Vi ser pigga ut men jag var fruktansvärt trött när vi i lördags sprang i mål i Solvalla Swimrun.
Jenny frågade mig för någon vecka sedan om jag hade lust att åka till Finland och köra tävlingen med henne. Vi är bekanta via Medley och jag visste inte så mycket mer än att hon är en grym swimrunner och en trevlig tjej. Så varför inte?
Vi flög till Helsingfors där vi blev hämtade av tävlingsledningen och skjutsade till Solvalla Arena. Checkade in på vårt enkla men trevliga boende på området och hämtade ut våra snygga tävlingskit. ÄNTLIGEN en gul badmössa! Jenny fick en rosa och var lika glad som jag.
Efter en ordentlig grötfrukost på lördagsmorgonen gjorde vi oss i ordning och gick till race briefingen i gymnastiksalen. Banan bestod av 32 km löpning och 6 km simning, fördelat på 17 löpsträckor och 16 simsträckor. Längsta löpningen var 4.6 km och längsta simningen 700 meter. Vattentemperaturen var gissningsvis 11-14 grader. Höjdprofilen visste vi ingenting om, mer än att loppet avslutades med att vi skulle upp för swinghill, områdets skidbacke.
Exakt kl. 10:00 gick startskottet och lagen rusade iväg i en farlig fart. Även vi, Team Flodis, höll ett relativt högt tempo. Första delen av banan bestod av mycket simning och korta löpsträckor. Första simningen kändes kall och jag hade väldigt hög puls efter löpningen dit, men jag återhämtade mig snabbt i linan bakom Jenny. Hon är gammal simmare och som omväxling fick jag ligga bakom och njuta av hur vi fräste fram och förbi massor av lag, trots att min ansträngningsnivå förblev låg.
Banan var lagd som en åtta, där vi passerade startområdet igen ungefär 2/3 in i loppet. Precis innan vi nådde dit gjorde jag en oskön vurpa och dundrade höften i en sten, men överlevde med enbart skrubbsår på händerna.
På andra varvet var det mer löpning, och vi blev så småningom omsprungna av de lag vi simmat om i början. Sen var vi rätt ensamma. Jag sprang oväntat bra i skogen och fick till och med feeling under vissa sträckor, där det var grymt fina trailspår utan vare sig stenar eller rötter. Kunde fokusera på teknik och avslappning. Simningen flöt på riktigt bra hela tiden.
Andra varvet bjöd på fler grusvägar och fina, lättsprungna och breda stigar än det första, men också på mer kuperad terräng och ett antal branta trappor. Ingen hade sagt något om trappor. Och i dessa trappor och branta backar hände något. Mina ben la av. Helt. Antar att det var mjölksyra som låg bakom den otroliga smärta jag kände, benen skakade och vek sig, samtidigt som pulsen var skyhög och jag hade nära till tårarna. Jag fattar inte vad som hände? Så fort det blev plan mark igen kunde jag springa igen.
Åtminstone fram tills vi hade en knapp mil kvar. Det kändes som om jag stapplade fram genom skogen, min vänstra höft gjorde ont och jag var så kall om tårna sedan första simningen att jag inte känt dem på flera timmar. Jag var otroligt trött, men samtidigt väldigt nöjd med vad jag hade presterat, bortsett från i backarna.
Slutligen kom i alla fall den allra sista simningen och klättringen upp för swinghill. Nej, mina ben hade inte börjat fungera, men tack och lov är swimrun en lagsport och jag fick skjuts upp av Jenny. Annars hade jag förmodligen varit kvar där än. Jag var så trött!
Upploppet var tacksamt och när vi efter 6 timmar och 19 minuter korsade mållinjen så var det som tredje damlag. Hurra! Tyvärr missade vi prisutdelningen eftersom vi var tvungna att springa iväg och duscha varmt. Temperaturen i luften låg på kanske 10 grader så vi blev snabbt kalla när vi stod still.
Vi såg ändå till att få en bild från pallen med vårt bronsbubbel innan vi käkade middag och avslutade dagen i bastun nere vid sjön. Vid det här laget hade mina trampdynor/fötter svullnat och jag hade väldigt svårt att gå, ett problem som fortfarande kvarstår, även om det blivit lite bättre. Panik.
På söndagsmorgonen åkte vi till flygplatsen med perfekt fungerande, billig finsk kollektivtrafik. Landade på Bromma vid lunchtid. Otroligt smidigt.
Jag är väldigt glad att jag sa ja till att köra loppet med Jenny. Det var en rolig helg och en jättefin dag i skogen. Loppet var mycket bra arrangerat och allting fungerade perfekt. Banan var löjligt välmarkerad med snitslar minst var 10:e meter, och det är precis vad man behöver efter många timmar i skogen när hjärnan fungerar lite tveksamt. Det hade kunnat finnas något annat än bananer, saltgurka och sportdryck på energistationerna, men jag drygade ut med eget och klarade mig därför bra. Vatten drack jag under simningarna.
Eftersom vi i Team Flodis aldrig ens hade tränat tillsammans så snackade vi ihop oss innan loppet om hur vi fungerade under ansträngning. Eftersom jag var den svagare även i löpning fick jag efter eget önskemål ligga först, och Jenny skötte det supersnyggt. Hon sprang inte ett enda steg före mig och det gjorde att jag inte blev stressad för att jag trodde att hon tyckte jag sprang för sakta. Stämningen var jättebra, inte bara i skogen utan hela helgen. Tack Jenny!
Kan rekommendera det här loppet, det var verkligen en fin bana. Krävande men väldigt inspirerande. Vänliga människor. Vacker natur med fina höstfärger och bra kommunikationer till arenan. Kör, bara kör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar