Hade förmånen att få följa med cykelproffset på en lugn och lite längre "vänja-röven-vid-cykelsadeln"-tur runt Vallentunasjön idag på morgonen. Inte för att cykelproffset har någon rumpa som behöver vänjas, utan förstås för att jag har det. Idag hade jag inget intresse alls av att cykla fort, utan av att vara ute lite längre. Det blev rekord! 4,5 mil och två timmar.
Vi cyklade ganska mycket på cykelbanor och sånt, vilket gjorde att vi automatiskt tvingades hålla ett lågt tempo, och passet blev faktiskt precis som jag hade hoppats. Väldigt lugn cykling med bra tillvänjning för den prisbelönta.
Första pausen gjorde vi redan efter 3 minuter, då mina klossar på skorna hade släppt en aning. Vet inte om de hamnade i ny vinkel när vi skruvade dit dem igen, men jag fick lite ont i mitt vänstra knä under cyklingen. Kändes som att knät var vridet lätt ut åt vänster och det gjorde ont när jag tog i. Under (det obligatoriska) fikat på Gateau mot slutet av turen vinklade vi om klossarna och hemvägen kändes bättre. Får se hur det går nästa gång.
I övrigt vet jag fortfarande inte vad jag tycker om det här med landsvägscykling. Jag vill så väldigt gärna tycka om det för att kunna cykla med Jonas, cykelproffset och alla mina cyklande vänner, men jag har hittills inte fått jättemycket feeling när jag varit ute. Mitt hopp är att cykling är som vin och sushi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar