Jag deltog inte själv i loppet, men mer närvarande i vad som hände igår än vad jag var är svårt att bli utan att själv stå på startlinjen. Jag har varit med om förberedelser, planering, nervositet och förväntansfullt snicksnack så gott som varje dag, till och med långt innan anmälan gjordes.
I den bästa av världar hade pappa förstås klarat sin stora utmaning igår och fått springa i mål i amfiteatern i Pula. Finns inget jag hellre hade önskat honom. Men så blir det inte alltid som man tänkt sig. Det värker i mitt bröst när jag ser bilden ovanför. Förstår så väl hans besvikelse.
Starten gick strax nedanför vårt hotell kl. 10:00 och vi var på plats i god tid. Jag var ett vrak redan innan starten hade gått. Mäktig musik i högtalarna, pulsslagen som räknade ner de sista sekunderna till starten. Det var fler än jag i serviceteamet som fick fuktiga ögon och gåshud.
Sen gick startskottet för den rullande starten, där fyra personer släpptes ner i vattnet ungefär varannan sekund och de tävlande fick självseeda sig. Det betydde att pappan inte startade förrän ungefär 10:30, och vi hade från avstånd koll på honom i startfållan.
Ganska snart noterade jag att det var något skumt som pågick i vattnet. Folk simmade inte till höger om de stora bojarna som brukligt, utan väldigt många låg till vänster om dem redan på första benet.
När de första tävlande vände tillbaka mot stranden på sista benet av den 1900 meter långa triangel som skulle simmas förstod jag att det måste vara rejält starka strömmar där ute, eftersom simmarna låg alldeles för långt till vänster även här. Önskar att jag hade kunnat varna pappan för detta.
Sen var han iväg! Vi kunde bara se honom en kort bit innan han kom för långt bort, men bröstsimmet såg starkt och bra ut den biten. Kändes väldigt lovande! Men så fort han försvann ur sikte kom nervositeten fram. Vankade av och an. Ville kräkas. Tittade på klockan varje minut.
Efter en stund bytte vi i serviceteamet/hejarklacken position och ställde oss längre ut på udden för att se bättre, och då insåg vi hur svåra förhållanden det var där ute. Simmarna drev iväg så otroligt långt bort från banan att det var galet! Vågorna var stora och säkerheten för de tävlande kändes faktiskt tveksam.
Sedan fick vi syn på pappas orange axlar och blå badmössa. Långt till vänster om banan, kämpandes mot strömmarna för att komma tillbaka på rätt kurs. Det såg inte ut som om han kom framåt alls, men han drev hela tiden närmare stranden så vi hade lättare och lättare att se honom.
Höll på att avlida av spänning och nervositet, inte minst när vi såg honom sträcka upp armarna och tillkalla en kajak. Skrek för allt jag orkade att BRYT INTE NU - DET ÄR SÅ LITE KVAR!!! KÄMPA! Försökte vifta med armarna och förmå honom att fortsätta. Bara runt hörnet, sen var det klart! 20 minuter till cut off, det skulle gå. KÖÖÖÖR!!!!
Strax därefter insåg vi att det inte var pappa. Vi visste inte alls var han var, maxtiden närmade sig och vi började gå tillbaka mot uppgången. Vårt enda hopp var att vi skulle ha missat honom.
Men så fick vi syn på honom igen. På en av räddningsbåtarna på väg mot land. Den syn vi inte ville se. Det som inte skulle hända. Drömmen skulle inte ta slut här.
Det kröp i kroppen. Känslan att stå där på land, se hans besvikelse och veta att han inte skulle få chansen att hålla igen på cykeln som vi planerat, att han inte skulle få uppleva med- och motgångar under löpningen. Inte få inse hur jävla långt 21.1 km är när man redan simmat 1.9 km och cyklat 90 km. Att han inte skulle få visa hur tuff han är med sin cape och sitt svärd. Att vi inte skulle få skrika oss hesa när han sprang i mål på arenan och gjorde high five med speakern. Fälla glädjetårar.
Att dagen tog slut där.
Efter bara en timme.
Den här gången. I det här loppet. Loppet som var regisserat av George R.R Martin och därmed inte hade något lyckligt slut.
Men en DNF är inte slutet. Det här var en början och en erfarenhet. Blev rörd av vad Pål skrev till pappa på Facebook, och jag tycker han har så rätt. Min pappa är en sann hjälte!
Det tuffa är inte att ta sig an saker man vet att man klarar. Det krävs ett ännu större mod för att våga ställa sig mot en motståndare som man inte vet att man besegrar. Där det inte handlar om att göra en bra tid, susa fram med struthjälm och snabba däck, utan att faktiskt bara ta sig i mål. Det är inspirerande och ger perspektiv på mycket.
Vi bryter ihop och kommer igen. Tar sikte på en ny utmaning. Träningen i poolen har redan börjat.
(Alla bilder som är fantastiska har Jonas tagit. Övriga är tagna med min mobil.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar