tisdag, augusti 19, 2014

Hofors Adventure Race, part 2

Här kommer då andra delen i min race report, där jag mer tänkte fokusera på tankarna under loppet, snarare än på vad vi gjorde rent praktiskt. Jag har mycket att säga, så inlägget blir långt.

Till att börja med så känns multisport väldigt mycket mer hardcore än sånt jag vanligen ägnar mig åt. Som löpare, swimrunner eller nybörjartriathlet vet jag att det finns vätska och energi serverat på lagom långa avstånd längs hela banan. I den typen av tävlingar är dessutom banan tydligt snitslad och man har fullständig koll på upplägg och distanser i förväg.

När jag och Lindad kom till Hofors i söndags hade vi ingen aning om någonting. Det enda vi visste var att förra årets bana tog oss 6.5 timmar och att den hade en beräknad vinnartid på 2.5-3 timmar. Det var då den korta distansen vi körde. I år fanns bara en banlängd att välja på, 55 km fågelvägen. På förra årets bana fick vi ihop 54 km människovägen. När vi kollat igenom årets kartor på morgonen tänkte jag att vi nog fick räkna med minst sju timmar (Hej optimist!) för loppet.

Vi kunde snabbt konstatera att vi skulle passera TC, där vi kunde lämna kläder, energi och fylla på vätska, sista gången efter tre timmar - ungefär en tredjedel in i loppet. För resterande sträcka var vi tvungna att bära med oss allt vi trodde vi skulle behöva, såväl vatten som energi, löparskor och extra kläder. På den fronten misslyckades vi ganska kraftigt förra året, och hade inte med oss någon energi alls, men i år klarade vi just det bra. Däremot rymdes inga förstärkningsplagg i camelbacken och när regnet kom blev det kallt.


Första sträckans MTB upp till TA1 innebar inga större konstigheter, och den var avklarad på ungefär 25 minuter. Eftersom jag som vanligt inte värmt upp innan så blev kroppen kanske lite chockad över den plötsliga aktiviteten, men pulsen lugnade sig snart.


Under första löporienteringen kände vi oss, kanske för enda gången under hela loppet, ganska duktiga. Vi sprang lite fel men hade i det stora hela ändå bra koll på läget. Benen kändes pigga och jag deklarerade för Linda att jag skulle se till att vi fick i oss energi var 30:e minut, och att vi skulle peta i oss GT-tabletter var 20:e minut (as if...). Under hela loppet tror jag att jag åt två GT-tabletter. Inklusive simningen fram och tillbaka över Acktjärn tog den här löpningen drygt 1.5 timmar.

Sen fick vi det kämpigt. Nästa MTB-sträcka, från kontroll 11- 15 (första kartan) tog inte ens en timme men det kändes som om vi höll på i fyra. Stigen vi valde var tekniskt svår och vi fick mest leda cyklarna, samtidigt som vi båda två gick och svor för oss själva. Just då hade ingen av oss särskilt roligt. Inte blev det bättre när vi skulle tillbaka till TC och visserligen cyklade på vanliga vägar, men istället cyklade helt fel.


Lite uppgivna gav vi oss ut på löpningen som ledde till repäventyren. Jag hade redan från början bestämt mig för att fira mig ner från det där förbannade brandtornet, kosta vad det kosta ville. Inget utrymme för tvekan, även om jag vacklade lite när funktionären upplyste om att inte båda i laget behövde göra det, som det var sagt från början. Funktionären på toppen av tornet sa någonting om hur fantastiskt det är med tävlingsmänniskor som bara kör, när jag gråtande klev över kanten mot vad jag trodde skulle bli min död. Efter tre timmars fysisk aktivitet finns inte alltid utrymme för klara tankar, men det han sa gjorde mig stolt. Vid brandtornet fanns en automatisk stopptid på 15 minuter av säkerhetsskäl, och hela löpningen med äventyr tog oss 45 minuter.


Vi lämnade TC med magarna fulla av blåbärsgifflar för att nu sätta tänderna i resten av banan. På MTB-sträckan vi sedan gav oss ut på minns jag det som att den allra finaste cyklingen låg, men det var också här vi förvirrade oss iväg helt galet, mellan kontroll 21 och 22. Det kändes så jävla rätt när vi navigerade oss fram på stigarna genom skogen, men det blev så helt jävla fel. Ett medelålders par på promenad var snabbare än oss! Det regnade dessutom och allt jag kände var misär. Varje gång jag satt på cykeln var det fullständig misär. Det kändes som om vi var ensamma i världen och vi började prata om att bryta, men bestämde att vi i alla fall skulle ta oss ner till TA2 vid paddlingen, äta lite och sedan bestämma hur vi skulle göra. Tiden för sträckan blev knappt en timme och tjugo minuter.


Vid TA2 blev vi mötta av vårt serviceteam/hejarklack som ingöt nytt mod i oss, och vi släppte tanken på att bryta. Och ju längre vi paddlade desto mer fighting spirit byggde vi upp. Helvete heller att vi skulle ge upp! Skam den som ger sig. Ingen av oss är någon quitter osv... Vi kör tills de plockar oss av banan!

Paddlingen tog en och en halv timme och när vi klev i land var vi mer laddade än någonsin.


Efter fem minuter på cykeln var all den energi jag byggt upp i kanoten som bortblåst igen, och jag slogs ännu en gång mot mina inre demoner och den förbannade cykelmisären. Och så körde vi fel. Fast vi var helt säkra på att vi var rätt och att någon måste ha plockat ner kontrollen. Men vi var fel. Så vi gjorde om och gjorde rätt och naturligtvis satt kontrollen där den skulle. Cyklingen upp till TA3 tog oss en timme via den längsta och segaste backen ever!

Vi tyckte oss komma ihåg att sista löpningen skulle vara ca 3 km fågelvägen, och med en snabb överslagsräkning i våra alldeles för trötta huvuden konstaterade vi att vi skulle klara det på en halvtimme. I verkligheten tog det nästan en och en halv. Trots det kände jag mig optimistisk, det var bara en MTB-sträcka kvar sen!


Vi hade nu varit ute i nästan nio timmar och givetvis var jag trött, men jag hade inte ont någonstans. Min värsta skada under dagen var getingsticket (som just nu kliar så jag håller på att explodera). I övrigt hade jag inte ens ett skavsår. Men klockan var mycket, mörkret började så smått att falla och regnet vräkte ner.

Det var någonstans kort härefter, när vi försökt blippa kontroll 41 som inte fungerade, och istället var tvungen att ta ut kartan som saknade plastficka (åh så korkat) i regnet för att använda den analoga stämpeln, vilket i sin tur gjorde att kartan tog sitt sista rosslande andetag, som jag kände att vi passerat gränsen.

När man är ute så länge måste man då och då ifrågasätta det man gör. Gränsen mellan hjältemod och dumdristighet kan ibland vara hårfin, och jag vill inte bryta ett lopp för att jag tolkat min vanliga och helt ofarliga trötthet som något annat men jag vill heller inte fortsätta ett lopp där min envishet enbart är dumdristig. Just där och då, i skogen, i regnet, i det begynnande mörkret när vi dessutom inte visste exakt var vi var, kände jag att vi stod på fel sida om den hårfina gränsen. Och när vi såg hur mycket vi hade kvar att köra förstod vi också det omöjliga i uppdraget. Vi kunde inte fortsätta. Fysiskt - ja. Orken och viljan fanns där. Praktiskt - nej.

Jag känner ingen ånger över att vi bröt. Jag vet inte ens om jag känner någon besvikelse, som jag var rädd att jag skulle eftersom jag hatar att ge upp. Men den här gången hade vi inget alternativ så det finns inget att ångra eller vara besviken över. Vi gjorde vad vi kunde och den här gången räckte det tyvärr inte längre än till kontroll 41.

Det enda jag känner är att jag och Linda är jävligt coola, starka, modiga och tuffa som ens kom på tanken att ge oss ut på det här äventyret. Trots avsaknad av orienteringskunskaper, trots bristande MTB-träning och icke existerande paddlingsvana. Trots rädsla för höjder och trots att vi inte är proffs som laddar med pasta och har rosa överstrykningspennor.

Loppet tog lång tid för oss men det berodde inte på att vi satt i ett dike och fikade. Faktum är att vi knappt ens tog oss tid att stanna för att stoppa i oss energi. Vi stretade på framåt hela tiden, men tyvärr inte alltid åt rätt håll. Shit happens! Det var ändå en fantastisk, underbar och ibland lite jättejobbig dag. Naturen runt Hofors är så otroligt fin och banan bjöd på väldigt många vackra vyer. Det är en dag jag alltid kommer minnas, från det att vi hälsades välkomna vid incheckningen tills vi åkte ur stan, väldigt trötta och med varsin pizzakartong i knät.

Hofors, I love you! Jag hoppas vi ses nästa år!

2 kommentarer:

Marre sa...

Underbara, underbara tjejer. Det är precis så här det ska vara att köra multisport, du vet aldrig vad som väntar bakom hörnet och du måste alltid vara beredd ändå. Ni är så himla bra! Önskar jag hade stått kvar vid målet och tagit emot er! Det här var första året som jag inte var med i tävlingen, har varit med alla de fem andra och bara älskar galenskaparna. Att ta sig utanför det rimliga, att utmana sina demoner. Ni gjorde ett kanonjobb och ska vara riktigt stolta över er insats! Och också stolta över att ni tog rätt beslut vid kontroll 41. Vi ses nästa år!

Sofia sa...

Tack Marre! Det var fina ord, och jag blev jätteglad över att läsa dem! Ser verligen fram emot nästa år!