söndag, maj 10, 2020

Lättnader i restriktionerna

Efter 48 dagar i husarrest fick vi äntligen gå ut och motionera förra lördagen. Vi gick in i fas 0. Det var helt jävla underbart att vara nära havet, se soluppgången, känna dofterna och sanden mellan tårna igen. Allting kändes nytt men också så bekant att det var svårt att tro att det gått sju veckor sedan sist.



Vi har till och med simmat i havet. Trots att jag hatar saltvatten och blir illamående om vattnet inte här helt stilla så var den första simturen helt jävla ljuvlig! Obeskrivligt fin morgon.

Tiden vi får vara ute är dock fortfarande bunden av restriktioner som man kan ha synpunkter på rimligheten i.

Det är i dagsläget tillåtet att utföra aktiviteter utomhus kl. 6-10 ELLER kl. 20-23 om du är 14-70 år (det är jag). Det är tillåtet att promenera tillsammans med en person man bor tillsammans med, men högst en timme och max en kilometer från bostaden. Övrig sport får endast genomföras ensam, men i gengäld finns inga restriktioner på tid eller avstånd från hemmet, så länge man håller sig inom kommunen och inom angivet tidsspann. Det är inte tillåtet att sitta på stranden eller att bada, men sport är tillåtet i havet, om det sker individuellt.


Vi var ute redan innan kl. 7 på lördagsmorgonen och begick minst tre kriminella handlingar i form av regelbrott. En av de första sakerna som hände var dessutom att en kvinna bad oss ta en bild av henne på denna första dag i det nya livet. Under bråkdelen av en sekund genomgick vi båda en inre kris. Ta i främmande människas mobiltelefon? Inte hålla avståndet?

Att vi båda tvekade kan tyckas som en överreaktion men efter nästan 50 dagar i fängelse, där vi via nyheterna bland annat informerats om hur viktigt det är att desinficera sin mobil för att hindra smittspridning, är det långt ifrån uppenbart att bara säga ja och köra på som förut. Iallafall för mig. Jag har alltid tyckt att folk i allmänhet är idioter, och nu litar jag inte längre på någon. Dålig kombo. Kommer bli ohållbart i längden om jag inte jobbar på det.


Det tog ungefär fem dagar av "frihet" innan jag insåg att det vi fått var allt annat än just det. Och jag började känna mig förbannad. Tycker de tidsspann vi har är korkade. Är det inte sannolikt att folk annars spontant skulle sprida ut sitt motionerande under olika tider på dygnet? Så att det rentav skulle bli mindre trängsel? Jag vet inte. Men som det ser ut just nu är det helt tomt här utanför kl. 12-19 när det är utomhustid för barn under 14 år, och en jävla massa folk på de vuxnas tid. Men det är ju här, inte i exempelvis Madrid eller Barcelona.


Från och med imorgon lättas det ytterligare på restriktionerna, och vi går in i fas 1. Den här gången har de nya reglerna fått mig att bli synnerligen upprörd eftersom de är så U.R.B.O.T.A korkade. Nedanstående bild symboliserar mycket väl vad jag tycker om utvecklingen av landets restriktioner.


I allmänhet tycker jag att regler är lätta att följa när de framstår som meningsfulla och genomtänkta. Jag kanske inte alltid gillar dem, men jag kan ändå förstå och därför acceptera. Det kan jag inte nu och reagerar sålunda med att bli rosenrasande över hur något så dumt kan få gå igenom. Det kryper i kroppen.

Från och med imorgon får upp till 10 personer träffas och umgås. Det kan ske på restaurang, hemma eller ute. Man får åka upp till nio personer från samma hushåll i samma bil och affärer på under 400 kvm kan öppna utan att tidsbokning. Om man har flera bostäder i samma provins kan man nu åka mellan dem. Även restauranger/barer kan öppna sina utomhussektioner men med en maxkapacitet på 50% och minst två meter mellan borden. Även gästerna måste hålla ett säkerhetsavstånd på minst två meter mellan varandra. Sportcenter för individuella utomhusaktiviteter får också öppna, men havet förblir stängt för bad.


Du får besöka restauranger/barer över hela Mallorca och du får stanna där hur länge du vill. Inga restriktioner. MEN, tiderna för när du får sporta och promenera kvarstår. Du får alltså INTE gå ut och promenera under dagen, såvida du inte ska gå till en affär eller restaurang/bar. Då är det tillåtet. Du får INTE gå i bergen. Men du FÅR promenera hur långt och länge du vill om du lovar att du gör det för att du ska spendera pengar. Motion för hälsans skull är alltså fortfarande en strikt begränsad aktivitet. Hur kan det här vara rimligt?



Ovanstående klipp beskriver situationen på ett solklart sätt, det är väl investerade 3 minuter och 53 sekunder.

Jag är faktiskt upprörd på riktigt. Tiderna vi får vara ute duger inte för mig, de är inte bra nog och inte välmotiverade nog för att jag ska känna mig okej med situationen. Det är inte alltid det passar att få in all önskvärd motion innan kl. 10. Och det passar så gott som aldrig att få in något efter kl. 20. Och jag har svårt att acceptera att de låter mig gå ut när jag vill under förutsättning att jag köper saker.

Så summeringen blir att jag är förbannad, provocerad, ilsk och besviken. Jag vill mana till uppror.

måndag, april 20, 2020

Skit som måste ut

Det är lite svårt att vara Sofia just nu. Som att försöka hålla en fackla brinnande i spöregn. Kort sagt, ganska jättesvårt att hålla humöret uppe och se med tillförsikt på framtiden.


Om jobbet...
Att driva företag med inriktning på resor för pensionärer är ingen höjdare at the moment. Först var det privatpersoner och föreningar som avbokade sina resor till långt in på sommaren. Nu är det besöksmålen vi planerat att åka till som hör av sig och ställer in eftersom de inte tar sig igenom krisen. Det känns som att vi blir attackerade från två håll samtidigt. Hur fan ska man kunna planera för en storslagen come back då?

Positiv tanke: när folk börjar våga resa igen är vi beredda och vi siktar på en aningen yngre målgrupp än nu. En som inte har utegångsförbud och som kommer vara rejält sugna på att upptäcka Sverige.


Om inneslutningen...
Som grädde på moset vill den spanska regeringen fortsätta stänga in oss till den 9 maj. Eventuellt med några lättnader i restriktionerna, eventuellt med samma regler som nu. Jag.orkar.inte!

Positiv tanke: ytterligare två veckor med daglig yoga kommer att bygga en ännu starkare och smidigare kropp och det kommer ha gynnsam effekt på all kommande träning.


Om världsläget...
När jag tänker på att allt det som händer nu är på riktigt, att det inte är en dålig film där Kate Winslet dör redan i inledningen, så får jag lätt panik. Jag vill inte att det här ska vara den nya världen, jag tycke om den gamla. Har aldrig gillat förändring, åtminstone inte sådan som inte är självvald.

Positiv tanke: situationen har gett mig tid att reflektera över vad som är viktigt i mitt liv, vad jag saknar och vad jag vill göra mer av.


Om simträningen...
Det är 6 veckor sedan jag senast simmade. Och jag inser att det kommer dröja minst två veckor innan jag ens får bege mig till en simbassäng och förmodligen ännu fler veckor innan någon bassäng överhuvudtaget öppnar. Inte den uppladdning jag såg framför mig inför Vansbro, men det loppet kommer väl sannolikt ändå att ställas in precis som allt annat så...

Positiv tanke: jag har en enorm simbassäng med gratis entré 50 meter från dörren och våtdräkter till både mig och Dani. Dessutom har bassängen maximal frihetskänsla. Dags att börja gilla saltvatten.

Detta om detta. Behövde bara få det ur mig. Sånt händer.

fredag, april 17, 2020

Instängd i 34 dagar and counting...

Hej från inomhus!!!


Vilken game changer att Adam Alsing tragiskt avled i veckan. Må han vila i frid. Det är så mycket lättare att förstå "det läbbiga Coronaviruset" när någon som Adam dör - medelålders, intelligent och full av liv. Framför allt det sistnämnda. Långt ifrån den tidigare bilden om att bara äldre (som ändå snart ska dö) går under.


I början var jag inte orolig för att själv drabbas men nu är jag det. När jag läser om unga människor som ingående beskriver sjukdomsförloppet, och säger att det är det värsta de varit med om, blir jag livrädd. Jag blir bekymrad och ledsen över att mina föräldrar inte är försiktigare. Idag var jag själv i affären och blev skitnojig av att kassörskan snorade lite bakom sitt visir, bakom glasrutan till kassan.


På de spanska nyheterna berättade de om en anställd i en mataffär som kom hem efter jobbet och möttes av en lapp från grannskapet att hon inte längre var välkommen att bo kvar eftersom hon skulle sprida smitta. Liknande händer på andra platser. Sjuksköterskor, gynekologer, läkare, apotekare. Såna händelser får mig att känna att det här viruset trots allt gärna får radera ut en del av befolkningen. Jävla sophuvuden!!!


Min egen lilla obetydliga vardag fortsätter som vanligt. Det är märkligt hur snabbt dagarna passerar. Och situationen fortsätter att vara superhärlig, med den enda lilla detaljen att jag inte är la puta jefa över mitt liv.


Vi har målat utemöbler...


... utfört styrketräning (vilket medförde svår träningsvärk)...


... hittat en ny favoritplats med solsken hela eftermiddagarna...


... förstärkt säkerheten i hemmet för att få stopp på den okontrollerade virusspridningen...


... samt firat en synnerligen otraditionell, men trevlig, påsk.


I teorin har vi nio dagar kvar av isoleringen. Jag hoppas att det kan bli någon liten lättnad i restriktionerna därefter, men det är inte helt osannolikt att de förlänger med samma regler som nu. Vi vet inte det i dagsläget.


Jag saknar skogen och bergen oerhört mycket. Det sprider sig som en galen längtan i bröstet och i magen. Frustration! Jag vill gå ut!!!

Det gjorde jag visserligen idag, men promenaden till mataffären tar ungefär tre minuter, så det är inget att hetsa upp sig över. Blev helt överrumplad av alla dofter under denna korta promenad. Det luktade vår, eller kanske sommar, och blommor. Värme, minnen och lycka. Doftvariationen är förstås även den begränsad när man är på samma plats hela tiden men det är inget man tänker på.

tisdag, april 07, 2020

Vecka 3 av 6 - blursday the fortyteenth of Maprilay


Jag är otroligt dagvill. Förra tisdagen var jag så säker på att det var just tisdag att jag hade kunnat skära av min högra arm. Men jag hade tydligen fel. Inte ens när Dani visade, både på sin telefon och sitt aktivitetsband, att det var onsdag trodde jag honom. Tänkte att det blivit fel vid ändringen till sommartid. Eller att vi hade språkförbistring. Dagen efter var det lördag.

Den här veckan ligger jag en dag före. Idag är det onsdag. Jag bara vet det. Det kan inte vara tisdag. Hela min kropp vet vilken dag det är, även om jag saknar fysiska bevis.


Vi har nu avverkat tre veckor av isoleringen. Halvvägs alltså, eftersom den i lördags förlängdes med ytterligare (minst) två veckor till 25 april. Eller 26:e. Jag har det SÅ bra och samtidigt SÅ dåligt. Det känns ibland lite ynkligt att gnälla när jag sitter i värmen i solen på balkongen och tittar ut över stranden och havet med vajande palmer och en vacker man vid min sida.


Men det går inte att blunda för det faktum att detta är något jag inte själv valt. Jag får inte gå ut. Jag får inte rensa huvudet under en promenad längs stranden, jag får inte motionera i skogen, jag får inte simma. Inte just nu. Jag kan bara sitta här, låta dagarna passera, njuta av alla positiva saker som situationen ändå för med sig, följa restriktionerna och hoppas att det får önskad effekt.


Förra veckan var tuff. Jag var ledsen och kände mig uppgiven. Nu är det bättre men det är fortfarande två saker som känns jobbiga och oroar mig:

- att inte veta när det här kommer ta slut
- hur den ekonomiska situationen kommer att se ut i världen

Jag läser väldigt mycket nyheter. Förmodligen för mycket. Jag förundras lika mycket över alla som utnämner sig själva till experter som av de som förringar Coronan och gör konstiga jämförelser med hur många som vanligtvis dör ändå. Och som med skygglappar på tycker att man kan chilla med social distansering och annat.


Ja, folk dör av influensa varje år. Och av ålder och annat. Men jag vet inte vilken tidigare säsongsinfluensa som krävt att man gör om ishallar till lagringsplats för de döda man inte hinner ta hand om. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle sett ut här om om man inte vidtagit åtgärder, utan låtit folk springa runt och nysa på varandra hej vilt. Ogreppbart.


Om tvångsisolering är det bästa är jag dock högst osäker på. Priset för många kvinnor och barn som lever i våldsamma relationer är förmodligen långt mycket högre än en släng av Corona.

Tur att jag inte behöver bestämma. Jag gillar Sveriges approach eftersom den känns mer långsiktig. Jag tycker olika länder gör olika saker bra, baserat på vad vi alla vet - nämligen att ingen vet vad som är rätt. Och avsett vad som beslutas och huruvida man anser att det är bra eller dåligt får man helt enkelt rätta sig i ledet, lita på de som har relevant kunskap och följa de rekommendationer som ges.

måndag, mars 30, 2020

Livet i isolering


Livet bakom galler (nåja) rullar på. Dagarna passerar snabbt förbi och vi är redan, teoretiskt sett, halvvägs in i isoleringen.

Jag har det bra. Jag mår bra. Har inte tråkigt. Jag ser det här som en unik återhämtning i livet. Gissar, och hoppas, att jag aldrig kommer få chansen att uppleva det igen så jag försöker njuta av allt det som är positivt med att inte få gå ut. Vädret är till exempel rätt dåligt. Det underlättar.


Jag har aldrig vilat så här mycket och samtidigt varit frisk. Men min mindfulness är på topp. Har knappt ägnat en tanke åt vad som händer sen. Är här och nu. Min stressnivå är låg, min puls är låg och jag upplever att mitt hår har blivit tjockare.

Även jag har blivit tjockare. Det krävs inte många kalorier för att ligga på soffan, men desto fler för att göra måltiderna till små höjdpunkter på dagen. Det får vara okej för nu. Och det blir definitivt lättare att inte vara så självkritisk när jag hela tiden får höra hur fin jag är och hur vacker min kropp är.


De senaste två veckorna har vi yogat varje dag. Passen har varit tuffa men jag har blivit starkare och smidigare. Resten av tiden sitter vi mest still och kollar på film. Den största utgiften nu är att hyra filmer på iTunes. Spanjorerna har ju en förkärlek för att dubba ALLT. Personligen tycker jag det är att fördumma befolkningen, men okej... Det har således visat sig klurigt att hitta filmer på originalspråk på tv. De sysslar vanligen inte heller med undertexter...


Härom dagen gick jag och handlade. Kände mig fin av att ha på mig vanliga kläder. Utanför affären fick jag köa på säkert avstånd och i affären bjöd personalen på obligatorisk sprit och plasthandskar.


Om det berodde på ovana eller allmän upphetsning över att gå ut vet jag inte, men jag lyckades glömma att ta med mig betalmedel så jag var tvungen att ringa efter en nära anhörig som kunde lösa ut mig. Dessutom fick jag skavsår på lilltån av promenaden.

Livet är orättvist. Jag njuter av tillvaron medan många av de som jobbar inom vården går på knäna. Situationen i Spanien (och flera andra länder förstås) är katastrofal. Sjukhusen har vare sig plats eller utrustning för att ta hand om alla sjuka. Jag lyfter inte ett finger och andra sliter 12 timmar per dag med ständig risk att själva bli smittade.


Mitt jobb går visserligen också åt helvete, men vi kommer ta oss igenom det här. Jag klarar mig. Vi klarar oss. Det känns oerhört skönt att veta. Andra har inte samma tur.

Turistnäringen på Mallorca är helt död och även när det här dragit förbi kommer många stå utan jobb. Om viruset kommit i november/december hade skadan varit så mycket mindre, eftersom det mesta ändå är stängt här då. Hoppas att de som planerade att komma nu hittar hit i höst istället.

söndag, mars 22, 2020

State of emergency - påtvingad isolering till 11 april

Jag har idag varit innesluten i en vecka. En vecka som varit både helt normal och helt onormal.


Å ena sidan är allt som vanligt i vår lägenhet, med den stora skillnaden att jag inte får gå ut. Vi äter gott, dricker vin, ser på film, yogar och pluggar Duolingo. Jag har varit och slängt soporna en gång. Det är tillåtet. Vi har dessutom gått fyra varv runt huset två gånger senaste veckan, vilket inte är tillåtet.

Dani har varit och handlat mat två gånger men jag har valt att stanna hemma. Varför? För att inte verkligheten ska bli för påtaglig. Utanför affären köar man en och en, personalen delar ut plasthandskar, det är bara tillåtet att köpa två flaskor vatten per tillfälle och man håller avstånd till varandra i butiken. Jag förstår att det händer. Men det är inte samma sak att veta det som att uppleva det själv.


Jag och Dani har tur som har varandra. Tänker på alla ensamma som befinner sig i isolering...

Min oro över framtiden gror sig större för varje dag som går. Vad händer med världen? Med alla företag? Med jobben och människors ekonomi? Hur många kommer bli sjuka, hur många kommer dö? Vad händer med Danis jobb, med mig och mitt företag när det här är över? Kommer det att finnas något kvar?


Jag pratade med M&D via Messenger i morse och skrattade mycket. Skojade med Dani och skrattade ännu mer. Kände mig glad. Sedan fick jag veta att utegångsförbudet här är förlängt med 15 dagar till den 11 april - alltså tre veckor till - och all energi rann ur mig. Bröt ihop en smula.


Många har det värre än jag. I det stora hela har jag det fantastiskt. Jag åt amerikanska pannkakor till frukost. Vi har allt vi behöver. Vi får vara ute på balkongen. Men ändå. Det blev för mycket.



Samlade ihop mig och använde dagens yogapass för att släppa spänningarna och svettas ut oron. Det gick hyfsat. Hade inte lust att yoga men var glad att jag gjorde det. Passet var utmanande och jobbigt. En stor eloge till mi amor som tar sig igenom dessa pass på ett föredömligt sätt, trots att han inte har någon tidigare erfarenhet av yoga. Vi kommer vara superstarka gummimänniskor när vi släpps fria!


Igår klädde vi upp oss lite till middagen. Bytte tofflor mot finskor, rufsigt hår mot välkammat. På med make up och parfym. Ett litet men tappert försök att motarbeta totalt yttre förfall.


Jag hoppas de insatser man gör i Sverige räcker för att bromsa spridningen så att ni slipper husarrest. Njut av att kunna röra er fritt ute! Det är något jag alltid, alltid tagit för givet. Det är något de flesta av oss tar för givet. Nu finns inte den möjligheten här längre.

Ogreppbart, overkligt, olustigt.

onsdag, mars 18, 2020

Confinamiento - inneslutning

Vilken ovanlig, konstig och obehaglig situation världen befinner sig i.


Jag var i Sverige en vecka men hann ta mig tillbaka till Mallis lagom tills utegångsförbudet i landet började gälla. Ett och ett halvt dygn senare stängde de gränserna och då hade jag inte kunnat åka hem. Känner mig tacksam och lättad. Det är här jag vill vara nu.

Jag är inte i karantän eftersom jag inte är sjuk. Jag är i confinamiento, vilket enligt Google Translate betyder att jag är innesluten. En form av husarrest alltså.


Det är inte tillåtet att gå ut annat än för att gå till affären, jobbet, apoteket, hjälpa äldre eller gå ut med hunden. Detta gäller inledningsvis i två veckor men kan komma att förlängas. Olovlig utevistelse bötfälls med 600-600.000 euro och fängelse i upp till ett år. Det här är på riktigt. Polisen patrullerar stranden utanför oss.


En intressant iakttagelse är att även här hamstrar folk toapapper. Det är alltså en internationell företeelse. Vi har dock för tillfället så vi klarar oss, om någon är orolig.

Det känns som ganska stor skillnad mellan Spaniens och Sveriges agerande för att stoppa spridningen. Jag upplever att Sveriges regering är lite nonchalanta och inte tror att det ska drabba oss så hårt. För ett par veckor sedan hade Spanien bara några hundra smittade och nu eskalerar det i farlig fart. Men visst.... av 45 miljoner invånare är det inte så många sjuka. Så låt oss stanna vid det. Och jag skulle föredra om Sverige drog i handbromsen redan nu. Att bara några få % dör är en klen tröst för de som drabbas och dess anhöriga.

(Underbara titlar i den här playlisten)

Även om situationen är märklig så kan jag inte säga att jag lider nämnvärt av min inneslutning. Allt, inklusive Daniels arbetsplats, har stängt så vi är hemma tillsammans. Vet inte om jag någonsin varit inomhus i två veckor, och det har bara gått två dagar hittills, men det är väldigt mysigt.

Och jag känner mig trygg. Om jag bär på viruset kan jag inte smitta någon i riskzonen. Och jag kan heller inte bli smittad, även om jag inte är speciellt orolig över att bli sjuk själv.


Vi har påbörjat en 14 dagars yogautmaning på doyogawithme.com. Perfekt tillfälle! Två dagar, två pass och träningsvärken i axlarna är redan ett faktum!


För mitt företag är det förstås en smärre katastrof. Vi arrangerar resor för äldre och det är förstås inte direkt högtryck på bokningarna just nu. Men jag föredrar att tänka positivt och det kunde varit betydligt värre. Andra har det mycket jobbigare. Jag har stora förhoppningar om att vi tar oss igenom det här men jag föredrar om det inte drar ut på tiden.

Nyligen sålde jag bilen och satte in pengarna på min ISK. Känns inte jättekul nu. Men återigen, positiv thinking. Huset är också sålt men de pengarna har inte hunnits placeras i någon aktiefond med tråkig, nedåtgående kurva ännu. Win!


Många, men inte alla, tar det här på allvar och stannar hemma. Spelar in roliga filmer och skojar. Det är en bra approach som jag gillar. Det är viktigt att hålla humöret uppe och samtidigt göra som vi blir tillsagda.

Adapt and overcome!

torsdag, mars 12, 2020

Statusrapport



Jag har varit dålig på att blogga och det är una puta mierda eftersom jag vet hur mycket jag uppskattar att läsa gamla inlägg. Men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Mer än att livet är jävla bra.

På Mallorca lunkar det på. Det finns inte så mycket att berätta om, men vardagen är ändå så magnifik att den borde förmedlas. Jag ska bli bättre på att värna om det lilla, så att jag i framtiden kan få hjälp att minnas den här väldigt bra tiden i mitt liv.


Jag jobbar hemifrån på dagarna, ungefär halvtid. Jag trivs med det och jag trivs med mitt jobb. Jag hoppas att jag kommer att ha råd att fortsätta så här, men jag ska inte sticka under stol med att jag just nu är orolig för vilken skada Corona kan göra på företaget den närmsta tiden.



I läggan har vi balkong och vardagsrum mot skuggsidan av huset, och det är ganska kallt inomhus på dagarna. Men det gör det inte mindre härligt att kliva ut genom dörren och inse att det är sol, vindstilla och över 20 grader ute. Typ varje dag. Det möjliggör också mysiga kvällar framför öppna spisen.


Jag älskar att vara omgiven av berg. Jag är inte längre helt säker på att havet har störst dragningskraft på mig. Man ska inte underskatta kullarna. Jag går inte upp på dem så värst jätteofta men vetskapen om att jag kan är en skön kudde att luta sig mot.


Jag tyckte nog bättre om stranden vid Playa de Muro än här i Alcudia, utan att med det säga att jag inte gillar den som ligger utanför fönstret. Det är så jävla lyxigt att bara kunna gå ut och sätta sig i solen. Nu har de dessutom tagit bort allt sjögräs som flöt iland med stormen i januari, så stranden är riktigt fin igen. Perfekt att förlora i boccia på.


Simningen är ett litet smolk i bägaren. Jag har superlåg motivation för att utmana mig i vattnet. Saknar kompisar, saknar coach och saknar driv. Men jag saknar också endorfinerna som ett riktigt hårt och bra träningspass, eller varför inte ett pb, ger. Jag simmar, men ganska kort och väldigt ostrukturerat. Det är härligt, men inte med samma klös som tidigare. Jag antar att det är okej.

Min träning har alltid varit inriktad på att förbättra min tid i Vansbro, och jag har ännu inte bestämt mig för om jag fortfarande vill satsa på det eller bara åka dit, mysa med Karin och Matilda och simma utan målbild.


Dani fortsätter att leverera som pojkvän. Det har visat sig att det inte alltid är plättlätt att gå in i något nytt när båda har långa relationer bakom sig, men jag tycker vi löser det väldigt bra. Speciellt med tanke på den språkförbistring som finns, och som försvårar nyanser i kommunikationen.


Det blir dock bättre hela tiden. Han jobbar hårt med att utveckla sin engelska och jag kämpar vidare med min spanska. Nu, efter 212 dagar med Duolingo, har jag äntligen börjat få lära mig hur jag ska uttrycka saker i dåtid. Om jag bara hade någon spanjor som jag kunde öva på att prata med hade det varit perfekt...


Dani försöker även lära sig svenska. Det är enligt uppgift ett jävligt svårt språk, och för honom hade det förmodligen underlättat om jag hade kunnat åtminstone ett smul grammatik. Men det kan jag inte. Å andra sidan sprider sig antalet svenskar i hans omedelbara närhet i samma takt som Coronaviruset, så han kanske kan hitta någon annan som kan.


Övrig information är att jag har blivit rätt tjock. Beror på att all mat är god, i synnerhet den som Dani lagar, och att det alltid är sol och trevligt att sitta på uteservering och dricka öl/rosé/sangria.

Jag försöker åtgärda efter bästa förmåga, mest för att jag inte orkar köpa massa nya kläder. Vore bättre om jag kunde passa i de jag har.