Utflykt till Sa Cova Tancada

Asså, det är rätt mäktigt vad många häpnadsväckande sevärdheter som finns just runt knuten här i Alcudia. Om man nu anser att en promenad på runt sex timmar, som äventyret till Sa Cova Tancada tog, är runt knuten. Jag gör det. Allt som kan upplevas på en dag utan bil är runt knuten.

Jag och Matsy knatade iväg efter lunch. Vi gick vägen via Alcanada och tog oss sakta men säkert uppåt med strålande utsikt över havet till höger. Efter att vi passerat stegen och följt stigen längs muren till vänster tog vi vägen till höger. Efter ytterligare en stigning vek vi av till höger igen och följde stigen ner i ravinen och upp på andra sidan över ytterligare en liten topp.

Sedan började själva nedstigningen mot grottan. Vi hade hört och läst att vägen nu var att betrakta som svår och olämplig för personer med höjdskräck. Hand upp alla som lider av det? *räcker upp min hand*

Kanske hjälpte det att jag förväntat mig något mycket värre. Jag skulle definitivt beskriva vägen som svår, men det var lätt att hitta och det fanns kedjor och stolpar utplacerade för att hålla sig i där det var som brantast. Någon svindel fick jag inte.

Allra klurigast var det precis innan grottan och när vi skulle in i den. Då fick vi använda lite klättringsskills, men inget superavancerat. 

Själva grottöppningen var mindre än jag hade väntat mig men själva grottan betydligt större. Efteråt läste jag på nätet att den sträcker sig 250 m in i berget och en man vi mötte sa att man kan välja vägar som går både uppåt och nedåt i grottan.

Jag och Matsy tog oss kanske till tredje eller fjärde salen, via små hala trappor. Det var så långt vi vågade. Jag hade en liten ficklampa och mobilen, men en pannlampa hade varit bättre. Eftersom jag lider av lätt cellskräck så var det blandade känslor där inne. En del av mig var helt betagen av hur fantastiskt det var med alla stalagmiter och stalaktiter, och nyfikenheten drog mig längre och längre inåt. En annan del av mig kämpade mot paniken och ville helst bara springa ut.

Det kändes som om vi var ensamma i grottan, men det kom ut massor av människor efter att vi vänt, vilket bara bekräftar hur djup den är. Det gick bara att höra och se ljuset från de som befann sig precis i närheten.

Efter avslutad grottupplevelse och energigivande fika så började vi klättringen tillbaka upp, vilken var betydligt lättare, men jobbigare, än vägen ner. Sedan promenerade vi den vanliga vägen, alltså inte via Alcanada, tillbaka till Alcudia för att få lite omväxling och låta de trötta benen slippa mer terräng. 

Var riktigt matt när jag kom hem och jag hade ont i benen i flera dagar efteråt, men jag ser redan fram emot att komma tillbaka och utforska grottan mer. HELL vad jag älskar den här ön. Här finns allt! Längtar redan efter nästa utflykt. Då ska vi till Penya des Migdia, vilket ger en chans att utmana min höjdrädsla ännu lite till.

Santuari del Puig de Maria

Häromdagen var en sån där bra dag. Började med en otroligt vacker joggingtur på nya vägar och sedan drog jag iväg på en upptäcktsfärd i fem delar.

1 - cykla till Puig de Maria

Jag är som bekant inget stort fan av cykling som sport, men om syftet är att göra en kortare utflykt tycker jag faktiskt det är helt okej. Vägen till Pollensa och berget Puig de Maria gick främst på mindre vägar med utsikt över landskapet. Jag passerade mäktiga villor med prunkande trädgårdar och ropade hola till alla får, hästar, åsnor, getter och katter jag mötte längs vägen. 

Njöt faktiskt lite av turen och gjorde mig ingen brådska. Mitt mål för dagen gick att se redan från långt håll och jag blev förvånad över hur högt och brant berget såg ut. Jag lärde mig senare att det bjuder på ungefär 320 höjdmeter.

2 - bestiga berget

Att promenera uppför i långsam takt tycker jag är ganska trivsamt. Jag hade lite löst kollat upp att det gick att ta med cykeln (gående förstås) hela vägen upp till toppen. Hade dock inte väntat mig att vägen skulle vara så brant, även om den inledningsvis var asfalterad. Att skjuta cykeln uppåt i 2,2 km var svinjobbigt, svetten forsade och jag hade träningsvärk i axlarna dagen efter.

När jag närmade mig toppen byttes asfalten ut mot en stenlagd gång som fortsatte slingra sig i serpentiner uppför. Stenarna var rundade och lite hala men det gick fortfarande bra, även om det var sjukt obekvämt, att putta cykeln. Den allra sista biten byttes de platta stenarna ut mot något mer bumligt och cykelkånkandet nådde ytterligare en nivå av jobbighet.

3 - lunch och utforskning av Santuari de la Mare de Déu och Puig de Maria

Hade hunnit bygga upp en rätt bra hunger på vägen så det första jag gjorde var att hitta en bänk och ett litet bord att äta vid. Utsikten var fenomenal och jag kunde se hela vägen till Mariannelund Alcudia. Verkligen helt makalöst vackert!

Kapellet på toppen byggdes år 1348 och ett kloster lades till detta 14 år senare. Nunnorna bodde och tillbad i klostret fram till 1576 (inte samma nunnor hela tiden förstås, det hade varit jättekonstigt om de blev 200 år gamla) då de beordrades att flytta till Palma på grund av anledning. 

Just denna dag förstärktes intrycken på denna stillsamma, vackra plats av ett gäng ungdomar som spelade musik och var högljudda. Jag vill inte vara en bitter surtant, men vaf... här klättrar man upp till himlen och möts av umpa umpa! Det var inte det jag såg framför mig.

4 - nedstigning från berget

Första biten på det kullriga kullret var lite klurig, men så fort stenarna blev lite plattare gick det snabbt att promenera utför. Så snart jag kommit ner till den riktiga vägen hoppade jag upp på hojen och rullade ner för berget.

Det låter ju enkelt men det var det inte - branta, tvära serpentiner kryddade med dålig asfalt, grus och barr. Jag var livrädd! Pulsen var nästan lika hög som på vägen upp och händerna värkte av att jag höll så krampaktigt i bromsarna. På plussidan var att det var över på mindre än 10 minuter. Att jämföra med de minst 45 minuter det tog att gå upp.

5 - cykla hem

Valde att cykla en annan väg tillbaka, för att få lite nya vyer. Det var högre temperatur än på förmiddagen och jag njöt av de varma vindarna i ansiktet. Började dock känna att jag var klar med utflyktandet för den här dagen, och vägen hem tycktes oändlig. Det hjälpte inte att jag började få slut på vatten och att törsten gjorde sig påmind hela tiden. Nåväl, hem kom jag till slut, synnerligen exalterad över mina upplevelser. En riktigt fin, kämpig och omväxlande tur.

Jag kan se det

Jag älskar att se mig själv på bilder i mitt nya liv. Hur länge är förresten ett nytt liv nytt? 

På bilderna kan jag själv utan svårighet se hur det lyser om mig och jag känner mig oerhört vacker. Är det inte helt fantastiskt? Att Dani har en del i det är jag fullständigt övertygad om, eftersom han väldigt, väldigt ofta berättar how beautiful I am. Liksom bankar in det i min hjärna.

Men även andra saker har betydelse, som att jag känner mig uppskattad av mina vänner, lycklig i tillvaron med en livsstil som passar mig och att solen värmer varje dag. Vart jag än tittar ser jag saker som är storslaget fina, är det då inte rimligt att tro att jag också är det om jag befinner mig mitt i allt?

Jag väger ungefär 10 kilo mer än för ett år sedan och även om jag har dagar när jag inte älskar vad som hänt med vikten så tycker jag oftast att min kropp ser helt fantastisk ut. Något som kanske borde vara självklart alltid men är långt ifrån just det.

Trots att jag är tyngre än förr så går det betydligt lättare och också lite snabbare än väntat när jag springer. Den kravlösa löpningen får mig att må bra. Promenader i bergen och cykelturer får mig att må bra. Simningen får mig... trött. Det är kämpigt att ha tappat så mycket tempo men jag försöker hålla träningen kravlös och glädjefylld även i bassängen. Till slut så vänder det.

Jag känner ett stort behov av just kravlöshet i det mesta som jag gör faktiskt. Tror det är en bieffekt från de senaste årens kämpande, där jag ställde oerhört höga krav på mig själv - typ "Om jag bara blir lite bättre så kommer allt att ordna sig...". Det sliter. Och dessutom funkar ju livet inte ens så.

Nu blir jag dagligen påmind om att jag är jättebra, just exakt som jag är, och det är synnerligen angenämt. Som att glida ner i ett badkar fyllt med balsam för självkänslan.

Statusrapport

Jag har varit dålig på att blogga och det är una puta mierda eftersom jag vet hur mycket jag uppskattar att läsa gamla inlägg. Men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Mer än att livet är jävla bra.

På Mallorca lunkar det på. Det finns inte så mycket att berätta om, men vardagen är ändå så magnifik att den borde förmedlas. Jag ska bli bättre på att värna om det lilla, så att jag i framtiden kan få hjälp att minnas den här väldigt bra tiden i mitt liv.

Jag jobbar hemifrån på dagarna, ungefär halvtid. Jag trivs med det och jag trivs med mitt jobb. Jag hoppas att jag kommer att ha råd att fortsätta så här, men jag ska inte sticka under stol med att jag just nu är orolig för vilken skada Corona kan göra på företaget den närmsta tiden.

I läggan har vi balkong och vardagsrum mot skuggsidan av huset, och det är ganska kallt inomhus på dagarna. Men det gör det inte mindre härligt att kliva ut genom dörren och inse att det är sol, vindstilla och över 20 grader ute. Typ varje dag. Det möjliggör också mysiga kvällar framför öppna spisen.

Jag älskar att vara omgiven av berg. Jag är inte längre helt säker på att havet har störst dragningskraft på mig. Man ska inte underskatta kullarna. Jag går inte upp på dem så värst jätteofta men vetskapen om att jag kan är en skön kudde att luta sig mot.

Jag tyckte nog bättre om stranden vid Playa de Muro än här i Alcudia, utan att med det säga att jag inte gillar den som ligger utanför fönstret. Det är så jävla lyxigt att bara kunna gå ut och sätta sig i solen. Nu har de dessutom tagit bort allt sjögräs som flöt iland med stormen i januari, så stranden är riktigt fin igen. Perfekt att förlora i boccia på.

Simningen är ett litet smolk i bägaren. Jag har superlåg motivation för att utmana mig i vattnet. Saknar kompisar, saknar coach och saknar driv. Men jag saknar också endorfinerna som ett riktigt hårt och bra träningspass, eller varför inte ett pb, ger. Jag simmar, men ganska kort och väldigt ostrukturerat. Det är härligt, men inte med samma klös som tidigare. Jag antar att det är okej.

Min träning har alltid varit inriktad på att förbättra min tid i Vansbro, och jag har ännu inte bestämt mig för om jag fortfarande vill satsa på det eller bara åka dit, mysa med Karin och Matilda och simma utan målbild.

Dani fortsätter att leverera som pojkvän. Det har visat sig att det inte alltid är plättlätt att gå in i något nytt när båda har långa relationer bakom sig, men jag tycker vi löser det väldigt bra. Speciellt med tanke på den språkförbistring som finns, och som försvårar nyanser i kommunikationen.

Det blir dock bättre hela tiden. Han jobbar hårt med att utveckla sin engelska och jag kämpar vidare med min spanska. Nu, efter 212 dagar med Duolingo, har jag äntligen börjat få lära mig hur jag ska uttrycka saker i dåtid. Om jag bara hade någon spanjor som jag kunde öva på att prata med hade det varit perfekt...

Dani försöker även lära sig svenska. Det är enligt uppgift ett jävligt svårt språk, och för honom hade det förmodligen underlättat om jag hade kunnat åtminstone ett smul grammatik. Men det kan jag inte. Å andra sidan sprider sig antalet svenskar i hans omedelbara närhet i samma takt som Coronaviruset, så han kanske kan hitta någon annan som kan.

Övrig information är att jag har blivit rätt tjock. Beror på att all mat är god, i synnerhet den som Dani lagar, och att det alltid är sol och trevligt att sitta på uteservering och dricka öl/rosé/sangria.

Jag försöker åtgärda efter bästa förmåga, mest för att jag inte orkar köpa massa nya kläder. Vore bättre om jag kunde passa i de jag har.