måndag, mars 30, 2020

Livet i isolering


Livet bakom galler (nåja) rullar på. Dagarna passerar snabbt förbi och vi är redan, teoretiskt sett, halvvägs in i isoleringen.

Jag har det bra. Jag mår bra. Har inte tråkigt. Jag ser det här som en unik återhämtning i livet. Gissar, och hoppas, att jag aldrig kommer få chansen att uppleva det igen så jag försöker njuta av allt det som är positivt med att inte få gå ut. Vädret är till exempel rätt dåligt. Det underlättar.


Jag har aldrig vilat så här mycket och samtidigt varit frisk. Men min mindfulness är på topp. Har knappt ägnat en tanke åt vad som händer sen. Är här och nu. Min stressnivå är låg, min puls är låg och jag upplever att mitt hår har blivit tjockare.

Även jag har blivit tjockare. Det krävs inte många kalorier för att ligga på soffan, men desto fler för att göra måltiderna till små höjdpunkter på dagen. Det får vara okej för nu. Och det blir definitivt lättare att inte vara så självkritisk när jag hela tiden får höra hur fin jag är och hur vacker min kropp är.


De senaste två veckorna har vi yogat varje dag. Passen har varit tuffa men jag har blivit starkare och smidigare. Resten av tiden sitter vi mest still och kollar på film. Den största utgiften nu är att hyra filmer på iTunes. Spanjorerna har ju en förkärlek för att dubba ALLT. Personligen tycker jag det är att fördumma befolkningen, men okej... Det har således visat sig klurigt att hitta filmer på originalspråk på tv. De sysslar vanligen inte heller med undertexter...


Härom dagen gick jag och handlade. Kände mig fin av att ha på mig vanliga kläder. Utanför affären fick jag köa på säkert avstånd och i affären bjöd personalen på obligatorisk sprit och plasthandskar.


Om det berodde på ovana eller allmän upphetsning över att gå ut vet jag inte, men jag lyckades glömma att ta med mig betalmedel så jag var tvungen att ringa efter en nära anhörig som kunde lösa ut mig. Dessutom fick jag skavsår på lilltån av promenaden.

Livet är orättvist. Jag njuter av tillvaron medan många av de som jobbar inom vården går på knäna. Situationen i Spanien (och flera andra länder förstås) är katastrofal. Sjukhusen har vare sig plats eller utrustning för att ta hand om alla sjuka. Jag lyfter inte ett finger och andra sliter 12 timmar per dag med ständig risk att själva bli smittade.


Mitt jobb går visserligen också åt helvete, men vi kommer ta oss igenom det här. Jag klarar mig. Vi klarar oss. Det känns oerhört skönt att veta. Andra har inte samma tur.

Turistnäringen på Mallorca är helt död och även när det här dragit förbi kommer många stå utan jobb. Om viruset kommit i november/december hade skadan varit så mycket mindre, eftersom det mesta ändå är stängt här då. Hoppas att de som planerade att komma nu hittar hit i höst istället.

söndag, mars 22, 2020

State of emergency - påtvingad isolering till 11 april

Jag har idag varit innesluten i en vecka. En vecka som varit både helt normal och helt onormal.


Å ena sidan är allt som vanligt i vår lägenhet, med den stora skillnaden att jag inte får gå ut. Vi äter gott, dricker vin, ser på film, yogar och pluggar Duolingo. Jag har varit och slängt soporna en gång. Det är tillåtet. Vi har dessutom gått fyra varv runt huset två gånger senaste veckan, vilket inte är tillåtet.

Dani har varit och handlat mat två gånger men jag har valt att stanna hemma. Varför? För att inte verkligheten ska bli för påtaglig. Utanför affären köar man en och en, personalen delar ut plasthandskar, det är bara tillåtet att köpa två flaskor vatten per tillfälle och man håller avstånd till varandra i butiken. Jag förstår att det händer. Men det är inte samma sak att veta det som att uppleva det själv.


Jag och Dani har tur som har varandra. Tänker på alla ensamma som befinner sig i isolering...

Min oro över framtiden gror sig större för varje dag som går. Vad händer med världen? Med alla företag? Med jobben och människors ekonomi? Hur många kommer bli sjuka, hur många kommer dö? Vad händer med Danis jobb, med mig och mitt företag när det här är över? Kommer det att finnas något kvar?


Jag pratade med M&D via Messenger i morse och skrattade mycket. Skojade med Dani och skrattade ännu mer. Kände mig glad. Sedan fick jag veta att utegångsförbudet här är förlängt med 15 dagar till den 11 april - alltså tre veckor till - och all energi rann ur mig. Bröt ihop en smula.


Många har det värre än jag. I det stora hela har jag det fantastiskt. Jag åt amerikanska pannkakor till frukost. Vi har allt vi behöver. Vi får vara ute på balkongen. Men ändå. Det blev för mycket.



Samlade ihop mig och använde dagens yogapass för att släppa spänningarna och svettas ut oron. Det gick hyfsat. Hade inte lust att yoga men var glad att jag gjorde det. Passet var utmanande och jobbigt. En stor eloge till mi amor som tar sig igenom dessa pass på ett föredömligt sätt, trots att han inte har någon tidigare erfarenhet av yoga. Vi kommer vara superstarka gummimänniskor när vi släpps fria!


Igår klädde vi upp oss lite till middagen. Bytte tofflor mot finskor, rufsigt hår mot välkammat. På med make up och parfym. Ett litet men tappert försök att motarbeta totalt yttre förfall.


Jag hoppas de insatser man gör i Sverige räcker för att bromsa spridningen så att ni slipper husarrest. Njut av att kunna röra er fritt ute! Det är något jag alltid, alltid tagit för givet. Det är något de flesta av oss tar för givet. Nu finns inte den möjligheten här längre.

Ogreppbart, overkligt, olustigt.

onsdag, mars 18, 2020

Confinamiento - inneslutning

Vilken ovanlig, konstig och obehaglig situation världen befinner sig i.


Jag var i Sverige en vecka men hann ta mig tillbaka till Mallis lagom tills utegångsförbudet i landet började gälla. Ett och ett halvt dygn senare stängde de gränserna och då hade jag inte kunnat åka hem. Känner mig tacksam och lättad. Det är här jag vill vara nu.

Jag är inte i karantän eftersom jag inte är sjuk. Jag är i confinamiento, vilket enligt Google Translate betyder att jag är innesluten. En form av husarrest alltså.


Det är inte tillåtet att gå ut annat än för att gå till affären, jobbet, apoteket, hjälpa äldre eller gå ut med hunden. Detta gäller inledningsvis i två veckor men kan komma att förlängas. Olovlig utevistelse bötfälls med 600-600.000 euro och fängelse i upp till ett år. Det här är på riktigt. Polisen patrullerar stranden utanför oss.


En intressant iakttagelse är att även här hamstrar folk toapapper. Det är alltså en internationell företeelse. Vi har dock för tillfället så vi klarar oss, om någon är orolig.

Det känns som ganska stor skillnad mellan Spaniens och Sveriges agerande för att stoppa spridningen. Jag upplever att Sveriges regering är lite nonchalanta och inte tror att det ska drabba oss så hårt. För ett par veckor sedan hade Spanien bara några hundra smittade och nu eskalerar det i farlig fart. Men visst.... av 45 miljoner invånare är det inte så många sjuka. Så låt oss stanna vid det. Och jag skulle föredra om Sverige drog i handbromsen redan nu. Att bara några få % dör är en klen tröst för de som drabbas och dess anhöriga.

(Underbara titlar i den här playlisten)

Även om situationen är märklig så kan jag inte säga att jag lider nämnvärt av min inneslutning. Allt, inklusive Daniels arbetsplats, har stängt så vi är hemma tillsammans. Vet inte om jag någonsin varit inomhus i två veckor, och det har bara gått två dagar hittills, men det är väldigt mysigt.

Och jag känner mig trygg. Om jag bär på viruset kan jag inte smitta någon i riskzonen. Och jag kan heller inte bli smittad, även om jag inte är speciellt orolig över att bli sjuk själv.


Vi har påbörjat en 14 dagars yogautmaning på doyogawithme.com. Perfekt tillfälle! Två dagar, två pass och träningsvärken i axlarna är redan ett faktum!


För mitt företag är det förstås en smärre katastrof. Vi arrangerar resor för äldre och det är förstås inte direkt högtryck på bokningarna just nu. Men jag föredrar att tänka positivt och det kunde varit betydligt värre. Andra har det mycket jobbigare. Jag har stora förhoppningar om att vi tar oss igenom det här men jag föredrar om det inte drar ut på tiden.

Nyligen sålde jag bilen och satte in pengarna på min ISK. Känns inte jättekul nu. Men återigen, positiv thinking. Huset är också sålt men de pengarna har inte hunnits placeras i någon aktiefond med tråkig, nedåtgående kurva ännu. Win!


Många, men inte alla, tar det här på allvar och stannar hemma. Spelar in roliga filmer och skojar. Det är en bra approach som jag gillar. Det är viktigt att hålla humöret uppe och samtidigt göra som vi blir tillsagda.

Adapt and overcome!

torsdag, mars 12, 2020

Statusrapport



Jag har varit dålig på att blogga och det är una puta mierda eftersom jag vet hur mycket jag uppskattar att läsa gamla inlägg. Men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Mer än att livet är jävla bra.

På Mallorca lunkar det på. Det finns inte så mycket att berätta om, men vardagen är ändå så magnifik att den borde förmedlas. Jag ska bli bättre på att värna om det lilla, så att jag i framtiden kan få hjälp att minnas den här väldigt bra tiden i mitt liv.


Jag jobbar hemifrån på dagarna, ungefär halvtid. Jag trivs med det och jag trivs med mitt jobb. Jag hoppas att jag kommer att ha råd att fortsätta så här, men jag ska inte sticka under stol med att jag just nu är orolig för vilken skada Corona kan göra på företaget den närmsta tiden.



I läggan har vi balkong och vardagsrum mot skuggsidan av huset, och det är ganska kallt inomhus på dagarna. Men det gör det inte mindre härligt att kliva ut genom dörren och inse att det är sol, vindstilla och över 20 grader ute. Typ varje dag. Det möjliggör också mysiga kvällar framför öppna spisen.


Jag älskar att vara omgiven av berg. Jag är inte längre helt säker på att havet har störst dragningskraft på mig. Man ska inte underskatta kullarna. Jag går inte upp på dem så värst jätteofta men vetskapen om att jag kan är en skön kudde att luta sig mot.


Jag tyckte nog bättre om stranden vid Playa de Muro än här i Alcudia, utan att med det säga att jag inte gillar den som ligger utanför fönstret. Det är så jävla lyxigt att bara kunna gå ut och sätta sig i solen. Nu har de dessutom tagit bort allt sjögräs som flöt iland med stormen i januari, så stranden är riktigt fin igen. Perfekt att förlora i boccia på.


Simningen är ett litet smolk i bägaren. Jag har superlåg motivation för att utmana mig i vattnet. Saknar kompisar, saknar coach och saknar driv. Men jag saknar också endorfinerna som ett riktigt hårt och bra träningspass, eller varför inte ett pb, ger. Jag simmar, men ganska kort och väldigt ostrukturerat. Det är härligt, men inte med samma klös som tidigare. Jag antar att det är okej.

Min träning har alltid varit inriktad på att förbättra min tid i Vansbro, och jag har ännu inte bestämt mig för om jag fortfarande vill satsa på det eller bara åka dit, mysa med Karin och Matilda och simma utan målbild.


Dani fortsätter att leverera som pojkvän. Det har visat sig att det inte alltid är plättlätt att gå in i något nytt när båda har långa relationer bakom sig, men jag tycker vi löser det väldigt bra. Speciellt med tanke på den språkförbistring som finns, och som försvårar nyanser i kommunikationen.


Det blir dock bättre hela tiden. Han jobbar hårt med att utveckla sin engelska och jag kämpar vidare med min spanska. Nu, efter 212 dagar med Duolingo, har jag äntligen börjat få lära mig hur jag ska uttrycka saker i dåtid. Om jag bara hade någon spanjor som jag kunde öva på att prata med hade det varit perfekt...


Dani försöker även lära sig svenska. Det är enligt uppgift ett jävligt svårt språk, och för honom hade det förmodligen underlättat om jag hade kunnat åtminstone ett smul grammatik. Men det kan jag inte. Å andra sidan sprider sig antalet svenskar i hans omedelbara närhet i samma takt som Coronaviruset, så han kanske kan hitta någon annan som kan.


Övrig information är att jag har blivit rätt tjock. Beror på att all mat är god, i synnerhet den som Dani lagar, och att det alltid är sol och trevligt att sitta på uteservering och dricka öl/rosé/sangria.

Jag försöker åtgärda efter bästa förmåga, mest för att jag inte orkar köpa massa nya kläder. Vore bättre om jag kunde passa i de jag har.