torsdag, juli 30, 2015

Det blev fel från början




Jag längtar hem.

Jag älskar Gotland, det gör jag, men den här gången är det som att vi kommit på fel fot med varandra. Det har känts stressigt.

Mitt jobb har väldigt många fördelar, men då och då innebär det också att jag behöver jobba på kvällar, helger eller "semestrar". Trots att jag har kompetent personal på kontoret så finns det saker bara jag kan göra. (Och ibland okynnesgår jag igenom mejlen för att inte drunkna när jag är tillbaka.) Så blev det på den här semestern, och även om jag brukar vara bra på att stänga av jobbet så har jag inte lyckats helt den här gången.

Det har dessutom varit en lite socialt krävande vistelse, speciellt på mornarna, då jag helst brukar se till att få lite tid för mig själv och starta upp systemet för dagen. Men det funkar inte riktigt här.

Mest av allt saknar jag nog egen tid. Jag behöver mina och Rekas skogspromenader för att sortera tankarna och lägga dem i rätt mapp. Det blir för mycket annars.

Men allt har förstås inte varit dåligt, långt ifrån. Igår hängde vi till exempel med Bella, Mike och Emilia, vilket var toppen! Och idag åt vi middag på Lilla Bjers. Sjukt bra middag, som alltid! Enda plumpen i protokollet är deras utbud av alkoholfri dryck. Eftersom allt ska vara ekologiskt kan man inte få sig en vanlig Coca Cola eller alkoholfri öl, och det saknar jag. Idag drack jag jordgubbssaft. Väldigt god jordgubbssaft. Men ändå.

onsdag, juli 29, 2015

Simning i Ireviken



Jag simmade igår. Eller var det i förrgår? Vem vet. Med Reka och Jonas som strandvakter startade jag vid Svarthälla och simmade mot Irebaden.

För det första så kände jag mig lite svajig över att simma själv i det stora, livsfarliga havet. Alla fattar ju att en person och en hund på stranden inte kan göra någonting alls om det kommer ett stort sjöodjur och biter mig i foten. Och sånt kan faktiskt hända. Jag har sett liknande saker på internet.

För det andra så gick det jättebra när det var sandbotten (förutom någon gång då det blev så grunt att jag nästan slog bröstet i botten) men när det blev grus och sjögräsbeklädda stenar kände jag att jag ville freaka ur lite. Trots att det är så det brukar se ut. Alltid. Men här kändes det obehagligt och hotfullt.

La givetvis band på mig men det kändes jobbigt.

Simmade ungefär 500 meter lugnt, sen försökte jag trycka på lite extra under 500 meter. Tror kilometern gick på runt 18:50 och jag vet att jag borde vara nöjd med det. Tänkte ge upp efter det men sen ändrade jag mig och simmade ytterligare 500 meter i ganska lugnt tempo. För att det var fint och för att jag kunde.

På lördag ska jag köra min första tävling som enbart är simning, Stockholmssimmet, och av den anledningen har jag lovat mig själv att vara open minded. Distansen är blygsamma 1 km och i våras satte jag upp målet att simma under 17:30. Efter Mallis reviderade jag det till att vilja simma under 17 minuter.

Nu känner jag mig inte alls lika fräsig som jag gjorde då, men jag ser fram emot att testa mig och se vad jag landar på. Rekord blir det oavsett, och det ska bli jättekul att simma mot en klocka!

tisdag, juli 28, 2015

87 år och 70 år tillsammans


Det här är Eva och Sven, min mormor och morfar.

Just precis idag fyller mormor 87 år. Min mormor, som jag älskade att vara hos när jag var liten. Som sydde kläder till mina Cindy-dockor, var en superbra lekkompis och lagade pannkaka. Alltid vänlig, tålmodig och omtänksam.

Vi firade, enligt mormors önskemål, med smörgåstårta och champagne till lunch. På eftermiddagen kom morbror med familj och vi åt princesstårta.

Just precis idag är det även exakt 70 år sedan mormor och morfar träffades. Det var på tåget från Gotlandsbåten... eller möjligen till. Mormor kände morfars kompis och på den vägen var det... Morfar var 15 år och hade kortbyxor. Mormor var blyg.

Försökte få ur dem deras tre bästa tips på hur man står ut med varandra i 70 år och med lite egen tolkning av vad som sas så kom jag fram till följande:

1. Tillbringa mycket tid ifrån varandra. Ena parten kan t ex jobba mycket.

2. Mannen ska vara lydig (en toffel) men bör lämna rummet om det blir för jobbigt. Om han skojar mycket måste hon vara tålig och kunna ge igen.

3. Var olika. Ni kommer att hitta gemensamma intressen ändå.

Valfritt att ta till sig dessa råd, men det är svårt att hävda att det inte funkar.

Utöver detta fick vi förstås höra en del anekdoter. Morfar är (var?) en riktig kvinnomagnet och mellan raderna kunde jag förstå att det en gång fanns lite svartsjuka. Som den gången mormor gömde morfars hatt när han skulle ut och träffa en kompis, eftersom hon trodde att han skulle springa efter fruntimmer. Morfar blev arg och utbrast, på Gotländska, "plock fram hatten din satans dåre!".

En annan gång var mormor förbi butiken där morfar jobbade, och när hon kom in stod han och betjänade en annan kvinna. Morfar presenterade mormor för kvinnan och sa "det här är min fru", varpå kvinnan svarade "äsch, det säger du om alla". Mormor lämnade omedelbart butiken i vredesmod, men fick senare blommor av kvinnan som uttryckt sig lite plumpt.

Morfar för mig är djurens vän och den enda som kan hitta Hemliga stigen. Som hellre berättar en bra, lite skarvad, historia än alltid håller sig till sanningen. Som är glad och snäll.

Jag hoppas de har många lyckliga år kvar tillsammans!

måndag, juli 27, 2015

Utan krav på prestation


Jag gick ut starkt imorse. Tänkte mig en liten löprunda bort till Svarthälla och längs stranden tillbaka hem. Med Reka förstås.

Till Svarthälla gick det bra. Av fredagens lilla swimrunäventyr kändes inte ett spår i benen. Sen kom vi ner på stranden och möttes av rak, kraftig motvind. Äh, tänkte jag, och försökte lubba vidare. Men sanden var så mjuk att jag knappt kom framåt, och jag orkade inte ta någon inre strid med mig själv idag, så jag gav upp direkt. Snörade av mig skorna och promenerade istället.

Reka skuttade i vattenbrynet och försökte fånga vågorna, rejsade fram och tillbaka i hundra knyck och gjorde änglar i sanden. Solen sken. Allt var vackert. Livet var härligt!

Sen joggade jag sista biten hem och var nöjd med det. Fin morgon!

Skulle ha simmat längs stranden ikväll men det blev sent efter middagen så jag ställde in. Också okej. Nu är det semester några dagar och den får vara helt utan krav på träning eller prestation.

lördag, juli 25, 2015

Amfibiemannen 2015


När jag la ut lagbilden på mig och Lim på sociala medier innan loppet så skrev jag att vi skulle rocka brallan av Amfibiemannen. Och på sätt och vis gjorde vi det. Men ändå inte.

Vi samåkte med Lindad och Martin till Räfsnäs där vi tog färja över till Lidö. Vid incheckningen visade vi upp våra våtdräkter, visselpipor och första förband. Fick våra startkit. En trevlig buff, en enorm rosa (så kreativt och modernt!) badmössa, tunn som en kondom, och en herr t-shirt. Härligt.

Vi hade ungefär 45 min till förberedelser innan race-mötet, och vi använde tiden till att kitta oss, äta kanelgifflar och stå i toalettkö.

Efter infot var det dags att gå de 600 meterna till starten och plötsligt var vi iväg!

Precis som förra året hade jag mentalt delat in loppet i fem block:

1. Simblocket
2. Växlingsblocket
3. Löpblocket
4. Växlingsblocket
5. Simblocket

I simblocket låg, efter två inledande kilometer löpning, den längsta simningen på 1100 meter. Det var friskt i vattnet och lite stökigt, vilket gjorde det svårt att se medtävlare över vågorna. Ena sekunden var vi ensamma och nästa låg det flera lag precis bredvid oss.

Jag låg före Lim och kämpade för att hitta rytmen. Navigerade inte helt rakt, men var ändå riktigt nöjd när vi kom upp på andra sidan. Vi fräste framåt otroligt stabilt!

Tre kilometer löpning följde, med ett upplyftande vad över en vik, och sedan var det dags för växlingsblocket; tre simningar på några hundra meter vardera, med två superkorta löpningar emellan. Nu fick jag feeling i vattnet! Tretaktsandning, fokus på teknik och att hålla tankarna i styr. Kändes riktigt bra, både när jag låg först och när jag fick åka räkmacka bakom Lim.

Löpblocket inleddes med en Tjurrusetinspirerad geggamojja innan vi kom fram till grusvägen som tog oss upp och in i Batteri Arholma. Das boot. Mina ben började sega till vid det här laget men klockan visade att vi låg grymt bra till jämfört med förra året, och jag såg fram emot att kämpa järnet tillbaka. När vi kom in från simningen som markerade vändningen i loppet låg vi 16 minuter bättre än 2014. Trots att vattnet var så kallt (!?) och stökigt att vi hörde att de förlängde tiden vid cut offen med 20-30 min.

Men här tog det slut för oss. Lim hade redan tidigare under loppet känt av sin hälsena och med en Ironmandebut om tre veckor ville hon inte ta några risker. Vi gick till vätskestationen vid Arholma och meddelade att vi bröt där.

Jag kände mig så jävla ledsen och besviken. Arg för att jag inte ens kunde vara arg på Lim. I hennes situation hade jag tagit exakt samma beslut. Det var vuxet, moget och korrekt. Men för mig var det så fel! Jag var stark! Vi skulle slå, nej krossa, vår tid från förra året. Vi skulle simma genom vågorna tillbaka, vi skulle springa i mål och ta emot folkets jubel! Vi skulle INTE sitta i en grässlänt på Arholma, äta Ballerinakakor och vänta på båtskjuts tillbaka till Lidö. Jävla helvetes jävla pisskit. Könsord!

Jag har lugnat mig nu. Det var bara ett lopp, och dessutom ett ganska oviktigt sådant. Världen går inte under. Men det är unket med två DNF i rad. Det är som att jobba utan lön. Man sliter stenhårt men får aldrig belöningen i form av att komma i mål.

Ännu mer svider det att tänka på hur mycket bättre vi hade varit i år än förra året. Trots tuffare omständigheter. Som bäst låg vi på 8:e plats. Hallå liksom! Vi hade förmodligen kommit in på 5:10-5:15 ungefär.

Men det kommer fler chanser, nästa år är vi ännu bättre. Vi ska ha revansch! Se upp för lag InSahne 2016. Just sayin...

torsdag, juli 23, 2015

Inför Amfibiemannen


Det kan hända en del på ett år. Ännu mer på flera år. Doh.

Jag kommer ihåg första gången jag hörde talas om Amfibiemannen. En kompis skulle köra och jag var grymt impad över det eftersom det var så sjuuuuuukt långt. Längsta simningen var över 1 km. Hallå liksom, hur ska man kunna simma så långt i havet! Jag såg framför mig mörka vatten och en extrem utmaning.

Förra året stod jag på startlinjen, tillsammans med Lim. Var lite nervös innan, för loppet var ju faktiskt rätt långt! Visste inte hur jag skulle klara 5,5 km simning, var osäker på utrustningen och om jag skulle kunna köra med paddlar hela tiden. Satt och minutberäknade mitt energiintag under loppet för att jag skulle orka.

I år verkar mitt huvud tycka att jag är en veteran inom området. Ingen oro alls.

Ser fram emot loppet för att det är så "kort och platt". Är peppad och tycker att det ska bli riktigt roligt att tävla utan att känna osäkerhet inför vad som komma skall. Inga berg som ska bestigas. Inga kalla vatten. Kort mellan växlingarna.

Har sett folk som nojar över att det är 15 grader i vattnet och för ett år sen hade jag nog gjort samma sak. Att flytta fram gränserna som jag har gjort, framför allt det senaste året, har varit så grymt givande. Är så glad över att ha lärt känna temperaturerna i vattnet, så att jag slipper vara nervös för det icke-problem som 15 grader innebär.

Och när det kommer till energi så har jag insett följande. Jag kan aldrig få i mig för mycket, så varje gång jag tänker på energi eller börjar bli trött så ska jag se till att peta i mig något. Det blir alltid för lite ändå.

Jag tror och hoppas att jag och Lim ska lyckas kapa tiden från förra året och komma under 5:30 utan större ansträngning. Vi simmar bättre båda två och Lim är en starkare löpare. Min hemliga game plan är kroka fast mig i henne med ett snöre och fladdra efter som en jättebebis. Det ska bli så roligt!!

onsdag, juli 22, 2015

Årspremiär på Try Triathlon med nytt rekord


Rubriken är egentligen bara delvis sann. Jag var med för ett par veckor sedan också, men då simmade jag bara. Och ganska dåligt dessutom. Känslan var crappig och jag var inte så snabb som jag hoppats.


Igår var uppslutningen från StockholmsBuss Sports Team mycket bra. Pappa och Jonas var med och provade triathlon för första gången. Dessutom träffade vi Micaela (som bloggar på triathlonbloggen) där. Som pressfotograf hade vi kallat in Lim M Halmhatt.


Vädret var uselt, regnet öste ner och deltagarantalet var mindre än vanligt men ändå hyfsat. Kändes inte som att vardagshjältarna dominerade när jag spanade runt, men som vanligt så flög massor av händer upp när frågan om vilka som var med för första gången ställdes. I våtdräkt ser alla proffsiga ut.


Simmade skitbra. Hade mycket, mycket bättre feeling än förra gången. Kändes som om det gick väldigt mycket fortare och jag kom ur vattnet som första dam. Topp 10 av alla. Fast jag simmade på exakt samma tid som senast, 7:36 min (1:45/100m i snitt). Tänka sig. Hade hoppats på bättre men är brutalt nöjd med känslan.


Cyklingen gick också bra och tog 13:48 min (27,5 km/h i snitt). Trampade på så gott jag kunde och blev omkörd av två brudar och några killar. Kändes som färre omkörningar än vanligt i alla fall.


Körde utan strumpor och sparade lite tid på växlingarna.


Löpningen var vedervärdig och hemsk. Som alltid. Kanske ännu hemskare än vanligt till och med. Kände mig tung, klumpig och långsam. Sprang på 12:17, med ett förvånande bra snitt på 5:16 min/km. Trodde det gick betydligt saktare för jag blev omsprungen av många. Micaela tog mig precis i vändningen vid bron och såg grymt stark ut.


Totaltiden blev 36:52 och jag slog därmed förra årets bästa tid med 13 sekunder, trots att det känns som att jag var i ansenligt mycket bättre löpform då. Och lite mindre tjock. Så hurray för det!


Över till premiärlejonen då. Jonas gjorde en superbra insats och kom i mål typ 5 min efter mig. Massor av creds till honom.

Men faktiskt, ännu mera respekt till min far. Vi premiärsimmade tillsammans i Edsviken i måndags. Det var invigning av både våtdräkt och simning på "längre" sträcka i öppet vatten. Och igår körde han alltså sin första triathlonträning. Så jäkla grymt! Vilken förebild. Det krävs en del mod att vid en blygsam ålder av 63 år vara med på ett event där de flesta är runt 40 år och ser dödsproffsiga ut. Regnet sållade förmodligen bort en ganska stor del orutinerade deltagare dessutom.

Och han var skitduktig, om du undrar. Kom kanske inte först, men inte heller sist. Jävla ballinferno!

söndag, juli 19, 2015

Heldagsagility i Älvkarleby


Trots att det var en väldigt välordnad och perfekt tävling i Älvkarleby idag, så tog det fruktansvärt lång tid. På lite drygt 8 timmar, exklusive restid, hann vi köra sex lopp, tre hopplopp och tre agilitylopp. Som tur var kunde jag hänga med Ofelia, Emilie, Olle och Ullis under dagen, så det kändes ändå överkomligt.

Målet för tävlingen var att vinna fyra lopp. Okej, det var lite på skoj, men man måste ju sikta högt.

Och vi vann faktiskt vårt första lopp, och fick vår andra pinne i hoppklass 2. Trots försök till tjuvstart.

Andra loppet, agility, diskade vi oss i. Det blev strul i slalom och jag körde inte ens klart banan.

Tredje loppet var det bästa jag har gjort på tävling, men tyvärr rev hon ett hinder. Varför var det så bra då, tänker du när du tittar på filmen nedan? Det är kanske inget perfekt lopp, men jag höll mig till min plan, Reka höll sig till min plan, det var inga uppenbara knasigheter som hände och vi klarade den för oss mycket svåra slalomingången. Baaam! Det var som en seger!

Fjärde loppet, hopp, diskade vi oss igen. Slalomstrul och fel väg. Det gick lite vilt till, helt enkelt. Vilt och okoncentrerat.

Femte loppet, som också var ett hopplopp, nollade vi. Det blev några rätt stora svängar men i det stora hela kändes det bra. Tyvärr var det många andra som nollade också, och vi var en sekund för långsamma för att få pinne. Damn!

Sista loppet, agility, diskade vi oss också i. Var riktigt trött vid det här laget, och tappade fokus en sekund, vilket fick Reka att flyta ut och toucha A-hindret.

Är ändå sjukt nöjd med dagen och vår insats. Duktig hund. Snäll hund. Okomplicerad hund. Älskad hund!


Hopploppet, vinst och pinne


Agilityloppet, bästa ever men 5 fel.

lördag, juli 18, 2015

En extremt ovanlig grej


Att jag vaknade upp till ljudet av regn som smattrade mot rutorna gjorde inget just idag. Hade en tidig dejt med Maria i Huvudstabadet och regn tenderar att hålla kreti, pleti och barn med uppblåsbara giraffer borta från bassängen, så det var bra. Och gott om plats fick vi.

Jag hade någon form av vision i våras om att få till minst ett bassängpass i veckan under sommaren, men just nu känns det helt omöjligt. Får vara glad för alla pass jag lyckas klämma in. Det blir bra ändå i slutändan.



Maria hade med sig ett pass från Medleygruppen på Facebook. Det stod att det var Avancerat, och det gör ju att man sträcker lite extra på ryggen, sneglar malligt på de andra i bassängen och viftar med papperslappen bara för att de ska råka se att vi är Premium. Men det var tyvärr också där min känsla av att vara lite bättre slutade.

Eller så här. Om simning hade varit som gymnastik, och det hade funnits en gren som heter redskapssimning, då hade det varit min disciplin. Om jag får använda någon pryl, vilken som helst, så simmar jag bra. Det är inte så noga om det är en flytdolme, våtdräkt, paddlar eller fenor.

Men jag försöker att inte hetsa upp mig över att det inte gick alldeles snabbt idag (förutom med hjälpmedel, dåra). Läste gamla inlägg på bloggen igår och blev ödmjuk inför vad som har hänt sedan förra hösten. Tänker att det blir likadant i år. Det tar ett tag att komma in i bassängsimningen, men när jag väl gör det kommer jag casha in från all bra träning under våren och sommaren. Och då jäklar.

Inser också att jag, kanske för allra första gången inom idrott, har lite för höga tankar om mig själv.

I mitt huvud simmar jag snabbare än jag gör i verkligheten, och det är helt fantastiskt! Även om det kanske gör att jag lättare blir besviken efter ett pass så är det så ovärderligt att jag inte vill ändra på det för allt i världen! Det är som att ha hittad guld. Eller en mycket sällsynt ädelsten.

Jag är rik.

fredag, juli 17, 2015

Lite av mycket

Bensparkar gör man ovanför ytan, va?

Träffade mein papa vid Edsvikens strand i morse för att delta i invigningen av hans nyinköpta våtdräkt. Temperaturen visade på 16 grader i ytvattnet vid strandkanten. En human och mysig temperatur enligt mig. En chockerande och på gränsen till obadbar temperatur enligt min far.

Att jag sedan fick simma själv, med honom som strandvakt, berodde dock på att han, i samråd med mig, i sista stund bestämde att våtdräkten var för stor, och att han måste byta till en mindre. Den ursäkten funkar bara en gång.

Simningen kändes okej. Det var lite rörelse på vattnet som störde oväntat mycket. Försökte tänka på tekniken, hitta rytmen, sträcka ut, glida ordentligt och att inte svälja hela Edsviken varje gång jag råkade få till en otajmad andning mitt i en våg. Simmade blygsamma 2x250 meter ungefär, och i pausvilan mellan fick jag chans att träna på en segerintervju.

Det är lätt att glömma intervjuträningen, det är ju alltid så mycket annat som också måste tränas. Men så plötsligt står man där och har vunnit OS eller VM eller nåt obskyrt lopp i Bandhagen, och förväntas stamma fram några väl valda ord. Då gäller det att vara luttrad. Tycker jag klarade denna första, mycket enkla träning bra.



Efter simningen och frukost drog jag och Trattefnatt till skogen för en kort löprunda. Benen kändes oväntat bra, även om det gick oväntat långsamt genom terrängen. När jag kom ut på elljusspåret ordnade det dock upp sig, och jag avslutade som en gasell. Sjukt bra slut. Blev peppad och fick självförtroende. Man ska aldrig ge upp på ett pass, det kan vända när som helst!

Följde upp löpningen med yoga - post run med Fiji McAlpine på doyogawithme.com. Härligt att yoga rejält uppvärmd! Kände mig jättemjuk och lyckades med ett move jag aldrig klarat förut.

onsdag, juli 15, 2015

Jag ä intä bitter... nää



Fast jooo, det är jag. Jag är bitter. Jag ältar. Men vi var så f...king nära. Kolla filmen. Fatta. Damn.

Jag ska processa lite till, sen ska jag sluta tjata om det här. Lovar.

tisdag, juli 14, 2015

Känslosvall i Engadins kölvatten


Ena sekunden pumpar tankarna genom skallen och jag känner hur jag måste försöka skriva ner allt jag känner, och nästa sekund känns det som att det inte finns mer att säga.

Engadin har varit mitt stora fokus under nästan ett helt år. Det har stressat mig, pushat mig och utmanat mig. Tagit mig långt, långt, långt utanför min komfortzon. Och så är det plötsligt över. Jag lider nog lite av klassisk post-race depression.

Jag är så himla ledsen över att vi inte klarade cutten, och det kryper i kroppen av frustration över att det inte finns någon omedelbar chans att göra om och göra rätt. Men jag är också fortfarande så otroligt glad och stolt över hur duktiga vi var under loppet. Imponerad över hur vi hela tiden kämpade oss vidare. Jag blir lycklig när jag tittar på Jonas bilder, och ser mig själv med ett stort leende, på varenda en av dem.



Det viktigaste minnet, och det jag i slutändan tror kommer vara det enda som finns kvar, är att vi hade jätteroligt i sex timmar, och att väldigt mycket fungerade perfekt. Men inte just den lilla detaljen med att passa tiden då förstås.

Jag kommer glömma min besvikelse över att jag simmade dåligt. Jag kommer glömma hur trött jag var och hur gärna jag ville att det skulle vara slut. Jag kommer bara komma ihåg en magisk dag i alperna med Lindad. Och att vattnet var så där turkost att det fick min mage att göra små kullerbyttor av välbehag.



Team Kapybara, Malin och Theresia, tvingades bryta loppet efter fyra och en halv timme för att Theresia blev sjuk. Jag lider verkligen med dem, det är inget roligt beslut att ta. En av de bästa sakerna med swimrun tycker jag är att man tävlar i lag, men det är också en av baksidorna. Man får press på sig att verkligen prestera precis när det gäller, men ibland vill inte kroppen, och då är det nästan ännu svårare att kliva av. Man gör ju inte bara sig själv besviken.

Jag hoppas att besvikelsen så småningom kommer rinna av dem, precis som den kommer rinna av mig. Att få semestra med de andra kexen och deras familjer har varit superkul!


Jag läste någonstans att vinnarna av herrklassen, Björn Englund och Lelle Moberg, sagt att det var den svåraste tävlingen de gjort, och att de växlade mellan att älska och att hata swimrun. En av de största utmaningarna var skillnaden i temperatur mellan luft och vatten.

Topplagen tog sig inte tid att cabba ner våtdräkten under löpningarna, knappt ens att ta av sig badmössan. Jag och Linda gjorde det inför varje löpning, men för oss tog ju varje sträcka rätt mycket längre tid. Tror ändå att vi sparade ganska mycket tid på att hela tiden hålla oss i rörelse när vi förberedde oss för växling.



Engadin är en tuff tävling (men återigen, inte omöjlig) och när jag tänker på att vi var ungefär lika snabba som Sofie Lantto var förra året så känner jag mig ännu stoltare. Hon är en superkvinna och en mycket inspirerande förebild för mig. Så det är ännu en liten tröst.


Jag har hur som helst inte tid att sitta hemma och grina över en missad reptid särskilt länge. Och det är jag glad över. Nu gäller det att ladda om och hitta nytt fokus till kommande tävlingar. Amfibiemannen, Stockholmssimmet, Ångaloppet, Stockholm Triathlon, Hofors Adventure Race och som säsongsavslutning, Koster Swimrun. Mycket roligt återstår!

söndag, juli 12, 2015

Engadin Swimrun 2015


Engadin Swimrun 2015!

Hade jag inte varit så fruktansvärt trött efter loppet att jag gick och la mig kl. 18 (och sov till kl. 8) så hade jag skrivit min race report igår. Och då hade den inte innehållit ett spår av besvikelse. Bara glädje och positiva ord.

Men nu skriver jag idag, och idag är jag besviken. Grymt jävla besviken. Vi var så jävla nära att klara cutten. Att hämta in 9 minuter på strax under 6 timmar är ingenting, det är en lite snabbare växling här, en snabbare vätskepåfyllning där... det är ingenting.

Jag fnissade lite under loppet åt att jag har tränat i Väsjöbacken och sprungit små korta trailturer på 5 km i skogen hemma, och trott att det räcker. Så jävla mesigt! Som att komma ridande på en My Little Ponny och försöka ställa upp i en hästkapplöpning. Eller som att placera en blek, tanig, kort datanörd med stora, tjocka glasögon i en boxningsring mot ett två meters muskelberg. Rosa fluff och tyll mot nitar och läder. Ja, du fattar!

Så det kanske har verkat som att jag har tränat hårt och målmedvetet, men med facit i hand så... nej.


Loppet startade kl. 08:00 i Maloja, dit vi blev skjutsade med buss. Jag kände mig fortfarande helt lugn, på gränsen till avtrubbad. Det är väl också ett sätt att hantera nervositet antar jag.

Vi la oss nästan sist i starten för att inte ha massa testosteronstinna män flåsandes i nacken. Så här i efterhand har vi insett att det var lite för defensivt och kanske en av anledningarna till att det gick som det gick.

Efter en kilometer kom den första stigningen, och där började alla att gå. Innan loppet hade vi funderat mycket över hur 350 höjdmeter skulle kännas, och nu vet vi. Det är som att promenera upp till solen ungefär. Backen tog aldrig slut!

Lindad hade det tufft och jag kunde verkligen relatera till hur hon kände det. Min reaktion när jag cyklade upp för Puig Major på Mallis var exakt likadan som hennes på vår väg upp till himlen. Det handlar inte så mycket om benstyrka eller kondis som om mental styrka och att orka fortsätta trots att det aldrig verkar ta slut.  Jag var oerhört hjälpt av att ha hatcyklingen i bergen på Mallorca i bagaget.

När det slutligen gick utför igen studsade Linda iväg som en bergsget nedför sluttningen, och jag kom bräkandes efter som en liten killing som inte riktigt hängde med sin mamma. Det var brant, tekniskt och väldigt roligt!

Första simningen var i Lägh de Cavloc och ungefär 270 meter enligt kartan. Det var svalt men inte kallt i vattnet och sträckan kändes betydligt längre än 270 meter. Glömde stoppa i öronpropparna och simmade riktigt dåligt. På mitten av sjön började allting gunga och jag trodde jag skulle tuppa av, men jag körde på och den känslan avtog.


Nästa löpsträcka var snäll och vi hade mest nedför till Maloja och nästa simning i Lej da Segl. Allting kändes riktigt bra. Jag var stark och full av energi, och utrustningen fungerade perfekt! Sand i skorna får man alltid under swimrun och jag funderade över hur mina fötter skulle må efter ytterligare sju timmar av småkornig peeling.


Simningen kändes bättre den här gången, men långt ifrån bra. Jag är generellt väldigt besviken på min insats i vattnet. Armarna var trötta, tekniken kändes dålig och tempot långsamt. Trots det knappade vi på varje simsträcka in på de tider vi var tvungna att matcha för att klara cut offen, men jag är ändå missnöjd. Tänker att om jag bara orkat öka lite till i vattnet så hade vi kanske klarat det...


Nästa stigning var "bara" 200 höjdmeter som den här gången bestod av en lång grusväg som ringlade sig uppåt. Nej, den tog heller aldrig slut, men den var i alla fall inte lika brant som den första uppförsbacken. Hela tiden höll vi humöret uppe, kämpade och peppade varandra.

Vi lekte att vi var med i Sagan om Ringen och vi fick välja mellan att vara Legolas eller Gimli, beroende på vilken känsla som dominerade för sekunden. Legolas är stark och lätt, Gimli är liten, uthållig och envis.

Tredje simningen var den längsta ditintills på 820 meter ungefär. Försökte lägga mig i fötterna på ett herrlag som simmade om oss och lyckades få draghjälp ett litet tag, men det kändes svajigt och efter ett tag tappade jag dem.

Började känna mig missmodig vid nästa löpning. Benen var trötta, vi hade lika mycket löpning kvar till repet men med mer stigning än vi avverkat och vi hade varit ute i över tre timmar. Där och då gav vi nog upp lite grann, och kanske var det då vi tappade det. När vi kom in till Sils stod vår fantastiska hejarklack där och bekräftade att vi skulle få det svårt, men vi kämpade vidare uppåt.

Ny stigning på 200 höjdmeter, men den kändes lättare än den förra. Vi gick uppför och när det blev nedförslut så öste vi på så gott vi kunde. Linda var Legolas och peppade hårt för att få mig att åtminstone bli Gimli för en stund.


När vi kom ner till det vi kallade "sista simningen" fick vi höra av vår hejarklack att vi bara låg tio minuter bakom och att vi fortfarande hade chans att klara cut offen! Eld i baken och ännu en usel simning över till andra sidan, med läckande glasögon och utan öronproppar.

När vi kom över fick vi nya fakta. 48 minuter. 6 km. 375 höjdmeter. Vi gav upp igen, men vi high fajvade ändå och var stolta över att vi skulle vara så pass nära, för det hade vi inte trott!

Sista stigningen tyckte jag var värst. Jag var fruktansvärt trött, stigen gick rakt uppåt och det var flugor och bromsar på mig hela tiden. Belöningen blev en lång utförslöpa där vi lubbade på friskt och sprang förbi ett par herrlag som var ännu lite mer uppgivna än vad vi var.



Sista biten mot mål växlade vi mellan lufsande och promenad. Var så trött att jag inte orkade springa när det gick minsta lilla uppför och knappt på plan mark. Ska jag vara ärlig så orkade jag inte ens springa nedför.

Vi missade cutten med 9 minuter och var nog det gladaste laget där. Några fransmän var jättearga och ett par team satt i vattenbrynet och grät. Jag och Linda kramades, skrattade och var så jävla nöjda med oss själva!

Hade vi klarat tiden så hade vi fortsatt, och vi hade tagit oss i mål, men jag var fruktansvärt trött och just då ganska glad att allt var över. Att simma ytterligare 4 kilometer, och springa 17, kändes inte  som om det skulle varit den bästa presenten där och då.

Men nu, när jag hämtat mig, är jag som sagt jävligt besviken över att inte ha fått gå i mål. Samtidigt hade vi ett fantastiskt lopp, vi gjorde så gott vi kunde, vi hade superbra fighting spirit och var glada från start till mål. Inga sura miner någonstans. Så himla härligt!!! Banan var så otroligt jävla vacker!!!

Och som min begåvade Simfröken sa till mig en gång -"Du kan inte räkna med att slå rekord varje pass!". Nej, och jag kan nog inte räkna med att ta mig i mål varje tävling heller. Ibland blir man sjuk (som Theresia blev, så hon och Malin tvingades bryta) eller missar en cut. Sånt här är livet!

På frågan som alltid kommer upp fem sekunder efter avslutat lopp, -"Ska du köra igen", har jag svarat bestämt nej. Som man gör. Har sagt att nästa år blir det inga tuffa utmaningar som stressar mig i min träning, jag ska bara köra korta, roliga lopp och simma mycket. Men bara att skriva den här race reporten har fått mig att börja rucka lite på beslutet.

Engadin swimrun är inget omöjligt lopp. Bara att känna banan lär garanterat spara oss nio minuter om vi gör det här igen. Får nog suga lite på den karamellen trots allt...

Men just nu är jag bara så glad och lättad över att det äntligen är över!

Fotocred: Jonas Demnert

fredag, juli 10, 2015

Följ oss under Engadin swimrun


Hela den här veckan har jag känt mig lugn. Jag har för tillfället slutit fred med mina demoner och den känslan förstärktes rejält av alla fina ord jag fick på min födelsedag. Jag får spattiga glädjeryck emellanåt men jag känner mig inte orolig inför loppet. Bara glad, nyfiken och förväntansfull.

Starten går 08:00 och man kan följa oss på engadinswimrun.ch/live.

Jag och Lindad har startnummer 204 och Theresia och Malin startnummer 207. Vi passerar tio check points under dagen och det finns två cut off:er - 13:45 och 15:40.

Jag är otroligt förberedd för det här, och det kommer gå superbra imorgon för att:

- Jag är uthållig. I Mallorca 70.3 idrottade jag i sju timmar i 30-35 graders värme.

- Jag har sprungit fem marathon.

- Jag har kört många swimrunlopp och är rutinerad. Det här är fjärde säsongen.

- Jag är en stark simmare och en envis löpare.

- Jag är extremt trygg med Linda som lagkamrat. Vi är medvetna om våra styrkor och svagheter.

- Jag har haft perfekta förberedelser.

- Jag är en vinnare bara genom att vara här och stå på startlinjen. Allt över det är en bonus.

När som helst under dagen imorgon, om du har en tumme över, håll den och skicka oss en glad tanke!

torsdag, juli 09, 2015

Hipp hurra, idag är Soffans fölsedaaa!

Vilken jäkla födelsedag! Fukk jä!!!

Idag har jag känt mig omtyckt, uppvaktad och speciell. Det har verkligen varit min dag! Tusen tack för alla grattisar och fina ord!!

Firade större delen av fölsisen uppe på Corvatsch, en 3303 meter hög topp här vid Silvaplana. Höghöjdsträning kallade vi det, men i ärlighetens namn lallade vi mest runt, ojade oss över hur sinnessjukt vacker vår tävlingsbana är och åt mat. Och jag fick massor av presenter. Tack!!! Efter ett tag åkte vi ner på blygsamma 2700 meter och käkade lite till. Sen hem till hotellet och... åt fika. Sen var det middag. Trerätters thai.

Tur att jag ska dra en repa på 53 km på lördag. Burp.

onsdag, juli 08, 2015

Kicken jag vill ha

Några timmar kvar!
Till vad?

Till Sofias födelsedag!!!

Det ska bli så jävla häftigt att köra loppet på lördag! Allting känns så himla bra!!!

Idag träffade vi Mats som höll på att sätta upp banmarkeringarna och han avdramatiserade backarna rejält! "Nej, såna där berg ska ni inte upp på heller", sa han och pekade på de höga topparna runt oss. "Det är egentligen bara tre backar i loppet. Och Lidingöloppet har väl ca 1000 höjdmeter va?".

Kändes skönt. Han föreslog också att vi skulle provsimma i sjön, men jag och Linda har kommit fram till att vi känner oss mest trygga i att avstå. Man ska inte väcka den björn som sover.

Eftersom regnet vräkte ner idag drog vi till en simhall i St. Moritz. Körde några längder i bassängen och kroppen kändes skitbra. Precis som den gjorde när jag sprang trehundra meter för att undvika regnet. Pigga, starka ben.

Förutom flera bassänger av olika slag fanns tre vattenrutschkanor i simhallen. Pga min tidigare hårsituation har jag inte åkt sånt sedan yngre tonåren så det kändes som en jäkligt stor grej att göra. En av kanorna gick genom ett rör och inleddes med ett fritt fall på typ 1-1,5 meter i mörker. Klaustrofobi, höjdrädsla och allmän osäkerhet fick mitt hjärta att nästan slå knut på sig själv när jag satt högst upp och väntade på min tur. Ville avbryta men ville också bevisa för mig själv hur tuff jag är.

Efteråt kände jag mig förstås oövervinnerlig, och jag tänker att den tillfredställelse jag fick av att ha överlevt vattenrutschkanan inte kommer vara i närheten av den kick jag kommer få av att springa i mål i Engadin Swimrun med Linda på lördag. Den kommer att bli något alldeles extra och så värd att kämpa hårt för. Vilken sjukt maxad upplevelse det ska bli!

Men innan dess ska det firas födelsedag. Glöm inte!

tisdag, juli 07, 2015

En ödmjuk önskan till min födelsedag





Vi är framme i Silvaplana. Det är helt galet vackert och OMG vad häftigt det ska bli att köra Engadin Swimrun! Whiiii!!!

Men skit i det nu. Det är endast två dagar kvar till Sofias födelsedag! Glöm for fukk sake inte den mitt i allt.

För att vara en så oerhört viktig dag så känns det lite som att den kommer i skymundan av allt annat. Alla intryck. Torsdagen är bara en genomfart för att komma till lördag. Det är då det händer. Utmaningarnas utmaning!

Jag undrar hur jag blev så här. Och när? Ibland hör jag folk säga saker om mig, som först får mig att tro att de blandat ihop mig med någon annan. Men vid närmare eftertanke så förstår jag att de med all rätt kan se mig så. Som någon som är vältränad, fokuserad, ambitiös och målmedveten.

Min egen bild av mig själv är fullständigt ouppdaterad. Och ganska negativ. Långt ifrån beskrivningen ovan. Jag ser oftast mig själv som tjock, lat och otränad. Rätt vanlig, ingen äventyrare direkt. Tror sällan på mig själv. Känner mig alltid sämre än alla andra.

Jag tänker att det börjar bli dags att lägga den bilden av mig själv åt sidan. Uppgradera till senaste versionen. För detta behöver jag en manual, och nu kommer du in i bilden.

Snälla, hjälp mig att berätta för mig vem jag är. Hur du ser mig. Berätta vilka egenskaper som definierar mig, och varför jag på lördag står på startlinjen till det mest utmanande loppet jag någonsin valt att köra.

Och låt oss fokusera på det positiva, även om det förstås finns både bra och dåliga saker att säga. Hjälp mig fylla en ryggsäck med peppande ord att ta med under Engadin swimrun, där min mentala inställning kommer vara SÅ viktig. 

Jag vill ha med mig sånt som lyfter mig över bergen när uppförsbackarna aldrig vill ta slut. Som håller mig varm under simningarna när vi passerar kalla glaciärströmmar. Jag vill ha saker att tänka på som får mig att le när allt jag egentligen vill är att gråta av utmattning.

Det är vad jag önskar mig i blygsam födelsedagspresent. Ett ord eller många. Kommunicera dem hur du vill. Det vore det finaste jag kan få. Det, och en ponnie.

måndag, juli 06, 2015

Jämn som ett parkettgolv, snabb som en kobra



Att simma dagens PT-pass i våtdräkt kändes inte riktigt lika fel som det antagligen hade gjort om det varit strålande sol och 30 grader varmt, men lite udda upplevde jag ändå att jag var när jag drog på mig ett tjockt lager neopren och gled ner i bassängen i Huvudsta. Så här nära inpå loppet är det superviktigt för mig att bygga självförtroende, och eftersom jag simmar mycket bättre i superhjältedräkten så var valet ändå ganska lätt.

Filmen ovan visar mitt försök till en accelererande skovling på 12.5 meter. Jag är alltid väldigt kritisk när jag ser mig själv på film så jag tänker inte fördjupa mig i några detaljer. Det här var visserligen obehagligt att se, men också lite roligt eftersom skovling är en sån där sak som bekräftar för mig att jag gjort framsteg i bassängen sedan jag började. Ja, ifall det var oklart.

Jag har nämligen oerhört starka minnen av hur fruktansvärt dåligt den här övningen gick för mig i början av min simkarriär. Jag kom inte framåt. Jag hatade. Jag var arg. Jag drev in i linan. Så även om jag kan ha åsikter om det vi ser på filmen så har det förstås hänt löjligt mycket sedan starten.

Av självförtroendeskäl hade jag även lämnat Garmin hemma idag, till simfrökens stora förtjusning. Medan han manövrerade tidtagningen fick jag simma 3x100 meter och 4x50 meter i "fart 2+", där tiderna rapporterades först efter att jag var klar med respektive distans.

Om jag får säga det själv, och det får jag, så är jag ju som en fukking klocka! 1.31, 1.30 och 1.30 på hundringarna och 42.4, 42.8, 42.3 och 41.5 på femtiorna. Jämn som ett parkettgolv, snabb som en kobra! När jag blir stor ska jag simma så här rappt även utan våtdräkt. Och det ska vara mitt saktaste tempo. Just sayin. Kom ihåg var du hörde det först.


Ps. PÅ TORSDAG FYLLER JAG ÅR!!!

söndag, juli 05, 2015

Pre-pre-race meeting



Jag och snyggingarna på bilderna hade ett litet pre-pre-race meeting inför Engadin swimrun vid Kafé Sjöstugan idag.

Ända sedan vi anmälde oss till loppet, ja till och med tidigare än så, har jag sett simningen i det förmodat iskalla vattnet som en av de största utmaningarna i Schweiz. Det har varit mitt fokus.

Well, change of plans!

Temperaturen i vattnet verkar ligga på trivsamma 14-18 grader, och istället är det antagligen värmen i luften som kommer att bli svårast att hantera. 32 grader och strålande sol väntas på lördag.

Jag har simsprungit i såna temperaturer förut. Jag är förberedd. Men det betyder inte att jag gillar det.

Trots det känner jag mig helt lugn. Jag har allting jag behöver. Jag har testat all min utrustning, både för kalla och varma förhållanden och är väldigt trygg med den.

Min och Lindas uppgift är klar som korvspad. Vi ska hoppa in i en egen liten bubbla och lämna omvärlden utanför. Vi ska se till att röra oss framåt, hålla humöret uppe, få i oss energi, dricka kopiösa mängder vatten och ta oss förbi alla cut offer, hela vägen till mål. Det kommer inte bli lätt men hur vi än räknar på det så kommer vi fram till att kapaciteten finns.

Jag ska springa det längsta jag har sprungit, 47 km, med 1450 höjdmeter. Jag ska simma knappt 6 km. Det kommer vara så jobbigt att jag inte kan förstå och ändå längtar jag som en tokig efter att äntligen få sätta igång!

På tisdag åker vi!