När jag la ut lagbilden på mig och Lim på sociala medier innan loppet så skrev jag att vi skulle rocka brallan av Amfibiemannen. Och på sätt och vis gjorde vi det. Men ändå inte.
Vi samåkte med Lindad och Martin till Räfsnäs där vi tog färja över till Lidö. Vid incheckningen visade vi upp våra våtdräkter, visselpipor och första förband. Fick våra startkit. En trevlig buff, en enorm rosa (så kreativt och modernt!) badmössa, tunn som en kondom, och en herr t-shirt. Härligt.
Vi hade ungefär 45 min till förberedelser innan race-mötet, och vi använde tiden till att kitta oss, äta kanelgifflar och stå i toalettkö.
Efter infot var det dags att gå de 600 meterna till starten och plötsligt var vi iväg!
Precis som förra året hade jag mentalt delat in loppet i fem block:
1. Simblocket
2. Växlingsblocket
3. Löpblocket
4. Växlingsblocket
5. Simblocket
I simblocket låg, efter två inledande kilometer löpning, den längsta simningen på 1100 meter. Det var friskt i vattnet och lite stökigt, vilket gjorde det svårt att se medtävlare över vågorna. Ena sekunden var vi ensamma och nästa låg det flera lag precis bredvid oss.
Jag låg före Lim och kämpade för att hitta rytmen. Navigerade inte helt rakt, men var ändå riktigt nöjd när vi kom upp på andra sidan. Vi fräste framåt otroligt stabilt!
Tre kilometer löpning följde, med ett upplyftande vad över en vik, och sedan var det dags för växlingsblocket; tre simningar på några hundra meter vardera, med två superkorta löpningar emellan. Nu fick jag feeling i vattnet! Tretaktsandning, fokus på teknik och att hålla tankarna i styr. Kändes riktigt bra, både när jag låg först och när jag fick åka räkmacka bakom Lim.
Löpblocket inleddes med en Tjurrusetinspirerad geggamojja innan vi kom fram till grusvägen som tog oss upp och in i Batteri Arholma. Das boot. Mina ben började sega till vid det här laget men klockan visade att vi låg grymt bra till jämfört med förra året, och jag såg fram emot att kämpa järnet tillbaka. När vi kom in från simningen som markerade vändningen i loppet låg vi 16 minuter bättre än 2014. Trots att vattnet var så kallt (!?) och stökigt att vi hörde att de förlängde tiden vid cut offen med 20-30 min.
Men här tog det slut för oss. Lim hade redan tidigare under loppet känt av sin hälsena och med en Ironmandebut om tre veckor ville hon inte ta några risker. Vi gick till vätskestationen vid Arholma och meddelade att vi bröt där.
Jag kände mig så jävla ledsen och besviken. Arg för att jag inte ens kunde vara arg på Lim. I hennes situation hade jag tagit exakt samma beslut. Det var vuxet, moget och korrekt. Men för mig var det så fel! Jag var stark! Vi skulle slå, nej krossa, vår tid från förra året. Vi skulle simma genom vågorna tillbaka, vi skulle springa i mål och ta emot folkets jubel! Vi skulle INTE sitta i en grässlänt på Arholma, äta Ballerinakakor och vänta på båtskjuts tillbaka till Lidö. Jävla helvetes jävla pisskit. Könsord!
Jag har lugnat mig nu. Det var bara ett lopp, och dessutom ett ganska oviktigt sådant. Världen går inte under. Men det är unket med två DNF i rad. Det är som att jobba utan lön. Man sliter stenhårt men får aldrig belöningen i form av att komma i mål.
Ännu mer svider det att tänka på hur mycket bättre vi hade varit i år än förra året. Trots tuffare omständigheter. Som bäst låg vi på 8:e plats. Hallå liksom! Vi hade förmodligen kommit in på 5:10-5:15 ungefär.
Men det kommer fler chanser, nästa år är vi ännu bättre. Vi ska ha revansch! Se upp för lag InSahne 2016. Just sayin...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar