Jag kan se det

Jag älskar att se mig själv på bilder i mitt nya liv. Hur länge är förresten ett nytt liv nytt? 

På bilderna kan jag själv utan svårighet se hur det lyser om mig och jag känner mig oerhört vacker. Är det inte helt fantastiskt? Att Dani har en del i det är jag fullständigt övertygad om, eftersom han väldigt, väldigt ofta berättar how beautiful I am. Liksom bankar in det i min hjärna.

Men även andra saker har betydelse, som att jag känner mig uppskattad av mina vänner, lycklig i tillvaron med en livsstil som passar mig och att solen värmer varje dag. Vart jag än tittar ser jag saker som är storslaget fina, är det då inte rimligt att tro att jag också är det om jag befinner mig mitt i allt?

Jag väger ungefär 10 kilo mer än för ett år sedan och även om jag har dagar när jag inte älskar vad som hänt med vikten så tycker jag oftast att min kropp ser helt fantastisk ut. Något som kanske borde vara självklart alltid men är långt ifrån just det.

Trots att jag är tyngre än förr så går det betydligt lättare och också lite snabbare än väntat när jag springer. Den kravlösa löpningen får mig att må bra. Promenader i bergen och cykelturer får mig att må bra. Simningen får mig... trött. Det är kämpigt att ha tappat så mycket tempo men jag försöker hålla träningen kravlös och glädjefylld även i bassängen. Till slut så vänder det.

Jag känner ett stort behov av just kravlöshet i det mesta som jag gör faktiskt. Tror det är en bieffekt från de senaste årens kämpande, där jag ställde oerhört höga krav på mig själv - typ "Om jag bara blir lite bättre så kommer allt att ordna sig...". Det sliter. Och dessutom funkar ju livet inte ens så.

Nu blir jag dagligen påmind om att jag är jättebra, just exakt som jag är, och det är synnerligen angenämt. Som att glida ner i ett badkar fyllt med balsam för självkänslan.