Årets Pappa 2019

Så var den här igen. För många den allra viktigaste dagen på året. Fars dag.

Ett rätt vanligt sätt att fira far är med morgonuppvaktning med kaffe, tårta, blommor och en present. Fortfarande är slipsen den vanligaste farsdagspresenten och varannan pappa får en ny slips just den här dagen.

Presenter och tårta i all ära, men för många pappor känns dagen bara som en enda lång transportsträcka till offentliggörandet av resultatet i den prestigefyllda tävlingen Årets Pappa.

- - BREAKING NEWS! - -

Efter att under många år ha burit den tunga bördan av att utse en vinnare bland hundratusentals framstående pappor har den ordinarie juryn i år valt att ta paus. Detta efter att ett anonymt ekonomiskt bidrag inkommit till tävlingen. Juryn återfinns för tillfället i Karibien. Istället har en av Sveriges största bloggare och influensers tagit över rodret för 2019. För att undvika påtryckningar inför tävlingen är juryn som vanligt anonym. Efter att noga ha studerat alla deltagande pappor under året som gått kan hen nu presentera årets vinnare:

Motivering
"Asså ja ba... whaaat liksom... så himla många dom e ba, och vissa ba va så typ supergulliga liksom men andra baa asså så sjuuuuuukt gamla å man ba hallå leveru ens eller liksom.... och jag typ köpte nya stövlar förut för vahettere... dom andra ba nääej liksom, och sen ba så kolla vicken gullig skäggrej och så ba VA? har han gjort allt de där å då ba va saken typ vahettere sjukt klar."

Årets pappa 2019: Pappa Göran

Läs alla motiveringar till vinnaren av tidigare Årets Pappa-tävlingar här:

2006: Pappa Göran
2007: Pappa Göran
2008: Pappa Göran
2009: Pappa Göran
2010: Pappa Göran
2011: Pappa Göran
2012: Pappa Göran
2013: Pappa Göran
2014: Pappa Göran
2015: Pappa Göran
2016: Pappa Göran
2017: Pappa Göran
2018: Pappa Göran

Vansbro tjejsim 2019

Foto: Matilda Karlsson

Även under söndagens Tjejsim i Vansbro lyckades jag tvåla till mitt tidigare rekord.

Den här gången kapade jag 31 sekunder och slutade på 15:06 vilket gav en 19:e plats av 49 startande i elitklassen. Det är faktiskt äckelgrymt!

Började söndagen på samma sätt som lördagen, med morgonyoga och frulle. Vinkade hejdå till Anne och rullade mot Vansbro kl. 09:15. Mötte Anna och Lovisa på parkeringen och traskade bort till starten. Samma förberedelser även där - vifta med gummiband, gå på toa, äta banan och Gott & Blandat och få våtdräkten på plats. Den stora skillnaden var en massiv träningsvärk i hela ryggen efter lördagens bragd. Och trötthet. Simsug = 0.

Temperaturen i vattnet var samma som dagen innan, lite drygt 15 grader. Eftersom det inte var olidligt kallt valde jag bort neoprenpannbandet.

Foto: Matilda Karlsson

En av fördelarna med att starta i elitledet är att man får värma upp i vattnet 10 minuter innan starten, som går från stranden, så det gjorde jag. Kände efter att allt satt som det skulle, noterade att vattnet kändes friskt och ställde in mitt fokus - hög ansträngning, våga satsa, hitta fötter, håll bryggan. Påminde också mig själv att det är NU jag har chansen att prestera. Inte sen.

Foto: Matilda Karlsson

Starten gick och vi fräste iväg. Jag gick ut hårt och kände redan efter 150 meter att det skulle bli tufft. Dessutom låg jag i fjärde led utanför bryggorna och hade en tjej till höger som blockerade. Jag gjorde inte en överrullning igen, men jag vek av och Finlandsbåtssimmade mig raka vägen in till bryggorna.

I efterhand är den här situationen i loppet den enda jag önskar att jag hade löst bättre. Och då bättre som i att jag skulle stått längre till höger på stranden. Lösningen jag gjorde var väl efter omständigheterna okej, men inte smidig, snygg eller snabb.

Foto: Matilda Karlsson (notera matchande naglarna)

Men, väl i position blev allting helt perfekt. Jag hittade ett par fötter som jag följde hela loppet. Och som jag fick slita för att hålla dem! Hade Matildas ord i huvudet -"simma bara", så det gjorde jag.

Jag ville dra förbi på slutet men jag hade nada mer att ge. Allt energi gick åt till att klibba mig fast bakom fötterna. När jag klev upp var jag helt slut och SÅ. JÄVLA. NÖJD. Jag gjorde det!!!

Det är den känslan som alltid är mitt mål att nå.

Jag hade inte en susning om vilken tid jag simmat på, men jag hade verkligen presterat på toppen av min förmåga. Tiden blev sekundär. Att den sedan blev så otroligt bra som 15:06 gjorde verkligen ingenting. Ofta går känslan och prestationen hand i hand.

Foto: Matilda Karlsson

Med alla tider sammanräknade i elit- och motionsklass hamnade jag på plats 24 av 1995 startande tjejer. Det är också väldigt bra. Topp 30 i Tjejsimmet är ytterligare ett placeringsmål som hängt med ett tag. Nu kan jag bocka av även det och sätta upp nya mål för nästa år.

På vägen hem stannade vi äntligen till i Café i Fårhus och åt nybakt lunchmacka och en helt ljuvlig, fortfarande ljummen, kanelbulle. Sen somnade jag i bilen hem.

Vansbrosimningen 2019

Glad Sofia efter en storartad Vansbrohelg! Jag åkte dit och gjorde precis det jag skulle. Och lite till.

Jag slog mitt tidigare rekord i Vansbrosimningen 3k med 36 sekunder och slutade på plats 98 av 5678 deltagare. Officiell tid 45:01. En storartad prestation, om jag får säga det själv.

Det här är en sammanfattning av resan och loppet.

Nytt för i år var att jag åkte upp till Vansbro tillsammans med Karin och Matilda, och bodde med dem hemma hos Anne i en villa i Dala-Järna. Min introverta sida kände lite oro över detta innan, men det var helt onödigt. Det var succé! Det gjorde mig snarare avspänd och glad än att det tog energi. Jag fick skratta mycket och det älskar man ju. Succé, som sagt.

I det här nya ingick också att naglarna skulle målas i en för våtdräkten matchande färg. Jag fattade noll när det här introducerades på Messenger, och tänkte att våtdräkten är väl svart...? Icke. Min naglar målades följaktligen i en lila ton som matchade färgen längs ut på min våtdräkts ärmar.

Efter sedvanlig morgonyoga och frukost lämnade vi vårt boende. Var framme i Vansbro vid 9-tiden och promenerade bort till starten. Min start var 10:32 så det var gott om tid.

Jag kände mig taggad och precis lagom nervös. Ingen prestationsångest, bara glädje över att få ett kvitto på hur träningen gått. Jag visste ju att den gått riktigt bra jämfört med tidigare år, så jag var lite extra upprymd över att få tävla.

Värmde upp genom att kissa fyratusen gånger och dra lite i några gummiband. Åt en banan, lite Gott&Blandat, och drog på mig våtdräkten. Enligt Matildas förmaningar såg jag till att den kom ordentligt på plats. Inget slarv!

Temperaturen i Vanån var 15.7 grader och i Västerdalälven 15.4. Jag funderade på neoprenväst men nöjde mig med pannbandet och dubbla badmössor. Alltid glajjorna mellan två badmössor.

Försökte ställa mig hyfsat långt fram i startgruppen. Mina primära mål var desamma som alltid:

1) Hitta bra fötter
2) Håll en jämn, hög ansträngningsnivå
3) Kom ihåg att det är på skoj

Jag hade några tidsmål också. Mina sekundära mål.

1) Nå mina primära mål, oavsett tid
2) PB
3) Under 45 min

Det sista var en slags drömgräns som jag haft sen mitt första Vansbro.

Jag fick till en jättefin start. Snabbt ner i vattnet, all utrustning satt som den skulle och temperaturen var inte ett problem. Hade svårt att hitta fötter i början men efter ungefär 500 meter hittade jag ett par lämpliga att drafta på. Det höll till ungefär 1500 meter, sedan blev jag inklämd mellan två män som tamejfan aldrig slutade klänga på mig.

Vet du vad jag gjorde då? En överrullning! Vi har tränat det på kurserna och skojat om att det gör man kanske inte under ett lopp, men se det gör man. Och det räddade hela situationen. Som en jävla chef!!! Sen flöt det på fint, om än lite vingligt ibland.

När jag svängde in i Västerdalälven hittade jag ett par nya fötter och låg perfekt placerad bakom den, slickad intill bryggorna hela vägen in i mål. Den sista kilometern kändes evighetslång och i år var nog första gången jag tyckte mig känna att det var motströms. Jag simmade på bra men kanske, kanske fanns det lite mer att ge.

Och kanske, kanske var det på grund av den känslan som jag hade så svårt att släppa "om jag bara" när jag slutade på KANON- och PB-tiden 45:01. Jag vill ge mig själv en snyting varje gång jag tänker "om". Det får fan vara någon måtta. Men det mesta har gått över nu. Jag är faktiskt supernöjd.

Lite statistik:
2019 - 45:01, plats 98/5678 i motion, 7:02,6 efter vinnaren (37:58,4)
2018 - 45:37, plats 168/7120 i motion, 8:58,9 efter vinnaren (36:38,7)
2017 - 45:45, plats 181/7545 i motion, 9:42,9 efter vinnaren (36:02,5)
2016 - 47:35, plats 222/8014 i motion, 10:12,2 efter vinnaren (37:23,2)

Att komma topp 100 har varit ett av mina mål och det känns riktigt mäktigt att ha nått det! Jag knappar in på vinnaren!

Snittiden i loppet var ca 1,5 minuter långsammare än förra året, så kanske var strömmen lite mer kännbar i år. Eller så hade folk tränat sämre.

Våra bragder följdes som vanligt upp av fika på Vansbro konditori, snacks vid älven och pizza på Side. Sen åkte vi hem och sov istället för att ta den sedvanliga turen till Café i Fårhus. Den fick vänta till dagen efter. Var helt sjukt trött efter loppet.

Stora Stöten swimrun sprint 2018

Min första swimrun på nästan två år är avklarad! Jag körde Stora Stöten swimrun sprint med Fanny Ahlfors, Team Barebells powered by 2xu, den den 11 augusti. Loppet bestod av 10,8 km löpning och 1 km simning. Jag var ASnervös innan.

Starten gick halvägs ner i Falu gruva och det första vi fick göra var att kämpa oss upp för en låååång uppförsbacke. Hela fältet drog iväg och jag promenerade på så gott jag kunde med Fanny trippandes framför. Vågade inte ta ut mig för mycket direkt i starten. Dessutom höll jag på riktigt på att dö av värmeslag i min våtdräkt.

Hade dagen till ära fått låna ett exemplar av 2xu kommande swimrundräkt som släpps nästa år. Herrmodell visserligen, men jag tyckte den fungerade väldigt bra. Förutom att det var fuck off-varmt dåra.



Det kändes mer som ett löplopp än ett swimrunlopp. Längsta sträckan på 6,8 km motsvarade det längsta jag sprungit sedan fotskadan 2016. Men det gick bra. Jag hängde i lina bakom Fanny och försökte att inte tänka för mycket på hur långt det var. Gjorde en face plant i skogen, men annars gick det över förväntan.

Och när den långa löpningen var över och vi fick börja simma så gick tiden så otroligt fort. Vips så var loppet slut.

Det kändes som om vi låg sist redan från starten. Vi sprang förbi två lag när första backen var passerad, men sen såg vi inte så många förrän vi simmade om ett lag på sista simsträckan.

Ändå kom vi på fjärde plats. Första damlag. Det satte igång en hel del oönskade tankar om prestation i mitt huvud. Jag kan inte stoppa dem, men jag försöker att inte ge dem näring. Jag hade haft samma fina upplevelse även om vi kommit sist.

Vansbro Tjejsim 2018

Foto: Matilda Karlsson

Jag gjorde det igen! Pers även på Vansbro tjejsim med nio sekunder! Vilken storartad insats!!!



Sov dåligt och vaknade upp i mitt fängelselika boende med en ganska trött och öm kropp.

Eftersom morgonrutinen dagen innan fungerade så bra gjorde jag samma sak igen. Åt frukost, packade saker, yogade, läste bok och rullade sedan mot Vansbro i god tid.

Mötte Karin, Matilda, Emelie och Lovisa på parkeringen och tillsammans gick vi till starten. Låg i gräset, viftade lite med ett gummiband, åt en banan, drog på mig våtdräkten och dubbla badmössor. Förra året slet jag av mig brillorna i tron att de var sjögräs, så vis av erfarenheten gömde jag dem mellan mössorna i år.

Foto: Matilda Karlsson

Ställde mig långt till höger i starten och i andra led. Förra året minns jag första biten som stökig men den här gången hade jag gott om utrymme. Det blev förstås en del närkontakt men det är svårt att undvika i ett lopp.

Foto: Matilda Karlsson

Hade bra fötter en liten bit men sedan hamnade jag utanför en tjej längs bryggorna, utan någon att drafta på. Kom inte om och ville inte falla bak. Efter en stor kraftansträngning mot slutet tog jag mig ändå förbi och fick en yvig benspark att följa sista biten.

Generellt kändes loppet bättre än igår. Mindre trängsel, mer drafting och bättre flyt. Och tänka sig - det blev rekord igen. 15:38,5! Plats 27 i elitklass och 37:a totalt av 2206 deltagare.

Vilken helg jag haft! Det är nästan orimligt att jag simmat så bra med tanke på vad jag har i bagaget.

Det må ha varit bra förutsättningar i år, med bra temperatur i vattnet och låga strömmar, men bedriften att lyckas koppla bort allt annat och simma på rekordtid är något jag packar i min pepprygga för framtiden.

Vansbrosimningen 2018

Det gick bättre än oväntat, så kan man genom att citera Karin sammanfatta min Vansbrosimning 3k.

Att träningen inte alls blivit som den borde är en sak. Jag har i alla fall försökt hålla igång och när jag tänkte på loppet och mina mål försökte jag göra det utan förutfattade meningar om vad jag skulle kunna prestera och inte. Ville inte sätta mentala begränsningar.

De mest akuta hände dagen innan loppet. Efter att ha gråtit mig igenom torsdagskvällen och större delen av fredagen rullade jag slutligen mot Vansbro. Ensam och helt utan lust att göra annat än att dra ett täcke över huvudet och skita i precis allt.

Väl framme visade sig mitt bokade rum på STF Snöå Bruk, med bäddad dubbelsäng på andra våningen och dusch/toa på rummet (deras "finaste boende"), vara allt utom just det. En jävla obekväm situation mitt i allt annat. Obäddade enkelsängar på första våningen med toa och dusch i korridor. Efter två dagar av uttröttande förhandlingar slipper jag i alla fall kostnaden för boendet, men jag tvingades genomlida vistelsen ändå eftersom det inte finns några alternativ.

Nåväl. Träffade Karin och Matilda (och jättemånga andra vänner och bekanta) på lördagsmorgonen och vi promenerade långsamt bort mot starten.

Åt två bananer, värmde upp, bytte om och placerade mig långt fram i startgrupp 5. Kort väntan och sen var vi iväg.

Hade det lugnt i starten och låg ganska ensam in mot linan i kurvan, men hittade inga bra fötter. Efter svängen blev det trängre och jag kände hur jag sögs med i det allmänna tempot, men hittade fortfarande ingen att drafta på.

Efter knappt en kilometer blev det riktigt trångt. Vevande armar, folk som simmade över mina ben, var på ryggen, var överallt. Jag behöll lugnet men jag tappade riktningen och det kändes som om jag zickzackade mig fram. Och fortfarande hittade jag ingen att drafta på.

Samlade mig, styrde upp simningen och kort därefter hittade jag ÄNTLIGEN bra fötter. I ungefär 1 km hade jag riktigt fint flyt men vid en omsimning i Västerdalälven med ca 500m kvar tappade jag fossingarna och var ensam igen.

Pluspoäng är att jag inte såg frånvaron av fötter som en anledning att såsa. Tvärtom tvingade jag mig att simma extra hårt! Kämpade förtvivlat sista biten in mot mål. Som vanligt kändes det som om loppet aldrig skulle ta slut. Men det gjorde det så klart.

Tittade på klockan och gissade att jag skulle hamna på drygt 46 minuter. Kände mig nöjd med min inställning och ansträngning, men i det stora hela tyckte jag att jag simmade sämre än förra året. Slarvigare drafting och navigering.

Så döm om min förvåning, och helt enorma glädje, när den officiella tiden visade 8 sekunder snabbare än förra året!!! Tiden blev 45:37 och jag är SÅ nöjd!!! 1:31/100m i snitt. Och till största delen på egen hand (om vi inte räknar med- och motströmmarna). Hipp hurra!!!

Lite statistik:
2018 - 45:37, plats 168/7120 i motion, 8:58,9 efter vinnaren (36:38,7)
2017 - 45:45, plats 181/7545 i motion, 9:42,9 efter vinnaren (36:02,5)
2016 - 47:35, 222/8014 i motion, 10:12,2 efter vinnaren (37:23,2)

Efter loppet hängde jag runt med Karin, Matilda och Lovisa. Vi fikade mest och när vi inte gjorde det så åt vi lunch eller middag. Det var skönt. Förutsättningarna för en bra tid även på tjejsimmet var goda.

Jag hade trots allt en väldigt bra dag, även om den slutade mindre bra. Mitt rum kändes som ett fängelse. Att behöva gå ut i korridoren nu och då gjorde det inte bara svårt att koppla av, utan triggade även obehagliga minnen från förr. Sov dåligt och fick myggbett på tån.

Big Swim Tyresö 2018

Foto: Niklas Angleborn

I söndags var det tävlingspremiär i öppet vatten för 2018! Big Swim Tyresö! En mycket, mycket trevlig start på säsongen.

Jag anmälde mig sent på lördagskvällen, när jag låg utslagen i soffan efter att rubbat, putsat och skrubbat på pappas båt hela dagen. Helt färdig. Tänkte att det skulle bli ett socialsim med fokus på att träna på drafting.

Tävlingen gick genom tre sjöar med en spännande passage genom Gammelforsen och en landpassage på ca 200m vid Nyfors. Tror att det var ungefär 50 deltagare.

Det var lite stökigt att hitta till starten men till slut befann vi oss vid änden av Långsjön, med en dryg halvtimme tillgodo. Hann hoppa i vattnet och konstatera att det var varmt och skönt utan att jag behövde kissa i våtdräkten. Klev upp igen för att lyssna på genomgången innan startskottet gick.

Hittade ett par bra fötter nästan direkt, men ägaren till fötterna hade uppenbarligen inte tränat på att ha någon bakom sig. Han tvärstannade och blängde på mig efter bara några hundra meter.

Istället hittade jag ett par andra, ännu bättre fötter att följa. Det gick lite snabbt tyckte jag, men bestämde mig för att hänga med genom Långsjön fram till Gammelforsen. Låg bakom och tänkte positiva tankar om den framför mig. Hur grym han var. Hur tacksam jag var att jag kunde få åka med bakom.

Foto: Niklas Angleborn

Passagen vid Gammelforsen var kul! Det låga vattnet gjorde dock att man bumpade i stenar eller rent av fastnade med magen mot botten om man inte höll in den. Det var dock fin medströms så det handlade mest om att undvika kontakt med botten.

Tappade min "klunga" mot slutet av forsen och fick kämpa som en tokig för att komma ikapp dem i Flaten. Det kändes som att tempot gick upp ytterligare och jag fick verkligen ligga på!

Foto: Niklas Angleborn

Hade stora problem att komma upp ur vattnet inför landpassagen mellan Flaten och Albysjön pga utmattad och yrslig. Ville inte tappa mina bra fötter (som visade sig tillhöra Fredrik, killen i Orcadräkten ovan) och fick inte chansen att hämta andan under löpningen.

Genom Albysjön hade jag inte en chans att hänga med längre och sista biten var oerhört tung att klara på egen hand. Jag var helt slut! Inte bara i kroppen utan även mentalt. Orkade inte riktigt kämpa. Båtfixandet tog verkligen ut sin rätt.

Fanny spurtade förbi mig på slutet och när jag äntligen kom till stranden blev jag omsprungen av ytterligare en tjej som kämpade sig över mållinjen någon hundradels sekund (som i resultatlistan blev 45 sekunder, wtf?) före mig.

Jag slutade på strax under 1:10 (eller strax över om man ska tro listan) och är supernöjd med väldigt mycket i loppet. Allt ända fram till sista biten genom Albysjön. typ. Jag var visserligen fruktansvärt trött då men jag lät hopplösheten ta tag i mig istället för att kämpa. Och jag slarvade när jag lufsade upp ur vattnet. Loppet är inte slut förrän det är slut. Handen i kaklet!

Med tanke på hur bra fötter jag hade och hur hårt jag simmade är jag förvånad över att tiden inte blev bättre, samtidigt som jag är imponerad över att tiden blev så bra. Konstigt det där. Men landpassagen och hasningen genom forsen drog förstås ner farten något, så det är svårt att dra några riktiga slutsatser. Min simform är alltså fortsatt oklar.

Hur står det till med simformen?

Med tre veckor kvar till Vansbro är det dags att ställa frågan. Hur står det till med formen? Och följdfrågan - har det någon betydelse?

Min träning den här våren har varit ofokuserad och sporadisk. Jag har haft flera uppehåll på ett par veckor åt gången. Den nödvändiga lite tuffare träningen har uteblivit och simningen har mest varit i form av livsuppehållande syfte.

Det har funnits andra saker som har tagit det mesta av min energi den senaste tiden och det är svårt att prestera under såna omständigheter.

Om precis det pratar Eva Marie och Charlotte Karlsson i senaste avsnittet av podden Mentala mästare. En podd jag verkligen kan rekommendera. Mental träning är så oerhört viktigt, oavsett vilken nivå du befinner dig på och vilken idrott du utövar.

Så tillbaka till analysen av min simform.

Häromdagen simmade jag i Edsviken. En kilometer åt ena hållet och en kilometer åt andra hållet. Mulet och grått, lite blåsigt. Ödesmättat, oinbjudande och inte alls lika fint som på bilden ovan som är från när jag och Fanny tog en 6,5 km lång fikatur till Ulriksdals slottscafé.

Klockade första kilometern på 22 minuter och tänkte att jag är slut som simmare redan innan karriären börjat.

Klockade andra kilometern på 17:30 och tänkte att det kanske finns hopp.

Idag var jag i Mörbybadet och simmade teknik samt 10x100m @2:00. Klassisk serie. Och jag simmade precis lika fort som jag gjorde för ett år sedan. Inte snabbare, men lika fort. Vilken vinst!

Tittar jag på Garmin Connect har jag simmat MER det här året än förra.

Vad säger det här om formen då? Egentligen ingenting. Det betyder ingenting.

Vilken form jag är eller inte är i är oviktigt. Det enda viktiga är att jag kan släppa alla förutfattade meningar under Vansbrosimningen och som alltid fokusera på att ha roligt och vara rejält trött när jag kommer i mål. Det är det enda som betyder något.

Är jag rejält trött i mål vet jag att jag har gjort mitt bästa, oavsett vilken tid det innebär.