Bästa spinningpasset och en bra löprunda

Jag var på spinning i morse, 06:45 i Vasalundshallen. Idag var det en ny spinningfröken, Julie, och hon var lätt den bästa jag har haft. Jag brukar ju säga att varje gång jag kör spinning är det jobbigaste hittills, men idag var det hästlängder jobbigare än det brukar vara.

Hon var en jävligt tuff och ball tjej. Sa saker som att "det inte är någon idé att sitta på cykeln och grina över att det är jobbigt för det är ingen som bryr sig" och hon påminde oss om att om man har gått upp så okristligt tidigt för att träna så är det värdelöst att bara sitta på cykeln och mesa. Såna saker, blandat med lite svordomar och målande beskrivningar av rådande förutsättningar, väder och vind, gjorde att jag tog i rätt hårt. Hon talade helt enkelt mitt språk.

Fick med mig samma vilja att ta i lite extra när jag sprang mitt efterföljande varv runt Råstasjön. Kutade (tjockisvaggade) runt i föredömligt jämnt, och förhållandevis högt, tempo. Kändes bra.

Kollapsade när jag kom till jobbet och är inte ett dugg sugen på att arbeta nu...

Spinning och ett varv runt Råstasjön

Det satt ju rätt långt inne att glida iväg på spinning i morse. Trots att jag kröp i säng redan kl. 19 igår och somnade någon timme senare. Spinning är inte så kul.

Idag hade jag i alla fall bestämt mig för att springa efteråt, men inte på löpbandet som senast, utan på riktigt. Runt Råstasjön. Försökte visserligen ducka även denna träning när jag vaknade, men alla förberedelser var gjorda och kläderna packade, så det fanns inga hållbara ursäkter.

Det tog kanske lite väl lång tid mellan avslutat spinningpass och tills dess att jag började springa, eftersom jag behövde ta på mig en hel arsenal av förstärkningsplagg först, men cirka tio minuter mellan cykel och löpning är i alla fall ett lyft mot en dag eller två emellan.

Löpningen kändes faktiskt hyfsad. Kanske för att det blev så pass lång paus innan. Och att det är så föredömligt kort runt sjön. Att solen sken så att mitt hjärta slog volter av hopp om liv och vår förvärrade inte situationen nämnvärt.

En rätt okej morgon faktiskt.

Tre månader kvar

Innan jag berättar om min fantastiskt obehagligt jobbiga morgon i Vasalundshallen så ska jag säga några ord till om gårdagens rekord:

HURRA FÖR MIG, JAG ÄR SÅ BRA!!!

Det var det hela.

Att det var obehagligt i morse var helt självförvållat. Gick upp 05:15 för att hinna rasta Reka innan det var dags för spinning kl. 06:45. Idag hade jag pulsband och kunde se min puls på stora skärmen. Som bäst kom jag upp i 90% av min gissade maxpuls, men så fort jag fick minsta lilla vila så sjönk pulsen som en ubåt. Fast det tror jag iofs är bra.

Efter cyklingen, som var jobbigare än vanligt, precis som vanligt, så gick jag in i gymmet och sprang intervaller på löpband. Det lär kallas brickpass och är till för att man ska få chansen att njuta av hur äckligt det är att springa efter att ha cyklat. Kanske försöka vänja kroppen vid det också.

Med ynka tre månader kvar till min halv-IM på Mallorca så var det verkligen på tiden för mig att åtnjuta ett sånt här pass. Och det var vidrigt. Inget snack om saken. Det här gör jag om!

Sprang en intervallstege om 1-2-3-4-3-2-1 minuters löpning med halva föregående intervallängden i vila, samt uppvärmning och nedvarvning. Efteråt var jag ungefär lika torr som om jag hade simmat, och trött som om jag just idrottat hårt i en timme och tjugo minuter. Vilket jag hade.

Belöningen? Falukorvsmackor. Två. Och varm choklad. Värt!!!

Älskade Frescatihallen!

Idag var jag tillbaka i Frescatihallen för första gången sedan PT-Tompa slutade innan sommaren. (Fast bilden är från Vasalund.) Älskade Frescatihallen! Allt var sig likt men ändå så olikt. Juniorsimfröken stod i receptionen till exempel. Bara det var förvirrande!

I stort kändes det lite som att komma hem. Jag köpte mitt första träningskort hos SSIF 2000 och sedan 2005 har jag tränat i Frescati mer eller mindre regelbundet. Ja, tills i somras då när allt vändes upp och ned.

Idag gick jag på spinning, ett för mig rekordlångt pass på 75 minuter. Svinjobbigt.

Spinningfröken var en tjej jag hade en liten crush på precis i början av min träningskarriär. Då ledde hon ett pass Bodybalance som jag brukade gå på och hon var så sjukt smidig och gjorde alla rörelser så snyggt att jag nästan dog. Även som spinninginstruktör var hon väldigt behaglig, så det här passet kan lätt få en ordinarie plats i kalendern.

Som vanligt gjorde jag mitt bästa spinningpass hittills. Cykeln var också den bästa hittills, liksom hur jag fick till inställningarna (minnesregel - tvål 5). Dessutom var det en liten cykeldator istället för de eländiga vreden där man inte har någon koll på motståndet alls.

Efter 45 min gick tjejen som satt mitt emellan mig och spegeln, så plötsligt kunde jag spana på min spegelbild. Och JÄVLAR vad jag såg bra ut. Det är lika bra att säga som det var. Jag såg skitstark, erfaren och tuff ut. Verkligen snygg! Det inspirerade mig!

Till nästa gång ska jag försöka få till någon coreträning eller bricklöpning efter passet, så att jag får hänga lite längre i Frescati. Det var härligt att vara tillbaka!!!

För att det gör mig så glad

Det blir mycket simning här, det blir det. Men så måste det vara. Jag får så mycket energi av träningen att jag riskerar att explodera om jag inte får det ur mig. Ofta är känslan att jag bara vill hoppa upp och ner och jubla. Förutom när det går dåligt förstås, då vill jag fila på handlederna med en slö smörkniv. Känslosvängningarna ser jag som ett tecken på att det här är viktigt för mig och att jag bryr mig om det jag gör.

Slå nya rekord i alla ära, men roligast är det nästan när jag lägger märke till förbättringar som jag inte strävat efter att uppnå. Eller alltså... Jag vill ju alltid bli bättre, men du fattar?

Igår, i Vasalundshallen med Maria, simmade jag t ex 300 meter som inkluderade viss teknik (släp och stop n go) snabbare än när jag blev klockad på samma sträcka med enbart sammansatt simning för bara en månad sen eller två. Ingen av gångerna var syftet att det skulle gå fort så jag brydde mig inte alls om tiden utan fokuserade bara på tekniken när jag simmade. Så att plötsligt ändå kapa flera sekunder på sträckan känns liksom.... jävligt bra.

Igår lyckades jag dessutom pressa tiden på mina 50 meter max med paddlar och fenor lite, lite till mot förra veckan. Och det finns mer att hämta, det känner jag. Har inte haft den där perfekta känslan än, utan vändningarna eller paddlarna har strulat. Skulle gärna få ner dem under 30 sekunder...

Var för övrigt på spinning i morse. Lyckas ta ut mig mer för varje gång jag kör, och idag var det inte bara svettigt utan ganska jobbigt också. Hoppas benen orkar med ett kort pass löpintervaller i gymmet i eftermiddag.

PS. Skylten som förbjöd frisim innan kl. 20 i simhallens reception var mycket trevligare igår än förra veckan.

Jag är motarbetad

Någon har byggt en skidbacke av min intervallbacke! Vilken människa gör så?!? Det är elakt och onödigt. Det är ju knappt vinter ute!

Jag försökte springa där i alla fall idag. Min vanliga väg upp för kullen var förvisso inte pistad, men väl snö- och isbelagd. Svårt att springa ordentligt. Det blev i alla fall 5x1 minut med 90 sekunder gå/joggvila ner. Har inte sprungit backintervaller sedan innan jul och jag kände direkt att det är en färskvara. Är därför glad att jag började så här lugnt så att jag inte blev avskräckt av annat än snön.

Det blev jag nämligen igår kväll så det räckte. Avskräckt alltså. Jag dog en smula inombords av tristess.

Först var jag på 25 minuter spinning i Sollentuna simhall. Cykelfröken verkade glad, snäll och sprallig, men fungerade tyvärr inte alls för mig. Först var hon för tyst, sen var hon för gapig. Det blev långa 25 minuter. Boring!

Fortsatte ner i en halvsunkig källarlokal för 25 minuter core. Har aldrig varit på core men det låter hippt och häftigt. Corefröken var inte häftig. Hon var stark, men inte muskulös eller häftig. När jag går på ett pass vill jag helst känna att det gör mig lika snygg/stark/tuff/uthållig/vältränad som den som håller passet, och det hände inte igår. Dessutom var det dödstråkigt. Old school maggympa. Bläh.

Näej, jag får hitta något nytt att ägna mig åt på måndagskvällar. 75 minuter spinning i Frescatihallen kanske. Eller simning.

Frisim är inte motion? Skärp er!

Medley, WTF!!! Igår när jag kom till Vasalundshallen vid halv åtta möttes jag av ovanstående skylt i receptionen. Jag blev så fruktansvärt provocerad av den. Den är så dum, så dum, så dum... på så många plan. Tänkte börja argumentera med personen som stod i kassan men bet mig istället i läppen tills det smakade blod.

Nej, jag är förstås inte mer korkad än att jag förstår vad man är ute efter, men det måste finnas bättre sätt att uttrycka det. Det här gör mig bara förbannad. Ser jag en sån här skylt igen så går jag in och leker fjärilssim en stund bara för att mejka min pojnt. Diskriminerande. Irriterande.

Klockan åtta fanns 45 minuter att simma på, vilket i praktiken blev 40 minuter när vi hjälpt personalen att lägga i linor. Men det är klart... vi som inte simmar som grodyngel behöver väl inte mer. Man ska vara glad och tacksam för den tid som ges.

Hur som helst. När jag ruskat av mig den värsta irritationen körde jag och Maria mitt sprintpass. Inledde med bröstsimning som uppvärmning, för om vi skulle väntat till kl. 20 med att sätta igång skulle vi inte hunnit igenom passet. Min inställning var trots det som hänt innan väldigt bra. Fokuserad och glad över att vara i bassängen.

Mina 12x25 meter, start 40, där jag skulle pricka tider (30 sekunder längd 1-4, 25 sekunder längd 5-8 och 20 sekunder längd 9-12) gick väldigt bra. Fascinerades återigen över att jag hade sån ångest första gången jag körde typ 4x25 meter med samma starttid. Det var sjukt jobbigt då, fast det bara var lite drygt ett år sedan, och jag hann knappt vila.

Igår var det svårt och lite jobbigt att simma så sakta. Det enda jag misslyckades med var de tre sista, som landade på ca 22 sekunder. Den första av dem, där jag prickade 20 exakt, kändes så lätt så jag trodde inte jag behövde ta i mer. Och när jag sen gjorde det så blev det inte tillräckligt i alla fall. Nöjd ändå.

Följande 2x50 meter max med paddlar och fenor, start 2:30, slutade på 34.9 och 33.2 sekunder. Första varvet med usel vändning där dessutom bandet på glasögonen gled ner, men jag körde vidare ändå och brillorna satt kvar, men jag tappade nog lite tempo.

Hann precis varva ner innan vi var tvungna att gå ur bassängen, och ska det vara så här på onsdagarna så kommer jag få svårt att hinna igenom mina pass. Det här var det kortaste och det tog ungefär 45 minuter, men då startade vi som sagt lite tidigare. Roligt var det i alla fall. Jätteroligt! Tur att jag får simma snart igen!


PS. Var dessutom på spinning i Vasalund kl. 06:45 i morse och det utföll mycket väl. Ingen trafik vare sig dit eller hem, så det kan jag fortsätta med!

No one ever died from wanting too much

Vilka galet intensiva dagar det har varit.

Igår började jag med simning i Mörbybadet. Ingen bra idé. Det fanns en crawlbana och en snabbana, men snabbanan var konfiskerad av bröstsimmare. Dessutom är "snabb" otroligt subjektivt. Jag lyckades trots rådande omständigheter genomföra mitt pass rätt hyfsat och dessutom hålla mig lugn hela tiden. Fastän folk är idioter.

Sen blev det spinning för Anne tillsammans med Jonas, Theresia och Rickard på Actic Kista som hade öppet hus. Det var härlig stämning och jobbig cykling! Men jätteroligt! Avslutade med lunch i Kista C och promenad med Reka i Ursvik.

Imorse åkte jag, Jonas och Reka tillbaka till Ursvik för att springa extremens 15k med Martin. Har aldrig sprungit det spåret och det var roligt att testa, även om det sög rätt bra i benen mot slutet. Fick blåsa på vänster stortå också, men det var inget jag inte kunde leva med. Solen sken och livet var härligt. Att träna med vänner är ett så fantastiskt bra sätt att umgås!

Efter det har allt liksom gått i ett och jag har knappt hunnit sitta ner förrän för någon timme sedan. Jag borde ha vilat mer idag för att vara pigg inför morgonens utmaning, men jag ville inte prioritera bort något mer än vad jag redan gjort. Och då blev det så här.

Har även hälsat på pappa på sjukhuset både igår och idag. Igår var han fortfarande rätt hängig, men idag var han mycket, mycket piggare. Med lite tur blir han utskriven imorgon. Har vi otur får vi fira jul på avdelning 92.

Spinning och besvikelse

Ha! Jag har gjort spinning! Kört spinning. Senast jag gav spinning ett (1) försök var gissningsvis runt år 2000 och det gav inte mersmak då. Nu har jag laddat i nästan 15 år och den här gången gick det bättre. Spinningfröken hette Sofie och var väldigt hjälpsam och trevlig. Hon hade ritat upp en fin ansträngningskurva för passet och sen var det bara att trampa.

Det var förbannat svettigt men jag hade svårt att få upp pulsen ordentligt. Kändes som om mina ben inte var starka nog. När Sofie pratade om att vi skulle ligga på runt 80% av max så tyckte mjölksyran i mina ben att jag gjorde det, men pulsen hade en bra bit kvar. Jag hoppas att sånt löser sig när jag får lite bättre kläm på det. Svårt att veta sina gränser när det är så nytt.

Att gå dit var i alla fall ett stort steg att ta och jag är väldigt stolt över mig själv att jag kom iväg!

Sen måste jag faktiskt säga något om löppasset med Jontan igår. Jag sprang mitt bästa k.a.l.a.s någonsin, så kändes det. Starkt, snabbt och vackert trots kuperat spår. Väldigt jobbigt.

Så besvikelsen när jag såg tempot på klockan efteråt... besvikelsen... Ett snitt på 6:23 min/km. Jag långpassade lugnt på 6:33 i lördags. Igår sprang jag. Vi borde snittat på 5:30. Jag ska fan lägga av med löpning. Skitlöpning. Dra åt helvete.