sånt händer.

fredag, april 17, 2020

Instängd i 34 dagar and counting...

Hej från inomhus!!!


Vilken game changer att Adam Alsing tragiskt avled i veckan. Må han vila i frid. Det är så mycket lättare att förstå "det läbbiga Coronaviruset" när någon som Adam dör - medelålders, intelligent och full av liv. Framför allt det sistnämnda. Långt ifrån den tidigare bilden om att bara äldre (som ändå snart ska dö) går under.


I början var jag inte orolig för att själv drabbas men nu är jag det. När jag läser om unga människor som ingående beskriver sjukdomsförloppet, och säger att det är det värsta de varit med om, blir jag livrädd. Jag blir bekymrad och ledsen över att mina föräldrar inte är försiktigare. Idag var jag själv i affären och blev skitnojig av att kassörskan snorade lite bakom sitt visir, bakom glasrutan till kassan.


På de spanska nyheterna berättade de om en anställd i en mataffär som kom hem efter jobbet och möttes av en lapp från grannskapet att hon inte längre var välkommen att bo kvar eftersom hon skulle sprida smitta. Liknande händer på andra platser. Sjuksköterskor, gynekologer, läkare, apotekare. Såna händelser får mig att känna att det här viruset trots allt gärna får radera ut en del av befolkningen. Jävla sophuvuden!!!


Min egen lilla obetydliga vardag fortsätter som vanligt. Det är märkligt hur snabbt dagarna passerar. Och situationen fortsätter att vara superhärlig, med den enda lilla detaljen att jag inte är la puta jefa över mitt liv.


Vi har målat utemöbler...


... utfört styrketräning (vilket medförde svår träningsvärk)...


... hittat en ny favoritplats med solsken hela eftermiddagarna...


... förstärkt säkerheten i hemmet för att få stopp på den okontrollerade virusspridningen...


... samt firat en synnerligen otraditionell, men trevlig, påsk.


I teorin har vi nio dagar kvar av isoleringen. Jag hoppas att det kan bli någon liten lättnad i restriktionerna därefter, men det är inte helt osannolikt att de förlänger med samma regler som nu. Vi vet inte det i dagsläget.


Jag saknar skogen och bergen oerhört mycket. Det sprider sig som en galen längtan i bröstet och i magen. Frustration! Jag vill gå ut!!!

Det gjorde jag visserligen idag, men promenaden till mataffären tar ungefär tre minuter, så det är inget att hetsa upp sig över. Blev helt överrumplad av alla dofter under denna korta promenad. Det luktade vår, eller kanske sommar, och blommor. Värme, minnen och lycka. Doftvariationen är förstås även den begränsad när man är på samma plats hela tiden men det är inget man tänker på.

tisdag, april 07, 2020

Vecka 3 av 6 - blursday the fortyteenth of Maprilay


Jag är otroligt dagvill. Förra tisdagen var jag så säker på att det var just tisdag att jag hade kunnat skära av min högra arm. Men jag hade tydligen fel. Inte ens när Dani visade, både på sin telefon och sitt aktivitetsband, att det var onsdag trodde jag honom. Tänkte att det blivit fel vid ändringen till sommartid. Eller att vi hade språkförbistring. Dagen efter var det lördag.

Den här veckan ligger jag en dag före. Idag är det onsdag. Jag bara vet det. Det kan inte vara tisdag. Hela min kropp vet vilken dag det är, även om jag saknar fysiska bevis.


Vi har nu avverkat tre veckor av isoleringen. Halvvägs alltså, eftersom den i lördags förlängdes med ytterligare (minst) två veckor till 25 april. Eller 26:e. Jag har det SÅ bra och samtidigt SÅ dåligt. Det känns ibland lite ynkligt att gnälla när jag sitter i värmen i solen på balkongen och tittar ut över stranden och havet med vajande palmer och en vacker man vid min sida.


Men det går inte att blunda för det faktum att detta är något jag inte själv valt. Jag får inte gå ut. Jag får inte rensa huvudet under en promenad längs stranden, jag får inte motionera i skogen, jag får inte simma. Inte just nu. Jag kan bara sitta här, låta dagarna passera, njuta av alla positiva saker som situationen ändå för med sig, följa restriktionerna och hoppas att det får önskad effekt.


Förra veckan var tuff. Jag var ledsen och kände mig uppgiven. Nu är det bättre men det är fortfarande två saker som känns jobbiga och oroar mig:

- att inte veta när det här kommer ta slut
- hur den ekonomiska situationen kommer att se ut i världen

Jag läser väldigt mycket nyheter. Förmodligen för mycket. Jag förundras lika mycket över alla som utnämner sig själva till experter som av de som förringar Coronan och gör konstiga jämförelser med hur många som vanligtvis dör ändå. Och som med skygglappar på tycker att man kan chilla med social distansering och annat.


Ja, folk dör av influensa varje år. Och av ålder och annat. Men jag vet inte vilken tidigare säsongsinfluensa som krävt att man gör om ishallar till lagringsplats för de döda man inte hinner ta hand om. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle sett ut här om om man inte vidtagit åtgärder, utan låtit folk springa runt och nysa på varandra hej vilt. Ogreppbart.


Om tvångsisolering är det bästa är jag dock högst osäker på. Priset för många kvinnor och barn som lever i våldsamma relationer är förmodligen långt mycket högre än en släng av Corona.

Tur att jag inte behöver bestämma. Jag gillar Sveriges approach eftersom den känns mer långsiktig. Jag tycker olika länder gör olika saker bra, baserat på vad vi alla vet - nämligen att ingen vet vad som är rätt. Och avsett vad som beslutas och huruvida man anser att det är bra eller dåligt får man helt enkelt rätta sig i ledet, lita på de som har relevant kunskap och följa de rekommendationer som ges.