Engadin Swimrun 2015

Engadin Swimrun 2015!

Hade jag inte varit så fruktansvärt trött efter loppet att jag gick och la mig kl. 18 (och sov till kl. 8) så hade jag skrivit min race report igår. Och då hade den inte innehållit ett spår av besvikelse. Bara glädje och positiva ord.

Men nu skriver jag idag, och idag är jag besviken. Grymt jävla besviken. Vi var så jävla nära att klara cutten. Att hämta in 9 minuter på strax under 6 timmar är ingenting, det är en lite snabbare växling här, en snabbare vätskepåfyllning där... det är ingenting.

Jag fnissade lite under loppet åt att jag har tränat i Väsjöbacken och sprungit små korta trailturer på 5 km i skogen hemma, och trott att det räcker. Så jävla mesigt! Som att komma ridande på en My Little Ponny och försöka ställa upp i en hästkapplöpning. Eller som att placera en blek, tanig, kort datanörd med stora, tjocka glasögon i en boxningsring mot ett två meters muskelberg. Rosa fluff och tyll mot nitar och läder. Ja, du fattar!

Så det kanske har verkat som att jag har tränat hårt och målmedvetet, men med facit i hand så... nej.

Loppet startade kl. 08:00 i Maloja, dit vi blev skjutsade med buss. Jag kände mig fortfarande helt lugn, på gränsen till avtrubbad. Det är väl också ett sätt att hantera nervositet antar jag.

Vi la oss nästan sist i starten för att inte ha massa testosteronstinna män flåsandes i nacken. Så här i efterhand har vi insett att det var lite för defensivt och kanske en av anledningarna till att det gick som det gick.

Efter en kilometer kom den första stigningen, och där började alla att gå. Innan loppet hade vi funderat mycket över hur 350 höjdmeter skulle kännas, och nu vet vi. Det är som att promenera upp till solen ungefär. Backen tog aldrig slut!

Lindad hade det tufft och jag kunde verkligen relatera till hur hon kände det. Min reaktion när jag cyklade upp för Puig Major på Mallis var exakt likadan som hennes på vår väg upp till himlen. Det handlar inte så mycket om benstyrka eller kondis som om mental styrka och att orka fortsätta trots att det aldrig verkar ta slut.  Jag var oerhört hjälpt av att ha hatcyklingen i bergen på Mallorca i bagaget.

När det slutligen gick utför igen studsade Linda iväg som en bergsget nedför sluttningen, och jag kom bräkandes efter som en liten killing som inte riktigt hängde med sin mamma. Det var brant, tekniskt och väldigt roligt!

Första simningen var i Lägh de Cavloc och ungefär 270 meter enligt kartan. Det var svalt men inte kallt i vattnet och sträckan kändes betydligt längre än 270 meter. Glömde stoppa i öronpropparna och simmade riktigt dåligt. På mitten av sjön började allting gunga och jag trodde jag skulle tuppa av, men jag körde på och den känslan avtog.

Nästa löpsträcka var snäll och vi hade mest nedför till Maloja och nästa simning i Lej da Segl. Allting kändes riktigt bra. Jag var stark och full av energi, och utrustningen fungerade perfekt! Sand i skorna får man alltid under swimrun och jag funderade över hur mina fötter skulle må efter ytterligare sju timmar av småkornig peeling.

Simningen kändes bättre den här gången, men långt ifrån bra. Jag är generellt väldigt besviken på min insats i vattnet. Armarna var trötta, tekniken kändes dålig och tempot långsamt. Trots det knappade vi på varje simsträcka in på de tider vi var tvungna att matcha för att klara cut offen, men jag är ändå missnöjd. Tänker att om jag bara orkat öka lite till i vattnet så hade vi kanske klarat det...

Nästa stigning var "bara" 200 höjdmeter som den här gången bestod av en lång grusväg som ringlade sig uppåt. Nej, den tog heller aldrig slut, men den var i alla fall inte lika brant som den första uppförsbacken. Hela tiden höll vi humöret uppe, kämpade och peppade varandra.

Vi lekte att vi var med i Sagan om Ringen och vi fick välja mellan att vara Legolas eller Gimli, beroende på vilken känsla som dominerade för sekunden. Legolas är stark och lätt, Gimli är liten, uthållig och envis.

Tredje simningen var den längsta ditintills på 820 meter ungefär. Försökte lägga mig i fötterna på ett herrlag som simmade om oss och lyckades få draghjälp ett litet tag, men det kändes svajigt och efter ett tag tappade jag dem.

Började känna mig missmodig vid nästa löpning. Benen var trötta, vi hade lika mycket löpning kvar till repet men med mer stigning än vi avverkat och vi hade varit ute i över tre timmar. Där och då gav vi nog upp lite grann, och kanske var det då vi tappade det. När vi kom in till Sils stod vår fantastiska hejarklack där och bekräftade att vi skulle få det svårt, men vi kämpade vidare uppåt.

Ny stigning på 200 höjdmeter, men den kändes lättare än den förra. Vi gick uppför och när det blev nedförslut så öste vi på så gott vi kunde. Linda var Legolas och peppade hårt för att få mig att åtminstone bli Gimli för en stund.

När vi kom ner till det vi kallade "sista simningen" fick vi höra av vår hejarklack att vi bara låg tio minuter bakom och att vi fortfarande hade chans att klara cut offen! Eld i baken och ännu en usel simning över till andra sidan, med läckande glasögon och utan öronproppar.

När vi kom över fick vi nya fakta. 48 minuter. 6 km. 375 höjdmeter. Vi gav upp igen, men vi high fajvade ändå och var stolta över att vi skulle vara så pass nära, för det hade vi inte trott!

Sista stigningen tyckte jag var värst. Jag var fruktansvärt trött, stigen gick rakt uppåt och det var flugor och bromsar på mig hela tiden. Belöningen blev en lång utförslöpa där vi lubbade på friskt och sprang förbi ett par herrlag som var ännu lite mer uppgivna än vad vi var.

Sista biten mot mål växlade vi mellan lufsande och promenad. Var så trött att jag inte orkade springa när det gick minsta lilla uppför och knappt på plan mark. Ska jag vara ärlig så orkade jag inte ens springa nedför.

Vi missade cutten med 9 minuter och var nog det gladaste laget där. Några fransmän var jättearga och ett par team satt i vattenbrynet och grät. Jag och Linda kramades, skrattade och var så jävla nöjda med oss själva!

Hade vi klarat tiden så hade vi fortsatt, och vi hade tagit oss i mål, men jag var fruktansvärt trött och just då ganska glad att allt var över. Att simma ytterligare 4 kilometer, och springa 17, kändes inte  som om det skulle varit den bästa presenten där och då.

Men nu, när jag hämtat mig, är jag som sagt jävligt besviken över att inte ha fått gå i mål. Samtidigt hade vi ett fantastiskt lopp, vi gjorde så gott vi kunde, vi hade superbra fighting spirit och var glada från start till mål. Inga sura miner någonstans. Så himla härligt!!! Banan var så otroligt jävla vacker!!!

Och som min begåvade Simfröken sa till mig en gång -"Du kan inte räkna med att slå rekord varje pass!". Nej, och jag kan nog inte räkna med att ta mig i mål varje tävling heller. Ibland blir man sjuk (som Theresia blev, så hon och Malin tvingades bryta) eller missar en cut. Sånt här är livet!

På frågan som alltid kommer upp fem sekunder efter avslutat lopp, -"Ska du köra igen", har jag svarat bestämt nej. Som man gör. Har sagt att nästa år blir det inga tuffa utmaningar som stressar mig i min träning, jag ska bara köra korta, roliga lopp och simma mycket. Men bara att skriva den här race reporten har fått mig att börja rucka lite på beslutet.

Engadin swimrun är inget omöjligt lopp. Bara att känna banan lär garanterat spara oss nio minuter om vi gör det här igen. Får nog suga lite på den karamellen trots allt...

Men just nu är jag bara så glad och lättad över att det äntligen är över!

Fotocred: Jonas Demnert