onsdag, april 18, 2018

Nästan död

Ja, jag är nog nästan död. Genom bloggen kan jag konstatera att jag vanligen blir förkyld den här tiden på året och i år är inget undantag. Förutom att jag är osäker på om det verkligen bara är en förkylning. Det kan vara galna kosjukan, sars eller ebola.

Jag har inte tränat på orimligt länge. Jag har inte gjort ett jävla jota. Jag har fikat, vilat och jobbat. Och ändå är jag fortfarande förkyld.


Vad jag längtar efter att göra:

- simma
- yoga
- jogga

Som om det inte räckte med egen vacklande hälsa så stökar min mobil. Ingen människa ska någonsin behöva vara utan mobiltelefon. Fruktansvärt.

söndag, april 08, 2018

Nästa olympiska guldmedaljör?


"We are not handing out any medals today. This is not competition, this is training."

Så avbröt vår gästcoach den teknikövning vi just inlett på simpasset med Human Ambition i Vårby igår. Vi hade gett varandra alldeles för tajta luckor och haft för bråttom i övningen. Han sa åt oss att vara egoistiska, att ge oss själva fritt vatten och möjlighet att verkligen fokusera på tekniken. I långa loppet förlorar man på att försöka vara snabbast vid fel tillfälle, förklarade han.

Den gästande simfröken var Jon Maccoll från Rutgers University utanför New York. Jon var här förra året också, i jakt på svenska simmartalanger att locka över till universitetet där han är huvudtränare. Tidigare har han varit assisterande tränare åt sex olympiska guldmedaljörer.

Jag gillar att simma för olika coacher då och då och få tekniken förklarad för mig på olika sätt med olika ord. Jag fick med mig några aha-upplevelser från passet igår. Bland annat fick vi simma med 6- respektive 4-beat kick. Intressant och lärorikt. Jon tycker att man kan träna med en 6-beat kick och gå ner på 4 när man kör lopp eller simmar öppet vatten. Då kommer det kännas som att man sparar benen.

Jon, Fredrik, Karin, jag och Theresia

Jag frågade Jon om personlig feedback efter passet och nummer ett var att lägga bort snuttefilten. Fenorna alltså. På passet körde vi många längder benspark på sidan och då hade jag fenor. Han tyckte det var onödigt. Om jag simmar utan får jag snabbare och bättre resultat.

Han har givetvis rätt, men bensparken är ju mitt sorgebarn. Så har det alltid varit. Jag har börjat träna den och den blir bättre, det är bara otroligt många mentala hinder som står i vägen för att jag ska vilja ge mig på att bensparka i grupp. Det skulle sänka det lilla självförtroende jag hittills hunnit bygga upp. Jag är helt enkelt inte redo för det riktigt än, så tills vidare sker träningen i hemlig vrå.

Han påminde också om samma sak vi fick öva på förra året, nämligen att lyfta armen en eller ett par decimeter ovanför ytan innan återföringen kommer. Han sa att hög armbåge var 90-talssimning. Fniss!

fredag, april 06, 2018

Back in bizniz

Jag blev sjuk när jag kom hem från Maldis. Så jävla väntat. Jag är inte skapad för så här kallt, blåsigt och ELÄNDIGT JÄVLA SKITKLIMAT.


Att inte simma på länge gör aldrig underverk för motivationen, men påskhelgens två försiktiga pass i Vårby med Human Ambition tände ändå någon form av gnista.


Att att gå från pass med glada vänner och hejarop till att nöta själv i Vilundabadet däremot... crasch boom bang. Jag simmade långsamt och dåligt. Allt var misär.

Men om det är något jag har lärt mig under min simkarriär så är det att vila ALDRIG hjälper mot bristande inspiration. Ända vägen runt är rakt igenom. Sålunda har jag klämt fem pass sedan förra fredagen, och det går faktiskt bättre och bättre. Igår kväll hade jag väldigt bra feeling.


När det känts tufft har jag försökt att hitta en lagom mix av sammansatt simning och hjälpmedel. Det är lockande att bara slänga på fenorna och få farten "gratis", men jag har försökt låta bli. Jag har även simmat en hel del med snorkel, trots att det, som jag tidigare nämnt, är ett tortyrredskap.

Jag tycker att jag fått aha-upplevelser för kropps- och huvudpositionen av den, och gillar den bättre och bättre.


Jag har också försökt komma igång med styrketräningen, även om det blivit mest hemma. Allt är bättre än inget. Helst vill jag även yoga varje dag men det blir inte riktigt så.


Slutligen är det dags att snöra på löparskorna igen. Hade sex riktigt bra gåggingveckor efter nyår men sen blev det uppehåll på en månad och att komma igång igen känns segt. Speciellt när skogen är en isgata eller lervälling och konditionen brister. Foten verkar i alla fall hålla, peppar. Det är resten av kroppen som är problemet.

Så. Detta om detta. Känn dig uppdaterad.