Ulvjakten trail 2016

Idag har jag och Lindad varit och roat oss med Ulvjakten i Haninge. Huddinge. Wherever. Söder om stan i alla fall.

Ulvjakten är en rogainingtävling, vilket betyder att man under tre timmar ska ta så många kontroller som möjligt. Kartan fick vi när startskottet gick och kontrollerna gav olika många poäng beroende av svårighetsgrad. Som de orienteringsproffs vi är efter tre multisporttävlingar i Hofors så hade vi med oss en färgglad överstrykningspenna för att markera ut vår rutt.

Sen gav vi oss iväg. Det började lite knackigt med att vi inte visste var vi var eller åt vilket håll vi skulle springa, men snart fick vi koll på läget och efter den lilla fadäsen så var vi tamejfan klockrena. Nämnde jag ordet proffs?

Orienteringen var inte så svår och kontrollerna var lätta att hitta, vilket byggde vårt självförtroende enormt! Vi hade så roligt och den positiva energin flödade!!! Tiden sprang iväg medan vi letade oss upp på kullar, till höga master och längs stränder.

Trots att vi stannade ofta för att kontrollera kartan eller försöka ta oss fram där det var lite svår terräng så höll vi riktigt bra fart i löpningen. Och det kändes bara lätt och roligt. Snittade 8:10 min/km, vilket var förvånande bra eftersom vi tyckte att klockan allt som oftast visade kilometertider på 10-15 minuter. När vi sprang måste vi ha gjort det riktigt bra. När vi stod still stod vi still.

För varje minut laget var försenat tillbaka efter kl. 15 fick man 15 poängs avdrag, men vi var framme vid TC redan kl. 14:10. Vi hade underskattat vår kapacitet och hoppat över en eller ett par kontroller i början som vi borde tagit, och sedan var det för långt att hinna springa tillbaka. Hur hade vi kunnat gissa att vi skulle vara så moddahfukking grymma?

I mål blev det jättetrevligt! Vi fick korv, godis, kakor och läsk i långa banor och Lindad såg till att jag fick torra kläder och strumpor på mig. Hon hade föredömligt packat ner ombyte som hon väldig generöst delade med sig av till mig. Jag hade inte lyckats få en enda pryl med mig, mer än fyra potatisar som vi delade på när vi åkte mot Haninge. Huddinge. Wherever. Hur tänkte jag där?

Det trevliga arrangemanget avslutades med en mycket underhållande och samtidigt aningen provocerande prisutdelning där prylar av väldigt skilda värden delades ut helt slumpmässigt. Kompressionsstrumpor från Gococo hit och sittunderlag dit.

Jag och Linda slutade på en tredjeplats i damklassen trail (yay!!) och fick varsin kexchoklad och en gemensam brevöppnare/buttplugg. Eftersom Linda inte hade något större behov av en dylik fick den följa med mig hem. Jag använder trots allt brevöppnare på jobbet och tänkte att det kan vara kul att uppgradera den. Inga konstigheter.

Sammanfattningsvis så var det här en fantastiskt härlig och rolig dag som bekräftade det jag och Linda länge anat. De osynliga ankorna blir farlig i år!!

Hofors Adventure Race 2015

Hofors - Sveriges Mallorca!

I Hofors kan man cykla uppför så länge att det blir tråkigt. Ja, även om man är någon som inte har lätt att drabbas av tristess i dylika sammanhang. Igår cyklade vi uppför. Mycket. Men vi cyklade även på fina små stigar, sprang (haha, näe) upp för en slalombacke, paddlade och lekte hinderbana. Och vid något enstaka tillfälle behövde vi inte ens kartan för att orientera oss rätt.

I år var tredje året i Hofors Adventure Race för mig och Lindad, och vi börjar känna oss som hemma i staden vi hatar att älska. Även denna gång hade vi lyxen av en egen fotograf under loppet. Alla de sjukt fina bilderna i inlägget har Jonas tagit. Tack!!

Vi anlände till Hofors ungefär halv nio, två och en halv timme innan start, och hämtade ut våra tävlingskit. Så fort det är gjort brukar vi kasta oss över kartorna för att, likt proffsen, märka upp vår rutt med rosa överstrykningspenna.

Jag och Linda orienterar endast en gång per år, i Hofors, och behöver gott om tid för planering. Men i år kom vi av oss. Bakom ryggen stod den nämligen - hinderbanan - årets äventyrsmoment. Mäktig. Otäck. Vi var tvungna att omedelbart testa några av hindren innan vi åter kunde fokusera på våra kartor.

Innan start var det genomgång av loppet, ledd av Sveriges förmodligen vänligaste och mest välkomnande tävlingsledning - Magnus. Vi fick veta att det var tillåtet att hjälpa varandra vid två av hindren i hinderbanan och att straffet om man misslyckades med något hinder var 20 burpees. Vi började räkna... Gah! 120 burpees! En av oss skulle göra hinderbanan direkt efter prologen och en av oss som sista moment i loppet. Vi drog lott om det och jag var den som skulle börja. Dubbelgah! Inleda tävlingen med 120 burpees! GAH!

Starten gick och vi drog iväg på en kort löpprolog med fem kontroller. En av kontrollerna låg, förstås, i vattnet. Varför göra det enkelt när det kan vara svårt. Lotten att bada föll på mig men istället för att oja mig över att bli blöt det första som hände i loppet så tänkte jag att jag är van och det här är min sport. Jag tävlar alltid blöt. Däremot försöker jag sällan crawla med en papperslapp i munnen, och det är bra för det går nämligen inte alls något vidare.

Sen var det dags för hinderbanan som bestod av nio hinder. Den började med en hög stång där man egentligen skulle göra en bakåtvolt. Men att bara ta sig över var godkänt och med en rejäl putt i baken från Linda så lyckades jag lite oväntat med det.

Sen kom det Irländska bordet. Det är något slags militärt. Även här gick det bra tack vare ett välriktat lyft över kanten från min lagkamrat.

Efter det följde en graciös forcering av några däck.

Krypa under och klättra över.

Åla genom en tunnel följt av att lyfta en tung kettlebell upp på en hög platta och ner igen.

Klättra över ett högre hinder.

Rulla däck.

Gå armgång och klättra upp för ett rep. Det var först här det blev burpees. 40 stycken. När jag provade banan på morgonen klarade jag armgången men när det var skarpt läge och jag var svettig och blöt om händerna så fick jag inget grepp om stången. Bara att ge upp direkt. Och repet? Pfft. As if.

Sen började loppet på riktigt och vi drog iväg på våra MTB's. Jag och Linda cyklar MTB ungefär en gång per år, i Hofors. Efter mycket velande fram och tillbaka hade vi bestämt oss för att skippa cykelskorna och köra i terrängdojjor hela dagen. Det kändes som ett bra drag! Det gjorde inte bara att vi sparade lite tid och energi vid växlingarna utan också att vi vid ett flertal tillfällen kunde lämna cyklarna och med lätthet springa fram till kontrollen.

Vi hade en liten miss i första MTB-orienteringen men första löporienteringen gick ganska bra. Vi bytte till cykel igen och det var nu vi fick cykla uppför till förbannelse. Det gjorde vi förra året också, fast inte på samma ställe. Hofors är fullt av backar tydligen, precis som Mallorca. Man trampar uppåt så länge att det enda som går att få ur sig till slut är svordomar.

Däremot svors det ovanligt lite när vi cyklade i skogen i år. Det var relativt snälla stigar och tiden då vi gick och bar cyklarna var betydligt mindre än förra året. Bitvis var det till och med roligt. Jag är nog lite försiktigt positiv till MTB-cykling trots allt!

Sen kom vi fram till paddlingen. Jag och Linda paddlar kanot ungefär en gång per år, i Hofors. Linda sitter bak och styr och jag sitter fram och försöker låta bli att lägga mig i. Vi hade det väldigt trevligt på sjön. Solen sken och vi prickade av kontroll efter kontroll. Jammade lite med våra medtävlande och försökte drafta efter Bröderna Dahl.

Sen följde ytterligare en MTB-sträcka och därefter låg sista löpningen som inkluderade en liten tur upp på Hofors skidbacke. Ja, det finns en skidbacke också. Hofors verkar ha allt för den som gillar idrott. Jag började bli trött och låg på energi. Min mage hotade att balla ur på samma sätt som under Stockholm Triathlon redan tidigt under loppet, när jag ätit min första halva bar, så efter det vågade jag bara dricka sportdryck och äta den smörgås jag stulit från frukostbuffén i Högbo Bruk, samt kanelgifflar. Inte mycket.

Dessutom var det en funktionär som hade vänligheten att informera oss om att vi var sist när vi stack ut på löpningen. Så onödigt korkat. Mitt trötta, energilåga huvud pallar inte sånt. Jag kan komma i mål sist, det är inga problem. Någon måste ändå göra det. Men jag vill INTE veta ute på banan att jag är sämre än alla andra. Då vill jag bara ha pepp.

Jag kan inte säga att den dåliga orientering som följde berodde enbart på det uttalandet, men det fick oss definitivt ur balans. Och i ett virrvarr av stigar, kalhyggen och motorcrosspår så kände vi oss helt vilse. Egentligen sprang vi bara lite fel innan vi lyckades ta oss tillbaka till växlingen, men vi stod still väldigt länge och försökte lista ut var i helvete vi var.

Tillslut fick vi, via två enkla MTB-kontroller susa tillbaka mot TC och hinderbanan. Vi hade varit ute i 6.5 timmar och inget verkade mer lockande än att få göra lite burpees...

Linda var superduktig i hinderbanan! Hon klarade samma hinder som jag, fast med hela dagens kämpande i kroppen, och fick också avsluta med 40 burpees istället för armgång och repklättring. De sista tio gjorde jag tillsammans med henne, samtidigt som den fantastiska publiken stöttade oss med applåder och hejarop. Det kändes som en väldigt värdig avslutning!

Sen fick vi springa in under målportalen och avsluta dagens lopp, där vi knep en stolt sistaplats. You win some, you lose some. Och jag kan inte annat än fortsätta älska Hofors. För naturen, för backarna, för alla underbart trevliga människor som hejade på oss i skogen, vid växlingsplatserna och under hinderbanan. Medtävlare som vanliga människor. Vilken härlig stämning! Så mycket positiv energi!

Jag vet inte vad vi hade kunnat göra annorlunda under loppet, förutom att förstås göra allting snabbare (och få mindre valuta för startavgiften, nej tack!). Vi var jätteduktiga och gjorde många smarta val i orienteringen, som kanske inte nödvändigtvis var snabbare, men som gjorde att vi fick en lättare och mer positiv resa. Vi var glada hela tiden när vi inte var lite uppgivna, och vi tuffade på framåt.

Och oavsett vår placering i loppet så älskar jag det faktum att vi kan göra en sån här grej. Vi kan fladdra runt som yra höns i skogen i sju timmar, eller mer. Vi orkar! Vem som helst kan inte det. Att kroppen idag är extremt trött och jag har ont typ överallt är trots det ingen överraskning. Det finns ett pris för allt, och det här var så värt!

Älskade Hofors, tack för allt! Jag hoppas vi ses nästa år igen!

Förberedelser för multisport i Hofors

Ännu en helg med lattjo lajban närmar sig. Då åker nämligen jag, Jonas och Lindad till Hofors för att Team Attack of the Invisible Rubber Ducks för tredje gången ska vara med i multisportloppet Hofors Adventure Race. Jonas är lagets fotograf, chaufför och mentala coach.

Innan tävlingen lyxar vi till det med en övernattning, fikabuffé, spa och gourmetmiddag på Högbo Brukshotell. Kommer bli så grymt! Jag längtar!

I multisport orienterar man sig fram i löpning, MTB och paddling, och eftersom min MTB Milton stått orörd i garaget ganska länge nu så tog jag och Reka en tur i Ursvik imorse och kollade att allting fungerade som det skulle. Och det gjorde det. Vi cyklade på enkla grusvägar, några enstaka små stigar och byggde självförtroende. Det var faktiskt jätteroligt. Mycket roligare än att cykla landsväg.

På tävlingen i Hofors ingår även ett äventyrsmoment varje år. Första året var det luftmadrasspaddling, förra året fick vi fira oss ner från Hofors brandtorn och gå på slack line, och i år ska vi leka hinderbana.

Som jag skrattade när jag såg det. Springa genom däck kan jag väl göra. Men att klättra upp för rep? Gå armgång? Lyfta atlasstenar? Tjena. Resten av sakerna som förekommer på banan på bilden vet jag inte ens vad de innebär, och lika bra är väl det.

En i laget gör hinderbanan i början av racet och en gör den i slutet. Ska bli så fruktansvärt roligt, jag har aldrig i hela mitt liv gjort något liknande, så jag ser verkligen fram emot det.

Det bästa med tävlingen i Hofors, förutom det trevliga arrangemanget, alla vänliga Hoforsbor och den helt underbara naturen, är att både jag och Linda har en väldigt avspänd inställning till loppet. Vi är där för att ha kul. Inga tids- eller prestationsmål så långt ögat når. Vi kan knappt läsa karta och vi cyklar ytterst sällan, men vi går igång på utmaningen i att ta ett litet steg utanför komfortzonen och tillbringa en härlig dag i skogen.

Det kommer bli helt fantastiskt!

Stockholm Rumble

Idag prövade jag och Jonas hållbarheten på vårt äktenskap under multisporttävlingen Stockholm Rumble vid Hellasgården.

Under tre timmar så skulle vi samla poäng genom att ta så många som möjligt av 30 kontroller. Beroende av kontrollens karaktär så gav den olika mycket poäng och vi förflyttade oss mellan kontrollerna med MTB. Det fanns "vanliga" kontroller och äventyrskontroller där man skulle klättra, paddla eller gå på slackline.

Vi tog två av äventyrskontrollerna. Jag klippklättrade och Jonas gick på slackline. Utöver det så ledde vi cyklarna i skogen ganska mycket. Kånkade dem genom blåbärsris, upp för berg och runt den värsta lervällingen.

För detta hade vi som sagt tre timmar på oss. Tävlingstiden var kl. 12-15 och för varje minut man var sen tillbaka drogs 100 poäng. Eftersom poängen på kontrollerna låg på mellan 30 och 120 poäng var det inte aktuellt att missa tiden, så vi avslutade med ungefär 15 minuter tillgodo.

Vi var aldrig ens nära skilsmässa! Jonas skötte navigeringen och ett av besluten var förvisso... dåligt... men eftersom det var en olyckshändelse så får man inte bli arg (så brukar i alla fall vi köra). Och överlag gick det väldigt bra och vi hade roligt, så ingen anledning till oro! Det var en härlig och underhållande dag i skogen!

Jag lyckades tappa bort tidtagningspinnen inte mindre än två (2!!!) gånger! En gång innan start och en gång under loppet, någonstans efter första kontrollen. Det var ett mirakel att vi hittade den, annars hade det blivit en väldigt kort tävling för oss...

Det var väl egentligen allt jag hade att säga om det. Förutom att vi inte vann.

Raid Uppsala

Jag har en enorm förbättringspotential som multisportare! Det har jag verkligen!

Igår körde jag och Jonas multisporttävlingen Raid i Uppsala. Vår första lagtävling ihop. Vi hämtade ut våra kartor, planerade vår rutt (med rosa överstrykningspenna, som proffsen) och installerade oss i TC.

Banan bestod av följande sträckor:

Löpningsprolog
Paddling
MTBO
Orientering
MTBO
Orientering

Efter prologen låg vi nästan sist, precis som det brukar vara, men under paddlingen plockade vi ungefär 15 placeringar. Vi var helt enkelt grymma! Jag tror jag är en Pocahontaspaddlingstalang.

Sen stack vi iväg på cykel. Jontan höll i kartan och orienterade perfekt, och tur var väl det. Efter ungefär tre timmar av MTB och löpning tog jag helt slut och jag hade inte kunnat hantera felkörningar. Jag kunde inte ens hantera pedalerna på cykeln.

Jag är inte samma fysiska Supersofia som jag var under sommaren, det har jag känt, men att jag skulle tappa det så totalt under loppet var lite av en överraskning. Jag försökte i alla fall hålla humöret uppe och under en av mina svackor hade jag trots allt en av mina bästa MTB-sträckor. Bra för att vara mig, men i jämförelse med andra var jag generellt fruktansvärt svag på cyklingen.

I mål tog vi oss i alla fall, på precis under fem timmar. Jag hade räknat med sex timmar, så det kändes som en seger. Skönt att få sluta på topp!

Att vara lag med JG ledde inte till skilsmässa. Jag beställde blanketter en bit in på orienteringen men när vi försökte fylla i dem tappade vi bort oss på kartan så vi bestämde oss för att skilja oss senare. Men då ville vi inte göra det längre, och resten av loppet var vi vänner, trots att jag mest var som en introvert ragdoll.

Vi slutade på en inte särskilt imponerande 32:a plats av 41 startande. Ganska många lag bakom oss stämplade fel och blev därför diskade. Efter paddlingen låg vi som bäst på 23:e plats. Paddling var vår gren.

Det jag behöver mer av i livet är back- och cykelträning. Där finns det, som sagt, enorm förbättringspotential.

Supersommaren 2014

JUNI
Jag väljer att börja SUPERSOMMAREN i juni, men även maj bjöd på massor av fina upplevelser, som ett fantastiskt Lidingö Ultra 26k, årets första utomhussimning i Rösjön, agilityvinst med Reka, simrekord, bra tid på Milspåret och fysisk toppform. I juni hände sedan inte så mycket mer än Stockholm Marathon.

Stockholm Marathon - personbästa med 4:28:37.

JULI
I juli började min "tävlingssäsong" och från andra helgen där har jag, med två undantag, kört någon typ av lopp varje helg. Och det har gått så otroligt bra för mig. Jag har haft medvind från början till slut. Visst har jag väl fått ett och annat blåmärke på vägen, men inget allvarligare än så. Skön känsla!

Stockholm Royal Park Aquathlon - tredjeplats bland damerna på 1 km simning och 7 km löpning.

Try Triathlon vid Sjöhistoriska. Nytt PB och därefter fortsatt bra tider.

Arlanda Aquathlon med Lim. Tredjeplats bland damerna.

Amfibiemannen med Lim. Ett jävligt bra lopp.

AUGUSTI
Måste börja nämna att jag i augusti, närmare bestämt för lite drygt en vecka sedan, skrev min avslutande tenta i Nederländska och därmed tog de sista poäng jag behöver för att skrapa ihop till min civilingenjörsexamen på KTH. I augusti låg också två av sommaren stora höjdpunkter - Ångaloppet och Hofors Adventure Race.

Ångaloppet med Lindad. Grymt lopp och en slipning av vår tidigare bästa tid med 6 minuter.

Hofors Adventure Race med Lindad. Trots att vi fick bryta var det ett fantastiskt äventyr!

World Triathlon Stockholm. Min första triathlontävling och en tredjeplats i supersprint damer.

Förutom alla dessa fantastiska tävlingar så har sommaren bjudit på massor av simning, MTB-cykling, löpning, landsvägscykling och swimrun. Jag ser de senaste månaderna som ett färgsprakande fyrverkeri av häftiga och utmanande upplevelser som tagit mig både ett och två steg utanför komfortzonen. Känner mig som en ny människa, och jag är superstolt över mina prestationer!!!

Det här ska jag leva på hela vintern.

Analys av sträcktider

Nu har resultaten från Hofors Adventure Race kommit upp. Att analysera är ett måste.

Jag brukar ofta tänka att "om om inte fanns..." så skulle vi ha sparat tid både här och där. Det tankesättet är ju tyvärr inte särskilt givande, eftersom det alltid är något som skiter sig. Men jag har ändå roat mig med att gå igenom våra sträcktider och noterat var vi körde bort oss mest.

• Mellan kontroll 14 och 15. Största tidstjuven här var nog inte ens terrängen, utan felkörningen vi gjorde inne i Hofors. Helt onödig. Om vi bara hade fortsatt rakt fram i korsningen...

• Mellan kontroll 21-22. Här tappade vi mycket, framför allt för att vi stannade ofta för att försöka reda ut var vi var. När jag tittade på gps-kartan i efterhand inser jag att vi var såååå nära. Om vi bara hade svängt höger och fortsatt en minut...

• Trötta i huvudet var vi helt säkra på att vi hade tagit rätt väg ner till kontroll 33. Det hade vi inte, och vi letade orimligt länge efter kontrollen som inte fanns där. Om vi bara hade insett direkt att vi var fel så...

• I virrvarret av små stigar i skogen bakom kontroll 36 valde vi en som tog oss till baksidan av några villatomter, där det inte gick att komma ut på vägen. Om vi bara hade valt en annan stig...

Jag har dessutom strukit under de tider där vi tog onödigt mycket tid på oss och där vi, om om inte funnits, hade kunnat spara ytterligare ganska många minuter. Ja, under förutsättning att det inte hade varit för getingar, serviceteam/hejarklacker, bullätning, byte av strumpor, toalettbesök, skobyten, kraftig motvind och allt annat förstås.

Fast i ärlighetens namn vet jag nu var vi kunde sparat mest tid. Det såg jag när jag tittade på bilderna från loppet på Hofors Adventure Groups Facebooksida:

Vi skulle låtit cykelhjälmen sitta på hela loppet!

Hofors Adventure Race, part 2

Här kommer då andra delen i min race report, där jag mer tänkte fokusera på tankarna under loppet, snarare än på vad vi gjorde rent praktiskt. Jag har mycket att säga, så inlägget blir långt.

Till att börja med så känns multisport väldigt mycket mer hardcore än sånt jag vanligen ägnar mig åt. Som löpare, swimrunner eller nybörjartriathlet vet jag att det finns vätska och energi serverat på lagom långa avstånd längs hela banan. I den typen av tävlingar är dessutom banan tydligt snitslad och man har fullständig koll på upplägg och distanser i förväg.

När jag och Lindad kom till Hofors i söndags hade vi ingen aning om någonting. Det enda vi visste var att förra årets bana tog oss 6.5 timmar och att den hade en beräknad vinnartid på 2.5-3 timmar. Det var då den korta distansen vi körde. I år fanns bara en banlängd att välja på, 55 km fågelvägen. På förra årets bana fick vi ihop 54 km människovägen. När vi kollat igenom årets kartor på morgonen tänkte jag att vi nog fick räkna med minst sju timmar (Hej optimist!) för loppet.

Vi kunde snabbt konstatera att vi skulle passera TC, där vi kunde lämna kläder, energi och fylla på vätska, sista gången efter tre timmar - ungefär en tredjedel in i loppet. För resterande sträcka var vi tvungna att bära med oss allt vi trodde vi skulle behöva, såväl vatten som energi, löparskor och extra kläder. På den fronten misslyckades vi ganska kraftigt förra året, och hade inte med oss någon energi alls, men i år klarade vi just det bra. Däremot rymdes inga förstärkningsplagg i camelbacken och när regnet kom blev det kallt.

Första sträckans MTB upp till TA1 innebar inga större konstigheter, och den var avklarad på ungefär 25 minuter. Eftersom jag som vanligt inte värmt upp innan så blev kroppen kanske lite chockad över den plötsliga aktiviteten, men pulsen lugnade sig snart.

Under första löporienteringen kände vi oss, kanske för enda gången under hela loppet, ganska duktiga. Vi sprang lite fel men hade i det stora hela ändå bra koll på läget. Benen kändes pigga och jag deklarerade för Linda att jag skulle se till att vi fick i oss energi var 30:e minut, och att vi skulle peta i oss GT-tabletter var 20:e minut (as if...). Under hela loppet tror jag att jag åt två GT-tabletter. Inklusive simningen fram och tillbaka över Acktjärn tog den här löpningen drygt 1.5 timmar.

Sen fick vi det kämpigt. Nästa MTB-sträcka, från kontroll 11- 15 (första kartan) tog inte ens en timme men det kändes som om vi höll på i fyra. Stigen vi valde var tekniskt svår och vi fick mest leda cyklarna, samtidigt som vi båda två gick och svor för oss själva. Just då hade ingen av oss särskilt roligt. Inte blev det bättre när vi skulle tillbaka till TC och visserligen cyklade på vanliga vägar, men istället cyklade helt fel.

Lite uppgivna gav vi oss ut på löpningen som ledde till repäventyren. Jag hade redan från början bestämt mig för att fira mig ner från det där förbannade brandtornet, kosta vad det kosta ville. Inget utrymme för tvekan, även om jag vacklade lite när funktionären upplyste om att inte båda i laget behövde göra det, som det var sagt från början. Funktionären på toppen av tornet sa någonting om hur fantastiskt det är med tävlingsmänniskor som bara kör, när jag gråtande klev över kanten mot vad jag trodde skulle bli min död. Efter tre timmars fysisk aktivitet finns inte alltid utrymme för klara tankar, men det han sa gjorde mig stolt. Vid brandtornet fanns en automatisk stopptid på 15 minuter av säkerhetsskäl, och hela löpningen med äventyr tog oss 45 minuter.

Vi lämnade TC med magarna fulla av blåbärsgifflar för att nu sätta tänderna i resten av banan. På MTB-sträckan vi sedan gav oss ut på minns jag det som att den allra finaste cyklingen låg, men det var också här vi förvirrade oss iväg helt galet, mellan kontroll 21 och 22. Det kändes så jävla rätt när vi navigerade oss fram på stigarna genom skogen, men det blev så helt jävla fel. Ett medelålders par på promenad var snabbare än oss! Det regnade dessutom och allt jag kände var misär. Varje gång jag satt på cykeln var det fullständig misär. Det kändes som om vi var ensamma i världen och vi började prata om att bryta, men bestämde att vi i alla fall skulle ta oss ner till TA2 vid paddlingen, äta lite och sedan bestämma hur vi skulle göra. Tiden för sträckan blev knappt en timme och tjugo minuter.

Vid TA2 blev vi mötta av vårt serviceteam/hejarklack som ingöt nytt mod i oss, och vi släppte tanken på att bryta. Och ju längre vi paddlade desto mer fighting spirit byggde vi upp. Helvete heller att vi skulle ge upp! Skam den som ger sig. Ingen av oss är någon quitter osv... Vi kör tills de plockar oss av banan!

Paddlingen tog en och en halv timme och när vi klev i land var vi mer laddade än någonsin.

Efter fem minuter på cykeln var all den energi jag byggt upp i kanoten som bortblåst igen, och jag slogs ännu en gång mot mina inre demoner och den förbannade cykelmisären. Och så körde vi fel. Fast vi var helt säkra på att vi var rätt och att någon måste ha plockat ner kontrollen. Men vi var fel. Så vi gjorde om och gjorde rätt och naturligtvis satt kontrollen där den skulle. Cyklingen upp till TA3 tog oss en timme via den längsta och segaste backen ever!

Vi tyckte oss komma ihåg att sista löpningen skulle vara ca 3 km fågelvägen, och med en snabb överslagsräkning i våra alldeles för trötta huvuden konstaterade vi att vi skulle klara det på en halvtimme. I verkligheten tog det nästan en och en halv. Trots det kände jag mig optimistisk, det var bara en MTB-sträcka kvar sen!

Vi hade nu varit ute i nästan nio timmar och givetvis var jag trött, men jag hade inte ont någonstans. Min värsta skada under dagen var getingsticket (som just nu kliar så jag håller på att explodera). I övrigt hade jag inte ens ett skavsår. Men klockan var mycket, mörkret började så smått att falla och regnet vräkte ner.

Det var någonstans kort härefter, när vi försökt blippa kontroll 41 som inte fungerade, och istället var tvungen att ta ut kartan som saknade plastficka (åh så korkat) i regnet för att använda den analoga stämpeln, vilket i sin tur gjorde att kartan tog sitt sista rosslande andetag, som jag kände att vi passerat gränsen.

När man är ute så länge måste man då och då ifrågasätta det man gör. Gränsen mellan hjältemod och dumdristighet kan ibland vara hårfin, och jag vill inte bryta ett lopp för att jag tolkat min vanliga och helt ofarliga trötthet som något annat men jag vill heller inte fortsätta ett lopp där min envishet enbart är dumdristig. Just där och då, i skogen, i regnet, i det begynnande mörkret när vi dessutom inte visste exakt var vi var, kände jag att vi stod på fel sida om den hårfina gränsen. Och när vi såg hur mycket vi hade kvar att köra förstod vi också det omöjliga i uppdraget. Vi kunde inte fortsätta. Fysiskt - ja. Orken och viljan fanns där. Praktiskt - nej.

Jag känner ingen ånger över att vi bröt. Jag vet inte ens om jag känner någon besvikelse, som jag var rädd att jag skulle eftersom jag hatar att ge upp. Men den här gången hade vi inget alternativ så det finns inget att ångra eller vara besviken över. Vi gjorde vad vi kunde och den här gången räckte det tyvärr inte längre än till kontroll 41.

Det enda jag känner är att jag och Linda är jävligt coola, starka, modiga och tuffa som ens kom på tanken att ge oss ut på det här äventyret. Trots avsaknad av orienteringskunskaper, trots bristande MTB-träning och icke existerande paddlingsvana. Trots rädsla för höjder och trots att vi inte är proffs som laddar med pasta och har rosa överstrykningspennor.

Loppet tog lång tid för oss men det berodde inte på att vi satt i ett dike och fikade. Faktum är att vi knappt ens tog oss tid att stanna för att stoppa i oss energi. Vi stretade på framåt hela tiden, men tyvärr inte alltid åt rätt håll. Shit happens! Det var ändå en fantastisk, underbar och ibland lite jättejobbig dag. Naturen runt Hofors är så otroligt fin och banan bjöd på väldigt många vackra vyer. Det är en dag jag alltid kommer minnas, från det att vi hälsades välkomna vid incheckningen tills vi åkte ur stan, väldigt trötta och med varsin pizzakartong i knät.

Hofors, I love you! Jag hoppas vi ses nästa år!