1-årsjubiluem!

Jag firar ett år, precis just idag. Idag var det nämligen ett år sedan jag gjorde min första spanskalektion i appen Duolingo och sedan dess har jag pluggat VARJE dag. Allt från 10 minuter till flera timmar. Varje dag, sa jag det? VARJE. I 365 dagar. Man ba... fukk yeaaahhh!!!

På den tiden har jag tagit mig igenom och avslutat allt upp till nivå 5 av 7 (även om jag fick kämpa lite hårt för att bli klar med nivå 4 just idag). Enligt Duolingo betyder det att jag kan följande:

Checkpoint 1 - säga hej, berätta om mig själv och min familj, beställa på restaurang och göra grundläggande researrangemang.

Checkpoint 2 - prata om mig själv, mina rutiner, preferenser och hobbies, fråga om vägen och shoppa.

Checkpoint 3 - ge enkla instruktioner, kommunicera i klassrummet, be om eller erbjuda hjälp, prata om framtida planer och viktiga händelser i dåtid.

Checkpoint 4 - beskriva saker mer detaljerat, prata om min hälsa, göra upp planer, prata om min barndom och beskriva saker som redan hänt.

Om det stämmer vet jag inte. Klart är att jag åtminstone kan en jävla massa mer spanska än för ett år sedan. Jag kan följa med i samtal och få en helhetsbild av vad man pratar om även om jag oftast inte förstår detaljer. Men "poco a poco", som alla spanjorer så glatt säger till mig när jag känner frustration över språket. Bit för bit.

Jag kan föra en konversation och få fram nästan det jag vill säga, ibland genom lite konstnärlig utfyllnad av ordförrådet och fantasirik samtalspartner. Jag tycker det är läskigt att prata och gör det helst bara med närmast sörjande. Att öva mer på att prata står högt på min lista och jag hoppas kunna anmäla mig till en kurs i "Spanska för invandrare" till hösten. En app är trots allt en app och den kan inte riktigt ersätta riktig undervisning, så jag hoppas att det inte sätts Covidkäppar i det hjulet.

Under nästan samma tid som jag har pluggat spanska har Dani istället kört engelska och svenska i appen. Att följa hans utveckling har varit nästan mer inspirerande än att se min egen. Plötsligt använder han sig av engelska ord jag inte hört honom säga förut och den osäkerhet han hade i språket tidigare är borta. Hans framsteg i engelskan är faktiskt helt grymma.

Svenskan är svårare. I appen går det fortare framåt och grammatiken och ordförståelsen verkar mindre gedigen än i engelskan och spanskan. Fullt förståeligt, svenska är inte ett stort språk. Och det hjälper förstås inte Dani att jag är oförmögen att förklara grammatiken. Men även här gör han framsteg. 

På kylskåpet har vi just nu världens gulligaste inköpslista på (kreativ) svenska. Jag älskar det!!! Som med allt i livet handlar det inte om att få det rätt vid första försöket utan om att faktiskt våga prova sig fram. 

Jag kan se det

Jag älskar att se mig själv på bilder i mitt nya liv. Hur länge är förresten ett nytt liv nytt? 

På bilderna kan jag själv utan svårighet se hur det lyser om mig och jag känner mig oerhört vacker. Är det inte helt fantastiskt? Att Dani har en del i det är jag fullständigt övertygad om, eftersom han väldigt, väldigt ofta berättar how beautiful I am. Liksom bankar in det i min hjärna.

Men även andra saker har betydelse, som att jag känner mig uppskattad av mina vänner, lycklig i tillvaron med en livsstil som passar mig och att solen värmer varje dag. Vart jag än tittar ser jag saker som är storslaget fina, är det då inte rimligt att tro att jag också är det om jag befinner mig mitt i allt?

Jag väger ungefär 10 kilo mer än för ett år sedan och även om jag har dagar när jag inte älskar vad som hänt med vikten så tycker jag oftast att min kropp ser helt fantastisk ut. Något som kanske borde vara självklart alltid men är långt ifrån just det.

Trots att jag är tyngre än förr så går det betydligt lättare och också lite snabbare än väntat när jag springer. Den kravlösa löpningen får mig att må bra. Promenader i bergen och cykelturer får mig att må bra. Simningen får mig... trött. Det är kämpigt att ha tappat så mycket tempo men jag försöker hålla träningen kravlös och glädjefylld även i bassängen. Till slut så vänder det.

Jag känner ett stort behov av just kravlöshet i det mesta som jag gör faktiskt. Tror det är en bieffekt från de senaste årens kämpande, där jag ställde oerhört höga krav på mig själv - typ "Om jag bara blir lite bättre så kommer allt att ordna sig...". Det sliter. Och dessutom funkar ju livet inte ens så.

Nu blir jag dagligen påmind om att jag är jättebra, just exakt som jag är, och det är synnerligen angenämt. Som att glida ner i ett badkar fyllt med balsam för självkänslan.