torsdag, september 29, 2016

OMFG


Men jä! OMFG! Vilket grymt simpass jag hade i Eriksdalsbadet idag. Det började med lite stök och banbyte efter insimmet, men sen var jag ensam på min bana och i mitt esse.

Dagens huvudserie bestod av 40x50 meter i fart 2, konditionsfart, med start 1:10, där de sista 20 skulle simmas med paddlar och dolme. Huga. Mastigt men lockande. Jag var så glad!

Undrar du hur man ens håller reda på vilken intervall man är på när det är 40 stycken? Med starttid 1:10 är det inga problem, bara att använda klockan på väggen och räkna.


Jag simmade som en chef. Jämnt och snyggt, klarade utan problem de riktlinjer på sub 52.5s och sub 50s som Simfröken satt upp. Grafen från Garmin gav dessutom ganska intressanta data den här gången, om man tittar på antalet armtag. Tiny weeny detaljer, men ändå.

Min tolkning av det vi ser är att jag skulle kunna lägga mer fokus på att glida och lita på kraften i draget under andra halvan av varje intervall. Diagrammet stämmer nämligen ganska bra med min känsla - att jag vevar på aningen mer på tillbakavägen för att jag blir lite stressad över risken att tappa tempo, och därmed mindre metodisk i simningen.

Med paddlar och dolme är jag jämnare.


Roligast av allt är hur som helst att titta tillbaka och se den utveckling som skett. För inte så länge sedan var det här en fullständigt orimlig huvudserie och tempot jag simmade i idag var den tröskelfart som jag endast klarade av att hålla på ett mindre antal femtior. Så yay för det!


40x50m start 1:10
ss: 51, 50, 50, 50, 50, 50, 49, 49, 50, 51, 49, 50, 50, 51, 49, 49, 50, 49, 50, 50
pd: 46, 45, 46, 45, 45, 45, 45, 44, 45, 45, 45, 45, 45, 46, 45, 45, 45, 45, 45, 46

onsdag, september 28, 2016

Tisdagssimning i Vasalundshallen


Jag älskar att simma.
Jag älskar när passen går bra, tekniken funkar och jag känner mig stark.
Jag älskar när passen känns sega och lite tråkiga.
Jag älskar när passen är utmanande och tuffa.
Jag älskar känslan av att vara arg och besviken efter ett pass som gick pissdåligt.
(Kanske inte just när jag är mitt uppe i det, men som en del av helheten).
Jag älskar att jämföra tider mellan då och nu, att se hur jag förbättras.

Kort sagt. Jag trivs väldigt bra i vattnet.


Igår hängde jag med Maria och Theresia i Vasalundshallen. Hurra! Fick säga hej till Mårten också. Bästa tisdagshänget! Kroppen kändes pigg och stark, simningen var härlig och för en kort stund glömde jag allt om onda fötter, svåra beslut och den irriterande klådan i hjärtat och hjärnan som tankarna på Koster Swimrun medför.

tisdag, september 27, 2016

Förbannade skitfötter


Koster swimrun - förra årets roligaste lopp. Jag har längtat efter det hela sommaren. Få träffa swimrunvänner, dricka bubbel, uppleva den superhärliga atmosfären och köra ett fint och annorlunda lopp.

Förra årets helg var liksom helt grym.


Men så är det fötterna. Efter Solvalla swimrun svullnade de som två vindruvor och jag kunde inte gå. Jag har inte stukat dem men de agerar märkligt. Det har långsamt blivit bättre, men jag har fortfarande lite ont.

Innerst inne vet jag att jag inte borde köra Koster swimrun. Inte om fötterna känns som idag. Inte ens om de hinner bli bra. Jag vet ju inte vad som är fel, tänk om jag förvärrar något?

Men jag vill åka. Vill, vill, vill! Förnuft mot känsla. Jag har lämnat beslutet åt ödet och försöker känna mig lugn i det. Och så har jag bokat tid hos naprapat-Anna för renovering.

Tar någon vår plats blir det så. Om inte så tar jag mig runt banan med Lindad. Win-win.

måndag, september 26, 2016

Solvalla swimrun 2016

Foto: Tero Koski

Vi ser pigga ut men jag var fruktansvärt trött när vi i lördags sprang i mål i Solvalla Swimrun.

Jenny frågade mig för någon vecka sedan om jag hade lust att åka till Finland och köra tävlingen med henne. Vi är bekanta via Medley och jag visste inte så mycket mer än att hon är en grym swimrunner och en trevlig tjej. Så varför inte?

Foto: Solvalla swimrun

Vi flög till Helsingfors där vi blev hämtade av tävlingsledningen och skjutsade till Solvalla Arena. Checkade in på vårt enkla men trevliga boende på området och hämtade ut våra snygga tävlingskit. ÄNTLIGEN en gul badmössa! Jenny fick en rosa och var lika glad som jag.


Efter en ordentlig grötfrukost på lördagsmorgonen gjorde vi oss i ordning och gick till race briefingen i gymnastiksalen. Banan bestod av 32 km löpning och 6 km simning, fördelat på 17 löpsträckor och 16 simsträckor. Längsta löpningen var 4.6 km och längsta simningen 700 meter. Vattentemperaturen var gissningsvis 11-14 grader. Höjdprofilen visste vi ingenting om, mer än att loppet avslutades med att vi skulle upp för swinghill, områdets skidbacke.

Foto: Tero Koski

Exakt kl. 10:00 gick startskottet och lagen rusade iväg i en farlig fart. Även vi, Team Flodis, höll ett relativt högt tempo. Första delen av banan bestod av mycket simning och korta löpsträckor. Första simningen kändes kall och jag hade väldigt hög puls efter löpningen dit, men jag återhämtade mig snabbt i linan bakom Jenny. Hon är gammal simmare och som omväxling fick jag ligga bakom och njuta av hur vi fräste fram och förbi massor av lag, trots att min ansträngningsnivå förblev låg.


Banan var lagd som en åtta, där vi passerade startområdet igen ungefär 2/3 in i loppet. Precis innan vi nådde dit gjorde jag en oskön vurpa och dundrade höften i en sten, men överlevde med enbart skrubbsår på händerna.

På andra varvet var det mer löpning, och vi blev så småningom omsprungna av de lag vi simmat om i början. Sen var vi rätt ensamma. Jag sprang oväntat bra i skogen och fick till och med feeling under vissa sträckor, där det var grymt fina trailspår utan vare sig stenar eller rötter. Kunde fokusera på teknik och avslappning. Simningen flöt på riktigt bra hela tiden.

Foto: Jouni Vahlstedt

Andra varvet bjöd på fler grusvägar och fina, lättsprungna och breda stigar än det första, men också på mer kuperad terräng och ett antal branta trappor. Ingen hade sagt något om trappor. Och i dessa trappor och branta backar hände något. Mina ben la av. Helt. Antar att det var mjölksyra som låg bakom den otroliga smärta jag kände, benen skakade och vek sig, samtidigt som pulsen var skyhög och jag hade nära till tårarna. Jag fattar inte vad som hände? Så fort det blev plan mark igen kunde jag springa igen.

Åtminstone fram tills vi hade en knapp mil kvar. Det kändes som om jag stapplade fram genom skogen, min vänstra höft gjorde ont och jag var så kall om tårna sedan första simningen att jag inte känt dem på flera timmar. Jag var otroligt trött, men samtidigt väldigt nöjd med vad jag hade presterat, bortsett från i backarna.

Foto: Tero Koski

Slutligen kom i alla fall den allra sista simningen och klättringen upp för swinghill. Nej, mina ben hade inte börjat fungera, men tack och lov är swimrun en lagsport och jag fick skjuts upp av Jenny. Annars hade jag förmodligen varit kvar där än. Jag var så trött!

Foto: Tero Koski

Upploppet var tacksamt och när vi efter 6 timmar och 19 minuter korsade mållinjen så var det som tredje damlag. Hurra! Tyvärr missade vi prisutdelningen eftersom vi var tvungna att springa iväg och duscha varmt. Temperaturen i luften låg på kanske 10 grader så vi blev snabbt kalla när vi stod still.


Vi såg ändå till att få en bild från pallen med vårt bronsbubbel innan vi käkade middag och avslutade dagen i bastun nere vid sjön. Vid det här laget hade mina trampdynor/fötter svullnat och jag hade väldigt svårt att gå, ett problem som fortfarande kvarstår, även om det blivit lite bättre. Panik.


På söndagsmorgonen åkte vi till flygplatsen med perfekt fungerande, billig finsk kollektivtrafik. Landade på Bromma vid lunchtid. Otroligt smidigt.

Foto: Jouni Vahlstedt

Jag är väldigt glad att jag sa ja till att köra loppet med Jenny. Det var en rolig helg och en jättefin dag i skogen. Loppet var mycket bra arrangerat och allting fungerade perfekt. Banan var löjligt välmarkerad med snitslar minst var 10:e meter, och det är precis vad man behöver efter många timmar i skogen när hjärnan fungerar lite tveksamt. Det hade kunnat finnas något annat än bananer, saltgurka och sportdryck på energistationerna, men jag drygade ut med eget och klarade mig därför bra. Vatten drack jag under simningarna.


Eftersom vi i Team Flodis aldrig ens hade tränat tillsammans så snackade vi ihop oss innan loppet om hur vi fungerade under ansträngning. Eftersom jag var den svagare även i löpning fick jag efter eget önskemål ligga först, och Jenny skötte det supersnyggt. Hon sprang inte ett enda steg före mig och det gjorde att jag inte blev stressad för att jag trodde att hon tyckte jag sprang för sakta. Stämningen var jättebra, inte bara i skogen utan hela helgen. Tack Jenny!

Kan rekommendera det här loppet, det var verkligen en fin bana. Krävande men väldigt inspirerande. Vänliga människor. Vacker natur med fina höstfärger och bra kommunikationer till arenan. Kör, bara kör.

torsdag, september 22, 2016

Vi kommer aldrig hitta vägen om vi inte tillåts misstag när vi letar


Fan rå. Min testserie igår gick jättedåligt. I vanliga fall är testserien något jag kör med Hasse under sista veckan av en treveckorsperiod, men vi fick inte ihop det den här gången, så Simfröken föreslog att jag skulle simma serien själv. Huh? Själv?!?

Okej rå. En veckas simuppehåll med munkar till frukost och en varierad kost av pasta/pizza gör inte underverk för prestationen i vattnet. Inte för prestation överhuvudtaget. Jag simmade asdåligt.


Filmen illustrerar känslan när jag hoppade i. Vet inte när Vodkan ska drickas. Själv väljer jag att avstå den helt.

Sen rå. När jag grät (svor?) ut hos Simfröken efteråt så berättade han hur det gick till när han tränade. Då var det uppehåll från bassängen bara totalt 4-5 veckor om året, fördelat på två perioder. Resten av tiden var det viktigt att underhålla känslan i vattnet, som är en färskvara. Istället varierade antalet pass och längden på dem.

Så ra. Jag hade kanske tjänat på att plaska lite i hotellpoolen några minuter varje dag. Men jag är ingen elitsimmare. Jag är blott en motionär med ambitioner. Jag tycker ändå om att få tips som jag sedan kan välja att ta till mig. En annan semester. Eller låta bli. För att citera Kent -"Vi kommer aldrig hitta vägen om vi inte tillåts misstag när vi letar". Nu har jag lagt gårdagen bakom mig. Är tacksam över att jag vanligtvis har tid att genomföra så regelbunden och frekvent simträning. Lider med dem som bara får till ett pass i veckan.

måndag, september 19, 2016

Ironman Pula 70.3 som serviceteam/hejarklack


Jag deltog inte själv i loppet, men mer närvarande i vad som hände igår än vad jag var är svårt att bli utan att själv stå på startlinjen. Jag har varit med om förberedelser, planering, nervositet och förväntansfullt snicksnack så gott som varje dag, till och med långt innan anmälan gjordes.

I den bästa av världar hade pappa förstås klarat sin stora utmaning igår och fått springa i mål i amfiteatern i Pula. Finns inget jag hellre hade önskat honom. Men så blir det inte alltid som man tänkt sig. Det värker i mitt bröst när jag ser bilden ovanför. Förstår så väl hans besvikelse.


Starten gick strax nedanför vårt hotell kl. 10:00 och vi var på plats i god tid. Jag var ett vrak redan innan starten hade gått. Mäktig musik i högtalarna, pulsslagen som räknade ner de sista sekunderna till starten. Det var fler än jag i serviceteamet som fick fuktiga ögon och gåshud.

Sen gick startskottet för den rullande starten, där fyra personer släpptes ner i vattnet ungefär varannan sekund och de tävlande fick självseeda sig. Det betydde att pappan inte startade förrän ungefär 10:30, och vi hade från avstånd koll på honom i startfållan.



Ganska snart noterade jag att det var något skumt som pågick i vattnet. Folk simmade inte till höger om de stora bojarna som brukligt, utan väldigt många låg till vänster om dem redan på första benet.

När de första tävlande vände tillbaka mot stranden på sista benet av den 1900 meter långa triangel som skulle simmas förstod jag att det måste vara rejält starka strömmar där ute, eftersom simmarna låg alldeles för långt till vänster även här. Önskar att jag hade kunnat varna pappan för detta.


Sen var han iväg! Vi kunde bara se honom en kort bit innan han kom för långt bort, men bröstsimmet såg starkt och bra ut den biten. Kändes väldigt lovande! Men så fort han försvann ur sikte kom nervositeten fram. Vankade av och an. Ville kräkas. Tittade på klockan varje minut.



Efter en stund bytte vi i serviceteamet/hejarklacken position och ställde oss längre ut på udden för att se bättre, och då insåg vi hur svåra förhållanden det var där ute. Simmarna drev iväg så otroligt långt bort från banan att det var galet! Vågorna var stora och säkerheten för de tävlande kändes faktiskt tveksam.

Sedan fick vi syn på pappas orange axlar och blå badmössa. Långt till vänster om banan, kämpandes mot strömmarna för att komma tillbaka på rätt kurs. Det såg inte ut som om han kom framåt alls, men han drev hela tiden närmare stranden så vi hade lättare och lättare att se honom.

Höll på att avlida av spänning och nervositet, inte minst när vi såg honom sträcka upp armarna och tillkalla en kajak. Skrek för allt jag orkade att BRYT INTE NU - DET ÄR SÅ LITE KVAR!!! KÄMPA! Försökte vifta med armarna och förmå honom att fortsätta. Bara runt hörnet, sen var det klart! 20 minuter till cut off, det skulle gå. KÖÖÖÖR!!!!

Strax därefter insåg vi att det inte var pappa. Vi visste inte alls var han var, maxtiden närmade sig och vi började gå tillbaka mot uppgången. Vårt enda hopp var att vi skulle ha missat honom.


Men så fick vi syn på honom igen. På en av räddningsbåtarna på väg mot land. Den syn vi inte ville se. Det som inte skulle hända. Drömmen skulle inte ta slut här.


Det kröp i kroppen. Känslan att stå där på land, se hans besvikelse och veta att han inte skulle få chansen att hålla igen på cykeln som vi planerat, att han inte skulle få uppleva med- och motgångar under löpningen. Inte få inse hur jävla långt 21.1 km är när man redan simmat 1.9 km och cyklat 90 km. Att han inte skulle få visa hur tuff han är med sin cape och sitt svärd. Att vi inte skulle få skrika oss hesa när han sprang i mål på arenan och gjorde high five med speakern. Fälla glädjetårar.

Att dagen tog slut där.
Efter bara en timme.

Den här gången. I det här loppet. Loppet som var regisserat av George R.R Martin och därmed inte hade något lyckligt slut.


Men en DNF är inte slutet. Det här var en början och en erfarenhet. Blev rörd av vad Pål skrev till pappa på Facebook, och jag tycker han har så rätt. Min pappa är en sann hjälte!

Det tuffa är inte att ta sig an saker man vet att man klarar. Det krävs ett ännu större mod för att våga ställa sig mot en motståndare som man inte vet att man besegrar. Där det inte handlar om att göra en bra tid, susa fram med struthjälm och snabba däck, utan att faktiskt bara ta sig i mål. Det är inspirerande och ger perspektiv på mycket.

Vi bryter ihop och kommer igen. Tar sikte på en ny utmaning. Träningen i poolen har redan börjat.

(Alla bilder som är fantastiska har Jonas tagit. Övriga är tagna med min mobil.)

söndag, september 18, 2016

Semester och Ironman Pula 70.3



Jag är i Kroatien, i Pula. Det ligger vid kusten till Adriatiska havet i nordvästra Kroatien, i det område som kallas Istrien. Vi, som i jag, Jontan, mamman och pappan, är här för att pappa idag ska köra Ironman Pula 70.3, dvs en halvironman med 1.9 km simning, 9 mil cykling och 21.1 km löpning.

Jag slarvar mest runt och är glad att inte jag ska tävla. Äter jordgubbsdonuts till frukost och sånt.


I förrgår sprang jag och Jontan en sväng in till Pula för att kolla in den stora amfiteatern (6:e störst i världen faktiskt) där pappan förmodas gå i mål i kväll någon gång. Vi sprang även en del av tävlingens bansträckning. Oerhört fin på sina ställen.

Tanken var att det skulle bli ett långpass, men det blev mer som en löpsafari på 13k med många stopp. Det var varmt och fuktigt, så det var också en form av bikramlöpning. Ett roligt sätt att upptäcka en ny stad. Jag tyckte ändå att jag hade rätt bra sprutt i benen.



Planen var att igår provsimma två varv på simbanan (alltså 3.8 km) eftersom jag missar två av den här veckans simpass, men när jag kom ner till vattnet på eftermiddagen så hade de ännu inte lagt i bojarna, och att simma helt planlöst kändes meningslöst.

Så jag och Jonas tog en öl vid stranden istället. Medan jag hällde i mig den ändrade jag mig, och det slutade med att jag ändå hoppade i vattnet och plaskade i tio minuter. Var nöjd med det. Jag är extremt störd av saltet och tycker inte simningen är så kul då. Längtar efter att vara tillbaka i bassängen faktiskt.

Men, nu fokuserar vi på pappan. Håll alla tummar. Tänk alla goda tankar. Det kritiska momentet för honom är simningen. Går bara den bra så bör han ta sig i mål, efter en antagligen ganska kämpig löpning. Jag kommer att uppdatera via Facebook under dagen. Nu kör vi!

tisdag, september 13, 2016

Intervaller, styrketräning och distans


Simskolemåndag igår, hurra! Jag måste säga att det har blivit ett lyft för träningen att inte undervisa vid bassängen timmarna före passet. Inget ont som inte har något gott med sig. Fryser mindre och är mer fokuserad i vattnet.


Igår simmade vi korta intervaller, 3x(6x50 meter) start 1:00 med tre minuter lek och plask mellan varje set. Höll mig jämnt på 45-46 sekunder, ända till de sista tre, då jag tappade ner till 47. Störigt som helvete. En sekund är mycket. Jag fick förvisso kramp, men ändå.

Vet inte om det var därför som jag hade ett av mina numera berömda Lille Skutt-bryt på vägen från simhallen. Det har hänt ett antal gånger tidigare och nu känns det mest som att jag bara vill skratta åt det. Högst oklart varför jag reagerar så där.


Morgonpasset i gymmet idag var förhållandevis oengagerat pga anledning, men de få övningar jag gjorde gjorde jag åtminstone bra. Dessutom hade jag nytt linne med snygg rygg.


Sen var det simträningstime igen. Distanspass med en huvudserie på respektingivande 30x100 meter. Inte långt ifrån (okej, en bit ifrån) en fullskalig Frölanders julafton (100x100m med starttid).

Valde Vilundabadet för dagens aktivitet och var helt ensam när jag klev i bassängen. Under större delen av passet var det dock 40 000 000 miljarder barn där, utförandes simtest på banorna bredvid mig. När jag klev ur var jag helt ensam igen. Människor passerar förbi som årstider medan jag bara ligger i bassängen och nöter fram och tillbaka.


Jag är väldigt, väldigt nöjd med dagens insats. Väldigt. Jag hade visserligen inte lika bra fokus som senast, men jag tuffade på lagom fort (sakta?) och gladdes åt det faktum att min fart 2 numera är samma tempo som jag tidigare var grymt nöjd om jag lyckades hålla på mina tröskelhundringar.

varv 1, ss: 1:49, 1:48, 1:49, 1:49, 1:49, 1:45, 1:47, 1:47, 1:48, 1:46
varv 2, pd: 1:35, 1:35, 1:32, 1:35, 1:35, 1:34, 1:34, 1:33, 1:35, 1:36
varv 3, f: 1:32, 1:27, 1:26, 1:26, 1:28, 1:26, 1:25, 1:25, 1:26, 1:26

Att inte bli bättre hade varit tråkigt, med tanke på hur mycket tid jag lägger i vattnet.

söndag, september 11, 2016

Vilodag och hyllning av mig själv



Jag är i en väldigt bra period just nu. Jag älskar min kropp. Den är stark, uthållig och smidig. Och jag är så glad att jag känner så här.

Senast jag kände mig så vältränad var typ 2005, och jag minns att jag då inte gav mig själv den cred jag förtjänade. Det var först senare, när jag tappat en del av formen, som jag insåg hur bra den hade varit. Jag tänker inte göra samma misstag nu. Vill våga vara stolt över mig själv. Fuck Jante.

De senaste veckorna har jag yogat mycket. Varje pass, varje framsteg och varje ny utmaning får mig att vilja mer. Älskar mjukheten och följsamheten som den typen av träning ger.

Idag har dock varit en välbehövlig vilodag. Ish. Jag räknar inte de få minuterna jag simmade vid Långholmen med Mattias. Det må ha varit ett kort plask, men tillräckligt långt för att jag skulle få ow-feeling mot slutet. Shit vad najs det är att simma med våtdräkt. Våtdräkt och vän. Bra koncept.

lördag, september 10, 2016

Sju timmar i vattnet


Lördagsmornar kl. 7-9 i Vårby är inte en jättepeppig tid att simma på. Jag höll på att banga redan igår kväll när klockan började bli sent och jag ännu inte var i säng, men efter ett förnuftigt och rimligt citat från Micke, plus löfte om ett grymt pass, så ställde jag alarmet på 05:30.

Har jag sagt att jag ska simma så ska jag. In it to win it. Framsteg görs inte av att låta bli träningen.


Passet var jobbigt men väldigt roligt. Vilken tur att jag åkte dit! Det är duktiga simmare som kör med Human Ambition men imorse var vi inte så många. Jag la mig ödmjukt ensam i den långsammaste banan och accepterade att jag kanske inte riktigt skulle kunna hänga med. Det skiljde inte jättemycket, men jag kom en aning efter, utom när vi gasade på i hårda 25:or. Då var det minsann inte alla som behövde vänta på mig. Jä!

Jag jämför mig med andra. Det ska man inte. Men jag godkänner det när jag gör det för att lyfta mig själv. När jag väljer jämförelsen utefter parametrar som gör att jag känner mig lite bättre. Jag hade mina ljuspunkter idag.


Eftersom Micke var borta hade vi snälla Pontus som coach, och tipset jag fick med mig från honom var att fullfölja draget längre och inte påbörja återföringen för tidigt. Både i min lugna simning och i sprintsimningen. I den senare tyckte han att jag skulle våga glida lite mer i kombination med det riktigt långa draget. Det kändes bra men var jobbigt. Jag blev trött.

Nu är jag mest nöjd över ytterligare en vecka med drygt 15k simning och sju timmar (!) i bassängen. Knäppt? Dedikerat? Överdrivet? Kan det ens ha baksidor när det gör mig så jävla glad och uppspelt?

fredag, september 09, 2016

Oro, lite sömn och genialiskt knep


En jäkla vecka det här. Reka kastrerades i tisdags. Jag hade en klump i magen hela dagen, men allting gick bra och hon kom hem på kvällen. Ynklig. Under natten gnällde hon, var orolig och fick små ryck när det verkade som att såret gjorde ont eller kliade. Med rymdtratt på hade hon inte koll på sina utrymmeskrav och dessutom sökte hon tröst nära mig. Jag sov knappt alls.

Andra natten sov jag inte heller. Reka fick sprutdiarré (sannolikt av smärtlindringen) och vi gick ut ungefär varannan timme. Besök hos veterinären på morgonen, inköp av tarmbakterier och snäll mat samt byte till ny typ av smärtlindring.

I natt sov Reka. Jag sov. Alla är piggare. Avföringen fastare (jamen du vet...) och livet ohyggligt mycket bättre. Jag klarar inte av att inte få sova ordentligt på nätterna. Mår dåligt, blir stressad, lättstött och obalanserad.


Var helt opeppad och på tok för trött för att simma det planerade distanspasset på 3750 meter på torsdagen, men jag gjorde det ändå. Och det gick okej.

Har köpt en ny simväska. Valde gul och blå, eftersom medmänniskor tenderar att tro att man är med i något slags landslag om man har de färgerna. Min genialiska plan är att folk ska tro att jag är special-special och därför välja en annan bana i simhallen.

Fungerade så jävla bra! Det första som hände i Eriksdalsbadet var att en kille sa "nej, du ser ut att vara elit" när jag frågade om han var på väg ner i min bana. Jag låg och bensparkade precis då så jag kan absolut inte ha sett proffsig ut. I veckan blev jag omsimmad av en tjock tant i blommig duschhatt (ej badmössa) när jag tränade benspark, för att ta ett exempel ur verkligheten.



Dagens 4300 meter i Vilundabadet gick däremot väldigt bra. Var extremt fokuserad hela passet, simmade starkt och lätt. Upplägget var trevligt, och under huvudserien blev jag varm men inte särskilt trött. Avslutningen med några snabba 25:or var rolig. Det var fruktansvärt trögt att veva igång maskineriet i högre tempo efter att ha truckat nästan 4k. Kände mig som ett kvarnhjul i början. Otroligt underhållande.

Nu känner jag mig bara uppspelt. Glad. Hungrig. Redo för fredagsdejt med da Man.

tisdag, september 06, 2016

En jävla bra dag och nytt rekord


Jag mår bra av att röra på mig, ju mer ju bättre, och igår var en riktig toppendag då jag fick göra allt det jag gillar allra mest!

Började morgonen med yoga. Har för tredje gången startat om den 14 dagar långa yogautmaningen med Fiji McAlpine på doyogawithme.com. Det kanske inte blir yoga alla dagar i sträck den här gången, men det gör inget. Passen är både utmanande och jobbiga, och effekten av dem känns. Stark och smidig.

Efter lunch sprang jag en runda med Rekis. Gula spåret vid Edsbergs IP som uppvärmning, sedan tre korta vändor i Väsjöbacken och sju 30-sekundersintervaller med lång vila. I solsken.


På kvällen började äntligen simskolan med Medley, bästa fröken och alla simkompisar i Vasalundshallen. Hurra!!!

Och jag slog till med ett nytt rekord på 200 meter. Väldigt oväntat. Jag hade inga såna förhoppningar alls, och ändå dängde jag till det gamla rekordet med över 8 sekunder.

Kände mig superstark under nästan hela tvåhundringen, utom kanske sista 50:an när jag började få häng på David som jag simmade mot. Då blev det mycket vilja och kanske lite sämre teknik, samtidigt som jag började bli trött. Men det var fantastiskt roligt. Vi satte händerna i kaklet exakt samtidigt på tiden 3:05 och jag riktigt bubblade av glädje efteråt. Tack David för skjutsen!!

Generellt kan sägas att jag hade några korta tillfällen av helt fantastisk känsla igår (fantastisk som i typ bästa känslan någonsin). Tyvärr var det inget som följde med ner i bassängen idag. Tvärtom. Total misär. Tror mest det berodde på att tankarna var på Reka och hennes stundande kastrering.

lördag, september 03, 2016

Just keep swimming

Ja jävlar, nu är jag igång med höstterminen. Puh. Ligger halvt utslagen i soffan efter veckans femte och sista simpass, och kan endast med svårighet kommunicera med omvärlden, pga jättetrött.

Den här första veckan har jag simmat ihop 15 km. Efter att den senaste månaden ha legat på kanske 2 km i veckan kommer den här volymen lite som en chock för kroppen. Jag har dessutom bensparkat över 1000 av dessa meter, det är nästan störst av allt!


I torsdags innan crawlkurserna körde jag 3100 meter i Eriksdalsbadet. 53x50 meter eller något sånt, förklätt och uppdelat i små delar så att jag inte skulle märka hur många femtior det var. Men det gjorde jag.

Blev lite uttråkad men höll ändå fokus. Dessutom kan man inte säga annat än att det var ett bra och givande pass. Värst var faktiskt inte bensparken utan fartökningarna. Fifaen för att simma fort!



Fredagsmyset bestod av 4200 meter i Vilundabadet. Ännu ett väldigt bra och omväxlande pass med längre distanser. Började känna mig lite trött och sliten efter veckan och blev först stressad av att jag simmade ganska långsamt, men sen påminde jag mig om att Hasse sagt att fokus låg på genomförande, inte fart, och då lugnade jag ner mig. Matade mig igenom allting med bra koncentration.



Som gnistrande avslutning på veckan simmade jag 3400 meter med Human Ambition i Vårby. Micke och Tobias gav mig under två timmar feedback som skulle göra mig längre, slankare och snärtigare i vattnet. Råden jag fick:
  • Mer distinkt höftrörelse med bättre klipp
  • Tajta ihop armarna mer i streamline efter frånskjutet
  • Lägg i handen längre fram
  • Förläng från axeln
Blev väldigt trött i huvudet av att försöka tänka på allt det här, och mot slutet även extremt trött i kroppen, men det kändes bra ändå. Jag köper vad de säger och det blir kul att jobba vidare med.

Mental note: ingen champagne på fredagar om klockans ska ringa 05:30 på lördagsmorgonen.