tisdag, augusti 21, 2018

Bikey McBikeface och jag


Det har rimligtvis inte undgått någon att jag har köpt en cykel - Bikey McBikeface aka (Sir) David. Alla fina personligheter av rang har långa, svåra namn.

Jag ÄLSKAR David.

Det var inte något större fel på min förra cykel, Milton, men hans växlar stökade ibland vid fel tillfällen vilket gjorde mitt redan låga självförtroende obefintligt.


Jag och David har redan hunnit med ganska många turer tillsammans. För inte så länge sen var jag i Ursvik och morgoncyklade med Theresia. Då touchade vi lite på MTB-spåret (nick-spåret) men körde mest grusväg. Vilket jag egentligen tycker är roligast, speciellt när man kan cykla och snacka samtidigt.

Jag ser dock jättemycket fram emot att åka till Högbo med nämnda kvinna och hennes Järvsöfaks för att cykla på deras fina MTB-spår.




Men i takt med att mitt förtroende för David ökat har jag också vågat ge mig på lite större utmaningar. Som den här dödligt smala lilla spången som jag ba cyklade över. Sjukt! Handske for scale!


Så imorse tog jag hundskrället i släptåg och drog till Ursvik igen, men nu för att ge mig på en längre bit av nick-spåret. Det började lika bra som det slutade senast.

Jag var sjukt modig i starten och cyklade upp och ner för de mest galna sekvenser, hela tiden med Jontans ord -"trampa trampa trampa" i huvudet. Inte riktigt som The Real Thing men ändå en hjälp. Kände verkligen hur mycket varven på Högbos teknikbana tidigare i somras faktiskt gett mig när det kom till att cykla över och nedför olika livsfarliga hinder.


Har laddat ner en app som heter Trailforks, efter tips från Roger Ström - min dröm, och där kan man hitta massa roliga MTB-spår i närheten. Den registrerar också sträckan man kör och på kartan ovan syns tydligt när jag gav upp morgonens pass. I vredesmod.

För det som började så bra gick helt åt jävla helvete. Spåret gick upp och ner för Mount Ursvik förbannade Blanc med ett sammelsurium av rötter och sten. Det blev bara ett evinnerligt ledande av cykeln genom skogen. Så. jävla. tråkigt.

Då kom jag på att jag faktiskt kan avbryta. Så det gjorde jag. Cyklade snälla, fina vägar tillbaka mot bilen, men när jag var nästan framme hade självförtroendet och viljan kommit tillbaka igen, så jag vek av och tog en sista liten tur på MTB-spåret.


Och då briljerade jag igen! Tänka sig. Var glad att få en positiv avslutning. Till skillnad från tidigare misärturer var det dock inte cykeln jag vill hiva åt helvete där ett tag, utan skogen. Det är ett gott tecken.

Nu ska jag bara försöka reda ut de tekniska bekymmer som uppstod med David på slutet. Behöver en mekaniker.

onsdag, augusti 15, 2018

Stora Stöten swimrun sprint 2018


Min första swimrun på nästan två år är avklarad! Jag körde Stora Stöten swimrun sprint med Fanny Ahlfors, Team Barebells powered by 2xu, den den 11 augusti. Loppet bestod av 10,8 km löpning och 1 km simning. Jag var ASnervös innan.


Starten gick halvägs ner i Falu gruva och det första vi fick göra var att kämpa oss upp för en låååång uppförsbacke. Hela fältet drog iväg och jag promenerade på så gott jag kunde med Fanny trippandes framför. Vågade inte ta ut mig för mycket direkt i starten. Dessutom höll jag på riktigt på att dö av värmeslag i min våtdräkt.

Hade dagen till ära fått låna ett exemplar av 2xu kommande swimrundräkt som släpps nästa år. Herrmodell visserligen, men jag tyckte den fungerade väldigt bra. Förutom att det var fuck off-varmt dåra.



Det kändes mer som ett löplopp än ett swimrunlopp. Längsta sträckan på 6,8 km motsvarade det längsta jag sprungit sedan fotskadan 2016. Men det gick bra. Jag hängde i lina bakom Fanny och försökte att inte tänka för mycket på hur långt det var. Gjorde en face plant i skogen, men annars gick det över förväntan.

Och när den långa löpningen var över och vi fick börja simma så gick tiden så otroligt fort. Vips så var loppet slut.


Det kändes som om vi låg sist redan från starten. Vi sprang förbi två lag när första backen var passerad, men sen såg vi inte så många förrän vi simmade om ett lag på sista simsträckan.

Ändå kom vi på fjärde plats. Första damlag. Det satte igång en hel del oönskade tankar om prestation i mitt huvud. Jag kan inte stoppa dem, men jag försöker att inte ge dem näring. Jag hade haft samma fina upplevelse även om vi kommit sist.