Skit som måste ut

Det är lite svårt att vara Sofia just nu. Som att försöka hålla en fackla brinnande i spöregn. Kort sagt, ganska jättesvårt att hålla humöret uppe och se med tillförsikt på framtiden.

Om jobbet...
Att driva företag med inriktning på resor för pensionärer är ingen höjdare at the moment. Först var det privatpersoner och föreningar som avbokade sina resor till långt in på sommaren. Nu är det besöksmålen vi planerat att åka till som hör av sig och ställer in eftersom de inte tar sig igenom krisen. Det känns som att vi blir attackerade från två håll samtidigt. Hur fan ska man kunna planera för en storslagen come back då?

Positiv tanke: när folk börjar våga resa igen är vi beredda och vi siktar på en aningen yngre målgrupp än nu. En som inte har utegångsförbud och som kommer vara rejält sugna på att upptäcka Sverige.

Om inneslutningen...
Som grädde på moset vill den spanska regeringen fortsätta stänga in oss till den 9 maj. Eventuellt med några lättnader i restriktionerna, eventuellt med samma regler som nu. Jag.orkar.inte!

Positiv tanke: ytterligare två veckor med daglig yoga kommer att bygga en ännu starkare och smidigare kropp och det kommer ha gynnsam effekt på all kommande träning.

Om världsläget...
När jag tänker på att allt det som händer nu är på riktigt, att det inte är en dålig film där Kate Winslet dör redan i inledningen, så får jag lätt panik. Jag vill inte att det här ska vara den nya världen, jag tycke om den gamla. Har aldrig gillat förändring, åtminstone inte sådan som inte är självvald.

Positiv tanke: situationen har gett mig tid att reflektera över vad som är viktigt i mitt liv, vad jag saknar och vad jag vill göra mer av.

Om simträningen...
Det är 6 veckor sedan jag senast simmade. Och jag inser att det kommer dröja minst två veckor innan jag ens får bege mig till en simbassäng och förmodligen ännu fler veckor innan någon bassäng överhuvudtaget öppnar. Inte den uppladdning jag såg framför mig inför Vansbro, men det loppet kommer väl sannolikt ändå att ställas in precis som allt annat så...

Positiv tanke: jag har en enorm simbassäng med gratis entré 50 meter från dörren och våtdräkter till både mig och Dani. Dessutom har bassängen maximal frihetskänsla. Dags att börja gilla saltvatten.

Detta om detta. Behövde bara få det ur mig. Sånt händer.

State of emergency - påtvingad isolering till 11 april

Jag har idag varit innesluten i en vecka. En vecka som varit både helt normal och helt onormal.

Å ena sidan är allt som vanligt i vår lägenhet, med den stora skillnaden att jag inte får gå ut. Vi äter gott, dricker vin, ser på film, yogar och pluggar Duolingo. Jag har varit och slängt soporna en gång. Det är tillåtet. Vi har dessutom gått fyra varv runt huset två gånger senaste veckan, vilket inte är tillåtet.

Dani har varit och handlat mat två gånger men jag har valt att stanna hemma. Varför? För att inte verkligheten ska bli för påtaglig. Utanför affären köar man en och en, personalen delar ut plasthandskar, det är bara tillåtet att köpa två flaskor vatten per tillfälle och man håller avstånd till varandra i butiken. Jag förstår att det händer. Men det är inte samma sak att veta det som att uppleva det själv.

Jag och Dani har tur som har varandra. Tänker på alla ensamma som befinner sig i isolering...

Min oro över framtiden gror sig större för varje dag som går. Vad händer med världen? Med alla företag? Med jobben och människors ekonomi? Hur många kommer bli sjuka, hur många kommer dö? Vad händer med Danis jobb, med mig och mitt företag när det här är över? Kommer det att finnas något kvar?

Jag pratade med M&D via Messenger i morse och skrattade mycket. Skojade med Dani och skrattade ännu mer. Kände mig glad. Sedan fick jag veta att utegångsförbudet här är förlängt med 15 dagar till den 11 april - alltså tre veckor till - och all energi rann ur mig. Bröt ihop en smula.

Många har det värre än jag. I det stora hela har jag det fantastiskt. Jag åt amerikanska pannkakor till frukost. Vi har allt vi behöver. Vi får vara ute på balkongen. Men ändå. Det blev för mycket.



Samlade ihop mig och använde dagens yogapass för att släppa spänningarna och svettas ut oron. Det gick hyfsat. Hade inte lust att yoga men var glad att jag gjorde det. Passet var utmanande och jobbigt. En stor eloge till mi amor som tar sig igenom dessa pass på ett föredömligt sätt, trots att han inte har någon tidigare erfarenhet av yoga. Vi kommer vara superstarka gummimänniskor när vi släpps fria!

Igår klädde vi upp oss lite till middagen. Bytte tofflor mot finskor, rufsigt hår mot välkammat. På med make up och parfym. Ett litet men tappert försök att motarbeta totalt yttre förfall.

Jag hoppas de insatser man gör i Sverige räcker för att bromsa spridningen så att ni slipper husarrest. Njut av att kunna röra er fritt ute! Det är något jag alltid, alltid tagit för givet. Det är något de flesta av oss tar för givet. Nu finns inte den möjligheten här längre.

Ogreppbart, overkligt, olustigt.

Confinamiento - inneslutning

Vilken ovanlig, konstig och obehaglig situation världen befinner sig i.

Jag var i Sverige en vecka men hann ta mig tillbaka till Mallis lagom tills utegångsförbudet i landet började gälla. Ett och ett halvt dygn senare stängde de gränserna och då hade jag inte kunnat åka hem. Känner mig tacksam och lättad. Det är här jag vill vara nu.

Jag är inte i karantän eftersom jag inte är sjuk. Jag är i confinamiento, vilket enligt Google Translate betyder att jag är innesluten. En form av husarrest alltså.

Det är inte tillåtet att gå ut annat än för att gå till affären, jobbet, apoteket, hjälpa äldre eller gå ut med hunden. Detta gäller inledningsvis i två veckor men kan komma att förlängas. Olovlig utevistelse bötfälls med 600-600.000 euro och fängelse i upp till ett år. Det här är på riktigt. Polisen patrullerar stranden utanför oss.

En intressant iakttagelse är att även här hamstrar folk toapapper. Det är alltså en internationell företeelse. Vi har dock för tillfället så vi klarar oss, om någon är orolig.

Det känns som ganska stor skillnad mellan Spaniens och Sveriges agerande för att stoppa spridningen. Jag upplever att Sveriges regering är lite nonchalanta och inte tror att det ska drabba oss så hårt. För ett par veckor sedan hade Spanien bara några hundra smittade och nu eskalerar det i farlig fart. Men visst.... av 45 miljoner invånare är det inte så många sjuka. Så låt oss stanna vid det. Och jag skulle föredra om Sverige drog i handbromsen redan nu. Att bara några få % dör är en klen tröst för de som drabbas och dess anhöriga.

(Underbara titlar i den här playlisten)

Även om situationen är märklig så kan jag inte säga att jag lider nämnvärt av min inneslutning. Allt, inklusive Daniels arbetsplats, har stängt så vi är hemma tillsammans. Vet inte om jag någonsin varit inomhus i två veckor, och det har bara gått två dagar hittills, men det är väldigt mysigt.

Och jag känner mig trygg. Om jag bär på viruset kan jag inte smitta någon i riskzonen. Och jag kan heller inte bli smittad, även om jag inte är speciellt orolig över att bli sjuk själv.

Vi har påbörjat en 14 dagars yogautmaning på doyogawithme.com. Perfekt tillfälle! Två dagar, två pass och träningsvärken i axlarna är redan ett faktum!

För mitt företag är det förstås en smärre katastrof. Vi arrangerar resor för äldre och det är förstås inte direkt högtryck på bokningarna just nu. Men jag föredrar att tänka positivt och det kunde varit betydligt värre. Andra har det mycket jobbigare. Jag har stora förhoppningar om att vi tar oss igenom det här men jag föredrar om det inte drar ut på tiden.

Nyligen sålde jag bilen och satte in pengarna på min ISK. Känns inte jättekul nu. Men återigen, positiv thinking. Huset är också sålt men de pengarna har inte hunnits placeras i någon aktiefond med tråkig, nedåtgående kurva ännu. Win!

Många, men inte alla, tar det här på allvar och stannar hemma. Spelar in roliga filmer och skojar. Det är en bra approach som jag gillar. Det är viktigt att hålla humöret uppe och samtidigt göra som vi blir tillsagda.

Adapt and overcome!

Sofia i utlandet #7

Fast jag är inte i utlandet längre. När jag skriver det här är jag i hemlandet. Jag kom hem i lördags natt.

Jag såg soluppgången på stranden en morgon. Fantastisk soluppgång, ackompanjerad av pistmaskinens dova brummande. Frågade mig själv varför det tog så lång tid att pallra mig upp i tid till detta. Magiskt.

Nytt var även att jag köpte nybakta croissanter till frukost. Tre stycken för en peng, sjukt billigt och gott. Problemet när man köper tre croissanter är att det är jättesvårt att inte äta just precis så många som man köpt. Vilket är två för många.

I onsdags skulle jag riva av sista passet i simhallen i Alcudia, men då blev jag informerad om att den skulle hålla stängt till den 1 september, så det blev inget med det. Tur i oturen att den inte stängde tidigare.

Istället la jag till ett bonuspass på VB på torsdagsmorgonen. Det är så mycket lugnare vid poolen nu än under sommaren. Och kallare. Kallt på land (22), kallt i vattnet (27). Jag vet...

Under långfredagspasset drämde jag till med 8000m. Kände mig både stark och motiverad, hade det aldrig särskilt jobbigt. Passet jag simmade är numera mitt favoritpass för distans:

4x(
400m + 4x100m
300m + 3x100m
200m + 2x100m
100m + 1x100m)

Simmade ett varv sammansatt, ett varv med fenor, ett varv med paddlar och dolme och ett varv benspark med platta. Under bensparken fick jag kramp, men jag kunde iaf fullfölja.

Att simma 8k är mäktigt, men allra nöjdast är jag över att jag kunde simma 100m medley utan fenor.

Och i lördags åkte jag hem. Fifaen för det. Lämnade en rosa enhörningshimmel och sju veckor av hopp om att kunna bli lycklig igen. Hur kan en plats vara så vacker? Bergen, det turkosa havet, solen, stranden... Jag saknar det redan ofattbart mycket.

När jag vaknade upp i söndags morse var det som om jag aldrig hade varit borta. Den välbekanta tyngden på axlarna var tillbaka. Var hela vistelsen egentligen bara en dröm?

Jag är bra ändå

Gårdagens pass i Vilundabadet såg ut så här:

4x50m insim

10x100m f2 @1:55
8x75m f2+ @1:30
6x50m f3 @1:00

2x(50m - 100m - 150m - 200m - 150m - 100m - 50m)
ett varv paddlar/dolme, ett varv fenor

Det började rätt bra. Jag brukar alltid köra start 2:00 på mina hundringar, men igår drog jag av 5 sekunder till 1:55. Vill inte fastna i det bekväma. Siktade in mig på att simma på 1:45/100m.

Fokus låg på att sträcka ut, trycka fram höften och simma med långa, kraftfulla armtag. Jag simmar som fortast när jag lyckas med det, så fort jag blir trött och börjar veva sjunker farten. Det stämmer med känslan och oftast med de diagram som Garmin spottar ur sig.

Jag höll ihop alla hundringar på 1:44, men mot slutet så kände jag hur all kraft bara försvann. Pang, boom, bort! Allt som fanns i huvudet var "jag orkar inte".

75:orna gick långsammare och långsammare och mycket energi gick åt till att bara skjuta bort alla negativa tankar som fullkomligt bombarderade mig. Känslan blev lite bättre under 50:orna men jag simmade långsamt. Ville klocka på 46 men landande på 51-52 sekunder. Suck.

Kände mig helt bortkopplade under de avslutande 1600 meterna. Ofokuserad. Utomkroppslig. Trött.

Jag är bra ändå.

Glaciärvatten från Vårbyberget

22 grader i vattnet är inte en behaglig temperatur. Likväl var det vad som bjöds i Vårby igår. HELVETE vad kallt det var. Tydligen något aggregat som var avstängt när vi kom och man värmer tyvärr inte upp en simbassäng på 5 minuter. Visade det sig.

I vanliga fall känns det lite kyligt passets första 25 meter, eller kanske 50 högst, om bassängen har en dålig dag. Igår blev det aldrig varmt. Efter varje paus var det frostigt att stoppa nosen under ytan igen. Det var som att simma i glaciärvatten från Vårbyberget.

Efter en stund bildades ett varmt stråk i mitten av bassängen som var njutbart att befinna sig i och vidrigt att simma ur. 4400m blev det i alla fall och 15100m den här veckan. Perfekt!

After swim:et på Finefoods kändes som en fika efter ett öppet vatten-pass. Man känner sig lite kylig inombords men med en nypa friskhet i kroppen adderad. Gav bullsemlan ännu en chans och jag tror att jag trots allt gillar den. Den är grotesk men också lite underbar.

Kom hem och rattade in bilen i grindstolpen så att båda två fick rejäla repor. Så jävla onödigt. Klarar inte den typen av felskär så bra. Tröstade mig med champagne och lakrits. Blev bättre.

Bonuspass och Camp Snowman 2018 #8

Klämde in ytterligare ett litet simpass den här veckan, utöver testserien. Den här gången hängde jag med pappan till Vasalundshallen. Tänkte att det kunde vara bra med ett lite kortare pass med längre vila så jag körde samma som honom. Dock med viss medleymodifikation på slutet.

Simningen gick helt okej, men inte lika bra som fotosessionen efteråt. Den nejlade jag, trots att kameran dog batteridöden nästan direkt. Jag ska bli konstsimsstjärna när jag blir stor! Alternativt undervattensposör.

Var jättetaggad för tre timmar Camp Snowman imorse, men det kändes dåligt redan när jag kom i vattnet. Och det släppte aldrig. Var förbannat jävla pitt-trött i kroppen, huvudet och triceps (!). Va fan!

Efter att ha misslyckats med 8x100m fart 1-4 @2:00 (misslyckats som i att jag behövde stå över fart 4 pga total tröttma) var jag på väg ur vattnet, men tänkte att jag kunde överleva 48x25m @35 med fenor.

Hur jag sen också överlevde resten vet jag inte, men totalt blev det 4300 meter. Slutet var vidrigt. Överkoppen värkte och min hjärna lika så. Jag trodde inte jag skulle klara det.

But I did. En dag kvar.

Full fräs & champagne!

En vanlig morgon i Spring Village med Theresia.

Veckans dåliga inställning fanns kvar igår morse när klockan ringde för Vårbyträning. Sov dåligt på natten och övervägde att låta bli simningen, men eftersom jag vet att det är bra för mig så fraktade jag mig dit. Det går liksom inte att hänga läpp i det där simgänget!

Att jag var extremt oentusiastisk fick medmänniskorna att inta en rakt motsatt inställning. Push, pepp och uppmuntrande ord haglade. High fives och heja heja! Till och med coachen brast ut i sporrande beröm. Jag vill faktiskt klaga! Det är jävligt svårt att bibehålla sin trötta, bittra attityd under såna omständigheter.

Reclaim Sofias initialer

Efter 20x50m insim och 16x75m tröskel med start 1:30 (oväntat stabilt simmade) så annonserade simfröken 4x50 meter full fart med tidtagning och valfri utrustning. Allt i baren utom Campari!!!

Jag valde Finis agilitypaddlar och fenor till heat 1, bara fenor till heat 2 och 4 samt mina vanliga paddlar och fenor på heat 3. VÄLDIGT nöjd med tiderna.

Hade Fredrik närmast mig i mitt heat och det blev en bra fight. Alltid ett nöje att ha honom i ögonvrån eftersom jag inte kan slacka en sekund. Måste kämpa hårt! Underbart! Ett optimalt scenario hade, baserat på tiderna ovan, varit Per på andra sidan om mig, då jävlar hade det blivit strid på kniven. Next time!!!

När jag åkte från träningspasset var jag varken trött, nedstämd, bitter eller less på simning längre.

Ps. Bilden är ett montage.

Och efter en supertrevlig kväll med champagne (avstod av säkerhetsskäl drinkarna) hos Mattias och Caroline var jag inte heller trött, nedstämd, bitter eller less på livet längre. Energiinjektion.

Typiskt härliga människor.

Åt helvete med simningen! Jävla skitsport.

Träningen har gått svindåligt för mig den här veckan. Jag försöker att tänka positivt, som i tisdags, och yadyada, men det har ändå varit röven. Inget har tamejfan hänt på fem år!!!!

I onsdags körde jag ett pass i Vasalund. Delade bana med en av mina snälla crawlkursare och en snubbe som hela tiden var i vägen, även om han fick en längds försprång och jag bara skulle simma 50 meter. Jag kunde inte hålla min starttid och jag har jättesvårt för såna små rubbningar när jag har en dålig dag. Veckan innan hände något liknande men det var ingen biggie för då mådde jag bättre.

Hämtade mig aldrig från den stökiga starten. Simmade sakta och omotiverat även när det blev mer utrymme i bassängen. Drunkningskänsla.

Lyckades masa mig till simhallen även idag med löfte om ytterligare ett kort och effektivt pass 4x(10x50m @1:00) men det genomfördes återigen med en lam jävla känsla. Kamelpung! PUNG!

Jag vet att det kommer vända, men jag är förbannat sur över att förra veckans förkylning sabbade så mycket. Innan den var jag verkligen på G! Nu måste jag liksom... starta om... IGEN! Jag gör fan inte annat. Helvetespiss. Skitsport. Dra åt helvete. Trött är jag också. Hejdå.

Hur man hittar motivationen

Idag simmade jag inte med någon av de tre stjärnorna till höger på den här bilden. Inte en enda. Tråkigt.

Men jag simmade i alla fall. Inte helt sällan låter jag bli att träna för att jag inte orkar eller inte är motiverad nog för de distanser jag tycker att jag borde simma. Jättedumt. Allt är förstås bättre än inget.

Så när dagens pass med simpisarna blev inställt så bestämde jag mig, efter mycket om och men, att ett kort pass fick vara okej. 30 ganska kvalitativa minuter senare hade jag en helt fantastisk känsla av välbehag i kroppen.

Lesson learned. Motivation återfinns med blygsamma krav. Och nya baddräkter.

Som en tub majonnäs

Vilket jävla helvetesdygn det har varit. Att jag ändå fick uppleva ovanstående utsikt under dessa timmar är ganska ofattbart. Eller åtminstone att jag hade närvaro nog att ta en bild av det.

Igår morse hyrde jag en cykel på hotellet. Efter en tidig frulle rullade jag glad i hågen över till Team Snabbare för att gå med på bergsvandring. Det var roligt att trampa fram på en gammal damcykel och inte alls jobbigt, men trots det var jag sjöblöt av svett när jag kom fram.

Vi knatade iväg mot berget och ganska snart började jag må lite illa. Tänkte att det nog skulle gå över, men det gjorde det inte. Jag frös lite och svettades floder. När de andra vek av till stranden Coll Baix (som jag så jättejättejättegärna ville gå till) tog jag av hemåt. Började må sämre, fick lägga mig en stund på en bänk och vila och kort efter att jag börjat gå igen kräktes jag.

Efter det mådde jag lite bättre, vilket var tur eftersom promenaden hem tog närmare 1,5 timmar. Hämtade min väska hos Pål & Marika, satt en stund och hejade på Ironman och övervägde om jag skulle stanna kvar eller om jag skulle åka hem. Bestämde mig för att åka hem.

Det tog ungefär 25 minuter att cykla och slutet var lite dimmigt. Plötsligt mådde jag fruktansvärt dåligt igen. När jag kom till hotellet och följande 5 timmar var det här vad jag såg. Jag kräktes så att jag tuppade av. Det har aldrig hänt förut!

Efter några timmar var det värsta över, och finaste, bästaste gulle-Marika kom över med en buffé av dryck, vätskeersättning (jag hade kräkts upp allt jag försökt fått i mig och var gränslöst törstig) och salta kex till mig. Hon satt och övervakade mig en stund, vet inte hur länge, och jag tror jag somnade lite då. Det kändes tryggt att inte vara ensam.

När jag märkte att jag fick behålla det jag drack kändes det bättre, men det var inte förrän jag tog en ipren senare på kvällen som jag kunde somna. Anledningen att jag hade svårt att sova då var inte längre illamående, utan att jag hade en förbannad värk i röven. Kanske pga cykling, bergsvandring eller sjukdom. Magsjukan kom sannolikt från matförgiftning vid frukosten.

Var mer eller mindre utslagen hela förmiddagen idag, även om jag mådde bättre. Tidig eftermiddag orkade jag mig ut, åt en banan och en drickyoghurt vid poolen och låg där tills det var dags för middag. Så jäkla gott att äta mat igen! Men ansträngande! Nu måste jag sova. Saknar Jontan och Tratten världsamycket.

Nästan död

Ja, jag är nog nästan död. Genom bloggen kan jag konstatera att jag vanligen blir förkyld den här tiden på året och i år är inget undantag. Förutom att jag är osäker på om det verkligen bara är en förkylning. Det kan vara galna kosjukan, sars eller ebola.

Jag har inte tränat på orimligt länge. Jag har inte gjort ett jävla jota. Jag har fikat, vilat och jobbat. Och ändå är jag fortfarande förkyld.

Vad jag längtar efter att göra:

- simma
- yoga
- jogga

Som om det inte räckte med egen vacklande hälsa så stökar min mobil. Ingen människa ska någonsin behöva vara utan mobiltelefon. Fruktansvärt.

Motivationsbrist modell större

Jaha. Det här var ju inte meningen. Ny simfröken och världshistoriens största motivationssvacka. Gah!

Jag vet inte när dippen började, men i tisdags var jag i alla fall i Vilunda för att simma veckans första pass från Micke. Det gick förbannat dåligt och jag var så jävla knäckt.

Huvudserien var fem varv av 200m paddlar/dolme/snodd och 8x25m fjäril med fenor, start 0:40. Kändes överkomligt innan men jag klarade inte ens den första omgången fjäril. Huge fail. Vetskapen om att jag hade fyra varv av misslyckande kvar fick mig nästan att kliva ur bassängen. Men så gör vi inte. Det är sen gammalt. Så jag anpassade och gjorde klart.

När jag hämtat mig lite och rapporterat eländet till nya fröken var jag gladare igen. Det var en jävla utmaning och jag klarade den inte. På något sätt var det ändå uppfriskande.

Efter ett velande värt ett bragdguld lyckades jag peta iväg mig själv till Vårby för träning igår kväll.

Jag hade sämsta attityden i bassängen och jag skäms. Kanske borde stannat hemma. Det var som att min bristande motivation hängde som ett uppfällt paraply bakom mig och bromsade. Egentligen var det ett bra pass. Det är det nästan alltid. Men jag var... inte med i matchen.

Baddräkten hade knappt hunnit torka innan jag idag gav mig på veckans andra Mickepass i Vasalundshallen. Och idag kände jag faktiskt en ljusning, även om det tog ända tills efter passet. Under första delen, när jag skulle simma teknik med snorkel, var det en misär helt värdig veckan.

Jag tycker det är svårt med förändring, även när jag själv bett om den och tror att den behövs. Simpassen jag får av Micke är annorlunda mot hur de sett ut de senaste fyra åren, och alla delar i dem känns väldigt långa. Med ett erkänt kort attention span är det en utmaning att orka genomföra. Men jag vet att jag kommer komma in i det och att det kommer bli bra. Behöver bara lite tid.

Ibland blir det inte som man tänkt. Jag borde vara en explosion av motivation just nu. Men även om det känns motigt så gäller det att ta ett djupt andetag och steg för steg leta sig tillbaka in på den väg jag stakat ut för mig själv. Jag vet ju vad jag vill. Eller... jag tror jag vet.

Yoga och energi

Det här inlägget är en kort och kärnfull hyllning till rörlighetsträning. Helvete vad skön kroppen känns efter ett bra yogapass. Och vad mycket som händer med regelbunden träning.

Under hösten yogade jag nästan inte alls, men nu har jag verkligen kommit igång igen. Jag hittar tiden för att jag vill hitta tiden. Lugna pass varvas med lite tuffare.

Idag körde jag Power yoga for shoulder stability med Fiji McAlpine på doyogawithme.com. Det var ett svinbra men väldigt utmanande pass. Som simmare borde jag köra det ofta.

Det är så häftigt att hitta in i nya positioner, att känna hur rörligheten sakta men säkert ökar. Idag var jag stark och smidig! Jag klarade inte att hänga med helt i passet, men jag gjorde vad jag kunde.

Fram till i onsdags var mitt välmående på en stadigt nedåtgående spiral. I torsdags vände det plötsligt och gårdagen var härlig, energigivande, jättefin och alldeles, alldeles för kort. Energin jag fick tog jag med mig in i yogan idag.

Nu vet jag inte hur jag mår. Jag vill vara upprymd och göra glädjeskutt för det var så lördagen fick mig att känna, men jag kan inte. Situationen tillåter det inte. Jag önskar att den gjorde det.