Så är Ångaloppet över för den här gången. Det tog slut så snabbt och när jag åkte hem i bilen efteråt funderade jag på hur jag ska kunna skriva en race report när jag knappt hann uppfatta vad som hände.
Men jag ska försöka formulera känslorna och den starkaste känslan jag har är att jag känner mig som en vinnare. Jag och Lindad var så jävla bra idag! Vi var som ett tåg, vi bara körde! Slipade tiden från förra året med 6 minuter och kom på 25:e plats av 47 fullföljande damlag på på tiden 3:35:01. En riktigt bra förbättring från tidigare Ångalopp. Eftersom det var en annan bansträckning i år så ska man dock inte jämföra med gamla tider för mycket. Känslan kan man dock jämföra och det här var outstanding. HURRA för oss!!!
Minns från senaste gången att första löpningen var väldigt jobbig, att det var mycket mjölksyra och att jag tyckte terrängen var extremt besvärlig. Idag kändes allt bara bra. Första, långa löpningen på 6-7 kilometer var avklarad innan jag hann blinka och kroppen kändes stark. Benen kändes starka. Första vätskekontrollen låg efter drygt fem kilometer och vid den och alla följande drog jag i mig rejält med vatten, som sedan skumpade runt rätt fint i magen. Petade i mig energi där det bjöds på det.
Simningen klarade vi också sjukt bra. Vi susade fram genom vattnet och tog många de första sträckorna. Kändes otroligt stabilt och kraftfullt. Förra året lärde jag mig att det inte är optimalt att simma med munnen full av kexchoklad, så när det bjöds på det så var jag snabb att tugga i mig den. Istället gjorde jag exakt samma misstag med dextrosol.
Vi hade satt upp som mål att komma in under 3:30 men trots att vi inte klarade det så är jag så vansinnigt nöjd med vår prestation idag. Och tiderna går som sagt inte riktigt att jämföra. Banan var kuperad och teknisk, och sista löpsträckan över Ångaberget hade jag en fruktansvärd mjölksyra i benen. Men jag var pigg och glad och när vi kom ut på plan mark ville benen samarbeta igen.
Men förstås, inget kalas utan kras. Gjorde några vurpor på de hala klipporna ute på öarna. Under loppet var jag så endorfinhög att jag bara körde vidare, men nu har jag väldigt ont i min högra hand som jag slog i en klippa. Jag slog även i höger knä vid ett annat tillfälle och drämde höften i en sten under vattnet när jag kastade mig iväg för att simma. Jag kommer att överleva (men måste kanske amputera några kroppsdelar).
Jämfört med Amfibiemannen känns Ångaloppet faktiskt nästan tuffare, trots att det är kortare. Terrängen kräver fullständig fokus och de konstanta växlingarna mellan löpning och simning tar på krafterna. Däremot slipper man greja med våtdräkt och paddlar vilket gör att bytena mellan de olika disciplinerna går snabbare och känns smidigare.
Men, sammanfattningsvis: Så.Jävla.Roligt. Jag är så hög på det här! Vill mer! Igen! Swimrun är fantastiskt! Så jävla häftigt och omväxlande och omtumlande och och och.... WOHOOO!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar