tisdag, augusti 21, 2018

Bikey McBikeface och jag


Det har rimligtvis inte undgått någon att jag har köpt en cykel - Bikey McBikeface aka (Sir) David. Alla fina personligheter av rang har långa, svåra namn.

Jag ÄLSKAR David.

Det var inte något större fel på min förra cykel, Milton, men hans växlar stökade ibland vid fel tillfällen vilket gjorde mitt redan låga självförtroende obefintligt.


Jag och David har redan hunnit med ganska många turer tillsammans. För inte så länge sen var jag i Ursvik och morgoncyklade med Theresia. Då touchade vi lite på MTB-spåret (nick-spåret) men körde mest grusväg. Vilket jag egentligen tycker är roligast, speciellt när man kan cykla och snacka samtidigt.

Jag ser dock jättemycket fram emot att åka till Högbo med nämnda kvinna och hennes Järvsöfaks för att cykla på deras fina MTB-spår.




Men i takt med att mitt förtroende för David ökat har jag också vågat ge mig på lite större utmaningar. Som den här dödligt smala lilla spången som jag ba cyklade över. Sjukt! Handske for scale!


Så imorse tog jag hundskrället i släptåg och drog till Ursvik igen, men nu för att ge mig på en längre bit av nick-spåret. Det började lika bra som det slutade senast.

Jag var sjukt modig i starten och cyklade upp och ner för de mest galna sekvenser, hela tiden med Jontans ord -"trampa trampa trampa" i huvudet. Inte riktigt som The Real Thing men ändå en hjälp. Kände verkligen hur mycket varven på Högbos teknikbana tidigare i somras faktiskt gett mig när det kom till att cykla över och nedför olika livsfarliga hinder.


Har laddat ner en app som heter Trailforks, efter tips från Roger Ström - min dröm, och där kan man hitta massa roliga MTB-spår i närheten. Den registrerar också sträckan man kör och på kartan ovan syns tydligt när jag gav upp morgonens pass. I vredesmod.

För det som började så bra gick helt åt jävla helvete. Spåret gick upp och ner för Mount Ursvik förbannade Blanc med ett sammelsurium av rötter och sten. Det blev bara ett evinnerligt ledande av cykeln genom skogen. Så. jävla. tråkigt.

Då kom jag på att jag faktiskt kan avbryta. Så det gjorde jag. Cyklade snälla, fina vägar tillbaka mot bilen, men när jag var nästan framme hade självförtroendet och viljan kommit tillbaka igen, så jag vek av och tog en sista liten tur på MTB-spåret.


Och då briljerade jag igen! Tänka sig. Var glad att få en positiv avslutning. Till skillnad från tidigare misärturer var det dock inte cykeln jag vill hiva åt helvete där ett tag, utan skogen. Det är ett gott tecken.

Nu ska jag bara försöka reda ut de tekniska bekymmer som uppstod med David på slutet. Behöver en mekaniker.

Inga kommentarer: